Nu ni. Nu kör vi. Sociala medier är en del av medielandskapet på ett alldeles naturligt sätt. Allt är ju på plats. Nyfikenheten. Modet. Verktygen. Tekniken. Insikterna.

Nu kan vi ägna oss åt finjustering. Säkerställa att alla inkluderas. Stötta så man inte ger upp när interaktionen uteblir, när kritiken blir för offentlig eller när någon gör något obetänksamt på den digitala arenan. Vi ska inte glömma att det sitter i ryggmärgen för många av oss. Djupt rotade vanor av att en avsändare basunerar ut ett budskap. Det finns en trygghet och en kraft i det vi är vana vid. Vi får hjälpa till att hela tiden blicka framåt och inte hoppa ner i de invanda spåren. För ingen blir mer inkluderad för att vi återgår till gamla roller. Utan personlighet. Utan dialog. Utan relevans.

Veckan som gått har präglats av djupa insikter om hur långt vi kommit mot för tre år sedan när allt startade med en Facebookfeber. Jag har hurrat om att sociala medier är mainstream och känt att vi kommit till bergets topp efter en lång och bitvis mödosam klättring. Nu är det helt tydligt att sociala medier implementerats och är en reell del av vardagen för de allra flesta verksamheter. Från Värnamo bibliotek till vardagen för en lärare som Kristina Alexanderson som direkt kan applicera min handboksdel i Politik 2.0 in i skolans värld. Och gör det.
Vare sig det är bibliotek, hälsa, skola, politik, medborgare, offentlig förvaltning, kundtjänst, anställd, förälder så kan vi sätta begreppet 2.0* efter vart och ett av de orden. Med det perspektivet hittar vi konkreta exempel på att nätet har fördjupat, effektiviserat, förankrat och utvecklat relationer, arbetsprocesser, bemötanden, engagemang samt preferensen för avsändaren tack vare teknik vi har tillhanda och skapar tillsammans.

Gårdagen får ses som målgång för en resa som startats under våren. Sveriges Radios reporternätverk presenterade den undersökning de gjort om politiker och deras sociala medieanvändning under årets valrörelse. Reportage från hela landet som visar på många olika perspektiv. Först av allt visar undersökningen extremt positiva siffror för sociala medieanvändandet. 57% är politiskt aktiva i sociala medier och 84% säger att de vill få ut politiska budskap i valrörelsen med hjälp av sociala medier dessutom säger 70% att det är viktigt, mycket viktigt eller angeläget. De flesta i undersökningen använder Facebook för politisk kommunikation 56% , bloggen anger 35% att de använder och Twitter 12%. Det stora flertalet säger att de sociala medierna är viktiga i årets valrörelse. Gott så och min egen kommentar till Sveriges radio var att det är positivt och att jag tror att det är ett tecken på var man strävar, att det finns en vision av vad de sociala medierna kan åstadkomma även om vi inte är där än. Jag tror inte att de svarar så bara för att de känt av att vindarna blåser positivt runt ord som dialog, interaktion och samtal. Min förhoppning är att det är sagt i en vision av åt vilket håll man strävar.

Undersökningen och det grundreportage som gjorts ställdes mot tankarna hos tyckare inom området. Dessutom har lokala nedslag gjorts över hela landet med intervjuer både med politiker och väljare plus att journalisterna grävt djupare i de lokala bloggarna. Har de verkligen väljarkontakt? Vad bloggar de om eller använder Facebook till. En fantastisk samling av intervjuer.

I huvudinslagen som gick i Ekot i olika versioner under dagen presenterades undersökningen och kommenterades av bl.a. mig, Emma Marie Andersson (pp), Kent Persson (m) och statsvetaren Henrik Oscarsson. I Studio Ett-sändningen kompletterades undersökningen med bland annat samtal med Mary X Jensen som är moderaternas toppbloggare och Peter Andersson som är socialdemokraternas motsvarighet enligt Politometern och andra bloggtopplistor.  Att de fyra politikerna också medverkar i Politik 2.0 gör mig rejält stolt!

Det är i de lokala inslagen som tankar spinner loss. Jag hade själv förmånen att få lyssna på dessa i sin helhet hos Radio Västmanland och Radio Sörmland inför intervjuer med mig  i anslutning till dessa. Det är alltifrån bloggande politiker som gör allt rätt som Centerpartiets Inger Fredriksson från Flen vars perspektiv ställs mot de mer skeptiska andra politikerna. I Västmanland sattes väljarröster i relation till de tre bloggar jag fått djupdyka i samt Köping kommuns frågeforum. Förstagångsväljaren Andreas i inslaget från Västmanland visar oss vägen och möjligheterna om vi lyssnar på vad han säger – han refererar till att han visst ”pratar politiska åsikter” även på nätet men att politikerna inte varit några han varken letat upp eller sett. Han läser inga politiska bloggar men tycker politiker kan börja med att berätta vad de vill göra ”för det vet jag inte” är hans spontana svar på frågan om hur politikerna ska göra. Där ser ni – det är ju så det ser ut. Det handlar bara om att låta de politiker som är som Ingrid möta de förstagångsväljare som är som Andreas. ”A perfect match!”.

Min uppfattning är att den svenska politiska bloggosfären idag ännu inte når ut till den stora allmänheten utan att det till stor del handlar om interaktion med andra inom just den närmaste kretsen. Nätverken byggs genom länkande till varandra. Men det är inte bara av ondo även om det lätt kan leda till att det bara skapas ett nytt maktkluster så leder det också till fler och nya opinionsbildare. I samspel med traditionella medier självklart.

Det märks tydligt i reportagen som SR gjort att det finns två kulturer som möts. En analog och en digital. Det yttrar sig t.ex. i att man tror att sociala medier ska ersätta alla annan kommunikation och att de sociala medierna som begrepp är underförstådd kritik mot att annan kommunikation är asocial. Eller att politiska bloggar bara kommer vara valstrategers manipulerade ord. Eller att det inte är helt enkelt alltid att länka till motståndarens perspektiv. Visst är det av relevans för väljaren men vi ska vara medvetna om att det ofta innebär intensiva diskussioner inom lokalföreningarna. Att länka till motståndarens åsikter är å ena sidan värdefullt och rent tekniskt enkelt men å andra sidan innebär det ett helt nytt förhållningssätt och öppenhet. Precis det här är den typen av frågor vi måste våga stöta och blöta. Och det finns massor av sådana frågeställningar bland väljarrösterna kopplade till Sverige Radios undersökning eller hos journalisterna själva under arbetets gång. Visst märks det i reportagen att även journalisterna själva startat en resa mot större förståelse.
Undersökningens positiva resultat där politikerna säger att den respons de får i sociala medier till 45% är från väljarna och bara 6% från andra bloggare är nog till största del idag ett önsketänkande. Det räcker att titta på några slumpmässigt valda lokalpolitikers bloggar för att se att det inte är någon interaktion alls. Än. Man tänker traditionella kanaler och lägger gärna ut pressmeddelanden eller tal i sin helhet i en blogg, rapporterar opersonligt från möten man deltagit i. Inifrån och ut. Från en avsändare med megafon. Och även när man gör 100% rätt i varje detalj såsom Inger Fredriksson från Centerpartiet som jämställer den omsorg en blogg kräver med att gå ut med hunden går det inte alltid fram. Hon gör rätt både tekniskt och ambitionsmässigt men hon når inte fram till väljarna.

Vi som väljare måste också tänka om. Förstå att allt fler politiker på riktigt vill ha interaktion, månar om en aktiv medborgardialog och finns där. Sen måste politikern förstå att bara för att man öppnar en dörr är det inte säkert att någon vågar kliva in eller ens vet att den är öppen och att många tror att de bara vill manipulera –visar upp en fasad. Allt handlar om ett samspel – mellan mediekanaler och mellan individer. Potentiellt sett oavsett ålder, kön, bostadsort, yrke, tekniskt kunnande. Fullständigt oberoende av tid och plats. Var och en av oss bär ett ansvar som privatpersoner och i våra yrkesroller att bidra till att samspelet blir lättare och att tekniken hjälper oss åstadkomma det vi vill med våra liv.

Sveriges Radio, Värnamo Bibliotek och läraren Kristina Alexanderson gör precis det. Min lust att göra boken Politik 2.0 hade sitt ursprung i den viljan. Boken och allt som händer varje dag bevisar hur många som tänker samma sak också. Se bara på energin under Moving Images. Nu är resten är verkligen upp till oss!

/Brit Stakston

2.0-begreppet

Utdrag ur boken Politik 2.0, handboksdelen:
Platt och mer statisk kommunikation präglade nätet i början. Företagsbroschyren eller ett lexikon on-line var förstås ett fiffigt sätt att distribuera innehåll till fler men så mycket mer innebar det inte egentligen. Här fanns inga aspekter av konversation eller interaktion runt det som förmedlades. Den här tiden i webbens era kallas också ”Web 1.0” – ett slags första version av vad som var möjligt. Det efterföljande samlingsbegreppet ” ”Web 2.0” visar på en utveckling där användaren sätts i fokus och myntades i samband med en årlig internetkonferens av Tim O ´Reilly 2004. Egentligen är 2.0-begreppet ganska ointressant längre men under arbetet med denna bok stod det tydligt att det behövs sätt att visa på den utveckling som skett. Då är det relevant att använda väl inarbetade uttryck för att se hur de komponenterna som ligger till grund för 2.0 som fenomen förändrat kommunikationen och verkligheten inom en rad områden och verksamheter.

Denna kortare tillbakablick syftar till att visa att det inte är en tillfällig hype runt vissa tekniska tjänster utan att det är ett nytt samhälle som växer fram när maktstrukturerna så i grunden förändras. Politiken står inför några av de största och viktigaste förändringarna här

Dagens webb bygger till stor del på ett ömsesidigt samspel med andra – där alla bidrar till innehållet. En besökare på en nättjänst som anammat 2.0-begreppet står själv i centrum när tjänsten används – man kan bidra med sitt eget innehåll, interagerar med andra, ser de förändringar man gör, får kommentarer på det man bidrar med och kan med lätthet dela med sig av det som producerats. Länkekonomin är central och man utgår helt enkelt från att användaren adderar ett värde.

Att jämföra Britannica Online med Wikipedia sätter fingret på vad vi talar om. Britannica Online är ett lexikon i 1.0-versionen och Wikipedia där vi tillsammans bygger kunskap blir ett lexikon som bygger på 2.0-tänket. Ett annat talande exempel är skillnaden mellan en personlig hemsida och en blogg. Den ena statisk, en presentation av personen och mer sällan uppdaterad. Bloggen blir istället ett nav som gör det möjligt att samtala med besökarna och nätverka med omvärlden genom länkandet.

Ytterligare en central aspekt här är det faktum att vi använder nätet för att återbekräfta kunskap. Vi nöjer oss inte med ett svar, ett tips eller en hemsida. Vi kommer leta vidare innan vi fattar beslut om vilket alternativ vi väljer. Olika undersökningar refererar till att vi vänder oss till mellan tre och fem källor för återbekräftelse av hittad kunskap innan vi känner oss nöjda med den information vi fått.