Tror vi på sociala medier som plattform för politisk kommunikation? Mark Comerford undrar idag på Twitter vad jag har att säga om resultaten i en ny brittisk undersökning som visar att unga människor är de som är mest skeptiska till sociala medier. Frågan som ställdes  i undersökningen var om man såg sociala medier såsom Twitter och Facebook som:

• Användbara och innovativa sätt för människor att engagera sig i den politiska debatten.
• Övervärderade och ofta meningsläsa sätt att göra saker som skulle ha fungerat lika bra genom andra medier.

64% av 18-24 åringarna tycker att det är ”övervärderat och meningslöst” att använda sociala medier för politisk kommunikation. Höga siffror även 25-34-åringar, 52% och 35-44 åringar, (48%.

Det är alltså de äldre som tycker att det är ett ”innovativt och användbart sätt för politisk debatt” i gruppen 55-64 åringar tyckte 37% det. Undersökningen gjordes av Politics Home och genomfördes 17-18 februari via e-post till drygt 1 000 respondenter.*

Mitt svar till Marks fråga återfinns dels i del 3 av min serie om sociala medier och politik. Bland råden jag gav där finns en av mina pusselbitar till de brittiska siffrorna:

Den mest tveksamma gruppen enligt mina erfarenheter till sociala medier vilka tror ni det är? Ja det är inte de extremt analoga herrarna och damerna i 50-års åldern, de där som ofta också är ganska sura över att ha skickats på utbildning. De brukar gå hem väldigt glada. Nya sätt att kommunicera!

Nej de mest tveksamma är faktiskt de som är i 20-25 års åldern. De blir ofta också rena bromsklossarna i diskussioner under en föreläsning eller på arbetsplatsen. Vad beror det på att de absolut inte tror att sociala medier är relevant i deras kommande yrkesutövning eller för företags kommunikation? Trots att de till stor grad vuxit upp och levt med internet.

Förklaringen ligger nog dels i att de utgår från sin egen mediekonsumtion (dvs hur de själva använder sociala medier i sitt privatliv), dels är de uppvuxna i en skola utan en uppdaterad kunskapssyn. De har alltså inte själva arbetat med internet i pedagogiska sammanhang i tillräckligt stor utsträckning.

Det är alltså inte teknik eller internet man ska förstå i första hand. Det är kommunikation. I den viljan föds också nyfikenheten för nya sätt att kommunicera på.  Ny kunskap. Nya sätt att kommunicera med väljarna. Nya väljare. Effektivitet. Dialog. Nya idéer. Nya perspektiv. Allt viktigt för den som bryr sig om sin verksamhet och det uppdrag man har. Så leta inte efter ungdomarna när du vill lära dig mer om sociala medier, hitta den som brinner för kommunikation. De finns. I alla åldrar.

Jag tror att vad de brittiska siffrorna visar är att vi har en lång resa att göra på grund av de förväntningar vi har av varandra. Det är många roller och mönster att bryta.  Visst är det traditionella maktstrukturer som utmanas men också en stor grupp människor som är vana att se på rollfördelningen mellan makten och medborgarna på ett givet sätt.

Det är lätt att se hur sociala medier för politiker ofta kan bli ytterligare en push-kanal där man trycker ut sina politiska budskap ofta med ett enda syfte – att få en röst på valdagen inte att få ett ökat medborgarinflytande. Politiker är mer vana att argumentera för sin politik än att lyssna. De är också vana att med megafonen i handen trycka ut tydliga valbudskap. Sociala medier kan lätt bara bli ytterligare en marknadsföringskanal. Här måste diskussioner föras och exempel ges som visar hur sociala medier är något helt annat och i sin kärna handlar om en enorm möjlighet till revitalisering av politiken.

Men väljarna då? Ja de är ju lika ofta fast i sina egna roller och sin syn på makten. De ser själva med stor skepsis på politiker som närmar sig de sociala medierna. De utgår ifrån att det är megafonkommunikation och manipulation. De kan inte riktigt hantera en rollförändring där politikerna blir dialogiserande och närvarande. Som ung är man kanske som mest skeptisk till dialogiserande politiker. För man utgår ifrån att politiker inte är autentiska i sin kommunikation.  För man har vuxit upp med den förförståelsen till politisk kommunikation.

Resultaten i den brittiska undersökningen säger inget om sociala medier och politik egentligen. Den säger däremot en del om människans oförmåga att se när nya möjligheter finns och roller faktiskt omprövas.  Det är så lätt att hamna i en mer offerliknande position och kräva inflytande. Svårare att se när det är möjligt att få det – för det kräver också ett ansvar. På samma sätt som politiker bär ett ansvar för att se hur de sätten att interagera förändrar medborgarinflytandet.

Vi ser hela tiden två världar som möts. Vi måste förstå att det inte är så enkelt att det handlar om mötet mellan två åldersgrupper. Det handlar om förhållningssätt till varandra och förmåga att bryta invanda mönster. Där de digitala kommunikationsverktygen utmanar oss för vi får möjligheten att ta ansvar. Den stora frågan är om vi som politiker och väljare ens vill och kan hantera att de digitala nätverken ger oss dessa nya påverkansformer.

Tack för länktipset Mark : )

/Brit Stakston

*Jag ger mig inte in i diskussionen om vad som egentligen frågats och alla dimensioner runt begreppet sociala medier som egentligen alltid behöver förklaras i så fall (vad hände med bloggarna). Jag använder siffrorna som ursäkt för att få fördjupa resonemang jag vill lyfta och som jag tar varje chans att diskutera. Våra fördomar : )

Övriga poster i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
• Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.
• Del 7. Om hur traditionella medier väljer att lyfta det triviala i on-line samtalen om politik samt hur fejkade frågor till twittrande politiker kanske inte är riktigt rätt sätt att utvärdera deras twittrande.
• Del 8. Om medborgardialog och maktförskjutning samt vems ansvar det är att politiker förstår vad nätet betyder för politisk kommunikation.

Tillgången till information är grunden till kunskap. Idag ger nätet oss möjlighet att bygga kunskap gemensamt. Hur anpassar sig den traditionella politiska maktstrukturen till det gemensamma kunskapsbyggandet som sker varje sekund via nätet? Vill politiken ha större delaktighet? Kan politiken klara av fler synpunkter?  Hur ska den demokratiska processen se ut då? Hur klarar de ofta extremt analoga organisationsformerna alla de politiska samtal som också sker på nätet? För mig är just detta det centrala när vi ser på sociala medier och politik.

Jag har inga färdiga svar och är inte politiker men försöker beskriva den verklighet jag möter. Vad händer när teknikrädslan försvinner och den parallella verkligheten som finns på nätet ses som möjligheter och inte upplevs som hotfull?

Inom ramen för SKLs projekt för Medborgardialog har jag haft förmånen att få leda ett antal diskussioner om sociala medier och politik. Oerhört spännande samtal som visar att det här med en kommunikationsrevolution inte är en idealistisk dröm. Den sker nu. Många politiker törstar efter nya sätt att föra dialog med medborgarna. Det provas saker överallt. Insikten om att de samtal om politik som sker när man som lokalpolitiker strosar ner till Konsum på lördageftermiddagen också sker på nätet får varje passionerad politikers ögon att lysa. Faktiskt. De enda som blir rädda är de som inte vill förlora sin makt. Ett fenomen som vi alla kan relatera till när roller förändras. Vinnaren i alla förändringsprocesser är den som kan vila i sin övergripande mission: i det här fallet handlar det om att vilja bedriva relevant politik för de som valt att ge politikern mandat att göra det.

Fundera på det här ur The Wealth of Networks av Yochai Benkler vars TedTalk finns här (påminnelsetack till Jonatan Fried) :

We are in the midst of a technological, economic, and organizational transformation that allows us to renegotiate the terms of freedom, justice, and productivity in the information society. How we shall live in this new environment will in some significant measure depend on policy choices that we make over the next decade or so. To be able to understand these choices, to be able to make them well, we must recognize that they are part of what is fundamentally a social and political choice—a choice about how to be free, equal, productive human beings under a new set of technological and economic conditions. As economic policy, allowing yesterday’s winners to dictate the terms of tomorrow’s economic competition would be disastrous. As social policy, missing an opportunity to enrich democracy, freedom, and justice in our society while maintaining or even enhancing our productivity would be unforgivable.

Nätets potential för revitalisering av politiken handlar självklart om så mycket mer än att anställa sociala medieredaktörer som ska sköta kommunikationen på nätet. Bjuder på ytterligare en inspirationskälla för mina nya politikerläsare Clay Shirky som också talar om hur nätet bidrar till demokratisering i boken Here Comes Everybody: med den inspirerande underrubriken ”The Power Organizing without Organizations”.

I den respons jag mött runt innehållet i den här serien av bloggposter finns en djup insikt hos politiker om att människor vill prata politik. Det  finns också en vilja att förstå och använda de nya formerna för politiska samtal. Och den nyfikenheten finns oavsett digital vana. Nyckeln till att det Benkler talar om verkligen ska kunna bli realitet är kunskap och förståelse för det digitala kunskapsbyggande som sker. Att förstå att det inte handlar om en generationsförmåga utan ett förhållningssätt till nya kommunikationsformer. Detta fångades direkt av en av de mer analoga politikerna (enligt egen utsago) som i veckan förtvivlat avbröt mig och vände sig till SKL:

– Jag har förstått nu!! Jag ser ju vad det här betyder för politiken, för engagemang och utveckling. Men vem, jag vill veta här och nu vem bär ansvar för att det här blir känt?!

Sen följde en spännande diskussion om det var kommunens eller partiledningens uppgift där de flesta landade i att det absolut var en fråga för partierna. En önskan om utbildning för att sedan välja de verktyg som passar för de enskilda individerna. Kloka synpunkter på allmänna påbud som redan förekommer om att ”ni måste twittra, ni måste vara på Facebook”. Förståelse fanns också bland många för att det också var ett eget ansvar att kliva in nu när man förstod att det handlar om ett relationsbyggande.

Ett intressant perspektiv som diskuterades var också utmaningen som ligger i att politiken som är mer van att i sin kommunikation jobba med att stå till svars för föreslagen eller genomförd politik nu ska lära sig ta in i mycket större grad. Insikten om att det vänder ju upp och ner inte bara på förhållningssätt och retorik utan också själva resultatet/innehållet i politiken. Mindre färdiga svar/större lyhördhet. Men hur ser en demokratisk process ut för det? Fungerar den vi har? Viljan att vilja kommunicera mer begripligt och reflektionen över att motioner och annat är rent obegripligt förekom också i samtalen. Självklart också många, många funderingar om gränserna mellan privat och personligt.

Sedan kretsade diskussionen om hur nätet förändrar relationen medborgare/politiker när påverkansmöjligheterna blir fler. Politikerns ansvar att se helheten och prioritera eller ser vi på sikt  färre större gemensamma helhetsbeslut till förmån för allt fler regional/lokalt fattade enfrågeperspektiv?

Vad tror du? Vad tänker du om dagens politiska strukturs möjlighet att arbeta med större medborgardialog. På riktigt. Är det ens möjligt så som det ser ut idag?

Själv tror jag det inte rent strukturellt men det kommer att förändras av det tryck som sker från medborgare. Den maktförskjutning vi vet sker per automatik när inte bara en avsändare får ut ett  förpackat budskap till många utan att många kan kommunicera med många rubbar dagligen gränser. Självklart kommer detta  att utforma nya beslutsprocesser även inom de politiska partierna.

Det här är ingen utopisk framtid vi talar om. Det är förverkligande av det som skett i takt med internets utveckling. Nu kan vi äntligen lägga ålder och teknik bakom oss. Det handlar inte om verktygen. Det handlar om den framtid vi bygger tillsammans med hjälp av verktygen. Det är ett misslyckande för politiken redan år 2010 om inte sociala medier används till den kraft för engagemang och delaktighet som finns. I dialogen med medborgaren finns kontakten med det liv som politiken ytterst har som roll att forma. Förstå så spännande att vi alla är med när det formas nya strukturer för detta. Ett viktigt paradigmskifte.

/Brit Stakston

Övriga postningar i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
• Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.
• Del 7. Om hur traditionella medier väljer att lyfta det triviala i on-line samtalen om politik samt hur fejkade frågor till twittrande politiker kanske inte är riktigt rätt sätt att utvärdera deras twittrande.

Nu först 2010 verkar det som att media väljer att plocka upp delar av Fredrick Federleys privata livssstil med en undertext som andas skandal… Vi har länge använt Federley som exempel under föreläsningar.  Faktiskt så pass länge så att vi slutat nämna det ur öppenhetsperspektivet utan nu oftast utifrån att hans tweets ofta blir exempel på hur trivialt politiker twittrar. Sällan lyfts tweets upp där han han reflekterar över något rörande politik.

Men nu är det alltså dags att försöka bygga en skandalhistoria runt de mer privata delarna av hans offentliga liv. Utvecklingen har kunnat följas via Federleys tweets. Redan igår berättade han om den skandalsugna reportern från Aftonbladet som ville göra något av den resa han gjort för Hanky.se i egenskap av sitt alter ego Ursula:

Fredrik beskriver själv alteregot Ursula af Drakbane  i detta TV4 inslag runt Pride-festivalen som en ”vulgär brutta”. Den aktuella resan som nu diskuteras i media gjordes för någon månad sedan. Skulle det visa sig vara något underligt vad gällande ersättning etc är det intressant att det tog medierna så lång tid att kasta sig över det. Federley har ju berättat allt om den här resan. På alla sina publiceringsplattformar. Federley kommenterade imorse om vad som nu ser ut att bli en av dagens små mediahistorier:

och på sin sida på Hanky.se skriver han om det hela under rubriken ”Aftonbladets scoop! Not.”:

Ni som följer bloggen, Twitter, Facebook o allt vad det är vet att jag var på Gran Canaria för Hankys räkning för att göra ett skrivjobb om vad man kan göra på Gran Can i anslutning till den stora transfestivalen som arrangeras.

Ni kunde följa det varje dag på twitter, facebook o bloggen. I går kom Aftonbladet på detta (ca en månad efter, snabbt jobbat!) och tycker att det är sååå spännande. De försöker typ göra det till lyxresan som är en muta eller ngt sådant. Än så länge finns den inte på nätet.

Aftonbladets artikel än så länge bara i papperstidningen (uppdaterat: här är nu artikeln) följs nu av ett inlägg på Politikerbloggen och enligt Federley av inslag i både Rapport och TV4 , vi får väl se. Federley reflekterar över uppmärksamheten på twitter:

Fredrick Federleys transparens är intressant. I ett samtal i söndagens Sweet Sunday Web Crunch nämnde jag just Federley apropå vilka politiker som jag vill ha med i den kommande boken om sociala medier och politik. Precis ur den här synvinkeln. Att hans transparens skyddat honom genom åren. Att hans öppenhet av många anledningar är en trygghet för honom och förebildlig. Federley har mod att vara sig själv även i den position han har och har varit sig själv även i vad han valt att kommunicera via sociala medier. Självklart är han oerhört medveten om att det  finns aspekter i den egna livsstilen som bär på för många uppenbara skandalvinklar om han inte är totalt öppen med dem. Sen är han förstås intressant också som politiker vad gäller sociala medier för att han bloggat länge och ofta testar gränser även här. Man kan tycka vad man vill om Federley men att människor har mod att vara sig själva är viktigt och inspirerande. Särskilt i sammanhang där det inte är givet att livet blir ett dugg lättare när man inte följer givna mönster.

Vad gäller ett bubblande drev och skandalfokus runt Federley kvarstår nog ett faktum. Att det alla vet är inga nyheter och blir inget scoop. Det finns inget att skvallra om som inte Federley vill att vi skvallrar om. Han äger sin historia och i det här läget är det precis det som kommer att skydda honom. Öppenhet och sanning är alltid det starkaste vapnet mot allt.

Intressant det skulle ta tre år innan det gjordes några försök att göra scoop på Federleys livsstil med den här vinkeln. Undrar om det ska ses som signifikant för valrörelsen 2010?

Uppdaterat:

• Aftonbladet följer upp med ytterligare en artikel ”På uppdrag för Centern”.
• Nyhetsmorgon TV4 intervjuar Federley om sin lyxresa.

/Brit Stakston

Valrörelsen och sociala medier är två galet heta frågor för landets politiker just nu det har väl inte undgått någon. Vi ser på inkommande länkar att en del lokalföreningar väljer att hänvisa till den här serien av postningar om politik och sociala medier. Det gör mig glad och jag hoppas verkligen att partierna också använder sociala medier för att effektivisera det interna arbetet och öka medlemsengagemanget. Här finns en enorm potential!

Jag har haft intressanta samtal med många om politikens utmaningar att hantera det engagemang som kan ske via de sociala medierna under de senaste veckorna. Perspektiv som till exempel i samtal med Jonatan Frid från Fokus fick ännu djupare dimensioner och utmanande perspektiv. Återkommer till det. Försöker under tiden hålla mig till mitt huvudfokus att så pedagogiskt som möjligt visa verktygens styrka för många under tiden. Men jag hoppas också kunna formulera och visa hur politiken kan revitaliseras genom sociala medier och måste fundera vidare på den hisnande och obehagliga frågan: klarar inte politiken fler synpunkter?

Superveckan har varit och de parallella diskussionerna på Twitter under debatterna tillför mycket. Det linjära tv-tittandet får helt nya dimensioner och plötsligt får live-sändning ett extremt mervärde. Jag vill se det i direktsändning tillsammans med alla andra politiska nördar! Vem av tv-kanalerna förstår styrkan i att själva utnyttja detta först?

Jag  hoppas dock verkligen att nyhetsrapportering från kommande twitterfeeds under direktsända debatter inte väljer att lyfta fram bara de mer tramsiga perspektiven av interaktionen. Jag har själv märkt under veckan som gått att den felvinklade statistik som Computer Sweden valde att lyfta fram under rubriken ”Twitter tappar mark” leder till stor förfrågan bland kunder. Tveksamhet. Oro. Bevis för det de varit rädda för plötsligt blivit sant. Att Twitter är ute. Känslan av att inte ha koll på vad det senaste egentligen är. Då kan jag gissa vad effekten blir av att Aftonbladet har följande rubrik ”Ericsson knäppte upp-tack vare Twitter”:

Nej jag jublade inte åt att Peter Eriksson knäppte upp skjortan. Medias trivialisering av sociala medier roar mig inte alls längre….inte undra på att många tror att sociala medier bara är trams och fullständigt slöseri med tid. Visst det kan vara en kul liten notis som passar i en kvällstidning men när det aldrig ges andra perspektiv då blir det riktigt bekymmersamt.

SVD fortsätter sin bevakning av hur politiker hanterar det sociala medielandskapet. Idag handlar det dels om hur ovana twittrande politiker missar samtalen med  väljarna genom att inte svara på ställda frågor via plattformen och så kortare intervju med några av de sociala medieredaktörer som numer finns hos partierna.

Testet som gjordes av SVD gick ut på att de registrerade ett konto och sen ställde frågor om till exempel viktigaste skolfrågan. 90 tweets har denne fiktive person ställt. Personligen är jag också högst tveksam till om jag ens svarat på en fråga av en person på twitter utan text om vem man är, utan avatarbild och som uppenbarligen själv inte för en dialog utan pumpar ut alla dessa frågor på kort tid. Eller det hade jag nog men också mer undrat över syftet med frågorna och följt upp det hela. Det är ju så uppenbart en journalist. Eller en elev som vill kolla hur politiker svarar.

Så visst kanske visar testet att de politiker som säger sig vara närvarande på Twitter inte är så aktiva, det var ju frågor kopplade till varje enskild politiker.  Men det här skrämmer mer än gör någon nytta. Det är precis sådant här politiker är rädda för. Det enda perspektiv som finns på detta är att kanske är det så här en ny twittrare kommer att göra, en politiskt intresserad person som ser #val2010 och vill börja prata med politiker. Startar ett konto, missar biografi-texten och glömmer ladda upp bild. Men ändå. Jag ogillar allt som har med fejkande att göra. By default. För det gör lika stor skada som trivialiseringen. Rädslor för allt som finns på nätet finns det redan.

Det vi kan konstatera är att det såg verkligen inte ut så här för ett år sedan. Det går snabbt nu. Och jag ser redan framemot att få analysera politikers förmåga att föra en dialog på nätet i Almedalen och eftervalsanalyserna!

En annan aspekt av det här med att inte svara på frågor rör detta med att svara även på negativa kommentarer. Vi vet att läsarna av det som sker på nätet är oändligt många fler än de som deltar aktivt genom att skapa innehåll, kommentera eller gå med i sociala nätverk. En politiker bör därför tänka extra mycket på att en negativ kommentar, en fråga från en person som man förstår inte delar partiets värderingsgrund också bör besvaras. Inte i tron att man kan förändra den inställningen nödvändigtvis. Och kanske inte varje enskild negativ indvid. Men adressera åtminstone den övergripande frågan som ett antal kritiker ställer. För även i de fall där det är helt uppenbart en lång resa till en förändrad syn på det som det enskilda partiet står för, behövs närvaron av partiet som ifrågasätts. De mer lågmälda läsarna vill och behöver se de andra perspektiven också. Annars kommer man bara läsa era kritikers synpunkter.

Äg de frågor som är era. Genom att vara närvarande i de nya kommunikationsformerna. De potentiella väljarna vill föra en dialog. Oberoende av tid och plats.

/Brit Stakston

Övriga postningar i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
• Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.

En kortare reflektion om twitter som del i den politiska debatten. I Agenda i söndags var det partiledardebatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Under bland annat hashtagen* #agenda pågick parallellt diskussionen på Twitter. SVD integrerade även twitterflödet på SVD.se.

Det kommer bli intressant att se hur detta utvecklar sig i årets valrörelse. Under söndagens första korta debatt var diskussionen på twitter inte så mycket mer färgrik än den som skedde i Agenda. Diskussionen i twitterflödet fördjupade inte resonemangen eller innehållet i själva debatten nämnvärt. Bland twittrarna verkade de flesta mest hålla på sin egen kandidat och få tog chansen att diskutera sakfrågorna vidare. När någon ifrågasatte eller undrade något gick oftast ingen in och debatterade.

Vore jag sociala medieredaktör för ett av de politiska partierna skulle jag uppmuntra ett antal politiskt aktiva över hela landet att i realtid fånga upp diskussionerna till exempel under debatterna i Agenda på nätet. Under Almedalen förra året reflekterade jag över allt man kunde göra av den vilja som finns att diskutera politik. Även på nätet.

Diskutera med de som är intresserade av det som sker, ta de puckar som passas och spela vidare. Men det kräver mod att släppa sargen, inte bara mala ut partiprogrammet. Något i twitterflödet i söndags fick mig att tänka tanken ”nej vi kommer nog inte se något nytt, debatten kommer ske enligt gängse spelregler”. Jag hoppas verkligen  att det inte blir så. För mig kommer politikerna ha misslyckats om de inte fångar upp medborgardialogen via nätet detta val.

Låt inte twitterflödet bara befolkas och bevakas av journalister och sociala medie-intresserade samt några internet-savvy politiker som mest hejar på sina representanter. Inga tomma repliker. Utan äkta dialog. Mer passion och glädje. Visa vägen själva och berätta att ni finns på nätet. Det kommer att uppskattas och vara relevant.

Men visst hände det också roliga saker under söndagens debatt. Till exempel var det intressant att under söndagens debatt följa statsvetare Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet samt styrelseledamot för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen under debatten. I twitterflödet kunde hans kommentarer följas och snabbt berättade han skrivit om det hela  i Expressen:

Ett exempel på att kommentarer under en debatt kan prövas är denna tweet från socialdemokratiske Johan Sjölander:

Frågan kommer ganska snart om vilken källan var till påståendet:

Och svaret kom snabbt:

När man ser att ytterligare andra siffror presenteras ser man ju en början till en spännade diskussion…

Morgondagens politik formas i dagens samtal. Många fler politiker borde ta chansen att gestalta de visioner och värderingar som de vill ha mandat att driva. Även på nätet.

Det här är också en av anledningar till att JMW tar med ett av våra redskap till Almedalen i år, ”sociala medie-akuten”. Läs mer om vår närvaro i Almedalen här och även hos Joakim Jardenberg som tillsammans med oss kommer att analysera hur sociala medienärvaron fungerar där i år.

En politiker vill vara med och skapa livsvillkoren för landets medborgare. Men berätta då. Vad vill ni göra? När diskussionen flödar på t.ex. Twitter så var med. Men våga diskutera som om ni vore redo att ompröva er egen politik. Inte för att läsa upp partiprogrammet. Vi hoppas se mycket av dialog och debatter på nätet i Almedalen i år.

/Brit Stakston

Övriga postningar i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.

*En hashtag är det ord man gemensamt väljer att använda i de tweets eller postningar man gör via twitter med prefixet #. Hashtags kan används under en kortare eller längre period via search.twitter.com. Den gemensamma märkningen av varje inlägg gör det dels lätt att följa alla tweets som görs i realtid dels blir de också sökbara och lätta att hitta även senare. En stor fördel är förstås att man ser allas inlägg, det vill säga även de man inte följer. 

I serien om politik och sociala medier får detta bli en fortsättning till postningen om äkthet eftersom socialminister och partiledare Göran Hägglund (Kd) valt att kommentera den. Det svaret förtjänas att lyftas i en egen postning. Men först lite kort om två artiklar ur gårdagens tidningar som visar hur superaktuellt sociala medier blir i valrörelsen.

UNT skrev igår på ledarsidan om Bloggförbud för partiledare. Ansatsen här är att ”vem bryr sig” och med Facebook som exempel skriver man att man där når 96% av 18-19 åringar. De ifrågasätter sedan att dessa förstagångsväljare ens vill bli ”fan” till Andreas Carlgren.

I detta resonemang blandas äpplen och päron. Både siffer- och användningsmässigt. I texten påstås att ”all webbstatistik är lite opålitlig”. Låt mig säga så här de 3.1 miljoner aktiva medlemmar i Facebook är fler än de 269 700 18-19 åringar som är med. 50% av användarna är 18-34 år och de i åldersgruppen 55+ ökar ständigt. Hur  Fan-pages användandet sker skriver jag om i del 4 av denna serie men grunden bygger på att man själv väljer att bli fan. Det innebär att de 414 som valt att bli fan hos Andreas Carlgren är potentiellt sett fantastiska ambassadörer. I det lilla. Det gäller att glömma räckviddstänket när det gäller sociala medier.

Men att kasta ur sig siffror på detta sätt och med den starka undertexten av tramsighet är ett tidsdokument i sig. Hela ansatsen gör att det lilla korn av resonemang värt att reflektera över för Uppsalas politiker i denna text försvinner i alla felaktigheter initialt. För detta om att inte använda sociala mediers som ytterligare en kortsiktig kampanjkanal där man oengagerat försöker vara ungdomlig är relevant att beakta. Det händer lätt att man tror att det handlar om att vara ungdomlig och inget kan vara mer fel. Men dessa resonemang försvinner i en text som är ett ganska slarvigt och fördomsfullt sätt att kasta sig in i diskussionen om politikers användande av sociala medier. Tala med några politiker nästa gång som faktiskt gett sig in i dessa sammanhang med helt andra funderingar och som laddar inför valrörelsen på nätet. Också. Inte bara….

Så till den andra artikeln som tog upp sociala medier i den kommande valrörelsen. Expressen igår på Sidan 4 Debatt slog en valforskare fast att det är Mer krut i valaffischer än twitter och bloggar. Förstår inte detta eviga tramsande om att det är antingen eller när det gäller val av plattformar för kommunikation. Målgrupperna finns på olika arenor. Punkt. Nej det är alltså både och som gäller, sociala medier ska inte ersätta all övrig kommunikation. Det är en tredjedel av medielandskapet vid sidan av traditionella medier och annonsmarknaden. Däremot har sociala medier möjligheter att bli kittet i alla kommunikation och förnya politiken. Och bära kommunikationen vidare oberoende av tid och plats.

Men låt mig återvända till min förra post om detta med äkthet som är resonemang relevanta för varje företag och organisation. Jag använde i posten Göran Hägglund som exempel efter att jag fått ett vittnesmål i mitt inlägg om att det inte alltid var Göran själv som twittrade. Jag resonerade sen vidare utifrån detta och menade att t.ex. en tweet om att han skulle medverka i en radiosändning inte behöver vara skriven av honom själv för att vara relevant.  Göran Hägglund valde att svara:

Brit,
Först: det är jag – jag lovar:-). Jag har läst din text som innehåller mycket värt att ta fasta på för många. För mig och mina medarbetare inte minst om hur vi kan utveckla partiledaren.se vidare.

Jag finns på Facebook och twittrar se´n en tid tillbaka. Precis som du beskriver använder jag ofta – inte alltid – FB som bas också för twitter. Det är praktiskt och jag når fler. Men det är värt att understryka att snabb respons vid svar via twitter är ett måste.

Det stämmer att det finns sådant som jag inte skrivit själv. De kan delas upp så här: Det var dels under det att jag lärde mig tekniken. Nu kan jag den. Jag skriver alltså själv med undantag för att medarbetare på mitt uppdrag kan lägga upp t ex en artikel som införts i en tidning, ett inslag från tv-nyheterna eller liknande. Då står det inte “jag” på statusraden.

Allt annat skriver jag själv via min iPhone eller dator. Kerstin Kokk har alltså inte rätt i sin kommentar. Inte heller du när du tror att det var någon annan än jag som skrev inför lördagsintervjun. Detta sagt bara för att felaktigheter inte ska hänga kvar.

Jag kommer att dra nytta av det som de skrivit och jag ser stora möjligheter att utveckla användandet att tekniken. Är det klokt använd tid? Ja, jag tror det.

Egenhändigt
Göran Hägglund

Det visar dels att Kristdemokraterna har en strategi som förtjänar att förtydligas och lyftas fram dels blir Hägglund också en förebild i att han för sina partikollegor visar vad som är möjligt att göra. Vi behöver politiska förebilder som själva säger att det är klokt använd tid. Han ger också en avväpnande bild av att det ofta krävs viss introduktion för att använda nya verktyg men att det går att lära sig.

Ska bli intressant att fortsatt se hur de olika perspektiven kommer att prövas under det kommande året. Jag hoppas själv att partierna framförallt också ska se sociala mediers förmåga att revitalisera politiken och effektivisera det interna partiarbetet och fördjupa dialogen på ett relevant sätt för väljarna. Precis såsom Martin Jönsson på Svenska Dagbladet reflekterade i sin diskussion med Annika Beijbom (fp) på twitter om debattartikeln om valaffischerna i Expressen:

Samtliga delar i min serie om politik och sociala medier inför årets valrörelse finns här:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.

/Brit Stakston

Är äkthet möjlig för politiker? Eller är de så fast i gamla sätt att bedriva valrörelsearbete så att man inte  förmår ersätta några av valstugesamtalen till regelbundna stunder för äkta samtal på det digitala torget? Kommer spökskrivandet bli politikers lösning för att vara närvarande trots att sociala medier vilar på en grund av autenticitet och transparens?

En annan viktig fråga är om det enda sättet för en politiker att använda sociala medier är att vi får följa dem långt in i deras vardagsrum? Är det just den dimensionen vi efterfrågar hos en politiker i de sociala medierna? Jag vill hävda inte alls. Det går att vara personlig ändå.

Under året som gått har vi fått se exempel på angränsande diskussioner när Fredrick Federley ville visa sociala mediers styrka genom en fejkad bloggpost som han sedan förklarade syftet med, Mona Sahlin började twittra vilket ifrågasattes efter att pressekreteraren berättade att Mona själv inte skrev tweetsen och det dök upp en omtalad kristdemokratisk fejkblogg. Det kommer att bli ett återkommande tema under detta valår. Äktheten.

Så här är det. Nyckeln att lyckas med sociala medier är att undvika att fejka sin närvaro i något led och att vara transparent med vem man är som avsändare i de plattformar man väljer för kommunikation.

För att vara framgångsrik i de sociala medierna skrev jag i del 3 att politiker bör:

• vara sig själv
• vara personliga men inte privata
• våga prova – ålder och teknikkunnande är inte viktigt för att lyckas

Under punkten ”vara sig själv” är det viktigt att betona att det är precis det här som gör att vad vi säger kommer att vara olika. Jämför Fredrick Federley (C) och Lilith Svensson (Kd) båda är personliga men ger en inblick i sin vardag på helt olika sätt. För de är olika som personer. Varför tror vi att det ska finnas kollektiva normer för allt på nätet. Det finns inget krav att en politiker måste, för att vara relevant i sociala medier, ge inblick i hur de är som ”vanliga människor”. Det avgörs av hur man är som person i andra kommunikativa sammanhang. Det är den personligheten som också ska ta plats i de sociala medierna i kombination med det uppdrag man har.

Under avsnittet ”vara sig själv” sa tog jag också upp detta med att man kan välja att kommunicera via en plattform och detta återpubliceras automatiskt på fler ställen. En statusuppdatering i t.ex. Facebook kan skickas vidare till blogg, twitter etc. Huvudsaken är ju att man fångar upp den eventuella konversation som sker. Jag valde att exemplifiera detta såhär:

Göran Hägglund har nyligen ofta nämnts som en bra twittrare, men de flesta av hans tweets har tills alldeles nyligen huvudsakligen varit automatgenererade från Facebook dvs när han skrivit en statusrad på Facebook så har den också publicerats på Twitter. Huvudsaken är att frågorna besvaras oavsett om de ställs via Twitter eller Facebook för detta är ju själva kärnan. Dialogen och konversationen.

Men är det då verkligen Göran Hägglund som twittrar eller skriver Facebook-statusar själv? Är det ens rimligt att tro att partiledaren och socialministern tar sig den tiden?

Kerstin Kokk:

January 15th, 2010 at 8:28 am

Fast Göran Hägglund skriver inte det mesta själv. Säkert ibland, men oftast är det nog hans pressekreterare. Jag var på en konferens före jul då han stod på scenen och pratade, och under tiden kom det tweets om att han var på den konferensen och talade och att han skulle vidare till en annan grej. Han hade absolut ingen mobil i handen eller dator i närheten, och vi kan väl utgå ifrån att han liksom vi andra dödliga inte kan twittra med tankeöverföring.

Kommentar till postningen Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3. 

Twitterkontot Göran Hägglund startade den 27 augusti 2009 och det har resulterat till 410 tweets och 1 130 följare. Drygt en tredjedel av tweetsen är automatiska återpubliceringar av det som skrivs i statusraden i den Facebook Fan-page som finns.

När Göran Hägglund vill berätta något så sker det i huvudsak från Facebook. Sen följs konversationen upp via Iphone-applikationen Tweetie eller som inloggad på twitterkontot i webbgränssnittet. För mig är detta med återpubliceringen en oviktig detalj på många sätt och vis. Det är ett bra exempel på att det inte är extra jobb att distribuera sin närvaro till fler plattformar. Det visar också hur man kan ha en närvaro utan att egentligen vara där. Det enda viktiga är sedan att den konversation som sker runt det sagda eller frågor fångas upp oberoende av plattform. Då blir man närvarande.

Med Kristdemokraterna som exempel och på grund av det Kerstin Kokk berättar i kommentaren vill jag ge några råd. Kanske lite extra riktade specifikt till Göran Hägglunds stab samt nyanställde socialamedieredaktören Dan Jormvik men i grunden applicerbart för varje politiker och företag.

SÄG VEM SOM SKRIVER
Lika lite som jag i ett telefonsamtal med Göran Hägglund vill upptäcka att det är någon ur hans stab som gått kurs hos Göran Gabrielsson och lärt sig härma sin chefs röst vill en person som använder twitter twittra med någon som lärt sig Görans tonalitet och ordval. Lika lite som vi ville se en look-alike ankomma till Politikerpuben för att debattera vill vi se Göran Hägglund låtsas vara närvarande i de sociala medierna.*

Framgångsrik användning av sociala medier för en politiker i den svenska kontexten är det äkta och den egna närvaron. Visst verktygen kommer att förändras utifrån vad vi användare gör av dem. Antalet regisserade megafonkonton på Facebook och Twitter kommer säkerligen att öka. Men vi alla bidrar till den utveckling vi vill se. Politiker ska fokusera och värna om den möjlighet som finns till relevant effektiv och genuin väljarkontakt via nätet och inte med lillfingret lite slarvigt bidra till att sprida en trend av falsk egen spökskriven närvaro. Det man förlorar genom spökskrivandet är möjligheten att den tid som faktiskt finns för egen närvaro inte kommer att tas på allvar. Den typen av kommentar som Kerstin Kokk ger kommer att vattna ut trovärdigheten i allt som förmedlas från Göran Hägglunds konto.

Resonerade om detta med politikerbloggaren Farmor Gun under vårt samtal häromdagen där vänner till henne uttryckt rädsla för att sociala medier bara blir ännu en ”marknadsföringstuta” som används för manipulation.

Hur ska man göra då? I Hägglunds fall tycker jag kommunikationsstaben bör komplettera den sk bio-texten i Twitterprofilen med vilka som twittrar från kontot ”Göran Hägglund” eller gör som Obama gjorde, skriv tydligt i bakgrundsbilden vem som administrerar twitterkontot.

Såsom Göran Hägglunds sida presenteras idag är det lätt att förledas till att tro att det är Göran själv som twittrar. En politiker vars relation med medborgaren bygger på trovärdighet har ett ansvar för att inte bara rida med och ge sken av något när man använder nya kommunikationskanaler.

Sociala medier bygger på äkthet, man förväntas vara närvarande själv. Även om politiker ofta använder sig av spökskrivare så är det en dålig idé för sociala medier. Det utesluter inte att det är högst förståeligt om staben runt Hägglund hjälper till med hans digitala närvaro, men låt det vara tydligt för mottagaren också. Allt annat kommer bara bita tillbaks en dag. För ingen vill bli lurad.

Dessutom är det en trygghet för Göran Hägglund själv, ingen kan till 100% företräda någon annan, en dag kommer någon att slinta på tangenterna och skriva något som inte Hägglund personligen kan stå bakom och media plockar upp. Vi vet dessutom hur det gick när pressekreteraren Lisa Wärn chattade på Aftonbladet i Maud Olofssons namn. Vi förstod att Obama inte twittrade och staben runt Obama bidrog själva till förståelsen genom att väldigt sällan t.ex. skriva tweets skrivna i jag-form.

En bra förlaga till detta med tydligheten runt vem som faktiskt är avsändaren finns hos Kristdemokraterna själva i den bildblogg man hänvisas till från Hägglunds twittersida. Här står det tydligt att urvalet i bloggen görs av hans stab.

Det här är en bildblogg där du kan följa kristdemokraternas partiledare och socialminister Göran Hägglund. Bloggen publiceras av Hägglunds stab. Själv tar partiledaren avstånd från allt som verkar skumt och som till äventyrs råkar hamna här:

Jag tycker detta är bra och i bildbloggen anas dessutom en arbetsglädje i bilder och kommentarer som bara gynnar uppfattningen om Hägglund och som jag tycker man skulle kunna göra mycket mer med. Till exempel skulle de kunna länka från dessa mer informella bilder till artiklar, tal och andra dokumentationer från det  faktiska tillfället. Integrera kommunikationen mer. Presentera också staben vilket därmed också bygger varumärket Kristdemokraterna som arbetsgivare. Får lite känsla av The West Wing och det visar att en personlig ton från staben bara gynnar hur partiledaren uppfattas. Så kom igen nu Kd uppdatera och gör det tydligt vem som är avsändare. Vi vet ju nu att Göran Hägglund inte twittrar. Åtminstone inte alltid. Ytterst är det ju kristdemokratisk politik som man vill diskutera.

FACEBOOK OCH AUTENTICITET

Låt mig fortsätta använda Göran Hägglund som exempel för detta med en närvaro på Facebook. Med 3.1 miljoner svenska användare är en närvaro i Facebook idag att jämföra med att finnas med i telefonkatalogen på 80-talet. En officiell sida/Fan-page är anpassad för företag och organisationer.

Göran Hägglunds Facebook-statusar kommer alltså inte från en personlig privat profil på Facebook utan från just en Fan Page där det idag finns 774 fans. I det sammanhanget förväntar jag mig mycket mindre att det är Göran Hägglund som själv är närvarande. För mig är dessa officiella sidor just officiella. För ett företag. För ett parti. Det kommer de också att bli i allt större utsträckning när de implementeras brett.

Kristdemokraterna som parti finns på flera ställen i Facebook.  En grupp som heter Kristdemokraterna med 585 medlemmar (senast aktivitet 26 oktober). Sedan finns Kristdemokraterna Sverige och de har en personlig profil, ett konto med 436 vänner och säger sig fylla år den 20 mars 1964, säger sig söka vänskap och nätverkande……samt hänvisar till Konrad Adenauers och Göran Hägglunds Fan-page i Facebook. Senaste aktivitet 13 januari så det verkar vara det aktiva kontot för Kristdemokraterna centralt.

Företag eller organisationer ska inte ha den här typen av profilsidor, det är säkert gjort innan de sk officiella sidorna fanns nu får det bli en av Dan Jormviks första uppgifter. Styr upp Facebook-närvaron, lägg ner gruppen och privata profilen samt starta en officiell sida för Kristdemokraterna.

Idag är det alltså Fan-sidan ”Göran Hägglund”  som har har störst antal medlemmar. Att den Fan-sidan heter Göran Hägglund innebär också att vad de än publicerar på den sidan kommer namnet på Fan-sidan vara avsändaren till det som sägs. Vilket gör att allt ser ut att vara publicerat av Hägglund själv.

Socialministern och partiledaren för Kristdemokraterna tar sig knappast tiden att skriva det ovanstående men visst ser det personligt ut. Ordet ”jag” förstärker den personliga känslan och i flödet bland  andra statusrader kommer det undermedvetet registreras som att ”Göran Hägglund” säger. Det är inget problem att uppdateringen är skriven av någon i hans stab. Det viktiga är ju att själva innehållet definitivt är relevant information för de som är intresserade av Göran Hägglund. Den här statusraden publiceras sedan automatiskt på twitter och ser då ut så här:

På resan över till twitter förvandlas det till något som även jag uppfattar som personligt. När det faktiskt lika gärna hade kunnat stå:

”Göran Hägglund medverkar imorgon lördag i ekots lördagsintervju. Sänds i P1 klockan 12.55 med repris 19.05. Kommer att finnas på webben och som poddradio.”

Även här tycker jag därför att Göran Hägglund och andra politiker har ett ansvar för att vara tydlig med vem som skriver. Det förtar inte det man vill säga och precis som i Obama-fallet går det enkelt att ordna genom att undvika ordet ”jag” och tydligt ange vilka som faktiskt är avsändare.

Facebook är nytt som kommunikationsverktyg. Facebook största pedagogiska poäng och anledning till det stora genomslaget är just det autentiska som föddes ur den tysta överenskommelsen om att vi använder vårt eget namn och inte anonyma handles. Twitter är också nytt. Är man fler som twittrar på ett konto, vilket vore ganska naturligt för en stab runt en partiledare, kan man med fördel använda tredjepartsapplikationen Co-Tweet. För även Twitter har samma utgångspunkt i grunden – autenticitet. Förtroendet och äktheten som upplevs i relationen ska inte missbrukas. Vi ska tvärtom värna om den.

Båda plattformarna kan trots detta med fördel användas av partier, organisationer och företag. Allt beroende på hur man utformar kontot genom namn, bild och avsändarinformation.

Sociala medier är för politiker en gyllene chans att argumentera för sin politik. I dialog och i samtal där den egna verkligheten hos medborgarna kan prövas mot de löften som ges. Oberoende av tid och plats. Det är effektivt och relevant för allt fler väljare. Det är också viktigt för sociala medieredaktörerna hos partierna att titta bortom partiledaren när det gäller närvaro i de sociala medierna. Varje medlem är en fantastisk resurs i gestaltandet av ett partis politik. Det är den absolut största kraften i de sociala medierna och en långt mycket viktigare aspekt att lägga kraft på än att partiledarna alltid twittrar. Eller ger sken av att de twittrar.

Uppdatering:

*Göran Hägglund har svarat, läs gärna hans bra kommentar där han klargör vad han skriver och vad som skrivs av hans stab. Han säger också att den tweet där han puffar för sin medverkan i radioinslaget faktiskt var skriven av honom och att de skrivna med ordet ”jag” är skrivna av honom.  Läs mer i kommentaren och mitt svar till honom. Mycket trevligt, klargörande och inspirerande för andra att Göran Hägglund valde att svara. Och jag har bett om ursäkt för antagandet att just den puffen för ett radioinslag var skriven av hans stab : ) 

Blev så småningom en uppföljande post om bland annat detta svar: Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010, del 5. 

/Brit Stakston

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 1.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 2.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3.