Sökresultat för: facebook

Hälsa 2.0 – vem tar denna affärsmöjlighet ett steg till?

I JMWs nyhetsbrev som gick ut förra veckan skriver vi bl.a. om den starka trend runt hälsa som finns. Vi på JMW ser en lika stark utveckling mot ett fokus på hälsoaspekter av produkter och tjänster som finns på miljö- och klimatfrågor idag.

Vi har redan bloggat om den amerikanska sajten Sermo för yrkesverksamma läkare. Den här veckan kan man nu i The Economist också läsa om framtiden för användargenererat hälsoinnehåll under rubriken Health 2.0. 

Själv har jag det senaste året tack vare just användargenererat innehåll kunna ställa ”diagnoser” om ögonmigrän, prostatacancer och kattbett. I kontakten med läkare har jag eller mina anhöriga sedan varit väl förberedda och pålästa med hjälp av inlägg från andra personer i olika forum, underlag till läkare inför arbetet med att ställa diagnoser eller genom att gå in på Netdoktor och läsa inlägg samt expertsvar. I fallet med ögonmigrän kunde den information jag hittat från andra människor till och med lugna en mycket orolig familjemedlem som plötsligt drabbats av synstörningar och huvudvärk. Det behövde inte betyda hjärntumör eller hjärnblödning.

Jag har också en god vän som inte fick den hjälp hon ville när hon gick till läkaren. Tack vare information hon hittade på nätet från andra drabbade kunde hon ta en förnyad kontakt med en ny läkare som sedan hjälpte henne vidare.

Till och med på Facebook finns till exempel grupper om epilepsi, cancer och psoriasis. Betydelsen av att kunna dela upplevelser med varandra om hur det är att leva med kroniska eller dödliga sjukdomar är förstås stor.

Frågan om vad som är privat eller inte blir förstås särskilt delikat här, men när det ger kunskap som hjälper mig att må bättre så kanske just den aspekten blir underordnad. Och man behöver inte alltid ange sitt fullständiga namn, även om det förstås i exemplet med Facebook är vanligast.

Desinformation då? Läkarsajten Sermo har löst det genom att de läkare som delar information med varandra där kollas upp genom olika databaser så att de verkligen är läkare och inte sprider falska råd och tips till varandra. Och det är säkert inom området hälsa också så att om tillräckligt många använder ett innehåll så korrigeras felaktigheterna ganska snabbt av andra användare.

Hälsotrenden kommer alltså att växa sig än starkare och är ett bra exempel på användarnyttan av de sociala medierna bortom underhållning, dejtning och för att hålla koll på gamla klasskamrater.

Vem kliver fram först och tar ut svängarna ordentligt vad gäller den enorma affärsmöjlighet som finns i mötet mellan människors intresse för sin egen hälsa och rummet utanför läkarens, sjukgymnastens eller kostrådgivarens mottagning? När kommer den första hälsoapplikationen som blir lönsam på Facebook?

Brit
P.S Vill du också prenumerera på vårt nyhetsbrev? Hör av dig till ulrika.fagerlund@jmw.se. Nyhetsbrevet kommer ut 4 ggr per år och är tänkt som en inspirationskälla för dig som jobbar med kommunikation.

Vad är privat?

Innehållet i och begreppet privat har förändrats under de senaste åren. Med dokusåpor, sociala medier, mingelsajter, bloggar etc så har vi flyttat gränsen för det offentliga. Det som tidigare var privat, som till exempel bilder från en fest eller ett nattklubbsbesök, ligger idag ute på nätet till allmän beskådan. Sina innersta tankar och funderingar som många höll för sig själv delar man i större utsträckning med sig till alla som är intresserade av att läsa på sin blogg.

Att bli sedd är säkert en av våra människors grundläggande behov. Vi vill vara någon. Vi vill att andra människor ska ha en åsikt, gärna tycka om, oss. Och idag går vägen till att bli sedd, att vara någon och bli omtyckt via att man delar med sig av vad som tidigare uppfattades som privat.

Vi människor har parallellt ändå ett behov av en privat sfär också. Storleken på den privata sfären varierar säkert mellan individ och individ. Men i takt med de sociala mediernas etc genombrott så tycks den privata sfären minska hos allt fler människor. Vad händer då när alla kan ta del av alla delar av våra liv?

Vi som är vana med att en stor privat sfär funderar säkert en och två gånger innan vi börjar dela med oss av vårt privata fotoalbum. För oss som inte vuxit upp med detta nya mediebrus är steget att ge avkall på vår privata sfär betydligt längre än vad det är för den generation som vuxit upp i en tid av ökad offentlighet.

Men när den privata sfären på område efter område minskar kompenserar vi då med att låta andra delar av våra liv bli mer privata? Finns det saker som tidigare var offentliga som vi idag betraktar som privata? Jag har inga svar utan funderar bara.

Låt mig konstatera att jag för någon vecka sedan började kolla jobbsökare på det just nu hetaste sociala nätverket- Facebook. Och finns man inte där funderar jag över varför. Har man inte koll? Finns man där så försöker jag skaffa mig en bild av personen i fråga. Skulle den passa in hos oss? Det känns som jag snokar i deras privatliv. Men är det privat när det ligger utlagt på en sajt?

Gränsen mellan det privata och offentliga har flyttats eller håller på att suddas ut. Och pendeln kommer att slå tillbaka. Ett stort antal människor väljer redan idag att avstå från att delta i det offentliga livet på de sociala medierna. Och? En avslutande reflektion kanske – finns de då?

Vad är privat när hela mitt liv finns tillgängligt – när mitt digitala DNA kan följas av alla. Om jag inte har ett digitalt DNA finns jag? Eller vad är det som är privat när man har sex på TV, visat upp alla sina partybilder och publicerat alla sina tidigare arbetsgivare. Eller är allt bara en regisserad bild? En fasad som man vill visa upp?

Björn

Foppaflopp när kopiorna tar över?

Foppatofflan engagerar alla. Vårt tidigare blogginlägg om Foppatoffelns vinterkollektion tillhör ett av de mest lästa inläggen.

”Hata Foppa-tofflan-gruppen” i Facebook har i skrivande stund 12 606 medlemmar. Vad det säger om Facebook i sig återkommer vi till längre fram, här funderar vi över när varumärken passerar gränsen och dör.

OK att en kopia på en Gucci-väska är billigare än originalet. För väskfantasten kommer det ändå alltid att vara en lycka att ha en originalväska, är man väskfreak så är man. En äkta Gucci-väska kommer dessutom att hålla längre och innehavaren av en äkta väska noterar med glädje hur fransig och sjaskig kopian snart ser ut. Kopior åldras inte med behag. Men vem är stolt över sina original Crocs idag? Känner man sig som en vinnare eller förlorare när man går ut ur butiken med ett par sprillans nya original Crocs för 498 kronor eller mer?

Med tidningsartiklar om att plasten i tofflan är giftig och marknaden full av tusentals billiga kopior borde Crocs-fabriken behövt stängas för länge sen, men även originalet är en av sommarens succéer. Vi vet ju det här utan att läsa tidningsartiklar, vi har ju alla sett dem . . . och har dem . . . (även om vi Stockholmare låtsas som att det bara är lantisar som har dem, från Gröndal och sen längre utåt, uppåt och neråt i landet).

Nu lanseras alltså både en helt ny vinterkollektion och en ny linje för kvinnor kallad You.

Är Crocs som varumärke dödat av kopiorna och att skon egentligen är hiskeligt ful? Fulheten har Crocs i och för sig från början skämtat om – ”ful men skön” . . . men genomslaget av fulheten blev ju så brutal när alla plötsligt hade dem.

Eller är denna totala Foppatoffel-invasion egentligen en extremt god grund för vidareutveckling av ett varumärke som kan laddas med nya värden?

Flipp eller flopp – känt eller ökänt varumärke?

Brit

Säkerhet lika viktig på sociala nätverk för KP-läsaren som läkaren

I veckan lanserade Kamratposten sin nya sajt KP-webben. Trygghetsaspekterna står helt klart i fokus för tidningens community-satsning. Den uttalade ambitionen är att skapa en plats för användarna fri från t.ex. mobbning och uppvaktanden från vuxna som söker kontakt med barn. Ett sätt att säkerställa kännedom om vilka som använder sajten är att en aktiv användare måste ange e-post, mobilnummer samt prenumerationsnummer.

Det blir intressant att se hur sajten utvecklas och hur målgruppen kommer att uppfatta satsningen.  På sajten kommer det inte heller finnas varken annonser eller externa länkar. KPs läsare är barn i gränslandet mellan den mer ”oskyldiga” barndomen och den mer ”utsatta” tonårstiden.  Många stora frågor snurrar i huvudet på dess läsare och en 11-åring kastar sig över ett nytt nummer av KP med stor läsiver. Ola Lindholm och de övriga på KP har ett guldläge när de nu vill fördjupa den relationen till sina läsare genom en webbsatsning där läsarna själva kan ta sina frågor vidare.

Grunden i säkerhetstänkandet är detsamma för yrkesverksamma som samlas på nätet. T.ex. på Sermo som är ett nätverk för 25 000 yrkesverksamma läkare i USA. Här utbyter läkarna råd och tips med varandra i bästa Dr House-stil. I The Wall Street Journal kan vi läsa om hur ett svårlöst fall kunnat lösas tack vare delandet av information på sajten. Serno säkerställer att läkarna verkligen är registrerade läkare genom att kolla av deras data mot alla tänkbara databaser samt be om svar på tre personliga frågor.

Det här är en utveckling som ligger framför oss nu, att yrkesgrupper i större utsträckning kommer att söka liknande former för att dela med sig av sin kunskap i säkra sammanhang. Sermo är ett ypperligt exempel på hur sociala nätverkssajter kan användas som ett verktyg för kunskapsutbyte eller strategisk affärsutveckling och det har vi bara sett början av. Det visar att det inte enbart är yrkesgrupper som t.ex. nätutvecklare eller rekryterare som har nytta av sociala nätverk.

Det här är en utveckling som vi som kommunikatörer redan märkt av. Det kommer nu att ta full fart i Sverige och det kommer vi att kunna tacka Facebook-febern  för eftersom den har fått alla att få upp ögonen för både styrkan och svagheten i sociala nätverk. Integritetsdiskussionen som följt sätter fokus på det som i slutändan blir den viktigaste frågan, för både KP-läsaren och läkaren som vill dela med sig av sin kunskap, säkerhet och trygghet. KP kanske visar på en tänkbar lösning med sina nya webbsatsning och Sermo har ju redan visat att det definitivt är möjligt.

Brit

Ingen PR i världen räddar uselt kundbemötande

Under veckan har många fått kontakt med ”vänner” som dykt upp från ingenstans via Facebook. Det är inte bara bortglömda pysslingar som dyker upp utan även helt okända människor som vill bli vän med en. Den ”vänskapsfloden” kan man roa sig med att sätt i relation till vår generella oförmåga att kommunicera hyfsat med varandra när vi möts bortom klickandet framför datorn.

I sommar har DN låtit ”återvändare” berätta om sin syn på Sverige efter en längre tid utomlands. Nästan alla har de i sina berättelser berört samma sak, t.ex. tystnaden i tunnelbanan. Den oskrivna regeln om att vi i tunnelbanan inte låtsas som om någon finns där runt omkring oss. Att vi ständigt undviker varandras blickar och varje tillfälle till kommunikation.

Vi släpper dörren i ansiktet på den som kommer bakom oss. Vi hälsar inte gäster välkomna på den egna restaurangen. Som expedit möter vi ofta inte ens kundens blick. På föräldramöten eller barnens fotbollsmatcher hälsar vi ogärna på andra än de föräldrar som vi redan känner. Hälsar man i det läget på någon som man inte känner får man en tom blick tillbaks eller ser att personen förvånat vänder sig om – ”det var väl inte mig du hejade på, vi känner ju inte varandra?”.

Som utlandsfödd och med rötter i ett land där det är extremt oförskämt att inte hälsa på varandra i trappuppgången eller i butiken har den här delen av svenskheten alltid varit svår att lär sig att leva med. Att vi beter oss som om alla människor runt omkring oss är osynliga.

På sista tiden verkar det som om usel kundvård har fått nya dimensioner. Det har inte hänt en utan flera gånger att jag befunnit mig i situationer där kunder tillrättavisas. Läxas upp.

Exempel 1:

– Jag kliver in i träningslokalen för att köra spinning:
– Spinning tack, klockan sex.
– Cykel menar du, säger receptionisten med en mästrande ton.
– Ursäkta, säger jag med handen utsträckt framför mig, väntandes på min biljett.
– Ja, menar du cykel sa jag, säger hon.
– Jaaaa, jag sa ju det, säger jag tvekande.
– Nej, du sa spinning, här heter det cykel, spinning är en träningsform som ägs av ett annat företag, vi får inte lov att säga det här. Här har du din CYKEL-biljett, säger hon och slänger fram biljetten på disken (till den kund som betalar tusentals kronor för att träna där).

Exempel 2:

Efter ett ärende ner på stan en fredag så ska alla ta tunnelbanan hem. En enda kassa öppen. Lång, lång kö för den som inte har månadskort. Ända ut på gatan. Några platser framför mig i kön står en äldre herre. När han till slut kommer fram till luckan, hänger han upp sin käpp på diskkanten och säger lite frågande, sådär vänligt som bara en gammal belevad man kan säga det:
– Ursäkta fröken, skulle det inte vara möjligt att öppna en kassa till en dag som denna? Det var förskräckligt mycket folk här eller hur, säger han och ler mot henne.
– Skicka ett SMS!, fräser hon.
– Förlåt vad sa ni, säger den förvånade mannen.
– Du får väl skicka ett SMS om du har synpunkter, säger hon och slänger fram remsan åt honom.

Ur vilket djupt djuriskt vikingabehov föds denna vilja att sätta kunder på plats?! Att ständigt se kunder som problem snarare än de som verksamheten vänder sig till. Kunder som betalar den lön jag som anställd får ut i slutet av varje månad. Om det är verkligheten kunder möter så blir vårt jobb meningslöst. Ingen PR i världen kan kompensera för så dåligt kundbemötande.

Brit

P.S.
Känner någon till om det vunnits storseger i någon marknadsdomstol? Jag bara undrar för gissa vad som hände i veckan. Jag skulle gå på en CYKEL-klass i veckan, loggar in på nätet och  tro det eller ej klassen kallas nu . . . spinning. . .

D.S.

Sommaren då alla vuxna blev tonåringar på nytt

Alla skriver om Facebook. Alla pratar om Facebook. Alla taggar, blockar och connectar precis som förut men skillnaden är att vi nu samlas på ett och samma ställe. Jag skulle gärna skriva ett djuplodande inlägg om integritetsaspekten, men nöjer mig med att citera min yngre syster i Facebook-frågan:

– Vad är grejen med Facebook? Alla vuxna har hittills himlat med ögonen åt PA* och fnyst. Nu plötsligt PAar alla, de vet bara inte om det…

Linda

* PA = Playahead

Medievanorna förändras

I förra veckan släppte Nordicom vid Göteborgs Universitet sin rapport om det svenska folkets Internet- och medievanor. Studien bekräftar att Internets betydelse fortsätter att öka.

  • Studien visar att det dagliga Internetanvändandet har ökat från 21 procent 1998 till 52 procent 2006. I åldersgruppen 9 – 14 år har användandet under samma period ökat från 20 till 77 procent.
  • Tiden som en 15 – 25 åring tillbringar på nätet under en genomsnittlig dag har ökat från 38 minuter 1998 till 121 minuter 2006 (vilket är en ökning med 33 minuter per dag sedan 2005).
  • Att läsa bloggar har enligt Nordicom fått större genomslag bland kvinnor än hos männen (5 procent av kvinnorna läser bloggar dagligen jmfrt med 3 procent bland männen). I åldersgruppen 15 – 24 åringar läser 8 procent bloggar dagligen.
  • 25 procent av den svenska befolkningen läser en dagstidning på nätet. 62 procent av 9 – 14 åringarna. 53 procent av 15 – 24 åringarna.

Undersökningen väcker en hel del tankar. Några snabba reflektioner:

  1. Att tydligt definiera målgruppen blir allt viktigare.
  2. Kommunikatörer måste förstå målgruppen mediekonsumtionsmönster.
  3. Valet av mediekanal är ingenting som kan göras i slentrian utan måste vara styrt utifrån målgruppen.
  4. De olika åldersgruppernas konsumtionsmönster varierar kraftigt. Det finns ingen ”Hylands Hörna” med vilken du når hela Sveriges befolkning.

En annan tanke undersökningen väcker är vad gör bankerna av att deras kunder numera besöker banken nästan varje dag. 20 procent gör bankärenden dagligen på Internet.  Utnyttjar bankerna detta faktum till fullo?

Björn

PS

Nästa år borde de undersöka hur mycket tid som svenska folket ägnar åt Facebook.

DS

 

När blogginlägget blev en rapport

De senaste dagarna har det diskuterats flitigt kring Danah Boyds blogginlägg/uppsats om observationer kring hennes forskning kring ungdomskultur och sociala medier. I texten skriver hon om de socioekonomiska skillnader som (hon anser) avgör om amerikanska ungdomar använder Facebook eller Myspace.

Texten är i sig väldigt intressant och jag läser gärna den akademiska artikel som Boyd utlovat ska komma. Vad som dock utvecklats till något nästan ännu mer intressant är den artikel som BBC publicerat. I den kallas Boyds uppsats för en forskningsrapport, vilket resulterat i att det börjat storma en hel del kring henne.

Visserligen är det väldigt smart av henne att kalla det just ett inlägg om något som hon senare tänker fördjupa. På så sätt är hon först och kan ändå vänta. Ingen annan kan, trots någon mer formell skrivelse, hävda att de först med information. Det är dock sorgligt att BBC väljer att kalla det hon skrivit för en rapport. Speciellt när Boyd är så tydlig i sitt inlägg om att det inte är ett formellt akademiskt inlägg, utan mer en kommentar kring hennes etnografiska observationer. 

Jag undrar vad det får för framtida konsekvenser för vad man väljer att publicera i en blogg? Det visar sig gång efter annan att information på bloggar är problematiska i nyhetssammanhang. Jag får känslan av att man ofta tänker att det är allmängods och fritt att formulera om. 

Visst, Saker och ting förvrängs visserligen dagligen när information byter avsändare och felciteringar sker. Men det finns ju grader i helvetet och att kalla en uppsats för forskningsrapport får mig att fundera över hur det redaktionella arbetet fungerar på BBC. 

MaK

Amerikanska Internetvanor

Compete ett amerikanskt företag som arbetar med marknadsundersökningar har studerat det amerikanska folkets surfvanor. Myspace toppar listan följt av Yahoo och MSN.

Värt att notera är att renodlade nyhetssajter inte kvalar in på topp-20-listan. Första nyhetssajt är CNN på 27e plats. USAtoday hamnar först på 50e plats. Det är också intressant att så många portaler och sajter med användargenererat material ligger högt.

Topp 15

  1. myspace.com
  2. yahoo.com
  3. msn.com
  4. ebay.com
  5. google.com
  6. aol.com
  7. pogo.com
  8. facebook.com
  9. amazon.com
  10. craigslist.com
  11. go.com
  12. youtube.com
  13. live.com
  14. bankofamerica.com
  15. wikipedia.org

Hela listan hittar du på Competes blogg.

I Sverige ligger de traditionella nyhetsförmedlarna högt på motsvarande lista. Aftonbladet har ett starkt grepp över det svenska folkets surfande. Kan man anta att det svenska surfvanorna i framtiden i större utsträckning likna det amerikanska och att nyhetsajter som Aftonbladet går en tuff framtid till mötes. (Dock måste man konstatera att Aftonbladet redan har förutsätt detta genom att bredda sitt erbjudande radikalt – allt från bantning till bloggar.)

BjM

Till toppen