Många analyser har konstaterat att sociala mediers betydelse i valrörelsen 2010 var marginell eller bestod av mest ”skit” och att inga röster vinns i val via de sociala medierna. Även forskarnas första resultat bekräftar detta. Men är det inte så att Alliansen förlorade möjligheten till en majoritetsregering genom vad som hände i de sociala medierna den sista veckan före valet?

Vi kan nog i stort konstatera att politiken som organisation år 2010 varken  vill, kan eller förmår sig att närma sig den palett av kommunikationsverktyg som finns för en aktiv medborgardialog. Nätet används av partierna för att i perioder marknadsföra sig och till viss grad mobilisera de interna leden. Kopplingen har ännu inte gjorts mellan politikens kärna och nätets förmåga att bära den vidare på nya sätt och skapa nya organisations- och beslutsformer.

Men bilden är inte så mörk som jag summerar den ovan. Sociala medier har betytt oerhört mycket för enskilda väljare och politiker. Det här kan komma att bana vägen för nya sätt att arbeta fram till nästa valrörelse. Hoppas jag. Önskar forskningen framöver också tittar på följande tre faktorer vad gäller betydelsen av eller effekterna av sociala medieanvändningen i årets valrörelse innan det avfärdas helt.

TRE FAKTORER SOM VISAR SOCIALA MEDIERS BETYDELSE I ÅRETS VAL

1. Majoriteten förlorades genom en bloggpost.

Emelie Holmqvists bloggpost ”Sveket” där hon berättade om sin sjuka mamma Annika satte sjukförsäkringsfrågan på kartan. Den kom att prägla alla slutdebatter. Jag vill hävda att här förlorades majoriteten för Alliansens del. Jag skrev redan 17 september att den här bloggposten skulle kunna bli den berömda X-faktorn. Det blev nästan så.

Detta har inte någon forskare eller andra experter tagit med i sina analyser hittills när man menar att sociala mediers påverkan i valet 2010 var marginell. Bloggposten avfärdas också som påverkansfaktor med argumentet ”ja men det var ju traditionella medier som lyfte historien”. Det har också nämnts att medierna kanske valde att göra det  på grund av den kritik som funnits om att medierna ägnat sig åt negativ rapportering av Mona Sahlin.

De sociala mediernas påverkan på ett val handlar inte om att utesluta alla andra kommunikationsformer. Det handlar om att alla medieslagen lever i en symbios.Det är inte antingen eller utan både och.

Det går inte att bortse ifrån att det var en bloggpost som var startskottet. Och historien spred sig ut i landet,  in i varje hem och togs till slut upp vid frukostbordet och fikarummen. En bloggpost skriven av en väljare, med vänstersympatier, vars egna djupt berörda berättelse blev det verktyg som de rödgröna behövde för att sätta mediernas fokus på Alliansens akilleshäl. Alliansen å sin sida missade helt att förstå vad som hade behövts göras från deras sida även i de sociala medierna. De vägrade befatta sig med den på nätet. De såg det bara som ett pr-trick från de rödgröna…

”Sveket” blev viral tack vare att den var aktuell, berörande och extremt välskriven. Den fick initialt drygt 2 200 kommentarer och har idag 3 000. Bloggposten lästes av hundratusentals de där sista dagarna för valdagen. Emelie Holmqvists egen Facebookstatus där blogglänken delades drygt 38 000 gånger. Det ger bloggposten en potentiell räckvidd på drygt 5 miljoner*. Med en vanlig interaktionsgrad på 0,5% landar det i drygt 25 000 personer som i sin tur gjorde något. Interagerade, skrev bloggposter eller skickade vidare. Detta innefattar alltså inte alla andra, sådan som t.ex. själva tog länken till ursprungsposten och delade den på Twitter eller Facebook.  Eller de drygt 500 som skrev egna bloggposter om händelsen. Adderar vi sedan tv, radio och tidningar förstår vi vilket enormt genomslag det fick.

Visst hade Emelie tydliga rödgröna sympatier men berättelsen nådde långt utanför den politiska ankdammen. Det här var inte en berättelse som bara berörde de rödgrönas väljare.

Det de Rödgröna gjorde som Alliansen kallar ett PR-trick var att de medvetet använde sig av sociala medielogiken. De utnyttjade sina bloggar och den starka politiska bloggosfärens nätverkande. Emelies Holmqvists hittills nästan olästa blogg steg  snabbt från  twinglyrank 1 till högsta värdet 10, genom att så många länkade till hennes bloggpost. Idag har totalt 505 bloggar länkat till henne.Det var logiskt och smart av de rödgröna att göra även om den även inom den rödgröna sfären ibland balanserade på gränsen till att nästan gotta sig i allt som skedde. Partistrategerna hos de rödgröna lyckades ändå i stort hantera situationen och extremt vältajmat t.ex. se till att Annika och hennes dotter intervjuades i samband med slutdebatterna. Alliansen var tysta. Och tvingades hantera frågan i direktsändning istället. Och lät de perspektiv som fanns i kommentarsfältet stå helt oemotsagda.

Verkligheten var ju att här fanns  en trovärdig väljare som gav ett fruktansvärt vittnesmål om hur vardagen är för någon som levt i konsekvensen av Alliansens vårdpolitik. Rättare sagt så blev storyn eftersom Alliansen inte tog i den med tång.

Lyssna gärna på  ett seminarium om Politik 2.0 i valrörelsen 2010 från Internetdagarna då jag presenterade detta resonemang för de före detta sociala medieredaktörerna Hampus Brynolf (S) och  Ulrika Ingemarsdotter (C). De berättade sedan om hur det var för dem under den tiden och hur de hanterade ”Sveket”. Två helt olika angreppssätt. Här finns även själva presentationen från seminariet Sociala medier i valrörelsen 2010.

2.Sverigedemokraterna kom in tack vare sina nätstrategier.

Den andra faktorn som visar nätets påverkan på valresultatet är  att Sverigedemokraterna kom in. Tack vare nätet kunde Sverigedemokraterna trots minimal kampanjbudget både mobilisera och synliggöra sin närvaro. De hade en nätstrategi som trots sin tafflighet fungerade väl för att öka sin närvaro i alla de sammanhang där deras frågor diskuterades. Nätet bidrog  utan tvekan till stor fördel för Sverigedemokraterna och deras anhängare och den valframgång de fick.

I det scenariot är det bekymmersamt att de övriga partierna inte verkar finna det angeläget att arbeta med nätet för annat än ren marknadsföring. Att de sociala medieredaktörer nu slutat är en av många signaler på att de tydliga strategierna för hur man ska arbeta med nätet inte finns.  Nätstrategier behövs för att  bland annat hantera Sverigedemokraterna som med mer resurser och än tydligare strategier bara kommer att växa. Novus Opinions mätning den 21 oktober visar redan att deras närvaro ger dem ökad legitimitet från 5.7% som valresultat till 6.4% en månad senare.

3. Valhemligheten 2.0

Aldrig tidigare har politik diskuterats så livligt och levande både på nätet och i offentliga rum.  Här har sakfrågorna diskuterats. Lusten att diskutera politik var stor och den ökade viljan att på nätet berätta om sin politiska hållning överfördes säkerligen också till ett ökat antal samtal om politik oavsett kommunikationsarena. Samtalen om politik var fler och skedde offline såväl som online. Det i sig självt gör att jag verkligen tycker vi kan prata om ett Facebookval där de sociala medierna betydde mycket för enskilda väljare och politiker.

VÄLJARFÖRAKT ATT NEGLIGERA SOCIALA MEDIER

Så vad händer nu? Partiföreträdarna och deras närmaste kommunikationsstrateger ser trots allt  det mesta med nätet smått tramsigt, onödigt och har en oförmåga att förstå hur sociala medier skiljer sig från andra kommunikationsverktyg. Det är inte relevant att jämföra sociala medier med tv och dagstidningar. Det visade Almedalen och det visade hur Alliansen hanterade ”Sveket” i de sociala medierna. Förutom marknadsföring runt valtider ses  inte nätet som något som betyder något för deras framtid. Men det har det. Även om Obama och användandet av sociala medier bitvis har återgetts felaktigt är det intressant att notera hur sociala medier enligt CNN fortsatt vara en central del i mellanårsvalen. Samtidigt resonerar Marja Åkerström om hur det medborgardialogen mest är en kosmetisk demokrati.

Visst vi lever i en starkt individualiserad samtid, men det är också en tid då vi använder vår sociala förmåga att vara extremt socialiserande och nätverkande individer. Nätet stödjer  oss i detta och utvecklas ständigt för att fördjupa dessa möjligheter bland annat genom att det möjliggör engagemang och deltagande fullständigt oberoende av tid och plats.

Den viktigaste hårdvalutan har alltid varit relationer och förtroenden för alla verksamheter och det gäller självklart även politiken. Att missa hur relationer och förtroenden kan byggas effektivt även via nätet är allvarligt.

Ett allvarligt perspektiv är också om politiken på nätet bara drivs av en priviligierad elitgrupp. Demokratin utvecklas självklart inte av om det bara är en liten grupp som förstått nätets dynamik och som lyckas blogga sig till höga positioner inom partierna. Det leder bara till framväxten av en digital politisk maktelit. Och även om politik i sig kanske är ett elitprojekt så skulle jag som politiker vilja finna nya vägar att rasera delar av detta. Ett större beslutsunderlag borde ligga i varje politikers intresse. Sociala medier för en lokalpolitiker för just detta borde vara uppenbart.

Samtliga partier missar också den gyllene och viktiga chansen att faktiskt synliggöra de processer som garanterar demokratin. Nätet och dess kommunikationsmöjligheter matchar ju politikens kärna. Är inte politik demokratiskt fattade beslut om hur vi vill ha samhället? Vägen dit bygger på förmågan att kunna uttrycka sina åsikter och argumentera för sin sak. I slutändan handlar det om att bli relevant och trovärdig för så många som möjligt. Att inte vilja närma sig nätet för detta är obegripligt.

Jag hoppas att partierna de kommande fyra åren säkerställer att det finns tydliga organisatoriska strukturer som kan arbeta med ett bredare beslutsunderlag via nätet och aktivt arbetar med att fånga upp  det engagemang som finns runt sakfrågor. Det behövs också fortsatt finnas stöd för att utveckla känslan för hantverket som nätet kräver. Telefonerna ringer och ingen svarar. Insikten måste  finnas att om man inte är strategiskt närvarande på nätet är det samma sak som att under fyra års tid inte svara i telefon eller i bästa fall låta den som ringer mötas av en telefonsvarare. När det finns så mycket mer att göra.

Är det inte ren väljarförakt att förringa de sociala medierna och nätets möjlighet för politiken att nå ut och engagera bredare? Om nätet inte används till annat än marknadsföring kommer det bidra till att urholka det viktigaste kapitalet en politiker har. Förtroendet. Jag ser sättet att närma sig nätet i politisk kommunikation  under årets valrörelse bäras av en undertext av  ”gammal vet bäst” och det sätter fingret på en öm punkt. Oviljan att släppa ifrån sig makten. När perspektivet skulle kunna vara  – vad kan vi lära genom det väljarna säger och ger uttryck för. På riktigt.

/Brit Stakston

*genomsnittligt antal FB-vänner är globalt sett 130 stycken. 130 x 38 503 = 5 005 390

Peter Andersson funderar över Sociala medier inget för partiernas eftervalsdebatter?

Två saker vi kan vara överens om är att det faktum att Sverigedemokraterna nu finns i riksdagen innebär högsta prioritet på fortsatta nätstrategier för partierna och ett blocköverskridande arbete mot främlingsfientliga strömningar.

Är det inte så att det strategiska valet för att inte ta debatten i grunden har handlat om insikten och rädslan om att det brett bland svenska befolkningen finns fler än de som röstat på Sverigedemokraterna som tycker att integrationspolitiken fallerat. Den frågan måste partierna våga hantera och ta debatten runt nu. Erkänna att delar av integrationspolitiken inte fungerat alls. Erkänn fel och visa på lösningar. Lägg upp nya strategier med en tydlighet om vilken människosyn som finns i grunden gemensamt hos Alliansen och de Rödgröna runt integrationsfrågor. Visa hur fel Sverigedemokraterna har trots de fakta de stöttar sig mot. Annars finns det risk för att Sverigedemokraterna nu får en legitimitet som ger dem än fler sympatisörer. Integrationspolitiken är till delar en katastrof. Det vet vi alla. De som är missnöjda med det måste se att de blir lyssnade på.

Vi kan också konstatera att Sverigedemokraterna lyckats mobilisera sina väljare genom klassiskt valarbete på plats runt om i landet matchat med ett aktivt nätarbete. Ett faktum är att ett ganska litet antal människor med förmåga att använda nätet har totalt dominerat t.ex. tidningarnas kommentarsfält under årets valrörelse. De etablerade partierna har varit fullständigt osynliga vilket är ett problem i relation till alla de tysta läsarna som finns. De som inte kommenterar, men läser och noterar. Sverigedemokraterna har förstått att kommunikationen med sina väljare kan följas upp på nätet.

Igår morse i SVTs ”Sverige Röstar” nämner även Peter Wolodarski att vinnarna på nätet är Sverigedemokraterna. Jag håller med och flatheten inför deras tydliga strategier för sin nätnärvaro har länge varit bekymmersamt på många nivåer.  Som jag skrev igår. Sociala medier har varit en framgång för valet 2010. Inte nödvändigtvis för att partierna lyckats utan för att de gett väljarna verktyg att veta mer, mobilisera och engagera sig. Och ja, även de sverigedemokratiska väljarna det ser vi i det valresultat vi har att hantera.

Summerat tre faktum att hantera:

1. En politisk vardag som är hård. Snabbt kommer Sverigedemokraterna  inse att det vanliga politiska arbetet är långt från det arbete de föreställer sig att det är. Hårt arbete med förmåga att sätta sig in långt många fler frågor än integrationspolitiken. Utan att vara för fördomsfull tror jag det kommer bli ett faktum som kommer pressa dem till att avslöja sig. De kommer dessutom initialt att bemötas av bittra förlorare och ständigt hårdbevakas av medier. De närmaste dagarna kommer varje kandidat att granskas från topp till tå. Här kommer nog både en och annan kandidat valsa fram genom riksmedia.

2. Nätet som sammanhållande plattform för mobilisering. Trots att det är troligt att enskilda sverigedemokratiska politiker snabbt kommer att göra bort sig med hänvisning till ovanstående kommer de ha en plattform att fortsatt centralt hålla ihop partiet och det är självklart nätet. Lär och förstå hur de arbetar. Hantera det. Avskeda inte eller tryck undan socialamedieredaktörerna. Tvärtom ta omtag på sättet att arbeta med nätet och inse att fler av politikerna själva måste bli lika vassa på att ta debatten på nätet som de varit den senaste veckan i valstugorna. Nätet måste prioriteras. Inte som reklamstuga utan för strategiskt partiarbete.

3. Blocköverskridande strategier för integrationsfrågor. Det går inte att sopa den här frågan under mattan längre. Erkänn gemensamt att en hel del runt integrationspolitiken inte varit helt lyckad. Det förändrar dock inte våra värderingar och människosyn. Det här måste man blocköverskridande slå fast och jobba tillsammans med att visa. Visa att Sverige inte är ett rasistiskt land.

/Brit Stakston

Den fruktansvärt starka och berörande berättelsen om Annica Holmquist och hennes kamp i vårdsverige 2010 utmanar inte bara oss som läsare och de ansvariga för vårdpolitiken utan också sociala medieredaktörerna hos partierna.  Här får vi i en hudnära, djupt sorgligt och oerhört välskriven bloggpost av hennes dotter Emelie veta hur verkligheten ser ut för någon som behöver vård och konsekvensen av sjukförsäkringsreglerna.

Detta  vittnesmål bär på möjligheten att i valrörelsens sista dagar bli en sådan fråga som kan dra till sig ett stort antal röster. Förmågan att hantera det som sker i sociala mediesfären blir betydelsefull även för Alliansen. Historien har fått fötter och den springer snabbt, når fram och berör.

Det twittras, skrivs om i Facebook och bloggas om Emelies berättelse. I hennes ursprungspost finns det just nu 1 153 kommenterar, 111 bloggar länkar i skrivande stund till inlägget på Knuff,  216 via Twingly och det har fått stor uppmärksamhet i traditionella medier. TV4 nyheterna igår ”F-kassan struntar i egna experter” och idag Aftonbladet på första sidan under rubriken ”Svårt sjuka Annica Holmquist, 55, är Reinfeldts mardröm”.

Emelies berättelse är nu viral. Väljarna kommer att kräva svar.

Självklart följs detta av intresse från de rödgröna som kommenterar bloggposten och Johan Ulvenlöv följer reaktionerna runt Annica Holmquist och berättar om det kontinuerligt bland annat på twitter och i den egna bloggen:

Emelie har skapat en stor storm

Fler som bloggar om Emelie och hennes mamma

Som sagt Emelies mamma får betala för Reinfeldts skattesänkningar

Hennes mamma har finansierat skattesänkningarna

Att den sprids som en löpeld beror på tre faktorer.

1. Aktualiteten förstås – valrörelsens sista dagar. Här ligger den absolut största sprängkraften som bär historien framåt.

2. Historien är äkta. Det råder det inga som helst tvivel om. Ingen kan låta bli att beröras av verkligheten för Emelie och hennes mamma.

3. Utförandet. Den goda stilistiska förmåga som även märks i Emelies tidigare bloggposter bär historien och får den att stanna kvar i våra hjärtan. Och även om hon inte tidigare (vad jag sett) skrivit om mamman så finns det i hennes bloggposter en underliggande svärta som vi nu förstår.

Visst är timingen lite väl perfekt i det skede valrörelsen befinner sig i och nyhetens spridning är hyfsat välregisserat, t.ex. att  TV4 nyheterna kör det under tiden som gårdagens debatt sker och bloggnätverket Netroots hos de rödgröna vet mycket väl vilken maktfaktor bloggarna är. Många av de riktigt tunga bloggarna länkar självklart till Emelies bloggpost.

Skulle det visa sig att den här historia är har fått fötter tack vare att den plockats upp  av de rödgröna i samband med t.ex. interna efterlysningar av historier av detta slag kan det bli ett mindre bakslag som skarpt skulle kritiseras av högerbloggarna. Men det inte förtar inte kraften i den här historien. Ett sådant scenario skulle behövas hanteras oerhört strategiskt av högerbloggarna om det visar sig vara så.

Så som historien nu utvecklat sig kan den påverka osäkra väljare.  Nu är frågan hur partierna strategiskt kommer att hantera detta.

På frågan om sociala medier kommer att avgöra valet har jag under hela våren sagt nej, såvida inte…..

”Däremot skulle det kunna påverka valutgången om det händer något som kräver en liknande tydlighet som FRA-debatten kretsade runt. Alltså en fråga som dyker upp lite från oväntat håll och får enormt stort fokus trots att det inom partierna inte finns med i valbudskap och övrig planerad kommunikation. Då skulle de parti som snabbast och tydligast använder de nya kommunikationsverktygen bli vinnaren.”

Att den här frågan är än allvarligare än i mitt scenario ovan är att detta är en fråga som faktiskt finns i den politiska kommunikationen från de rödgröna redan. Men den har blivit mer undanskymd än vad man kanske trott i förväg. Frågan om utförsäkringarna är ett av Alliansens svagaste kort. Nu är den i fokus via enskilda individers berättelser som valt använda sin egen publicistiska plattform som Emelies bloggpost är.

Det här är en väljare som dagligen lever i konsekvensen av en vårdpolitik som inte fungerat på det sätt den presenteras i valmanifest. Drivkraften hos Emelie till att skriva ner historien tror jag är precis detta, hur det är att leva i konsekvensen av en föreslagen vårdpolitik. Kanske framprovocerad av det man sett och hört om vårdpolitiken i de senaste veckornas debatter. Det är klart att detta är sprängstoff som måste hanteras av båda sidor. Alldeles oavsett om Emelies historia ”hittats” eller initialt spreds med hjälp av partistrategerna och bloggnätverken.

Ur de rödgrönas perspektiv bör den nu få leva sitt eget liv och färdas vidare bland människors nätverk. De rödgröna bör vara försiktiga i hur mycket de göder på den här historien. Den har passerat en gräns där det inte alls behövs längre. De kan självklart däremot använda den som avstamp för frågan om utförsäkringarna.

Så som historien ser ut att utveckla sig i skrivande stund måste även Allianspolitiker kommentera historien. För  frågan är nu långt utanför de som har sina sympatier klara för sig. Väljare vill veta hur detta är möjligt. Det här kan man inte backa undan från. Klassisk krishantering, erkänna att något gått fel, fokuserat på det som orsakat detta dvs de fyrkantiga tolkningarna av reglerna och kommit med konstruktiva förslag på hur det skulle lösas. Både för Emelies mamma och för kommande drabbade.

Emelie och hennes mamma Annica prövar sannerligen partiernas förmåga till realtidskommunikation. Och skulle kunna bli den där avgörande x-faktorn. Det här är denna valrörelses mest spännande exempel på kraften i de sociala medierna.

Vid sidan av att det är en text jag önskar inte varit verklighet.

/Brit Stakston