Innehållet i och begreppet privat har förändrats under de senaste åren. Med dokusåpor, sociala medier, mingelsajter, bloggar etc så har vi flyttat gränsen för det offentliga. Det som tidigare var privat, som till exempel bilder från en fest eller ett nattklubbsbesök, ligger idag ute på nätet till allmän beskådan. Sina innersta tankar och funderingar som många höll för sig själv delar man i större utsträckning med sig till alla som är intresserade av att läsa på sin blogg.

Att bli sedd är säkert en av våra människors grundläggande behov. Vi vill vara någon. Vi vill att andra människor ska ha en åsikt, gärna tycka om, oss. Och idag går vägen till att bli sedd, att vara någon och bli omtyckt via att man delar med sig av vad som tidigare uppfattades som privat.

Vi människor har parallellt ändå ett behov av en privat sfär också. Storleken på den privata sfären varierar säkert mellan individ och individ. Men i takt med de sociala mediernas etc genombrott så tycks den privata sfären minska hos allt fler människor. Vad händer då när alla kan ta del av alla delar av våra liv?

Vi som är vana med att en stor privat sfär funderar säkert en och två gånger innan vi börjar dela med oss av vårt privata fotoalbum. För oss som inte vuxit upp med detta nya mediebrus är steget att ge avkall på vår privata sfär betydligt längre än vad det är för den generation som vuxit upp i en tid av ökad offentlighet.

Men när den privata sfären på område efter område minskar kompenserar vi då med att låta andra delar av våra liv bli mer privata? Finns det saker som tidigare var offentliga som vi idag betraktar som privata? Jag har inga svar utan funderar bara.

Låt mig konstatera att jag för någon vecka sedan började kolla jobbsökare på det just nu hetaste sociala nätverket- Facebook. Och finns man inte där funderar jag över varför. Har man inte koll? Finns man där så försöker jag skaffa mig en bild av personen i fråga. Skulle den passa in hos oss? Det känns som jag snokar i deras privatliv. Men är det privat när det ligger utlagt på en sajt?

Gränsen mellan det privata och offentliga har flyttats eller håller på att suddas ut. Och pendeln kommer att slå tillbaka. Ett stort antal människor väljer redan idag att avstå från att delta i det offentliga livet på de sociala medierna. Och? En avslutande reflektion kanske – finns de då?

Vad är privat när hela mitt liv finns tillgängligt – när mitt digitala DNA kan följas av alla. Om jag inte har ett digitalt DNA finns jag? Eller vad är det som är privat när man har sex på TV, visat upp alla sina partybilder och publicerat alla sina tidigare arbetsgivare. Eller är allt bara en regisserad bild? En fasad som man vill visa upp?

Björn

I veckan lanserade Kamratposten sin nya sajt KP-webben. Trygghetsaspekterna står helt klart i fokus för tidningens community-satsning. Den uttalade ambitionen är att skapa en plats för användarna fri från t.ex. mobbning och uppvaktanden från vuxna som söker kontakt med barn. Ett sätt att säkerställa kännedom om vilka som använder sajten är att en aktiv användare måste ange e-post, mobilnummer samt prenumerationsnummer.

Det blir intressant att se hur sajten utvecklas och hur målgruppen kommer att uppfatta satsningen.  På sajten kommer det inte heller finnas varken annonser eller externa länkar. KPs läsare är barn i gränslandet mellan den mer ”oskyldiga” barndomen och den mer ”utsatta” tonårstiden.  Många stora frågor snurrar i huvudet på dess läsare och en 11-åring kastar sig över ett nytt nummer av KP med stor läsiver. Ola Lindholm och de övriga på KP har ett guldläge när de nu vill fördjupa den relationen till sina läsare genom en webbsatsning där läsarna själva kan ta sina frågor vidare.

Grunden i säkerhetstänkandet är detsamma för yrkesverksamma som samlas på nätet. T.ex. på Sermo som är ett nätverk för 25 000 yrkesverksamma läkare i USA. Här utbyter läkarna råd och tips med varandra i bästa Dr House-stil. I The Wall Street Journal kan vi läsa om hur ett svårlöst fall kunnat lösas tack vare delandet av information på sajten. Serno säkerställer att läkarna verkligen är registrerade läkare genom att kolla av deras data mot alla tänkbara databaser samt be om svar på tre personliga frågor.

Det här är en utveckling som ligger framför oss nu, att yrkesgrupper i större utsträckning kommer att söka liknande former för att dela med sig av sin kunskap i säkra sammanhang. Sermo är ett ypperligt exempel på hur sociala nätverkssajter kan användas som ett verktyg för kunskapsutbyte eller strategisk affärsutveckling och det har vi bara sett början av. Det visar att det inte enbart är yrkesgrupper som t.ex. nätutvecklare eller rekryterare som har nytta av sociala nätverk.

Det här är en utveckling som vi som kommunikatörer redan märkt av. Det kommer nu att ta full fart i Sverige och det kommer vi att kunna tacka Facebook-febern  för eftersom den har fått alla att få upp ögonen för både styrkan och svagheten i sociala nätverk. Integritetsdiskussionen som följt sätter fokus på det som i slutändan blir den viktigaste frågan, för både KP-läsaren och läkaren som vill dela med sig av sin kunskap, säkerhet och trygghet. KP kanske visar på en tänkbar lösning med sina nya webbsatsning och Sermo har ju redan visat att det definitivt är möjligt.

Brit

Alla skriver om Facebook. Alla pratar om Facebook. Alla taggar, blockar och connectar precis som förut men skillnaden är att vi nu samlas på ett och samma ställe. Jag skulle gärna skriva ett djuplodande inlägg om integritetsaspekten, men nöjer mig med att citera min yngre syster i Facebook-frågan:

– Vad är grejen med Facebook? Alla vuxna har hittills himlat med ögonen åt PA* och fnyst. Nu plötsligt PAar alla, de vet bara inte om det…

Linda

* PA = Playahead