Ur Aftonbladet

Jag har precis som de flesta haft många drömmar om hur mitt liv skulle bli. I 18-års åldern fanns en lång lista över allt som skulle åstadkommas. En del av det är mindre viktigt idag. En del har tillkommit. En del har uppnåtts. Ok lite tuff resväg bitvis, men det har vi ju alla, genom både djupa dalar och över höga berg för att ta sig dit man är idag. Och nya mål finns ju där men ibland glömmer man bort dem. Och låter dyrbar tid slösas bort.

Själva nerven i livet är ju längtan efter sammanhang, förståelse för det som sker runt omkring oss och nyfikenhet på det som komma skall. Jag är generellt hyfsat bra på att inse att tiden är begränsad och agerar därefter med stark livsenergi.

Men man slösar värdefull tid ibland, kan vara tid som läggs på ett meningslöst ryggdunkande på t.ex. Facebook, Jaiku eller andra digitala mötesplatser till ännu tristare analoga sammanhang som det där mötet i bostadrättsföreningen, en mingelkväll, i köandet i matbutiken eller väntan på banken (de som inte vill ha kunderna på kontoret längre och löser det genom att ”straffa” alla som kommer in på banken med att låta dem vänta minst 45 minuter…).

Och hela tiden tickar tiden på och får oss att dras med, tro att det här, det är livet. Vardagen; alla möten, allt vi planerar, läser, filmar, skriver och gör är så himla viktigt. De där andra större, djupare målen får bli någon gång sen, nästa vecka eller nästa månad. Ska bara som Alfons Åberg säger… det här viktiga måste göras först. Sen. Men värdefull tid går ju. Och det kanske är slut nästa månad. Man vet ju inte.

Men ibland stannar man upp. Får liksom nog. För en stund. Av privata skäl, en händelse i omvärlden eller när man ser något riktigt uselt som i dagens kvällstidningar. Sånt man sett hundratals gånger förr. Innehållslösa artiklar…

Alexander Bard ges idag mediautrymme för att berätta att ”skölden skär upp i stjärten”.

Fast helt meningslöst var det kanske inte, fick mig ju att själv reflektera över mål och mening med livet 🙂 och påminna mig om att komma ihåg det allra viktigaste för mig.

Och let´s face it rubriksättaren hade säkert en ganska kul dag på jobbet. Trots att det kanske inte är det mest meningsfulla han/hon har gjort 😉

Och det är å andra sidan en väldigt viktigt del av livet. Att ha roligt. Alltid. De gånger jag tappar nyfikenheten och fokuset på vart jag vill är just när glädjen försvinner.

/Brit Stakston

P.S. En stilla undran, hade rubriken sett likadan ut om Bard varit heterosexuell?

P.S2. Håller ni med om att Dagens Medias blogg Köksveckan är en av de mest transparenta företagsbloggarna som finns? Vilken galen tanke som än dyker upp hos de olika medarbetarna ges utrymme där. Ingen censur. Inget stopp. I veckan har vi kunnat läsa om alltifrån vikten av att göra rent efter sig på toa till spritförbud. Återkommer till Köksveckan i en längre postning om företagsbloggar framöver.

Numer närmar jag mig oftast texter rent tekniskt. Det är en sidoeffekt av att skriva en bok privat. Hur är dialogen uppbyggd? Hur beskrivs miljöer, personer och skeenden? Hur växlar man från faktiska dialoger till medvetandeströmmarna som pågår hela tiden?

Läsupplevelsen försvinner, det blir bara ett tekniskt hantverk. 

Det är bra på sitt sätt. För det tvingar mig att slutföra det jag påbörjat. För jag längtar efter den oas som en stor läsupplevelse ändå är. Men ibland händer det att alla de ord jag möter plötsligt drar med sig mig. Det kan vara mitt i jobbet eller i andra oväntade sammanhang.

Under research för något eller när jag loggar in på Facebook och en status dyker upp som ger inblick i vackra, varma vardagsupplevelser för vänner (jodå det händer).

Tillfällen att njuta. Av korta, raka, närvarande texter. Livsflödet vid sidan av det som händer här och nu.

Men det finns fler sätt att dras in i berättelser. En vacker historia om en bok som krävde att bli läst: Tänk dig en sensommarkväll på vägen upp till en borgruin i skymningen, du släntrar iväg bort från de andra som är däruppe. Och där i en lucka i muren ligger en bok. Inte kvarglömd. Den är lagd där för att den ska hittas. Av någon som vill sprida just den här boken och har släppt den fri.

Det är Bookcrossing, ett sätt att sprida stora läsupplevelser vidare. Varje bok får ett eget BCID-nummer (BookCrossing IDentity) när du registrerar den och du märker din bok med det numret innan du lägger ifrån dig den. Du kan sedan följa din bok på resan genom världen. Det är alltså meningen att man ska ta med sig en sådan bok om man hittar den. Läsa den och sedan som ”upphittare” gå in på sajten, skriva in BCID-numret och berätta att den hittats. Upphittaren kan släppa boken fri igen om man vill. Fantastiskt!

Texter som förmedlare av vad livet innebär betyder mycket. De behövs som motvikt mot de mer ”ytliga” texter jag producerar dagligen som kommunikationskonsult. 

Några av mina källor till inspiration är: Niclas Strandh genom Deepedition och alla guldkorn som finns där mitt bland smarta jobbreflektioner, Fredrik Wass genom Kajen som ger inblick i hur det är att vara . . .man . . .människa menar jag och Helga Härle för vägen till orden  för att nämna några. Fler kommer en annan gång . . .

/Brit

P.S Tog en av mina favoritböcker och lade ut den, somewhere close to JMW alldeles nyss. Undrar vem som plockar upp den . . . och var den hamnar sen.

Verkligheten har hunnit ifatt ICA. Och det kommenteras av en fiktiv ICA-handlare.

I Uppdrag Gransknings inslag om köttfusket har reklambudskapen spelat en central roll. I programmet varvades reportagebilderna med stillbilder på ICAs huvudbudskap om bl.a. kvalitet och respekt för kunder samt inslag från reklamfilmerna med ICA-Stig.

ICA-Stig fick också avsluta programmet genom att skådespelaren Hans Mosesson fick kommentera det hela.

Hur upplever tittaren det hela i det läget – är det ICA-Stig eller Hans Mosesson som uttalar sig för dem?

Hur tänker företagsledningen i det läget när en skådespelare plötsligt får uppgiften att bära varumärkets framtid i sina händer? Tänk att mitt i sittande krissituation behöva fundera över vad en reklamfigur gör och säger? Tänk att behöva bevaka hur ICA-Stig kommer att agera. Tänk er vilken plattform ICA-Stig har för att t.ex. agera talesperson för anti-ICA kampanjer. På Facebook finns många ICA-grupper både positiva och negativa, gruppen ”Du jobbar på ICA va?” har drygt 1 300 medlemmar, och vore en lagom stor grupp för ICA-Stig att börja sitt revolutionsarbete i . . .

Martin Jönsson  skriver att ICA-Stig aldrig kan komma tillbaks. Varför inte?

När fiktionen möter verkligheten föds intressanta funderingar över vem som har mest kontroll över varumärket ICA.

Självklart kan ICA-Stig inte återvända utan koppling till det som skett. Men låt ICA-Stig gestalta fusket. Antingen genom att kasta ut honom i nästa reklamfilm där han avslöjas med att plasta om och byta datum eller låt honom reagera som en ”ärlig ICA-handlare” (om de nu finns) och förfasa sig över sina kollegor.

Eftersom ICA-Stig klivit ur sin roll och blivit verklig så kanske just han kan bidra till att bryta igenom den förtroendekris som finns. Om ICA nu vill försöka bygga upp något som överhuvudtaget har med det ”gamla ICA” att göra så borde ICA-Stig få en roll i det arbetet.

Varför? För att det annars blir ett oerhört tydligt sätt att erkänna att allt det ICA-Stig stått för under så många år och framgångsrikt byggt upp bara varit rena rama sagorna . . .

Brit