Intresset för sociala medier är stort nu. I veckan har t.ex. DN tagit upp hur företagen flockas runt Twitter, gett tips om hur företag kan använda Twitter och Computer Sweden har haft artiklar och en krönika som berör mikrobloggstjänsten. Mindpark skriver intressant om hur relationer är den nya valutan och nämner ordet socialfilosofi.
Nu är det dags att ta nästa steg. Implementera de nya kommunikationsverktygen i vardagen.
Igår befann jag mig privat på ett typiskt möte i en föreningslokal. Ett sånt där möte som vi alla suttit i ett stort antal gånger. Mötesarrangör var Liberala Klubben* och vi skulle få en exposé genom liberalismens värderingar med hjälp av fyra personers olika bilder som sedan skulle diskuteras i mindre grupper. Per Altenberg var moderator och talarlistan bestod av Mattias Svensson redaktör Neo och skribent på Voltaire, Alexander Bard som författare, filosof och medlem av Liberati, socialliberalen Ulf Öfverberg och Roland Poirier Martinsson.
Ni ser en ganska intressant lista med duktiga debattörer. Ett 30-tal personer valde att spendera cirka fyra timmar av en lördag med ideologiska diskussioner. Vi befanns oss i ett klassrum på ett studieförbund och möbleringen i det trånga rummet var U-formad.
Jag tänker inte ge mig in på vad som hände eller hur diskussionen gick. Här vill jag mer reflektera över själva mötet som i sin utformning gör att det som sker stannar inom rummets fyra väggar. Trots att det här fanns mycket spännande att dela med sig av.
Sociala medier är ju inget annat än tjänster skapade av oss själva för att vi människor har ett djupt liggande behov av att vilja kommunicera. Vi kan nu oberoende av tid och plats dela erfarenheter, upplevelser och åsikter med varandra tack vare tekniskt stöd och det är stort och förändrar mycket för oss alla. Ytterst leder det också till att många verksamheters kommande affär och utveckling ligger i deras sätt att anamma detta. Det gäller företag såväl som politiska partier.
Vore det därför inte dags att vi av rutin ser till att använda oss av de verktyg som finns för att fler ska kunna engagera sig, tycka, tänka och bidra utan att fysiskt behöva befinna sig på samma plats? Att man som mötesarrangör möjliggör och uppmanar det.
Jag valde att kort livetwittra under debattörernas inlägg. Och det som hände i mitt twitterflöde ger mig ännu en gång en indikation om hur enkelt politiken och engagemanget för partipolitik kan revitaliseras med hjälp av att addera nya kommunikationsformer till den traditionella mötesstrukturen.
Detta var en lördag runt lunch, utan tidigare påannonsering bland mina följare eller särskilt riktat mot specialintresserade. De som nåddes av detta var mina 1500 följare. Det skapades ändå snabbt engagemang och nyfikenhet för mötet när jag började twittra. Initierade frågor ställdes och synpunkter fanns både för och emot eller referenser till tidigare debatter. Det hela toppades med någons önskan om möjlighet att få medverka nästa gång (!). Hade jag själv varit mer insatt och gett mig in i diskussionerna hade flödet blivit än mer aktivt och samtalen på nätet hade puffats vidare i ständigt större kretsar. De 20 som valde att kommentera har ju i sin tur allt ifrån över 2 000 följare till ett knappt 100-tal. Vi tillsammans kommer helt enkelt snabbt upp i ett stort antal människor, trots viss överlappning i just mitt nätverk.
Min poäng är att intresse för politik finns men det pratas så ofta om att politiskt engagemang inte finns. Jo, det är klart det gör. Men formerna för hur engagemanget kan gestalta sig måste förändras. Fördomen finns hos de flesta av oss icke-engagerade om att partipolitik är ett heltidsengagemang och ett köp av ett helt åsiktspaket. Möjligheten till mikroengagemang i sakfrågor måste synliggöras det har Piratpartiets framgångar visat. Men också något så traditionellt som hur vi möts mer analogt måste förändras. För där ligger en stor del av dialogen med potentiella väljare och engagerade.
Hur mycket av verklighetens traditionella möten sker på nätet? Ni vet de där mötena som är så viktiga steg i beslutsprocessen internt inom ett parti.
En livesändning eller ett twitterflöde kan vara tillräckligt för att synliggöra, så ett frö till politiskt engagemang och för att fånga upp engagemang och deltagande. Sociala medier för politiker är inte bara en mediekanal utan en möjlighet till ökad medborgardelaktighet.
Den allra vanligaste frågan av dom alla är tidsaspekterna när det gäller att t.ex. börja Twittra. Det är bekvämt att gömma sig bakom. För det är enkelt att göra saker såsom vi alltid gjort. Den där rädslan den har ju alltid funnits när det handlat om nya saker och nya sätt att göra saker. Det var samma sak när bilen kom och telefonen, faxen, datorn, mobilen, e-postprogrammen, digitalkamerorna och nu senast sånt som bloggar, Facebook och Twitter. Vi har inte tid. Dagarna är fyllda som det är!
Överbelastning i en redan överfylld vardag. Det blir självklart extra hotfullt om vi applicerar det på så etablerade maktstrukturer som politiska partier där det dessutom ytterst handlar om en biljett till just makten. Finns det ett intresse av ökat medborgarengagemang? Man kanske gömmer sig bakom tiden när det egentligen handlar om makten. Vad tror du?
Jag menar att det som sker i samhället också måste ske på nätet. Torgmötet har börjat förflytta sig delvis till nätet. Men de politiska partierna måste distribuera sin närvaro än mer, inte bara för att få en röst utan för att ta tillvara engagemang som finns och synliggöra de värderingar som bär det egna partiet.
Vi ser redan idag intressanta exempel på internetaktivism och nya gemensamt skapade företeelser och partier som ger en tydlig fingervisning om hur man idag snabbt kan organisera sig och genomföra saker och öka medborgarengagemanget. Grundsynen är att ett fritt informationsutbyte stärker demokratin och därför växer krav på ökad öppenhet också fram.
Mikael Zackrisson från Veckans affärer var i somras på Reboot och vi var båda fascinerande av de sessioner som berörde detta under konferensen. Han återger ett talande citat av Mark Kuznicki** från Change Camp i en reflekterande postning Zackrisson gjorde efter Reboot:
Det finns en ny kraft, en ny rörelse i samhället, den har ännu inte någon tydlig ideologi, ingen ensam ledare, men bubblar omkring, den finns överallt, och den går inte att inordna på en höger-vänster-skala.
Eller som Mark Kuznicki och övriga på Change Camp säger på sin hemsida:
“How do we re-imagine government and citizenship in the age of participation?”
Precis, hur gör vi det? Och hur snabbfotade är de traditionella strukturerna på att förstå att det här ytterst påverkar även dem? För kopplat till citaten. Jag menar att många av de politiska partier som finns mycket väl kan fånga upp den nya rörelsen och den nya viljan till engagemang. Det finns två anledningar till att det är möjligt:
1. OSYNLIGHET. Gör er mer synliga som parti, inte bara vid val för att få röster. Utan när era frågor diskuteras. Berätta och diskutera era visioner och värderingar även utanför evenemang som ni bjuder in till. När diskussionen sker i realtid och inte alltid bara när ni vill diskutera sakfrågor. Det är en myt att människor inte vill engagera sig. Men ni måste finnas mer där människorna är också. Visa att ni ser dem.
2. DEMOKRATI. Ser inte de politiska partierna att det här är en revitalisering och en gyllene chans att visa vad allt ytterst handlar om?! Det handlar om demokrati. Synliggör den demokratiska processen och bli mer inkluderande i vardagen. Det är så enkelt.
I veckan lyssnade jag på Johan Ulvenlöv som berättade om Netroots som företeelse och den socialademokratiska portal som finns för progressiva bloggar. Ett proaktivt och inkluderande sätt att arbeta med bloggande socialdemokrater samt se hela bloggosfären som en mediekanal. När han sedan berättade om den kommande partistämman kunde jag inte låta bli att fråga honom om det han just presenterat genomsyrat eller påverkat något av de kommande processerna. Efter viss tvekan kom svaret ” jag hoppas det, men jag vet inte”.
Men då undrar jag – om det parallellt inte alls påverkar de traditionella processerna inom ett parti och makten fortsatt kommer skapas i de gängse strukturerna vad spelar då t.ex. ett engagerat bloggnätverk för roll? Jag lämnar den frågan till de etablerade partierna att självkritiskt ställa sig. Vill vi förändra vårt sätt att arbeta?
Men låt mig återgå till användningen av sociala medier i vardagen för ett politiskt parti. Jag tror konkreta exempel kan öppna upp ögonen för ett parti: ytterligare en medlem under ett vanligt diskussionsmöte som det jag var på igår, en direktkontakt med en journalist som via traditionellt mediearbete inte plockat upp en nyhet eller fler deltagare till ett möte. Skickar med lite inspiration om vad man kan göra med t.ex. Twitter i Almedalen.
Självklart är det egentligen inte frågan om teknik eller val av plattformar. Det handlar om ett nytt förhållningssätt till sin omgivning och en förståelse för nya beteenden. Ett lördagsmöte med ideologiska diskussioner kan ske i morgonrock i köket hemma framför datorn likaväl som på plats. Och därmed följas av långt många fler än de som igår morse hade hört talas om Liberala Klubben.
/Brit Stakston
* Liberala klubben arrangeras av Folkpartiet men man behöver inte vara medlem i Folkpartiet för att delta. Tänkt att fungera som en träffpunkt om man gillar att diskutera politik under mer informella former.
** Livebloggning från Mark Kuznicki under Reboot finns här.
P.S.
JMW har ett kostnadsfritt Twitterseminarium den 15 oktober om du vill veta mer om hur man kan använda Twitter, anmälan här.
