Sökresultat för: facebook

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 3.

Det politiska samtalet pågår ständigt. Inte bara inom partierna. Hur kan man som politiker inte vilja vara delaktig mer än man idag är? På de arenor som är relevanta för väljarna. Oberoende av tid och plats. När frågor dyker upp. Möjligheten med de sociala medierna handlar om att ge kött och ben till de politiska visioner som presenteras i alla tal och intervjuer under en valrörelse. Det man vill åstadkomma med sin politik blir mer trovärdigt när de sätts i ett relevant sammanhang för den det berör.

I de sociala medierna finns en sådan potential till att revitalisera den ålderdomliga partistrukturen. Engagerade och  kunniga, debattsugna medborgare finns på nätet. Varje parti skulle idag kunna dubblera sitt antal medlemmar om partierna hade en större förmåga att kunna fånga upp detta intresse och engagemang. Låt det vara välkommet och bjud in till delaktighet som passar individen – annars fortsätter alla sin väg i livet övertygade om att kraften i de egna publicistiska plattformarna är större än vad människor kan åstadkomma tillsammans. Det individuella och gruppen är två aspekter som kan förenas till en gemensam kraft. Om politiker har förmåga att visa hur detta hänger samman.

För mig är jämförelsen mellan partistrukturerna idag och dagspressens utveckling så tydlig. Den tryckta tidningen som det prenumeras på är inte vägen in i framtiden.  Etablerade partier som inte snabbt fångar upp det engagemang som finns för politik idag står inför samma framtid som en tidningsutgivare som förringar nätets möjlighet att förmedla nyheter. Sociala medier är inte en push kanal för att få väljare utan framtiden för det politiska samtalet.

”Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Göran Widham.'”

Politiker och företag förväntas alltså finnas där och därför är jag glad att året har inletts med så stort fokus på sociala medier i de traditionella medierna. SVDs artikel om Sociala medier ny PR-kanal blev startpunkten för ett stort antal artiklar och bloggposter om sociala medier och politik.

Vi ser att sociala medieredaktörer anställs hos  Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet.  Expressen har också nyligen tillsatt en sådan tjänst och Aftonbladet har en ny vikarie till sin sociala medietjänst.

I veckan har vi också kunnat läsa om att företag vill anställa twittrare, höra hur lärarfacken nu vill driva på att lärarna behöver kompetensutveckling om sociala medier och häromdagen diskuterades till och med digitala fotspår efter döden i Aktuellt.

Den extremt obetänksamma Facebook-statusen från Reinfeldts pressekreterare har också fått stort genomslag i media Frilansjournalisten Martin Gelin  reflekterade själv över genomslaget i en avslutande bloggpost och i följande tweet:

Magnus Ljungkvist kritiserar journalisterna för att de missat jobba med de riktigt viktiga vinklarna i det som sades av Unsgaard.

”Hur lever den ryska som på en halvtimmes varsel en söndag kväll måste torka bajs i Unsgaards trapp? På vilket sätt har regeringens politik bidragit till att öka hennes frihet och stärka hennes valfrihet?”

Att Reinfeldts pressekreterare inte förstod bättre är anmärkningsvärt men det är också talande för den tid vi lever i att alla artiklarna fick det fokus de fick på just avföringen han hittade och mediet detta förmedlades i. Egentligen ”a perfect match” för den mer tveksamme till sociala medier. Bajs och Facebook.

Personligen hoppas jag att inte allt för många politiker blev än mer tveksamma till sociala medier utan snarare såg det som en påminnelse om vikten av att ha större kunskap internt om dem, såg det starka samspelet med traditionella medier och att de tagit initiativt internt för  strategier för att hantera den digitala närvaron. .

Den här är min tredje postning i en serie om hur politiker kan förhålla sig till det nya medielandskapet. Delar med mig av mina tankar om vem det är som egentligen passar för att använda sociala medier och vilken ton man bör använda. Det finns en hel del fördomar runt dessa båda saker.

RÅD 1. VAR DIG SJÄLV:

Sociala medier är inte en samling kommunikationsplattformar där man plötsligt ska bete sig som någon annan, gärna yngre person (ofta tror man att man behöver vara tramsig på ett sätt man inte törs/vill eller kan relatera till ”jag vill inte berätta att jag nyss druckit kaffe – vem vore väl intresserad av det?!”).

Nej, var dig själv oavsett plattform. Det finns alltså ingen särskild ”sociala medie-lingo” man ska lära sig eller behöver använda i de sociala medierna. Vi fyller tjänsterna med det innehåll vi själva vill. Med sunt förnuft och viljan att kommunicera med potentiella väljare kommer man långt.  Väljarna kommer snabbt visa om de gillar eller inte gillar det. Vilka av alla de plattformar som finns man ska använda kan avgöras av vad man provat på tidigare, inlärningsförmågan och modet att närvara på så många arenor som möjligt där det är relevant att finnas.

För en politiker bör den digitala närvaron vara bred. Visst finns det som i alla sammanhang relevanta förkortningar och buzzwords men fokusera på det du vill kommunicera. Det andra löser sig när man testar sig fram. Det är ingen svår vetenskap det här med sociala medier.

Göran Hägglund har nyligen ofta nämnts som en bra twittrare, men de flesta av hans tweets har tills alldeles nyligen huvudsakligen varit automatgenererade från Facebook dvs när han skrivit en statusrad för Facebook så har den också publicerats på Twitter. Huvudsaken är att frågorna besvaras oavsett om de ställs via Twitter eller Facebook och detta är ju själva kärnan.

Prova. Det är det enda sättet att lära sig. Var nyfiken. Snabbheten i mediet kommer också vara till den egna fördelen här. Du kommer snart få feedback om du ”gör rätt”. Och att om blir du formell och rabblar partiprogrammet ständigt kommer ingen lyssna. Varken på nätet eller i verkligheten. Anpassa din kommunikation till de sammanhang du befinner dig i. En debattartikel i DN har också en annan tonalitet än samtalet i valstugan en lördageftermiddag.

”Det handlar om vem du är, vad du tycker och hur vi kan bli vänner”, Ronnestam.

RÅD 2. VAR PERSONLIG MEN INTE PRIVAT

Det här är svårt för många idag. Gränsen mellan vad som är personligt och vad som är privat har förflyttats enormt de senaste 15 åren. Vi skriver saker i våra statusrader idag som vi knappt berättade för våra vänner eller arbetskamrater förr. Facebook med sina 3.1 miljoner svenska medlemmar har självklart också bidragit till dessa gränsförskjutningar.

Det finns  förstås ingen gemensam syn på vad som är privat eller personligt. Det visade diskussionen runt Littorins kärleksyttringar på Facebook i våras så väldigt tydligt. Men det finns det sällan till det mesta vi kommunicerar. Vi tolkar alltid.

Djupet av hur personlig man blir är för varje individ självklart kopplat till det första rådet om att vara sig själv. Vissa kommer berätta mer om sig själva både som privatpersoner och inom ramen för det uppdrag man har.  Andra mindre. En offentlig person bör fundera igenom var de egna gränserna går och hur dessa gränser fungerar i relation till det uppdrag som finns. Det är ansvarsfullt och angeläget att var och en tar ansvar för den bild som förmedlas av sig själv och den verksamhet man företräder. Kan dock vara värt att betona att för en politiker idag bör det göras med en utgångspunkt från ett samhälle som välkomnar och efterfrågar mer personlig kommunikation och äkta samtal. Även med politiker.

”Vissa använder bloggen som en plats där man delger åsikter och kunskaper och opinionsbildar. Jag ser den också som en möjlighet att ge en djupare dimension av politikern som människa .” Mary X Jensen.

RÅD 3. TEKNIK OCH ÅLDER OVIKTIGT.

Utgångspunkten för all kommunikation är att skapa förutsättningar till ett samspel:

  • mellan parterna involverade i dialogen
  • mellan olika kanaler – internt såväl som externt.

Sociala medier är kommunikation genom nya kommunikationsverktyg. Vi känner oss mer eller mindre bekväma med dessa verktyg. Teknikingången och det starka fokuset på olika tjänster har bitvis skapat hinder. Att lyckas med sociala medier har inget alls med ålder att göra. Det handlar ytterst om det egna förhållningssättet till nya kommunikationsformer och tiden/orken/hjälpen att lära sig nytt och ges en möjlighet att förstå hur de fungerar.

En vanlig fördom och ett misstag är att tro att kommunikationen i de sociala medierna ska överlämnas till någon ung  (gärna nyrekryterad dvs kan inte organisationen alls) twintern. Vilket skulle kunna jämföra med att låta eleverna sköta all undervisning för att de bäst förstår skolsituationen. Eller låta it-ansvarig sköta partiets hela mailkommunikation för att den personen kan mailsystemet bäst.

Det är inte ålder som är avgörande. Det är en fråga om intresse för sin omvärld. För kommunikation. Fullständigt åldersoberoende.

Den mest tveksamma gruppen enligt mina erfarenheter till sociala medier vilka tror ni det är? Ja det är inte de extremt analoga herrarna och damerna i 50-års åldern, de där som ofta också är ganska sura över att ha skickats på utbildning. De brukar gå hem väldigt glada. Nya sätt att kommunicera!

Nej de mest tveksamma är faktiskt de som är i 20-25 års åldern. De blir ofta också rena bromsklossarna i diskussioner under en föreläsning eller på arbetsplatsen. Vad beror det på att de absolut inte tror att sociala medier är relevant i deras kommande yrkesutövning eller för företags kommunikation? Trots att de till stor grad vuxit upp och levt med internet. Förklaringen ligger nog dels i att de utgår från sin egen mediekonsumtion (dvs hur de själva använder sociala medier i sitt privatliv), dels är de uppvuxna i en skola utan en uppdaterad kunskapssyn. De har alltså inte själva arbetat med internet i pedagogiska sammanhang i tillräckligt stor utsträckning. Och i skolans tidiga undervisning om marknadsföring och kommunikation, ja där har de inte ens talat om sociala medier. Där är perspektivet ofta ett budskap till många. Så även denna grupp jätterädd för att tappa kontrollen. Hur ska de kunna vara ett stöd för en kommunikationskunnig men internetovan 50-åring?  Det är inte alls givet det kommer leda till ökad förståelse varken för kommunikation eller sociala medier. De måste vilja förstå båda delarna.

Det är alltså inte teknik eller internet man ska förstå i första hand. Det är kommunikation. I den viljan föds också nyfikenheten för nya sätt att kommunicera på.  Ny kunskap. Nya sätt att kommunicera med väljarna. Nya väljare. Effektivitet. Dialog. Nya idéer. Nya perspektiv. Allt viktigt för den som bryr sig om sin verksamhet och det uppdrag man har. Så leta inte efter ungdomarna när du vill lära dig mer om sociala medier, hitta den som brinner för kommunikation. De finns. I alla åldrar.

/Brit Stakston

Vill du läsa de tidigare posterna i serien finns de här:

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 1.

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 2

BEFRIAD ZON: Banaliteter och myndigheter.

 Twitter kan stå politiker och företag dyrt skriver Mathias Klang från IT-universitet i Göteborg i dagens GP. Här ges en bild av hur sociala medier med lätthet kan bli så fel för företag och institutioner eftersom de inte kan kommunicera rätt och missförstår det nya mediets spelregler. Det har vi förstås sett under de senaste årens ökade sociala medieanvändning och kommer få se mer av. Slutmeningen i artikeln är att Twitter inte är en marknadsföringskanal det är en konversation. So far so good. Det ställer sig alla bakom som förespråkar sociala medier. Det är exakt vad det handlar om – en konversation som bygger på en förmåga att lyssna och föra dialog.

I debattartikeln skissas dock också bilden av en verklighet där t.ex. myndigheter och politiker konstant gör bort sig i de sociala medierna. Det skulle jag säga är det det minsta problemet vi har just nu vad gäller sociala medier. Det är ett mycket större problem att man idag inte i tillräckligt stor utsträckning utgår från medborgarens, väljarens och kundens verklighet i sin externa kommunikation. Den verklighet där 89% har tillgång till internet hemma i jämförelse med de 67% som har tillgång till dagstidningar hemma och där 62% av befolkningen använder internet dagligen.

Vägen fram till slutsatsen i artikeln är nämligen lite krokig och innehåller formuleringar som jag inte alls håller med om och som just skrämmer mer än inspirerar. Dessutom undrar jag vad Mathias Klang vill åstadkomma med sin artikel? Ett regelverk formulerat av IT-universitet om vilka som är lämpliga och inte lämpliga att använda sociala medier eller… Sånt här gagnar inte förståelsen för sociala medier alls. Snarare cementerar det fördomar.

Resonemangen håller dessutom inte ihop alls. En lösryckt formulering som denna å ena sidan:

”Att politiker och myndigheter finns på Facebook skadar inte, det är trots allt bara ett stelt nätverk.”

Till att å andra sidan bjuda på detta lite senare där en annan sociala medietjänst som Twitter framstår som extremt levande:

”Twitter är ett fyrdimensionellt cocktailparty där alla går runt och minglar och pratar om djupa och banala saker. Ineffektivt om målet är att bli full, mätt, föra djupa dialoger eller lära sig meningen med livet. Men på ett cocktailparty skapas kontakter, byggs mening och samförstånd.”

Twitter omnämns dessutom i artikeln som den första revolutionären i kommunikationsrevolutionen som nu råder… Denna grandiosa roll som Twitter tilldelas gestaltas sedan av att Mathias Klang väljer att lyfta fram vad som för honom är en typisk tweet:

”Ett typiskt tweet: Frukosterar på Zenit med @Isabellestahl och @monki. Lite rädd för alla barnen, de kan ju tänkas ha sån där läskig influensa. (användare lillmacho).”

Mathias Klang menar att om man avfärdar ovanstående tweet som banal så använder man fel kommunikationslogik. Jag hänger inte med i resonmangen hela vägen alls. Den tweeten kan ses som banal. Det kan vi väl vara överens om att det är lätt att uppfatta den som. Det banala ska ju dock ses i sitt sammanhang och har sin funktion för de som är involverade i den konversationen och relevansen i den ska inte avfärdas av oss.

Denna typ av tweets skapar i sig inte heller en norm för vad som ska kommuniceras var. Det väljer vi själva. De sociala medierna inklusive Twitter är kommunikationsverktyg upp till var och en att använda hur vi vill. Och varje ”mottagare” kommer att avgöra hur man vill förhålla sig till det kommunicerade. Vilket därför förstås skapar tryck på att förstå vikten av relevans för mottagaren. Vilket egentligen all kommunikation oavsett verktyg alltid gjort. Sen vill jag också påpeka att detta inte är givet en typisk tweet. Faktiskt inte. Jag förstår inte poängen med att manifestera fördomar på det här sättet.

Den fördomen finns ju nämligen redan. Om allt det banala i de sociala medierna. Svårigheten att förstå de nya kommunikationsplattformarna där statusrader på Facebook eller tweets kan se ut precis sådär. Hur kan det ha något värde alls för ett företag, en politiker eller en organisation är en vanligare fråga än problemet med att dessa aktörer kastar sig ut på de sociala medierna och ”gör fel”.

Argumentet för banaliteten är ju inte att ”jag är social” som Mathias skriver. Argumentationen handlar om att jag väljer vad jag vill kommunicera. Ett företag, en politiker eller en institution kommer med självklarhet kan ganska snart se att den största relevansen handlar inte om att vara personlig genom att berätta om sådant som kaffedrickandet. Att vara personlig och dialogiserande kan t.ex. i politikerns fall vara att diskutera ett politiskt beslut, i företagets fall  en diskussion om produkter/tjänster eller för institutionens del kanske det handlar om att endast upplysa om ansökningstider, öppettider, driftstörningar, var vilken rapport hittas etc. Precis det man gör idag via torgmöten, hemsidor, seminarier eller kundtjänst. Sociala medier är fler arenor för kommunikation där allt fler av de nya verktygen bör inkluderas i den kommunikationsplanering som varje verksamhet gör årligen.

I artikeln skriver Mathias Klang:

”Twitter är en konversation medan staten är en institution. Alla försök att konversera med organisationer är dömda att misslyckas. Vi konverserar med individer och vilka individer skulle vi konversera med i staten?”

och fortsätter lite längre ner:

När stat och företag försöker twittra ger de krampaktigt sken av en konversation men staten gör sig inte bra i avslappnade sammanhang. Utan likt en vilsen gäst i illasittande kläder hänger vissa myndigheter på Twitter. De talar med myndig stämma, informerar från ovan, under kontorstid – ingen vill egentligen höra. De är inbjudna av plikt eller för att elakt narras med.

Dels undrar jag vilka myndigheter här som åsyftas? Försäkringskassans fejkkonto på Twitter eller? Det finns fler exempel som nämns i artikeln men där det inte är tydligt vilka som åsyftas vilket enligt all sociala medielogik är underligt. Trovärdighet i de egna resonemangen byggs av transparens så det hade varit bättre att få veta vilka det refereras till. Men oavsett de aktuella exemplen vill jag hävda att dagens nya kommunikationsverktyg är att jämföra med t.ex. telefonen och de olika sätt vi använder dem i relation med vår omgivning. Även telefonen är möjlig att använda av alla – även av myndigheter, företag och politiker. Om Skatteverket ringer mig eller vice versa förväntar jag mig inte att det är samma tonalitet i vårt samtal som det är mellan mig och mina vänner.  Om jag går på ett cocktailparty arrangerat av en institution förväntar jag inte ens i det sammanhanget en konversation liknande det  som ett cocktailparty som en klädbutik eller en reklambyrå bjuder in till.

Kommunikation har alla samhällsaktörer i alla år gjort – sociala medier är nya verktyg där apekter såsom transparens, trovärdighet och tonalitet prövas särskilt men alltid varit delar av kommunikationen. Nya arenor har alltid krävt nya förhållningssätt och policies som formulerar vad som kan förmedlas och hur. För visst det är inte verksamhetsberättelsen som ska twittras ut men det är å andra sidan inte heller givet att mediet kräver att det enda som är relevant att förmedla där är ”banaliteter”. Det finns självklart, vilket också Mathias Klang berör, extremt mycket i många institutioners uppdrag  som, idag, omöjliggör kommunikation runt vissa aspekter av uppdraget. Men det har vi som medborgare en förståelse för. Vi vill ha tillgänglighet och insyn men vi vill inte nödvändigtvis ha insyn i den enskilda medarbetarnas privatliv. Folk är generellt sett inte korkade och okunniga. Varken som privatpersoner eller som yrkesverksamma på en institution. Det är åtminstone min utgångspunkt. Och de misstag som begås kan med lätthet korrigeras. Dessutom kommer vi över tid få en förändring av både uppdrag och rollfördelningar. Det säger sig självt. Varje tid förändrar vad och hur vi kommunicerar.

Faktum kvarstår. Människor vill ha personliga relationer. Med vänner, bekanta, företag, myndigheter och organisationer. Djupet på nivån av aspekten ”personlig” avgörs av syftet med kommunikationen.  Perspektivet att företag och institutioner är slutna objekt är förlegad. Det är precis de här perspektiven för ökad insyn och dialog som driver på projekt som Makten och öppenheten.

Avslutningsvis vill jag ge mitt svar på en fråga i artikeln om begreppet sociala medier:

Begreppet sociala medier är illa valt eftersom det är en tautologi – hur skulle medier kunna vara annat än sociala?

Sociala medier är ett begrepp som ska ställas i relation till medier som inte var sociala. Där ett budskap gick från en person till många utan interaktion. Tidningen tryckt på papper lämnade lite utrymme för att göra saker till sociala objekt där de med lätthet kunde delas och diskuteras med andra. De sociala medierna har perspektiven från många till än fler. Viktigt också att poängtera att allt på internet inte heller är socialt.  Men visst är sociala medier ett begrepp som på bara två år gjort en resa som visar att det snart är överflödigt. Men det har fortfarande sin poäng som samlingsnamn och är inte en tautologi enligt mig.

Vi har en spännande resa framför oss i det nya medielandskapet. Klart det kommer ske misstag men det kommer framför allt skapas en mängd möjligheter. För förståelse, engagemang, relevans, effektivitet och insyn som efterfrågas av oss som anställda, kunder, väljare och medborgare. Basen är samtal mellan människor om den verklighet vi befinner oss i. Pedagogiska genomgångar av tänkbara användningsområden och användningssätt kan behövas men sedan är det upp till var och en som vet sitt uppdrag att definiera sitt eget användningssätt och innehåll. Målgruppen kommer alltid säga sitt. Snabbt.

NU börjar det spännande. När användandandet slår igenom brett. Mainstreamanvändandet kommer dessutom förändra tjänsterna.

Återkommer till detta om tonalitet i de sociala medierna i del 3 av min postning om Sociala medier och politik.

/Brit Stakston

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 2.

Bra start för 2010 års valrörelse att SVD inleder det nya året med en artikelserie om hur landets politiker använder sociala medier:

  • Bra för att sociala medier faktiskt är en tredjedel av medielandskapet idag
  • Bra för att det finns ett intresse för politik som utspelar sig i samtalen bland landets medborgare via tjänster på nätet som bör tas tillvara mer än det ofta görs av politiker idag. Sammanhang där de bör delta och föra en dialog med sina väljare för att det är relevant för både dem och målgruppen.
  • Bra för att kunskapsnivån ser fortfarande ser väldigt olika ut.

Varje artikel är ett steg i rätt riktning och bidrar till det ovanstående! Idag innehöll SVD en artikel om Sociala medier ny PR-kanal, kommentar av redaktionschef Martin Jönsson om hur politiker och journalister möter samma utmaningar i de sociala medierna och en uppföljande bloggpost om hur artikeln om sociala medier blev en snackis.

Detta följdes sedan ikväll upp av en artikel (där intervjun gjordes via Twitter) om att gräsrötterna tar makten på nätet. Fantastisk och snabb komplettering av den första artikeln som fick kritik för att bara fokusera på riksdagsledamöterna. Gräsrotsartikeln närmar sig det riktigt intressanta med sociala medier och politik. Hur vi oberoende av tid och plats kan föra diskussioner och därmed skapa förståelse och engagemang för partipolitiska perspektiv motsvarande den som gjorts inom partierna över hela landet alltid. Men här görs den än mer tillgänglig. Än mer relevant. Här vill jag också lyfta fram wikin Valbar som Martin Lindvall sammanställt för den politiskt intresserade:

”En förteckning över bloggar, mikrobloggar och Facebook Fan Pages (inte vanliga Facebookprofiler) som används av hel- och deltidspolitiker som verkar i riksdag, kommun och landsting – det vill säga riksdagsledamöter, region- och landstingsråd samt kommunal- och oppositionsråd.”

Tänkte ge ett finskt aktuellt exempel som kan vara intressant för svenska politiker vid sidan av Obamas välkända sociala medieanvändning, Piratpartiets bevisade resultat av en stark nätnärvaro, Jens Stoltenbergs valframgångar och uppdaterade Gordon Browns sociala medienärvaro.

Den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet hörde av sig idag för en intervju efter att de sett min bloggpost   om SVDs artiklar och ställde frågor om den finske statsministerns bloggande. Matti Vanhanen valde nämligen att före jul berätta om att han inte ställer upp för omval i sommar i sin blogg på Centerns hemsida. I bloggposten från den 23 december förklarade han varför och även sina skäl för att använda bloggen* som plattform för att släppa nyheten på detta sätt. Han menade att tidpunkten och plattformen skulle innebära att ev. ”prinsar och kronprinsessor” skulle lämnas ifred av traditionella medier och som intervjuande journalist Lena Skogberg skrev till mig i ett uppföljande mail:

”Ingen presskonferens, inga kommentarer utöver det, endast beskedet att Vanhanen kan tänka sig att träffa medierna på tisdagen efter julen (29.12). Så skedde också, på partiets kansli.”

Ett exempel på hur man kan använda den egna publiceringsplattformen och gå förbi journalisterna helt i det nya medielandskapet. I det nämnda fallet dessutom med en avsikt att förhindra journalisterna att jaga presumtiva kandidater men ändå skapa extra stort intresse för den kommande presskonferensen genom den diskussion som kunde ske i bloggosfären. Spekulationer hade förekommit men enligt Lena Skogberg kom beskedet som en total överraskning för de flesta i Finland. Det här är en aspekt av sociala medier som politiker bör ta tillvara och som kan vara på sin plats att lyfta när snacket går om relevansen för en politiker att lägga tid på sociala medier. Vilket det gör. Ständiga avfärdningar inom varje parti för användandet av sociala medier med kommentarer såsom ”hur ska man ha tid och varför?” de som Annika Beijbom, fp väljer att kalla ”analog-kramare” i en kommentar på min postning.

Sociala medier ger även politiker ytterligare plattformar för kommunikation. En möjlighet de kan använda när de t.ex. inte får utrymme att ge just sina perspektiv i traditionella medier genom morgonsoffor, debattartiklar eller intervjuer. Kommunikationsmöjligheter att använda för att sätta sina perspektiv i relation till omvärlden i den stund de sker och diskuteras bland människor och inte bara när de står på agendan för nästa sammanträde. Det är att vara relevant. Och närvarande. Två viktiga nyckelord för att i slutändan upplevas vara värd ett kryss, en röst.

SVD har verkligen kickat igång diskussionerna om sociala mediernas roll i komm

Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 1.

Årets första riktiga arbetsdag och vi får en tydlig bild av hur 2010 års valrörelse kommer se ut vad gäller sociala medier. SVDs artikel  ”Sociala medier ny PR-kanal” och den tillhörande fördjupande bloggposten av redaktionschef Martin Jönsson får vi se som tidstypiska. Både för sättet att granska riksdagsledamöternas twittrande och för genomgången, förklaringen av vad sociala medier är. Bra där. Kanske kan det få politiker att på allvar integrera sociala medier i sin kommunikation.

Eva-Lena Jansson från socialdemokraterna är den flitigaste twittraren av de 81 riksdagsledamöter som twittrar. Citatet från henne sätter fingret på vad sociala medier kan vara för den lyhörde politikern:

Det är ett annat sätt att kommunicera på. Jag skriver debattartiklar, krönikor i lokaltidningen och delar ut pepparkakor på gatan. På internet kan jag möta folk jag inte träffat annars. Det är också ett sätt att få veta hur människor uppfattar vardagen.

Exakt! Enklare kan det inte formuleras. Kan man sedan ha förmågan att faktiskt se vilket oerhört kraftfullt verktyg det är för att fånga upp politiskt engagemang skulle vi se en revitalisering av partipolitiken i stort. Men jag undrar om de rådande maktstrukturerna ens vill det. Det kanske är så sorgligt att man bara vill ha fler röster och inte ett större engagemang med fler aktiva medlemmar.

Det parti som i SVDs artikel är sämst på att använda sociala medier brett inom partiet är Kristdemokraterna. Detta trots en hyfsat aktiv twittrande partiledare (via Facebook oftast dvs hans Facebookstatusuppdateringar skickas vidare till Twitter). I ljuset av både artikeln och det faktum att Kristdemokraterna är sämst på sociala medier är det intressant att se hur en av de lokalpolitiker som jag följer på Twitter idag lanserar sin personvalskampanj. Lilith Svensson från Halland vill bli inkryssad till riksdagen och med en video på YouTube och i en bloggpost berättar hon vad hon vill politiskt och varför hon använder sociala medier i sin personvalskampanj.

Hon får ses som ett tidstypiskt exempel på hur en socialamedievan politiker kommer att använda det nya medielandskapet för att öka kännedomen om sig själv. Sociala medier består ju av en palett av publiceringsplattformar (de flesta helt gratis) och kommer förstås flitigt användas av de som inte står överst på riksdagslistorna. Tjänster såsom Politometern där  politiker som bloggar samlas kommer att dyka upp  i olika former. Det kommer att bli lättöverskådligt för den politiskt intresserade att hitta de politiker som är aktiva på nätet.

Sociala medier bör beaktas som en tredjedel av medielandskapet (att det sen kompliceras av att även traditionella medier återfinns på nätet lämnar jag därhän – men det är en annan diskussion). Jag menar att medielandskapet grovt kan delas upp och bestå av de tre delarna traditionella medier (radio, tv, tidningar), annonsmarknaden och sociala medier.

Resurser måste avsättas för att hantera detta. Vi befinner oss nu i ett skede som kan jämföras med hur det säkert var på 60-talet vad gäller TV för politiker. Trots att kunskapen bitvis fanns om rollen som TV spelat i valrörelsen för Kennedy tog det lång tid innan politiker såg hur ett kommunikationsfenomen där Hylands Hörna förekom kunde användas i vardagen för att dra väljare och skapa intresse för politik. Vem hade då trott att Sveriges statsminister en dag skulle medverka i Bolipompa och dansa med kossan Doris? På samma sätt fanns tveksamheten initialt om nyttan med faxen, e-posten och hemsidor på Internet. Hur skulle man ha tid att kolla mailen?! Varje ny kommunikationsform kräver sin tid av anpassning och förmåga att hantera nya företeelser.

Idag är det fortfarande så att politikers pressekreterare hellre tackar nej till bloggdebatter på Aftonbladet (med hänvisning till att ”vi ska ha en chatt på vår sajt nästa vecka om något annat vi vill diskutera”) och jobbar ihjäl sig för en minut i Rapport eller för en DN-debatt artikel. Eller kommunikationskonsulter som pga sin egen mediekonsumtion avfärdar Twitter som tramsigt. Det finns också journalister som fortfarande är livrädda för att förlora sin gatekeeper-roll och därför gärna avfärdar sociala medier som trivialt.  Moment 22. För den sistnämnda påverkar den förstnämnda och så går allt i en cirkel i gamla invanda mönster. Men då har ingen av dem tänkt på målgruppen. Allmänheten, medborgarna, väljarna de ställer frågor, diskuterar och läser om politik på en mängd nya arenor. Tänk på alla de flitiga diskussioner som skedde under Almedalen via Twitter där alldeles för få politiker deltog i de diskussionerna.

Den konversation som sker om politik, varje dag, på nätet är det ju rent av korkat att inte ta del av som politiker. Jag får veta mer om halländsk kristdemokratisk politik av Lilith Svensson eller om moderat politik av Mary X Jensen genom deras närvaro i mitt twitterflöde än om de frågor som drivs av partier som ligger mig närmare värderingsmässigt men som inte är aktiva på t.ex Twitter.

Trots sociala mediers roll i medielandskapet är det alldeles för många som inte anpassat sina arbetsuppgifter efter den ”nya” verkligheten. För man låter det egna medievalet styra. Tycker man Facebook är tramsigt så kan man inte se hur en statusrad om att ”jag ska dricka kaffe” kan ha något värde ens för vännerna som läser det. Många upplever sociala medier som arenor för patetiska ensamma människor som vräker ur sig sitt privatliv (just det där kaffe-exemplet är jag för övrigt vansinnigt trött på…). Men sociala medier är inte Twitter, Facebook eller någon annan enskild tjänst. Det handlar i grunden om:

  • ett nytt förhållningssätt till sin omgivning
  • att distribuera sin närvaro till fler arenor (inte tänka på vår hemsida, när vi bestämmer att våra frågor ska diskuteras utan sprida ut kunskapen till fler arenor)
  • att vara proaktiv genom att vara reaktiva (dvs vara snabba som 17 på att agera när de egna frågorna diskuteras – fånga upp trender, diskussioner etc)
  • vad jag väljer att fylla de olika kommunikationsplattformarna med avgör jag själv. Vill jag berätta om kaffedrickandet så gör det. Det kommer dock inte intressera så många på samma sätt som man inte skulle stå på ett torgmöte och berätta för alla förbipasserande om att man ska dricka kaffe.

Fredrick Federley försökte i våras att visa hur stark påverkanskraft sociala medier har genom en fejkpostning där han menade att det behövdes en regeringsombildning. Även om jag hade synpunkter på just fejkbloggandet som jag inte tycker gagnar förståelsen eller förtroendet för sociala medier var det ett ganska tidstypiskt agerande i en värld där vi har två läger. De som förstår och de som inte förstår sociala medier. Eller de som vill och inte vill förstå.

Sociala medier är kommunikation. Addera det till de kommunikationsverktyg som idag finns och se värdet i att oberoende av tid och plats ge medborgarna, väljarna chans att diskutera politik! Inte bara på ett givet datum klockan 14 utanför Konsum. Samtalen på den digitala kullerstenen är lika viktig. Svårare än så är det inte.

Jag köper inte resonamanget att man inte har tid. Tid har vi för det som är relevant.  Jag köper inte resonemanget att politik inte bedrivs på nätet. Politik bedrivs där människor finns.

Uppdatering 100105: skrev en del till: Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 2

/Brit Stakston

Uppdatering 1: Bråttom, bråttom första dagen på jobbet efter semestern….vill tillägga, att trots fokuset på de svenska riksdagsledamöterna, kunde artikeln i SVD kommentera Piratpartiets arbete med sociala medier för att visa vad man faktiskt kan åstadkomma om man har förmågan att finnas där de egna frågorna diskuteras.

Uppdatering 2: En av de aktiva moderater som finns på Twitter och som jag lika gärna kunnat använda som exempel på politiker som ger mig inblick i vilka frågor som driver dem är, Kent Persson. Han har bloggat om ”Vad är det som är så svårt att förstår med de sociala medierna?”.

Då vänder vi blad och tipsar om köttbullar

Om några dagar är det dags att vända blad. 2009 ska bli 2010. Vi tar steget in i ett nytt årtionde med nya utmaningar och möjligheter.

När det är dags att vända blad är det värt att reflektera över vad 2009 lärt oss. 2009 var året då Facebook passerade över 3 miljoner svenskar som registrerat sig. Ur mitt perspektiv blev det tydligt att det är en del av alla generationers vardag när min 67-åriga mamma i juni dök på Facebook och ville bli min vän. Det var året då Twitter etablerade sig som en del i vårt nyhetsflöde – för mig personligen blev Twitter en ovärderlig källa till information under det iranska valet. Samtidigt var det året då sociala medier normaliserades. Och allt fler kom till insikten om att sociala medier handlar om kommunikation. Det skapar nya möjligheter att bygga relationer till målgrupper och intressenter. 2009 var också året då rörligt på nätet accelererade. Och det kommer att fortsätta – var så säker.

Som JMWs vd vill jag passa på att tacka alla som gjort 2009 till ett bra år för oss. Våra uppdragsgivare som driver på oss att bli bättre och sporrar oss överträffa deras förväntningar. JMWs medarbetare som drivs av nyfiken och viljan att lära sig mer och förstå bättre. Att vi har väldigt kul tillsammans gör ju inte jobbet på JMW sämre. Ett speciellt tack till Niclas, Tove, Thomas, Samuel, Viktor och Fredrika som blev en del av JMW-gänget 2009. Tack Brit för att du på ett pedagogiskt sätt förklarar och sätter i sammanhang. Tack Joakim för att du alltid tvingar oss att tänka ett varv till och göra det lite bättre, lite smartare, lite kreativare. Tack resten av JMW-gänget – ni är grymma. Ett tack också till alla samarbetspartners om gör det möjligt för oss att göra bra projekt. Tack branschkollegor som inspirerar oss och får oss att hela tiden vilja ta nästa steg. Tack alla som gjort 2009 till ett kul och inspirerande år.

Inför 2010 så kan vi lova att vi kommer fortsätta vara nyfikna på vad som händer i vår omvärld och i kommunikationslandskapet. Vi är övertygade om att förändringarna kommer att fortsätta med samma rasande takt. Och då är nyfikenheten det viktigaste arbetsredskapet för en duktig och duglig kommunikationskonsult.

2010 blir också året då JMW tar nästa steg vi börjar med några symboliska handlingar i början av det nya året. Sedan hoppas jag att vi ska överraska med några nya initiativ och tjänster. Mer om det när det nya året är ungt.

Återigen tack för 2009. Vi ses 2010.

Björn Mellstrand

Som avslutar med att tipsa om mina julköttbullar:

400 gr mager nötfärs
2 dl mjölk
1 dl ströbröd
1 köttbuljong
1 ägg
1 fint hackad medelstor gullök
1 fint hackat medelstor rödlök
1 råriven morot
salt
peppar

Stek i smör.

God Jul & Gott Nytt År!
DS

Årets PR-floppar

Som traditionen bjuder vi också på listan över årets PR-floppar. Det är vår subjektiva bedömning av hur man lyckats hantera sitt varumärke och rykte. Vi har inga ambitioner att publicera listan med stort L utan vår tolkning över vad som varit lyckat och mindre lyckat, allt utifrån alla medarbetares horisont.

Svensk bilindustri
Finns det någon bransch som präglat den massmediala uppmärksamheten som bilindustrin? Nej. Och förmågan att hantera bilden av sina varumärken lämnar mer att önska. Och karusellen fortsätter troligen långt in på nästa år. Vi hoppas att de anställda i Trollhättan i framtiden får en arbetsgivare som är bättre på att hantera deras kompetens och kapacitet ur ett PR-perspektiv. Svensk bilindustri är årets PR-flopp.

Sjukförsäkringsreformen
Minns ni cancersjuka Anna Olsson, den första som slog larm om hur regeringens nya sjukvårdsförsäkring drabbar cancersjuka i livets slutskede? Annas sorgliga historia följdes under året av historia, på historia, på historia med svårt sjuka människor som nu tvingades söka heltidsarbete. Till slut kunde ingen pressekreterare eller PR-konsult i världen rädda varken Cristina Husmark Pehrsson eller reformen.

Vaccination
Först skulle alla vaccineras två gånger, sedan räckte det med en gång. Vissa menade att vi inte behövde vaccineras alls. Och så plötsligt ville alla vaccinera sig och de sina. Frågan var bara vart? Hundratals meter av köer dag efter dag. Förvirrade, svettiga pappor i vinterkläder som är hetsiga och ska fram först… Vaccinationscirkusen fortsätter sin turné och ingen vet fortfarande vad som egentligen gäller och undran börjar dyka upp…är vaccinationer bra.

Vattenfall
Vem älskar Vattenfall? Det statsägda ”miljömedvetna svenska energibolaget” som vill sälja ut det svenska elnätet. Vars VD:s lön steg med 66 procent mellan 2004 och 2008. Som inte vill ta på sig ett ansvar vid en eventuell kärnkraftverksolycka i Tyskland. Som utplånar tyska byar för att kunna bryta mer… brunkol. Och i fallet drog de också med sig näringsministern som framstod i dålig dager. Mauds stjärnglans har börjat falna än mer.

Google
De som kan sin teologi vet att även David en dag blev för stor och föll hårt. Googles tid som lilla uppkäftiga David är på upphällningen. Efter att fler och fler upplevt att Google vet för mycket, styr alldeles för mycket av våra digitala liv så avslutar man inte bara med att än mer visa hur enkelt de styr våra sökningar och med att Eric Schmidt förklarar att det där med personlig integritet väl inte är så viktigt.

Barack Obama
När Barack Obama valdes som president 2008 drog världen en suck av lättnad. Nu skulle det bli förändring, change, yes we can! Men det krigas fortfarande, USA:s budgetunderskott fortsätter att växa och förändringen har inte märkts särskilt mycket. Det tar tid att bromsa i en nedförsbacke, men än så länge verkar Obama knappt lyft foten från gaspedalen.

Lanseringen av filmen Brüno
Alla (nästan) älskade filmen Borat. Och Brüno red på Borats våg. Så kom den då till slut, filmen som alla trodde skulle vara lika bra. Men när något inte lever upp till förväntningarna så blir folk besvikna. Och idag, när folk blir besvikna, så sprider det sig otroligt fort. Redan under sluttexterna kan man via Facebook, Twitter med mera meddela vad man tyckte. Och nej, Brüno blev inte en succé.

ICA
Att avsiktligt sänka priserna dagen innan PRO:s årliga prisjämförelse för att hamna i god dager – för att sedan höja dem några dagar senare igen – är riktigt illa. Att sedan låta chefer plocka ut miljontals kronor i vinst och köra Ferrari till arbetet är, om möjligt, ännu värre i en tid då många familjer drabbats av varsel och har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Förtroendekris – af Donner skandalen
Röda Korset liksom övriga frivilligorganisationer bygger på grundtanken om folks solidaritet, generositet och empati. När en medarbetare förskingrar miljonbelopp under fem års tid förknippas organisationen istället med egoism, girighet och stöld. Af Donner-skandalen påminner om Emil och det stora tabberaset i Katthult. När Emil bjöd alla bygdens fattighjon på familjens julbord och fick ner den giriga Kommandoran, i varggropen. Där var hon var tvungen bekänna sina synder, att hon själv hade ätit upp all den julmat som Emils mamma skänkt till fattighjonen.

Rödgrön röra
Det gick ju inte så bra att börja med. S+MP blev S+MP+V. Och den rödgröna vänsterkartellen har väl lyckats så där ur ett PR-perspektiv. Men det går desto bättre i opinionen för ett av partierna. Trots Maria Wetterstrands framgångar så måste vi konstatera att kartellen hittills varit en flopp. Inför kommande år så tror kommer alliansen göra allt för att slå hål på kartellens enighet.

Personliga varumärken – från Liza till Tiger
Vi fick lära oss skillnaden på ”en sann historia” och ”baserat på en sann historia” under några turbulenta månader i början på året där elitmedierna höll Liza om ryggen under bloggarnas attack. Till skillnad från Tiger Woods varumärkesras de sista månaderna på året är förstås Liza Marklunds PR-flopp ingenting. Ingen har dock ifrågasatt Tigers kompetens på golfbanan, medan Lizas trovärdighet som journalist kommer säkert att ta lång tid att återupprätta. 

Polisens insats i samband med helikopterrånet
Hur kan ett ”välfärdsland” som Sverige ha en enda helikopter i huvudstaden? Eftersom den var inlåst med en bomb utanför så kunde rånarna fly. Hur kan svenska polisen misslyckas så fatalt att man till och med mörkar internt om uppgifter. Spåren av rånarna hinner nästan sopas igen…
 
TPB-rättegången
TPB-rättegången kan väl sägas vara en rejäl pr-flopp oavsett hur man ser på saker som immateriell rätt och fildelning. Agendan sattes av TPB och Piratpartiet, det var sällan som åklagarsidan fick fram sina ståndpunkter i media. Att sedan domaren visade sig vara medlem i en organisation med nära kopplingar till IFPI och övriga intressenter på kärandes bänk gjorde att vi fick lära oss ett nytt ord: ”delikatessjäv”.

Fotbollslandslaget
Sverige får inte vara med och leka i Sydafrika nästa år och Lagerbäck avgick till sist. En smått kaotisk tränarkarusell drogs igång med Lagrell som misslyckad dirigent. Efter många om och men fick vi till sist en ny förbundskapten. Om det blir flipp eller flopp återstår att se.

Bubblare: Dole, Erik Ohlsson, IT/media branschens hanterande av Twitter, Bergsala, City Stockholm (dock en riktigt bra tidning numera), Papperstidningar, Ralph Laurens modellskandal, Boken om IKEA, Regeringens hantering av FRA, Svenska storbolags webbstrategi, Studio Total, Lågkonjunkturen, Kändisdjungeln, SAAB/Koenigsegg, Mona Sahlin, Grisbönder och Kungen och vargarna.

JMWs medarbetare gm Björn Mellstrand

Kommer du ihåg 2009 års PR-flippar?

Hur ska man summera 2009? Vad var det för år egentligen? Någon kallade det världen snabbaste år. Först kom det och sedan försvann det. Frågan är om det är ett år som kommer att lämna något bestående minne kvar efter sig. 2008 var Barack Obamas år. 2006 var Alliansens år. Vems år var 2009? Lågkonjunkturens? SAABs? Här kommer våra subjektiva svar.

Svininfluensan
Död. Sjukdom. En liten influensa utlöste nästan panik. Minsta symptom fick oss att se vår egen dödsannons sväva förbi. Och inte blev det bättre av harmageddonrapporteringen i media. Den var på gång. Den kom. Den fick oss att köpa handsprit. Och vaccinera oss. Och den fick nya namn fläskflunsan, bacon, grisis, etc. etc. Kärt barn har många namn – men nya influensan heter den inte.

Handsprit
Hotet från svininfluensan fick en hel nation att tvätta händerna med handsprit var och varannan minut. Varenda toalett luktade som en tandläkarmottagning. Och aldrig har vi haft så rena händer. Och aldrig har handspritstillverkarna varit mer lyckliga. De skrattar säkert hela vägen till banken. En och två gånger i veckan.

Grönt är det nya svarta
Den gröna succén i EU-valet kom som en chock. För alla utom de gröna själva. Med ett språkrör som är bra mycket populärare än Mona Sahlin, miljömedvetna storstadsbor som ny väljarbas och ett år av total medvind i opinionen, seglade mp upp som Sveriges tredje största parti hösten 2009.  Och – plötsligt vill alla partier vara ”det nya gröna”. Frågan är hur mp klarar sig utan Maria Wetterstrand efter 2011.
 
Surdeg
Säg den restaurang som inte har surdeg före maten. Säg det bageri som inte har sin eget surdegsbröd. I varje vrå puttrar en liten surdeg inför helgens bak. Om man vill vara rätt så är det surdeg man ska baka. Punkt. Slut.

Anna Anka/Hollywoodfruar/TV3
Vad ska vi säga? Om någon var på våra läppar i höst så var det Anna. Vi smygtittade och förfasades. Och vi älskade det. TV3s lyckokast har dominerat kändisskvallret totalt (Ok, Tiger har tagit över nu senaste veckorna).

Twitter
Mikrobloggen som blev ett arbetsredskap för den aktuella journalisten och PR-konsulten. Twitter slog ut Bloggy. Förpassade Jaiku till Internets kyrkogård. Med Twitter blev sökningarna mer nutid. Och helt plötsligt seglade Twitter upp som en konkurrent till Google om söket. Vem vill söka i den historiska webben när det går att söka i det dagsfärska?  Och vi glömmer inte det iranska valet där Twitter tog det verkliga steget in i nyhetsrapporteringen.

Anders Borg
Hur kan man som finansminister lyckas under den tuffaste lågkonjunkturen i mannaminne? Anders Borg är lite av en teflonman. Ingenting fastnar. Han talar i rubriker precis som Gunnar Sträng. Säga vad man vill Anders Borg är nästintill ett PR-geni. Eller så är hans medarbetare det.

Koenigsegg
Hur många kände till den lilla lyxbilstillverkaren för ett år sedan? Inte många. Genom ambitionerna att köpa SAAB lyckades de bli kända bland allt och alla. Frågan är vad som är Koenigseggs nästa steg? En klädkollektion?

Sverigedemokraterna
SDs förhoppningar var stora inför EU-valet, men istället för det stora genombrottet blev de omkörda av Piratpartiet. Under hösten har de dock, genom att slipa bort alla synliga skavanker och göra en ekonomisk vänstersväng, hasat sig över fyra procentspärren. Inför riksdagsvalet kommer mediernas och medborgarnas granskning av SD intensifieras. Det ser ut som en ”walk in the park” kommer bli något helt annat.

Ullared
Ett lågprisvaruhus tog plats i våra vardagsrum. Hur är det möjligt? Genom en smart TV-produktion och en massiv uppmärksamhet. Människor som aldrig drömt om att åka till Ullared funderar plötsligt på att åka till Gekås för att köpa plastpåsar och bakplåtspapper. Kan det vara något annat än en PR-succe?

Spikmatta
Det var en bubblare förra året. I år blommade den ut och blev till och med årets julklapp. Men egentligen är spikmattan redan förpassad till historieböckerna.

Bubblare: Facebook, Webb-TV, Vårdguiden, Berlin, Djurrättsalliansen, Farmville, The Pirate Bay, Kungahuset, konservativa värdering, Milleniumtrilogin, EU-ordförandeskapet, Spotify, Folklighet, Twilight, Eniro, Zlatan, Mogi, Netbooks, Windows 7 (ja – vi är jäviga) och Ted Valentin.
 

Björn Mellstrand

De nominerade är…

PR-året 2009? Vilka var flipparna? Flopparna? Imorgon kommer vi att avslöja vår årliga lista över PR-flipparna och flopparna. De nominerade, utan inbördesrangordning, är:

Årets PR-flippar:
Kristdemokraterna
Twitter
Webb-TV
Anna Anka/TV3/Hollywoodfruar
Svininfluensan
Gekås i Ullared
Handsprit
Vårdguiden
Reklamdokumentärer
Berlin
Folklighet
Djurrättsalliansen
Sotarmössa och Palmemössa
Surdeg
Farmville
The Pirate Bay
Kungahuset
Anders Borg
Miljöpartiet
Konservativa värderingar
Apps
Michael Jackson
Millenium trilogin
Ekologiskt
EU-ordförandeskapet
Klimathotet
Twilight fansen
Eniro
LED TV
Ted Valentin
Windows 7
Zlatan till Barcelona
Mogi
Best job in the world
Voddler
United Breaks Guitars
Oscar Magnusson
Mjölkpriserna
Ingemar Bergman auktionen
Netbooks
SVT
Spotify
Sverigedemokraterna
Facebook
Sociala medier
Barack Obama
Koenigsegg
Spikmatta

PR-floppar
Svensk bilindustri
TPB-rättegången
Dole
Erik Ohlsson
IT/media branschens hanterande av Twitter
Bergsala
City Stockholm
Papperstidningar
Ralph Lauren
Polisens insats i samband med helikopterrånet
Boken om IKEA
Vattenfall
Maud Olofsson / Maudgate
Lanseringen av filmen Brüno
Regeringens hantering av FRA
Svenska storbolags webbstrategi
Barack Obama
Studio Total
Lågkonjunkturen
Kändisdjungeln
Google
SAAB/Koenigsegg
Vänsterkartellen
Mona Sahlin
Hanteringen av svininfluensan
Vaccination
Fotbollslandslaget
Röda Korset
ICA
Grisar
Kungen och vargarna

Imorgondagens JMW Talkshow presenterar vi listan. Titta in här på jmw.se kl 15.00.

Ett tack till alla som bidragit med nomineringar här på bloggen.

Björn Mellstrand

Hör du vad de säger om dig på Twitter?

Den stora diskussionen just nu inom sociala medier är hur företag ska kunna räkna hem sociala medier. Kan man mäta det? Kan man räkna hem ROI? Vi har tidigare skrivit om mätningen men det som lätt glöms bort är att minst lika viktigt är att faktiskt lyssna och lära. Sociala medier är inte bara ännu en kanal för att skjuta ut sitt material – det är en lyssningspost för att lära sig mer om sitt varumärke, sina konsumenter och på så sätt bli mycket bättre på att ge det som konsumenten faktiskt vill ha från dig och ditt varumärke.

Sent i förra veckan kom en ny artikel om Twitter på Computer Sweden där Sverker Brundin menade att Twitter är meningslöst. Eftersom ingen verkar lyssna på det. Anledningen var att han hade valt att skicka ut ett antal frågor som var ställda till varumärken och inte fick några svar. Det är lite samma idé som när han undrade varför ingen tipsade honom om nyheter och gjorde slutsatsen att Twitter bara var porr och pr-konsulter.

De flesta har, med viss rätt, kritiserat Sverker för hans något udda undersökningsmetod. Att bara skriva själva varumärkets namn och sedan en fråga kan i första anblick vara som att ställa sig i skogen och ropa på Volvo och förvänta sig att de hör dig. Självklart kunde Sverker gått den extra biten att faktiskt kolla om företagen hade ett Twitter-konto och fråga dem genom att skriva deras @-namn. Det är få som väljer att ta upp telefonen och ringa på måfå för att nå en viss kundtjänst.

Men då hade han undersökt något annat om han valt en sån strategi. Han hade valt att testa de företag som faktiskt redan anammat Twitter. Nu valde han att kolla om företagen lyssnar även när man som konsument inte direkt adresserar företaget. Det är en rätt intressant kontroll på hur framåt företagen är på att lyssna av de nya plattformarna.

För det går inte att komma undan – människor pratar om varumärken med varandra och studier visar att 93% av konsumenterna förväntar sig att företagen har en närvaro på de nätverk och plattformar som de själva finns på. Och att varumärket svarar om man pratar om varumärket.

Det finns en viktig sak för företag att förstå i det här. Twitter har växt markant (en explosionsartad ökning redan för ett halvår sedan), och fler och fler använder det som ett mycket snabbt och viktigt medium för att göra research. Vidare har både Google, Yahoo och Bing börjat att indexera tweets vilket innebär att det blir ännu mer intressant för företag att hålla koll på vad som sägs om dem även på Twitter. Även om Twitter fortfarande mycket handlar om early adopters, journalister och opinionsbildare ser vi en ökning av ”vanliga” konsumenter som testar. Plus att de tidigare nämnda mer vana användarna självklart gärna är de som för vidare både ris och ros om företag i sina tweets.

Twitter är på digital nivå den plattform som starkast driver word of mouth: systemet med retweets som skickar vidare andras intressanta innehåll till sitt eget nätverk, möjligheten att använda Twitter enkelt på sin mobiltelefon och det enkla och snabba sätt som konsumentmakt kan skapas genom hashtags.

Att monitorera och lyssna är inte längre något man kan välja eller inte. Det är nödvändigt. Det räcker inte längre med att få pressklipp eller sammanställningar om vad som sagts om företaget online från de ordinära källorna. Sociala medier är inte någon fluga utan på väg att bli en standard för hur vi använder internet. Det sociala är nödvändigt och en hygienfaktor för webbnärvaron. Varje enhet som skapas på nätet håller snabbt på att bli ett potentiellt socialt objekt som kan delas, diskuteras och remixas. Samtidigt pratar konsumenter mer och mer om varumärken. Den sociala webben är den stora möjligheten och det stora hotet – beroende på hur man väljer att förhålla sig till det sociala samspelet.

Många gånger när vi pratar om företagens närvaro på nätet tenderar vi att göra det utifrån deras roll som ”sändare” dvs. den som skapar innehåll. Det är mycket viktigt men om vi glömmer bort att det lika mycket handlar om att lyssna och besvara saker som sägs om en blir sociala medier bara ännu en kanal för att skjuta ut material. Brit Stakston beskrev relationsbyggandet som sker genom Twitter för snabbrörliga konsumentprodukter tidigare. Hur vi genom att faktiskt lyssna och konversera bygger en relation – och relationer leder till en ökad preferens för just ditt varumärke i en valsituation respektive en högre grad av kännedom även när konsumenten inte står inför ett val.

Processen beskriver vi på följande sätt: konversationsmarknadsföring handlar lika mycket om attt lyssna som att prata. En relation byggs på en konversation som är ömsesidig – ingen gillar den som bara pratar utan att lyssna in. När vi pratar om konversationsmarknadsföring pratar vi också om att hitta relevanta kontexter: det enda sätt att göra det är att förstå och lyssna av dem man vill prata med.

Därför blir det viktigt att monitorera och lyssna på Twitter. Liksom att skapa en strategi för att lyssna på hela spannet av sociala medier. Vi på JMW utvecklar hela tiden vår kunskap om detta och tillsammans med våra kunder arbetar vi för att man lika mycket ska lyssna som att prata på de sociala nätverken eftersom det i slutänden skapar starkare och mer personliga relationer.

Men varför inte börja lite? Enklast är att göra följande:

  1. Skaffa ett Twitterkonto. Innan ni i företaget skapat strategi och valt hur ni ska förhålla er när det gäller användandet av Twitter kan det vara nog att du skaffar ett eget för att testa på Twitter.
  2. Gå till Twittersearch och gör en sökning.
  3. Om ni har ett ord eller namn som är vanligt internationellt – välj Advanced search och välj Svenska.
  4. Antagligen hittar ni en del omnämnanden – eller så hittar ni inget. Välj ändå att lägga till sökningen i er RSS-läsare.

Hör gärna av er om ni vill veta mer om att monitorera ert varumärke på sociala medieplattformarna.

Niclas Strandh

BEFRIAD ZON: En sociala mediepolicy att skämmas för Sveriges Radio

Sveriges Radios sociala mediepolicy publicerad i december 2009 är tidsdokumentation av rang.  Brytpunkter när det blir så tydligt hur gammalt och nytt möts. Eller frontalkrockar rättare sagt. Och visar en extrem rädsla för det nya medielandskapet. Sen funderar jag också om det är ett sätt att internt manifestera en hotbild som sedan används för att legitimera och hitta sin egen roll i relation till allt som publiceras på webben.

Under gårdagens sändning av JMW-talkshow undrade Emanuel Karlsten från tidningen Dagen vad vi tyckte om Sveriges Radios policy för sociala medier. Varken vi eller Kristian Lindquist från SVD.se hade då sett den. Efter sändningen hittade vi den via SSBD och att många andra också reagerat. Jag förstår att det var dagens snackis i medie- och kommunikationsbranschen.

Smaka på denna formulering av ett av Sveriges ledande medieföretag (sänder 270 000 timmar om året i 45 kanaler med 400 program):

Att publicera sig på webben oavsett om det handlar om bloggar, på Facebook eller andra sociala nätverk innebär inget annat än att publicera sig offentligt i tidningsartiklar, genom föredrag, debatter eller liknande. I förhållande till Sveriges Radio måste medarbetarna iaktta de regler som gäller i dessa sammanhang.

Intressant på sitt sätt att en Facebookstatus jämställs med att hålla ett föredrag eller skriva en debattartikel om vi tänker efter. Men mest ett bevis på total okunskap om vad som är vad för en anställd på Sveriges Radio. Redan det första stycket problematiserar och genomsyras av extremt analoga värderingar -med en ansats som visar total rädsla för nätet och att det är en arena som SR upplever som totalt okontrollerbar. Och redan i första stycket hittar SR krampaktigt det redskap som ska hantera detta otäcka nämligen regler. Sen följer ett stycke om att Sveriges Radio inte kan förhindra sina medarbetare att:

framföra sin mening i sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor samt delta i den allmänna debatten om radion samt om företaget.

Den första delen av meningen goes without saying det vill säga självklart att medarbetarna inte kan förhindras men det är språkligt intressant att man väljer att specificera vad det är man inser att de får ”framföra sin mening” om. Det gör det krångligare än nödvändigt och lämnar en känsla av att det finns områden där man faktiskt inte får delta i debatten….

Att man sedan i samma mening inkluderar ”radion samt om företaget” är extremt intressant. För mig är det enkelt – självklart får medarbetarna även på Sveriges radio ”framföra sin mening”. Det är en sak. Vad som gäller för arbetsplatsen är en helt annan sak. Det som rör företaget och mitt arbete finns det förstås alltid – och har alltid funnits tydliga policies för hos de allra flesta företag. Det är inget som förändrar sig oavsett en mängd nya kommunikationsverktyg.

Det kan dock vara relevant att utifrån denna nya kontext idag diskutera hur vi som anställda väljer att använda de sociala medierna för kommunikation. Det finns ingen kollektiv norm till hur vi väljer att använda dessa arenor. Det är dock inte ett problem. Men kan vara värt att resonera om. För att gränserna mellan privat, personligt och proffessionellt suddas till viss del ut och förflyttas. En Facebookdiskussion är för vissa lika privat som samtalet i telefon med någon. Eller för vissa är det som att stå naken på ett torg och leder tvärtom till tystnad. Alla de här aspekterna mår varje arbetsplats bra av att resonera om och addera till de policies som redan finns idag. Men det går inte att blanda äpplen och päron och komma farande med piskan som Sveriges Radio gör. Det hela fortsätter i en märklig ålderdomlig juridisk ton.

I den mån medarbetare publicerar sig på Facebook eller chattar som är omodererade och därför inte har grundlagsskydd gäller för övrigt personuppgiftslagen (PUL). Enligt den får inga uppgifter som kan hänföras till en fysisk person läggas ut utan medgivande, om det inte sker uteslutande för journalistiska ändamål. Rent skvaller om och bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska ändamål.

Jag orkar inte ens gå in på alla detaljer här men jag vill lyfta delar av den sista meningen ”bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistisk ändamål”. Det där med ”andra medarbetare och chefer” visar en någorlunda hyfsat ålderdomlig syn på de anställda av Sveriges Radio. Medarbetare är väl ändå alla på en arbetsplats?  Även cheferna.

Sen är det ordet ”sällan” i sista meningen här ovan som är rolig. ”Rent skvaller om och bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska ändamål.”  Ordet ”rent” är också en intressant förstärkare av ordet skvaller och undertexten säger ”rent skvaller finns i stora lass i de här sociala medierna”. Jag blir dessutom extremt intresserad av när gränsen går för att skvallret bedöms ha journalistiska ändamål…Vilket hårfint hårklyveri.

Dokumentet avslutas sedan med:

Med hänvisning till ovanstående kan Sveriges Radio inte förbjuda medarbetare att medverka på Facebook eller andra sociala nätverk eller att ha egna bloggar, om det inte strider mot kollektivavtalet. Dock bör en viss försiktighet uppmanas bl.a. med hänvisning till Sveriges Radios oberoende och trovärdighet.

Jag är helt förbluffad och ordlös. Tror Sveriges Radio att det behövs regleras i ett dokument att människor får medverka i Facebook eller andra sociala nätverk. Har de missat att det råder yttrandefrihet i Sverige? Finns det liknande dokument för telefonen, fikasamtalen och hisskonversationerna också kan man fråga sig.

Sveriges radio toppar Förtroendebarometern och är det företag som svenska folket har störst förtroende för. Vilken guldgruva att förvalta! Även för de anställda.

Jag tror så här. Varje medarbetare på Sveriges Radio som använder sociala medier kommer att förakta sin arbetsgivare för hur man här blottlägger sin totala inkompetens och sin enorma rädsla för det nya medielandskapet. Det ledsamma är att de mer tveksamma kommer backa tillbaks till det hörn de redan befinner sig i och säga både ”vad var det vi sa” men framför allt känna ”nej jag vågar inte för det blir bara fel – PUL och regler och allt som lever kvar i oändlighet på webben”.

Sveriges Radios riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben stärker inte arbetsgivarvarumärket. Förtroende 2.0 tror jag kommer att behövas för att i framtiden ha några stolta medarbetare kvar.

Undrar om vd Mats Svegfors som gjort sig känd för att kokettera* om sin syn på nätet varit med och klubbat denna policy? För där någonstans finns kanske också en del av det sammanhang vi ska se det här tidsdokumentet som denna policy är i. Ju svårare nätet verkar, desto större uppgift för SR att hjälpa oss i filtreringen eller hur?

/Brit Stakston

* Mats Svegfors har förstås koll på sociala medier, men tror däremot att gemene lyssnare inte vill, kan eller hinner ha det.

Till toppen