Sökresultat för: facebook

#sswc. Elitism och socialamediexperter.

Detta är en postning utifrån en session under Sweden Social Web Camp som ställde frågan om ”alla” tillhör bubblan. Den berör främst den interna diskussionen inom vår lilla krets av webbintresserade. Om det finns en massa oskrivna regler och hierarkier att hantera. Efter konferensen diskuterades ännu aspekt av det här med anledning av en tänkt vinkel i TV4. Var det här mini-Almedalen och vi alla morgondagens makthavare? Det bubblar ibland mellan oss att vi ser på omvärlden som om den är helt okunnig för att den inte delar vårt intresse för nätet. Är vi så mycket smartare än andra? Har vi ett annorlunda DNA? Jag tycker det är viktigt att vi inom den här kretsen av webbintresserade lägger vårt fokus på att få fler att förstå vad som är möjligt med hjälp av nya kommunikationsverktyg. Vi ska få fler att koppla ihop sladdarna. Men vi ska inte trycka på alla startknapparna själva.

I förra it-bubblan fanns också en övertro som nästan snuddade vid perspektiv av ”Jonas Birgersson for president”. Något i vissa diskussioner fick mig att reagera direkt på en beskrivning av att vi som nyss campat tillsammans skulle vara morgondagens makthavare. Det gagnar ingen utveckling att se kunskapen om nätets möjligheter som något förunnat några få. Vi förespråkar ju maktförskjutningar och att internet är fritt. Med det kommer förpliktelsen för tillgängliggörandet. Men det ska jag skriva mer om i en egen postning. Och inget av det förtar känslan av att ha varit med om något glädjefyllt, inspirerande och stort under SSWC 2010.

Nu till den interna elitdiskussionen. Den om det finns olika status bland oss som umgås. Oskrivna regler och hierarkier.

Bloggande får bli ett sätt att lösa det faktum att jag inte kan vara på två ställen samtidigt idag. Jag håller en egen session samtidigt som det hålls en om elitism i sociala medier med frågan tillhör ”alla” bubblan? Diskussionledare är Jennifer Bark och Sanna Stefansson.

Här kommer mina snabba tankar om detta. En del av vad som sker inom vad vi kan kalla socialamediesvängen eller ”bubblan” som det interna begreppet blivit handlar om rena helt normala gruppdynamiska processer där det sker ett kraftspel mellan medlemmarna i en grupp.  Där saker förändras i takt med utveckling och mognad av vår grupp.

För mig blir en session om elitism med den vinklingen naturligt kopplad till det som under våren i perioder märkts i diskussioner på branschträffar och i de sociala nätverken.  Den om de förhatliga sociala medieexperterna. De där okunniga. En sociala medieexpert har blivit ett skämt. Ett skällsord. Några man älskar att hata. Och något som vi inom den här gruppen absolut inte får kalla oss eller vill bli kallade kanske för att det upplevs förmätet. Vi tassar på tå för jantelagen nafsar oss i hasorna. Och alla kan ju öppna ett Facebook-konto. Jag använder t.ex. energi och mat dagligen inget av det gör mig själv till en energi- eller kostexpert. Det överlåter jag med glädje till andra och väljer om jag vill känna förtroende för de som profileras som detta i media på olika sätt.

Ok. Googlar man på begreppet nämns jag i första träffen. Så det är väl dags att erkänna det. Jag har kallats sociala medieexpert och jag har absolut inga problem med det. Inte alls.

Det är däremot inte den mest relevanta beteckningen på det jag gör. Och det händer framför allt mer sällan. Men det gör mig inget när den används. Och den har sitt syfte för de som använt den:

1. Media har använt det för att förklara vem den här fullständigt okända personen är som tycker och tänker om Facebook eller om mikrobloggar. Mer förr än nu måste jag påpeka vilket också visar vilken utveckling som skett. Mediestrateg eller kommunikationskonsult är mycket, mycket vanligare idag. Eller mer i såna här kombinationer ”Experten Brit Stakston, strateg för sociala medier på JMW”.

2. Arrangörer av seminarier gillar att använda den. De  vill ju ha den bästa på plats och expert verkar vara ett gångbart ord då. Det använder vi till och med själva på JMW när vi bjuder in våra uppdragsgivare.

3. För oss som byrå i relation till kunder har jag och fler med mig på byrån lyfts fram som sociala mediexperter i en tid då allt var nytt. Det har varit lika naturligt som att vi på byrån i pitcher och kundsamarbeten alltid lyft fram olika konsulters specialområden inom kommunikation.

Mina reflektioner om aversionen som väcks när någon sett termen sociala medieexpert cirklar runt resonemang om att det kanske återspeglar en omedveten gammeldags syn på experter. En expert kan bara vara de som skrivit akademiska avhandlingar eller något sådant. Eller kanske vanlig missunnsamhet baserat på en känsla ”jag är också expert jag använder också sociala medier, varför syns den där mediekåta typen överallt”. Eller en sorglig jantelagseffekt trots att vi pratar om nya medieformer som faktiskt sägs kunna spränga jantelagen. Här lever vi verkligen inte som vi lever i så fall. Låt folk avgöra själva tänker jag. Låt  medier, konferensarrangörer eller folk kalla sig vad de vill. Omvärlden ger alltid sina omdömen ändå. Ni bestämmer själva vem som är sociala medieexperten för er, om ni nu måste definiera en sådan. Den kraften att vi själva värderar finns det vet vi ju.

Så om vi kollar vad en expert är enligt wikipedia:

An expert, more generally, is a person with extensive knowledge or ability based on research, experience, or occupation and in a particular area of study. Experts are called in for advice on their respective subject, but they do not always agree on the particulars of a field of study. An expert can be, by virtue of credential, training, education, profession, publication or experience, believed to have special knowledge of a subject beyond that of the average person, sufficient that others may officially (and legally) rely upon the individual’s opinion.

Så hur ser jag på min expertroll. Det som skiljer mig från den som har en framgångsrik närvaro och kunskap om de sociala medierna för sitt privata användande är att mitt arbete går ut på att under heltid analysera och förstå hur den utveckling vi ser påverkar människors i deras vardag och deras affär. Oavsett bransch.

Ett arbete där jag fullständigt släpper min egen syn på vad som är möjligt och intressant för mig i min privata syn på nätet. Min egen mediekonsumtion hör ju inte hemma här alls, det har det aldrig gjort för en kommunikationskonsult.  Jag har skrivit en postning om hur jag arbetar som lyfter fram att det handlar om att förstå. Läs gärna den texten om du stör dig på att jag kallats sociala medieexpert. Den sätter fingret på hur jag arbetar och hur allt handlar om att förstå.

För mig finns ingen elitism inom den här kretsen som skiljer sig från andra grupperingar.

Däremot spelar det egna förhållningssättet in här. Vi har vårt eget ansvar att försöka bidra till att söndra den typen av grupperingar om vi upplever det som sker som besvärande och exkluderande. Förhållninggssättet här är i grunden byggd på ett gemensamt kunskapsbyggande, delande av erfarenheter, tankar och upplevelser.

Vi är över 400 personer här på denna konferens. Vissa av oss jobbar mycket tillsammans men ses nästan aldrig. Vissa pratar vi med online men umgås aldrig med offline. Vissa är personer jag är mer nyfiken på än andra för vi har aldrig chansen att spåna saker tillsammans. Vissa stöter jag på här och nu för vi råkar sitta bredvid varandra under frukosten och det leder till fler samtal eller inte. Vissa kommer jag inte hinna prata med. Men det betyder inte att jag inte skulle vilja prata med er alla. Det betyder inte att jag exkluderar någon. Det betyder inte att jag upplever att vissa är mer värda än andra. Däremot kan vi säkert gilla vissa mer än andra. Personkemin försvinner inte för oss som gillar nätet som kommunikationsform.

Jag tror elitismen är precis sådant där som vi alla bär ett gemensamt ansvar för hur vi vill förhålla oss till. Omfamna om den är viktig för oss. Eller ifrågasätta.

/Brit Stakston

The Times They Are a-changin´

De här bevisen för att förändring skett får vi numer dagligen och det är sannerligen mest frågan om finjustering nu. Två händelser denna vecka kan få gestalta hur långt vi kommit enligt min mening. Ibland får man unna sig lite samtidsdokumentation som faktiskt visar på den förändring som skett.

Bakgrund

Under åren som gått har jag ofta i föreläsnings- och stödsituationer hamnat i diskussioner som landat i frustrerade utrop:

– Nej, det får vi inte.
– Det är helt omöjligt.
– IT-avdelningen tillåter inte det.

Ja, många känner säkert igen sig. Ni har själva suttit på interna möten och stoppats eller hört detta i liknande sammanhang där det talats om att börja använda sociala medier. Mitt knep när de där fraserna dyker upp är att  fokusera på framtiden, i nuet. Visa vad som faktiskt hänt sedan 97 då webben blev en del av vardagen. Dragit ändlösa exempel på självklarheter idag som vi då för 13 år sen inte trodde var möjliga och att det förändrat våra beteenden och stöttat våra egna behov i en global värld med hjälp av ny teknik i våra händer.

Helt enkelt försökt visa att det är en motor som inte går att stoppa längre. Bränslet är ju våra djupt liggande mänskliga behov av kommunikation och interaktion som tack vare nätet nu kan ske oberoende av tid och plats.

Sedan för jag över diskussionen från nuet och landar i var företaget/organisationen vill vara år 2015-20. Och vad betyder det då för bland annat sådant som förhållningssätt och implementering av nya kommunikationsverktyg.  Fullständigt oberoende av hur gällande arbetsrutiner eller för den skull lagstiftning ser ut. Försökt skapa insikt om att med fokus på var vi vill vara kommer med automatik de många juridiska hinder eller säkerhetsfrågor som finns idag försvinna eller anpassas. Nuets regler kan inte stoppa våra behov och beteendeförändringar. Brukar sedan ge fler exempel på hur nya arbetssätt med automatik skapat nya rutiner och regler. Juridiken hänger ju sällan med i teknikutvecklingens rasande tempo.

I bästa fall skapar jag mod och lust att vilja förändra, att få de medverkande att förstå att  de kan påverka och att t.ex. de nya arbetsätt som sociala medier kräver kommer att leda till utformningen av nya regler.  Men att de måste våga prova. Flytta gränserna några millimetrar själv. Förändring sker alltid.  Varje vår lyckas till slut  tussilagon slå igenom i den packade leran i diket. Det kommer hända inom varje företag också. Så det var en lång bakgrund till dagens två exempel.

Exempel 1.

En artikel i tidningen Resumé med rubriken ”Det är publicistiskt befogat” där SVTs strategichef Jimmy Alstrand med det uttalandet refererar till deras val att hänvisa till bla Twitter och Facebook för vidare diskussioner under t.ex. Vinter-OS och Fotbolls-VM.  Granskningsnämnden gör nu, enligt Resumé, på eget initiativ en utredning om detta för att se om det är otillbörligt gynnande eller ej. Ett beslut som blir vägledande ska tas i slutet av månaden. Vi får se vad vilket beslutet blir min poäng är enkel och tydlig oavsett beslutet. Läs artikeln i Resumé och det jag nyss beskrev händer. Nya arbetssätt kräver helt enkelt nya regler och förhållningssätt. Och SVT vågade prova.

Exempel 2.

Ett annat exempel som visar vad som händer inom många företag hände när jag igår var inbjuden som bollplank till ett företag som inte är en av våra uppdragsgivare. De ville ha mig som sparringpartner i en ledningsgruppsdiskussion som skulle diskutera dels hur de interna processerna för att stödja personalen i deras användande av sociala medier kan se ut dels hur sociala medier kan bidra till deras affärsutveckling.

Jag är alltså på plats och går in i mötesrummet. På skärmen bakom mig syns en Google-sökning, jag ser att det är mig de googlat på. Jag presenteras, det ges en bakgrund till dagens möte, det nämns att jag ska leda samtalet ur två synvinklar sedan avslutar VD med orden:

”Men innan Brit börjar, låt oss se på hennes Googlesida….”

De tittar på den, han kommenterar att min bildsökning syns och att hans egen söksida ser märkbart tristare ut än min. Sen fortsätter han:

”Vi kan väl gå till förstaträffen….”

Och så klickar han på förstaträffen som går till mitt twitterkonto. Vad händer tror ni? En varningssida med röd triangel dyker upp och i texten står det något om att det inte är en godkänd sajt, kontakta .., vill du verkligen .., etc. Ledningsgruppen reagerade väldigt olika:

”Nej men det är ju bara att gå vidare! Jag skulle strunta i det.”

”Nej det skulle jag aldrig  våga!!”

”Man vet ju inte vad som händer. Något kan ju gå sönder.”

”Eller så är det en skum sajt.”

Sedan avslutades introduktionen med orden:

”Ja, sådär kan vi väl inte ha det! Därför är Brit här…”

Det här är en av de coolaste introduktioner jag fått*. Så rätt. Så samtidstypiskt för 2010. Så ser det ut. Att även ansvariga som en gång varit med om att fatta beslut om IT-avdelningens regler för vilka sajter man får och inte får läsa ser problemen. Det här var en insiktsfull ledningsgrupp som ser att nu är det dags att förändra saker. Och den förmågan att se att något måste göras är de inte alls ensamma om. Där är vi idag i allt större utsträckning. I allt fler verksamheter. Offentliga såväl som privata.

Det är också därför jag hoppas att diskussionerna på SSWC i helgen inte en sekund andas ett vi-och-dom perspektiv. Ni vet ”vi som har sett ljuset och de utanför ön har inte sett det” vilket jag bitvis kände förra året under vissa samtal och under de senaste månadernas branschträffar. Jag längtar efter spännande och konstruktiva samtal med utgångspunkt från att det vi brinner för också engagerar så oerhört många, många andra. Insikten om att motorn är igång sen länge finns inom de flesta verksamheter och hos oss alla i så många delar av våra liv oavsett om vi ens jobbar med webb på något sätt.

När saker blir mainstream händer det dessutom nya spännande saker som vi bara sett början av. Vad konsekvensen sedan blir av detta för våra respektive företag, branscher och våra uppdragsgivare, eller för oss själva både i nuet men också om tre-fyra år, det är några av de andra spännande frågorna jag hoppas kunna få stöta och blöta med några fler runt lägerelden.

Galet roligt! Både SSWC och det som sker i vår omvärld nu när finjusteringen av sociala medier  i vår vardag sker.

Men vi får verkligen inte glömma att lika lite som vi tidigare ville att företag skulle hindras av regler som rigida it-avdelningar bestämt får vi nu hindras av exempel där det inte fungerar ultimat. Varje given händelse lär oss något och ibland, tja de kanske bara inte är mogna för den utvecklingen just nu, det måste vi också vara beredda på. Men motorn. Den stannar ju inte för det. Vart resan sedan går. Ja det har ingen av oss koll på.  Det är ju det bästa av allt. Men en sak är klar. Tiderna. Ja de har ändrats.

/Brit Stakston

*i hård konkurrens med en moderator som uppdaterat texten till ”Fångad av en stormvind” med en text om sociala medier, och hon sjöng hela låten och avslutade med att ropa ut mitt namn….det ni….kallar jag att påa ordentligt! Men det här slog definitivt sången….

Utan intern förståelse funkar inte sociala medier. Valrörelsen 2010. Del 15.

Läser några rader ur ett inlägg i en bloggdebatt från en kandiderande politiker om hur reaktionen blir i hennes vardag när hon råkar  publicera material i förväg inför en kommande kampanj som partiet planerat :

”Jag kollade noga så att det inte stod någonting om tider eller dylikt men det som fanns nämnt var datum. Jag borde väl förstått bättre kan jag tycka nu i efterhand, givetvis borde jag inte lagt upp det så tidigt.Och så var det ju, när jag kommer till jobbet blir jag uppringd av riksorganisationen. Jag har släppt det alldeles för tidigt, man hade inte haft pressträff ännu. Med rodnande kinder bad jag om ursäkt och kände mig faktiskt jättedum. Erbjöd mig att plocka bort det jag lagt ut och fick till svar att det vore bra om jag kunde göra det. I efterhand känner jag att jag stör mig rejält på detta.”

Det är verkligen helt ointressant vilket parti det är. I det här fallet var det Kristdemokraterna och riksdagskandidaten Lilith Svensson men här kan inget parti gotta sig i det som hänt och peka finger. Liknande situationer kunde och har säkert hänt hos samtliga partier. Det kan handla om interna infekterade diskussioner om man verkligen ska eller ens får länka till motståndares bloggar eller om man som moderat tjänstemän i Almedalen får tala med journalister.

Jag läser Lilith beskrivning och kopplat det direkt till det jag skrev i mitt inlägg som reflekterade över sociala medieanvändningen i Almedalen häromdagen. Problemet är precis det här, det interna arbetet och synen på sociala medier:

”Så vad  bakbinder dem egentligen?  Vi kan söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra.

Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.”

Insynen i vardagen för Lilith visar att man inte förstått sociala medielogiken hos de utvalda representanterna som kontaktade Lilith från riksorganisationen. Låt oss stanna en stund i den specifika händelsen med för tidigt publicerat material. Hon kontrollerade extra noga om en deadline fanns men såg ingen varvid hon gjorde som hon brukar. Hon beskriver det själv:

”Den 28 juni fick vi släppa det och bjuda in media. Eftersom jag arbetade gjorde jag som vanligt när jag släpper någonting, jag lade upp det på min blogg, youtube, twitter och facebook innan jag gick till jobbet.”

Fantastiskt att få sån draghjälp. Någon timme för tidigt…. Men sånt händer. Klantigt av avsändaren att inte ange publiceringstid. För visst är det så att även i det nya medielandskapet kan man komma överens om publiceringsdatum. Vill man dock hålla saker hemligt till exakt en viss tidpunkt så finns det ett enda sätt att säkerställa det. Att inte släppa det alls till någon. Även om det just i det enskilda fallet hade respekterats av Lilith kan man inte överlag avkräva eller ta för givet att alla bloggare följer gamla mediespelregler. Det gör ju inte ens medierna själva…

Att man inte förstår sociala medier visar ju också att man tycker det är en god idé att Lilith tar bort det hon publicerat. En miss av dem för det finns ju fortfarande kvar och är läsbart hos de som följer Lilith blogg via sin RSS-läsare, skulle tro att de eventuella journalister som finns i Lilith nätverk valt att prenumerera på hennes inlägg på det sättet och redan hade sett det. Det väcker ju mer intresse när man tar bort saker…

Men det som blir riktigt allvarligt är vad den här diskussionen och  att bära med sig känslan av att ha gjort något dumt inför riksorganisationen får för konsekvenser:

”När ekots reporter Bengt Hansell kontaktade mig genom Twitter för att han först ville höra vår politik om skolan kände jag att det var bäst att bara vidarebefordra hans önskan uppåt i riksorganisationen, jag hoppas att någon där kommer att ta kontakt med honom för att låta honom få veta det senaste om vår skolpolitik (ja det som ännu inte ligger ute på hemsidan, det kan man ju helt säkert skicka vidare, men vad är nyhetsvärdet i det).”

Nu fick ju händelsen med den för tidigt publicerade informationen sannerligen en helt oerhört trist bieffekt. Att Lilith  inte känner sig bekväm med att svara utan hänvisar vidare trots att Bengt Hansell så tydligt vill veta mer om Kristdemokraternas skolpolitik.

När valmanifestet väl är publicerat hoppas jag Lilith ringer själv, tydligare uppmaning kan man ju inte få:

En av journalisterna som följer Lilith undrade imorse apropå postningen där hon berättar om den interna hanteringen av sociala medier om hon tror att hon nu kommer att bli ombedd att plocka bort även det här inlägget:

Låt oss hoppas att Malin Henrikson som är nyhetschef på Hallands Nyheter i Varberg inte har rätt i att det blir ryggradsreflexen hos riksorganisationen vid en genomläsning idag. Tvärtom tycker jag de bör ta kontakt med Lilith och säkerställa att nästa gång Ekot ringer vågar hon svara om det är ett område hon känner att hon vill och har kunskap om. Inte att hon instinktivt hukar.

Sociala medier utan bred intern förankring och förståelse för mediets logik och syfte är helt meningslösa. Varje given händelse är underlag för lärdomar och nya vägar framåt. Låt oss använda Liliths mod att dela med sig till precis det. Och det oavsett parti.

/Brit Stakston

BEFRIAD ZON: Öppenhet förändrar alla maktstrukturer

För ett par veckor sedan skrev jag en bloggpost om sunt förnuft. Den resonerade kring företag som arbetar med sociala medier och berörde hur de gränser som förflyttas mellan arbetsgivare och arbetstagare påverkar dem i deras verklighet. Som anställda och som arbetsgivare. Den har väckt diskussioner. Nu sägs den vara uttryck för en viss samhällssyn, som utsätts för ideologisk kritik. Så då blir jag väl tvungen att vara tydligare med vad jag verkligen tycker.

Isobel Hadley Kamptz har i ett par bloggposter drivit diskussionen om arbete och gränsförflyttningen mellan privat och offentlig. De här frågorna är verkligen några av de mest utmanande i arbetslivet idag. I sin senaste postning undrar Isobel undrar följande:

”Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?”

Det här är precis den intressanta frågan. Det här är mitt inspel:

Tack vare nätet sker förändringar i vår syn på frihet, relationer, ansvar som kräver ständiga samtal och diskussioner. Varje given händelse och diskussionen runt den luckrar upp gränser, ändrar rollfördelning och ger insikt och kunskap om den maktförskjutning som pågår. Det sker bland annat när jag ger “råd till företag om twitter”. För  de där ”företagen” består faktiskt av människor. Arbetsgivare likväl som arbetstagare. Vårdpersonal likväl som marknadsförare. Lärare likväl som journalister.

Till och med under stunden av rådgivning runt twitter diskuteras precis de här frågorna. I varje samtal berörs och synliggörs hur gamla roller och strukturer i allt större grad är obsoleta. Det ger varje deltagare som inte kände till det tidigare råg i ryggen, stärkt av kunskapen om att detta gäller oss oavsett position. Frågor om sunt förnuft, makt och ansvar är saker som medvetandegörs när frågor om t.ex. en twittrande lokförare, en Bjästa-rektor som inte läser Facebook, en pornstar-mössa eller  Ibizabilder diskuteras. Alla ser ju allt.

Min uppfattning är att den maktförskjutning som i och med detta sker mellan arbetsgivare och arbetstagare är av godo. Den kommer att skapa ett samhälle byggt på transparens och förmåga att vara sann med de val man gjort med sitt liv. Vi kommer att tvingas stå för det vi säger och tycker i alla situationer. Som arbetsgivare och som arbetstagare. Som vän och som förälder. Och det här är inte en fråga för arbetsgivare och tjänstemän. Det här gäller alla. Alla har tillgång till internet. Alla googlar på alla. Alla hittar allt om alla. Och jag tror att på sikt leder det oss till ett mer förlåtande samhälle. Vi kan inte gömma, sopa under mattan vare sig våra egna eller andras Ibizabilder.

Vi har ett val, en frihet att välja vad vi vill lägga ut. Det är enligt mig en förenkling att dra resonemanget om förflyttningen av individens gränser och hur de påverkar relationen till arbetsgivare, till att säga att detta är exempel på förtryckarideologi. Då bortser man från den positiva förändring det innebär och de möjligheter till makt den enskilde får. Å ena sidan att arbetsgivaren har koll. Men å andra sidan är även arbetsgivaren exponerad, synad och granskad av sina anställda och omgivningen.

Vare sig vi använder ord som branding och varumärke, maktkonflikt och exitstrategier är människan alltid utgångspunkten. Det är ju det fantastiska. Och vi ska se varandra exakt som de vi är. Och vi kan det när allt är synligt för alla. Om jag vill. Och ja, är vi sverigedemokrater är det så vi blir synliga.  Som ”kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska”. Exakt så och det är precis det som händer tack vare nätet. Möjligheten att vara hel med alla de val som är en del av alla människors liv. Bilden av ”anpassade, passande, marknadsförande helheter” är ju exakt det vi raserar genom att vara öppna med allt. Individens frihet ökar genom den allt mer jämlika relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Öppenhet kommer att tvinga gamla strukturer till anpassning.

Vår tids viktigaste uppgift är precis det här. Att visa på vilken makt vi som enskilda individer faktiskt har tack vare nätets möjlighet att alltid visa alla perspektiv. Men med makt kommer också ansvar. Där man är beredd att vara precis så komplex som människan är. Modig, rädd, smart och korkad – allt i en härlig mix som blir livet.

/Brit Stakston

BEFRIAD ZON: Finns den lyckliga arbetaren?

  • 18 juli 2010
  • Kategorier: Blogg

Vi skriver 2010. Vi lever i ett samhälle där arbete för väldigt många blivit något mycket mer än bara pengar i plånboken. Där man lyxigt nog i allt större utsträckning, kan välja arbete utifrån de visioner och värderingar som man som individ har. Där vi ofta är nöjda medarbetare. Där det faktiskt är så att när det inte passar mig hittar jag en annan arbetsgivare.  Det är vad ”employment branding” handlar om i grunden, en matchning (och ja, det är ett larvigt amerikanskt organisationsord).  Det handlar inte om påtvingad lojalitet. Det handlar om en vald arbetsrelation. Aldrig tvång.

Såhär är det inte för alla, självklart. Precis lika lite som att alla har mat på bordet hela månaden eller kan åka på fina semesterresor med alla sina barn. Men för allt fler är arbetet i ett kunskapssamhälle en del av livet, där gränsen mellan arbetsliv och fritid alldeles frivilligt suddas ut. Där vi ofta känner en stolthet just för att vi inser hur stor del av våra liv vi lägger på våra arbeten. Så vi vill göra bra saker med den tiden.

Själv var jag lika stolt som vårdbiträde, barnsköterska, postsorterare, lärarvikarie, receptionist, kommunanställd informationsassistent, chef för en ideell organisation, projektledare som idag som konsult. Jag har alltid känt en glädje över det jag gjort. Är det självcensur och självbedrägeri? Nej, det är en vilja att åstadkomma något med mitt liv. Och det kände jag att jag gjorde lika mycket när jag duschade människor som inte kan göra det längre, som idag när jag coachar en fritidspolitiker att använda de publiceringsplattformar som finns.

För vi har gjort en förflyttning. De allra flesta arbetsgivare är inte auktoritära onda utsugande kravställande, ni vet, av typen den där feta fabrikören som piskade sina anställda under industrialismen. Vi är mycket mer fria idag.

Jag säger detta som inledning apropå det här med att de egna orden alltid tolkas annorlunda av omgivningen och hur jag fått bli symbol för just en själssugande fet arbetsgivare – hur nu det gick till.

Det började med en bloggpost  om arbete och lydnadskrav med rubriken ”Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare” av Isobel Hadley-Kamptz.  Många kloka tankar men intressant nog under läsningen fann jag i texten mina egna ord ur en bloggpost om en twittrande lokförare vara de resonemang som bloggposten tog avstamp från.

Isobels text handlade om hur hon valt bort vanliga anställningar på grund av bland annat lydnadskravet, men missar att inse att det är just den möjligheten att välja jag skriver om. Men jag lät texten bero då. När hon jämförde med sexköp insåg jag att jag verkligen bara var språngbräda för något annat. Det var en så extrem övertolkning att det blev absurt. Men kritik och övertolkning ska man ha respekt för och lära sig något av. Isobel har ju upplevt min text på det här sättet vilket jag då får välja att förhålla mig till, så jag gör ett försök att förtydliga mig.

Nej, Isobel jag är inte emot en kultur på arbetsplatser där det  är ok att kritisera sin arbetsgivare. Snarare tvärtom och jag har aldrig någonsin tvekat att stå upp för min egen yttrandefrihet eller andras.

För alldeles självklart så är yttrandefriheten och meddelarfriheten oerhört viktig. Den är menad att ge möjlighet till att man i situationer där man skulle vilja kritisera som offentligt anställd, ska kunna göra det. Eftersom man som chef/anställd kan hamna i en beroendeställning kan det vara svårt, och den möjligheten behövs.

Låt säga att din verkschef bjuder på champagne och skålar för alla som utvisats om du jobbar på Migrationsverket, att pengar förskingras eller att arbetsmiljön är för taskig. Meddelarfrihet ger dig möjlighet att reagera mot allt detta, vilket dessutom är allas angelägenhet – eftersom det handlar om verksamhet finansierad med våra skattemedel. Det ger mig som anställd möjlighet att berätta utan att efterforskningar om vem som sagt detta får göras. Det är en självklar rättighet och väldigt viktig för ett modernt samhälle.

Postningen var mix av ett aktuellt case med en lokförare (som inte är offentligt anställd, men som verkar i en kultur som fortfarande andas offentlig arbetsgivare, dvs inte han i sitt bloggande men SJs sätt att prata om hans bloggande i deras twitterflöde) och mina tankar om hur meddelarfrihet kan bidra till en kultur, som inte bara renodlat har goda demokratiska perspektiv, utan ibland kanske ger argument för att bara vara passiv.

Dessutom, som alltid, är det intressant att se hur sånt här utmanas av att sociala medier finns. Hur ska en offentlig arbetsgivare förhålla sig till det här. Men därifrån till att se mina ord inklippta i en text som argument för att det finns de som vill strypa yttrandefriheten eller ”sälja sin själ” var sannerligen intressant. Det var kanske för många perspektiv i en bloggpost och kan kanske förklara Isobels missförstånd?

Jag ville lyfta, egentligen oberoende om arbetsgivaren är privat eller offentlig, det där meningslösa gnället bakom chefens rygg och hur de sociala medierna ger alla arbetsgivare en chans att hantera just det här. Fikasamtalen hör man ju inte som arbetsgivare.

Jag har jobbat i offentlig förvaltning. Jag vet de där fikabordssamtalen där man gnäller men för den sakens skull inte känner sig motiverad att förbättra, förändra eller delta i en utveckling för att påverka rådande situation. Där man med stolthet slår fast att jag skiter i mitt jobb när jag går hem. Där ingen törs eller vill ta något ansvar.  För gu’bevars man ska ju behöva stå till svars för sin arbetsinsats.

Och igen jag talar inte om de som inte har röst, eller mandat, för att föra diskussioner på andra platser. Utan det där med att det på ytan är lättare att gnälla än att gemensamt försöka lösa saker. Egentligen är det här inte ens beroende av att det handlar om en anställning. Jag gillar inte meningslöst, ansvarslös gnäll. Varken hos en arbetsgivare, arbetskamrat eller vän. Att det perspektivet ska sättas in i en bloggpost som pratar om vikten av att ha en kultur på en arbetsplats där man kan kritisera, var trist att se.

Man jag lyfter frågan igen. Kan det kränka yttrandefriheten att vi på arbetsplatser behöver diskutera om det gemensamma ansvaret mellan oss som individer och de vi kommunicerar med? Att det skiljer sig att prata med grannen över staketkanten och att göra det på sin Facebookstatus. Att vi reflekterar över att hur privat jag själv än uppfattar mitt privata Facebookande, så kan det komma att uppfattas som offentligt av alla andra i min bekantskapskrets. Ibland även av de som råkar ta del av den privata kommentaren i ett digitalt sammanhang.  Där den så lätt kan spridas vidare. Delas.

Betyder ”vidgningen” av yttrandefrihet som offentligt anställd att jag verkligen bör/kan säga precis vad som helst i alla lägen som offentligt anställd? Principiellt, absolut. Men måste det innebära att vi inte vågar och ska prata om etiska aspekter av vår tjänsteutövning?

Sveriges Radio och Ekot tog veckan före Almedalen upp precis det här. Det om gränsen mellan privat och offentlig som anställd inom stat, kommun och landsting. Det aktuella fallet handlade om en tjänsteman som på Facebook skrivit saker som nu utreds om de kan anses som rasistiska. Jag och Migrationsverkets generaldirektör Christina Werner kommenterade detta i P1 Morgon. Ekot arbetade vidare med vinkeln och det hela kommenterades av jurister som säger att det är ”svårt att göra något åt värderingar”. De försökte också få kommentar från SKL som tagit fram riktlinjer för socials medier och e-delegationen som just nu tittar på sociala mediepolicies. Ingen av dem vill kommentera detta med det privata användandet av sociala medier. Alla är rädda för att komma i närheten av något som kan tolkas som att man på något sätt naggar i den lagstadgade yttrandefriheten för offentligt anställda. En sund respekt för rätten att tycka vad man vill på sin fritid, med andra ord, men som inverkar menligt på den allmänna relationen mellan involverade, för inga verktyg finns att hantera det. Därmed sitter problematiken fast i ett icke-utvecklande perspektiv.

Almedalen kom emellan och jag fick inte tillfälle att kommentera Isobels inlägg med den eftertanke det krävde. Noterar nu att det hela övergått till en allmän kritik av mig nu uppteamat av Rasmus Fleischer och igår i Expressen av Isobel.

Vi är idag alla våra egna ”varumärken”. När Isobel och Rasmus debatterar min bloggpost bygger de sina varumärken för de frågor de brinner för. Hur mycket ord som varumärke och brand ogillas. Även offentlig sektor är ett varumärke. Det handlar om att de olika varumärkena ska fogas samman: och då blir det viktigt att organisation och företag arbetar med att hantera sådana här saker på rätt sätt – inte genom att tysta ner människor.

Både så kallad ”personal branding” och ”employment branding” är några av de mest intressanta aspekterna av vår samtids arbetssituation, där sociala medier driver på de här frågorna. Det handlar inte alls om att sälja sin själ, stämplas eller ”brandas” som en kossa i rumpa med ”anställd” som ska lyda och tiga. Den arbetsgivaren som tror att verkligheten ser ut så är den stora förloraren. Industrialismen och den store fete fabrikören är till stora delar död. Och de få som finns flyr vi som arbetstagare från. När vi kan. Men det är en helt annan diskussion som jag aldrig gav mig in på…

Jag skrev en text som handlar om vikten av att ha sunt förnuft oavsett vem uppdragsgivaren är och oavsett kommunikativ plattform. Inte för att strypa kritiska röster mot offentliga uppdragsgivare eller någon annan arbetsgivare. Utan för att debattera vikten av att vi på arbetsplatser gemensamt – arbetsgivare och anställd – pratar om var vi tror gränserna går för offentligt/privat i våra olika uppdrag. Inte för att kontrollera, utan för att vi ibland inte har insikter om hur de sociala medierna skiljer sig från ett harmlöst skitprat över ett fikabord.

Jag har aldrig någonsin påstått att jag sitter på alla sanningar. Jag för samtal. Jag utfärdar inga dekret. Jag vill lyfta olika perspektiv. Och jag har sannerligen aldrig förespråkat att allt som sker på arbetsplatser står utanför den demokratiska processen.

Det blev så småningom ytterligare en bloggpost i ämnet: BEFRIAD ZON: Öppenhet förändrar alla makstrukturer

/Brit

Texten ovan är uppdaterad tack vare korrläsa, se bland kommentarerna.  Självklart ska ett inte för mycket tas bort i denna mening. Olyckligt slarvfel i just denna text men hoppas den övriga ordfloden gett en tydlig bild av min syn. Ursprunglig felaktig formulering, ”inte” inom parentes är nu borttagen:

”Nej, Isobel jag är inte emot en kultur på arbetsplatser där det (inte) är ok att kritisera sin arbetsgivare. Snarare tvärtom och jag har aldrig någonsin tvekat att stå upp för min egen yttrandefrihet eller andras.”

På väg mot flopp för sociala medier i årets valrörelse? Valrörelsen 2010. Del 13.

I Svenska Dagbladet summerar jag partiernas insats i sociala medier under Almedalen som flopp och det verkar ha tolkats som att jag anser att det gjorts för få Facebookuppdateringar av partierna. Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar, läs gärna min serie om Politik och sociala medier för att  följa mina tankar närmare.

Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.

Under Almedalen som det stora startskottet för valrörelsens slutspurt missade partierna totalt möjligheten att arbeta med de sociala medierna på det sätt jag förväntat mig.  Almedalsveckan blev beviset för att man inom svensk politik inte är i närheten av Politik 2.0. Grundproblemet är kanske att man inte förstått nätets sanna dynamik och logik. Politisk kommunikation sker fortfarande till allra största del enligt modellen ”business as usual”. Som Anders Mildner så briljant uttrycker det i sin text i boken Politik 2.0 som också finns återgiven här:

”Vi har inte fått Politik 2.0. Vi har fått Politik 2.0 med ett Facebook-konto. Vi har inte fått delaktighet eller transparens. Vi har fått broadcast via en laptop. Är det ett problem? Ja. Den största förändringen är att en ny samhällsstruktur håller på att skapas.”

Betänk att årets Almedalsvecka sker efter ett år då socialamedieredaktörer anställts inom varje parti och otaliga analyser har gjorts av hur Obama använt sociala medier. Nya sätt att kommunicera med väljaren i centrum har sagts vara viktiga och honnörsord som samtalskampanjer har varit i fokus. Allliansen hade till och med ett eget seminarium i Almedalen i år där deras ambitioner med sociala medier presenterades. Para ihop dessa ambitioner med Almedalsveckan som till sin karaktär skapar just närhet, bryter upp gränser och har en aura av testverkstad över sig. Där allt är möjligt. Samtal, möten och diskussioner  mellan partiledarna, engagerade samhällsintresserade och partimedlemmar. Det hade kunnat vara den perfekta kombinationen!

EN VERKSTAD FYLLD AV KOMMUNIKATIVA MÖJLIGHETER

Almedalen var ett gyllene tillfälle att hårdtesta vad som är möjligt att göra med hjälp av sociala medier. Det  är helt obegripligt att så inte gjordes. Se t.ex. på vad Sveriges Radio gjorde på plats – skapat utifrån en lust att prova nytt och insikt om att man missar sitt uppdrag om man inte börjar hantera detta och t.ex. bevaka vad som sker i de sociala medieplattformarna.

Precis det förhållningssättet saknade jag fullständigt hos de svenska partierna. Så vad  bakbinder dem egentligen?  Jag  har börjat undra om vi inte ska söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra. Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.

Sociala medier i svensk politik handlar inte idag om en genuin vilja att revitalisera och fånga upp det politiska engagemanget tack vare nya kommunikationsmöjligheter. Årets Almedalsvecka har visat att det bara är ett nödvändigt ont som görs lite lagom halvhjärtat. Precis som webben var från början för all kommunikation. De kunniga socialamedieredaktörer som finns får inte det utrymme och de resurser de behöver. Frågan är vilken intern förankring de överhuvudtaget har i den interna hierarkin inom ett parti.

”Hur kan nätet bidra till vår måluppfyllelse?” är den enkla frågan alla måste svara på idag. Ingen verksamhet blir sämre av ett utökat användande av nätet. I vilket sammanhang ska man då se sociala medierna för politiken? Det första ord som dyker upp är demokrati och knyter an till Anders Mildners syn på en ny samhällsstruktur. Nätet bidrar till utvecklingen av demokratin. Ska vi konkretisera kan listan göras lång men låt oss börja med tre punkter.

  1. För att få mandat att driva den egna politiken dvs ett bredare beslutsunderlag och fler röster.
  2. För att ge kunskap. Bli en del av min vardag som väljare. När jag vill.
  3. För mobilisering av nya och gamla medlemmar.

Alliansen formulerade själva syftet med sitt sociala medie-arbete så här under sitt seminarium i Almedalen:

Vi ska finnas där människor finns
Vi ska bidra till att fler människor kan delta i det politiska samtalet.
Vi ska göra det lätt att engagera sig för Alliansen i valrörelsen
Vi ska vara öppna och inbjudande
Vi tror på människors egen kraft och förmåga, inte på centralstyrning

Låt mig säga så här. Alla de där punkterna är bra och delas säkerligen  av alla politiska partier – byt bara ut ordet ”Alliansen”.  Men inget av ovanstående sker av sig själv! Att bara säga det är så himla enkelt och andas mest politisk korrekthet. Har också märkt att det senaste svarta hos partiernas talespersoner för sociala medier  liknar Alliansens sista formuleringen och gärna t.ex. samman med fraser som ”sociala medier är ingen religion” .

Det är ett bekvämt sätt att backa från ansvar och sen stolt konstatera ”men titta inget händer, allt är som vanligt”. Lika lite som broschyrer trycker sig själva eller partiledare dyker upp på debatter bara sådär kommer bilder inte att hamna i officiella Facebookgrupper eller frågor att besvaras på Twitter eller Facebook om inte någon dedikerat arbetar med det. Det är dags att partierna arbetar på nya sätt i en genuin vilja att använda nätet. Inte som påtvingat marknadsföringsgrepp.

DET HÄR SKULLE  PARTIERNA GJORT I ALMEDALEN

Så vad skulle man ha gjort rent konkret. Ja det är ingen raketforskning alls. Vilket också är en av förklaringarna till varför det inte prioriteras inom ett parti. När det inte krävs komplexa strategier eller dyra produktioner ja då blir det liksom inte  på riktigt tror jag. För något så enkelt och trivialt kan väl inte fungera?! Jo men det gör det!  Här är en lista med några enkla men kraftfulla åtgärder som man bara delvis arbetat med i Almedalen:

1. Samtalsredaktör

Först av allt avsätt en dedikerad person som besvarar inlägg och frågor på Facebook och Twitter, framförallt till de som letar information.  Kommunikationen hamnar bara i ett stort svart hål. Det är alltså inte nog med att det är för få inlägg som görs från centralt håll, men dessutom får i princip ingen några svar när frågor ställs eller glädje uttrycks. Detta kan absolut jämföras med total tystnad i en valstuga.

Hampus Brynolf, socialamedieredaktör hos Socialdemokraterna förklarar varför de gjort såpass få inlägg den gångna veckan i en kommentar till SvD-artikeln:

”Min bedömning är att gör man fler uppdateringar på Facebook så slutar folk följa vår sida, det blir som spammejl. Man måste agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar.”

Över 20 000 människor har valt att följa Mona Sahlin på Facebook. Det är ett aktivt val de själva gjort. Att då bestämt hävda att två textstatusuppdateringar,  fyra bilduppdateringar och tre videoklipp  är gränsen för vad de som valt att följa Mona klarar av är att utgå från ”business as usual”. Särskilt från en sådan positiv intensiv upplevelse som Almedalsveckan är för en politiker att jämföra med en vistelse på Peace & Love för den musikintresserade.

Hampus har självklart rätt att man ska agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar. Då kanske man kan börja med att åtminstone interagera med dem som ger respons? I Monas fall Min känsla är att man har alldeles för stor rädsla att tänka och göra nytt. 3 000 som gillat eller kommenterat de få inlägg som gjordes.Mediet tillåter nya sätt att jobba – inte att man fullständ igt tassar på tå hela tiden – det betyder inte alls att det behöver bli ”spam”.  Har verkligen Miljöpartiet förlorat så många under den gångna veckan med sina dryga 40 uppdateringar? Det som händer i partiernas officiella sidor är oftast extremt traditionellt och väldigt lite inkluderande. Sällan interaktion bortom det faktum att man då och då berättar om vad som görs. Sociala medier är bra mycket mer än det här och bra mycket mer än både Facebook och Twitter. Vilket också smarta Hampus Brynolf absolut vet.

2. Bygg förväntan! Låt händelsen leva längre.

Utskick till medlemmar under veckan fram till de större eventen även via Facebook. Nu puffades det till exempel inte ens för de events som publicerades på hemsidor med:  ”Idag talar Lars Björklund kl.19, ni som inte är på plats kan se filmen här. Vi lägger upp den efteråt på Youtube, Facebook osv”. Meddelande direkt när så gjorts. ”Ni som inte var på plats här finns talet, seminariet etc”. Nästa gång jag loggar in blir jag delaktig trots att jag inte var med.  Inspirera deltagare att  berätta, blogga och fånga upp vad som hände genom att skicka ut bilder och annat unikt material. Varje seminariearrangör borde idag använda sociala medier för påminnelser, skriva bloggposter om vad som hände och lägga ut presentationer samma dag – och sprida det till panelmedlemmar etc. ett enkelt sätt att få saker att leva längre. Det här sker inte av sig självt. Det kränker inte någon av ”religionens regler” eller innebär ”att man inte agerar” efter den kanalens förutsättningar om man i sin planering inför den här typen av strukturerade rutiner. Strukturen behövs för att ha en närvaro. Inte för att styra vad som sägas när eller utfärda dekret om vad som ska sägas av andra. Inte heller för att ta rösten från de som redan gör det. Den ”gräsrotspolitiker”  som redan använder sociala medier han/hon når ju bara sin krets, sina läsare. Det handlar om att skapa bryggor mellan alla delar.

3. ”Bild – och videoredaktör”

En person kunde haft som huvudansvar att göra små korta intervjuer på plats och arbetat med både rörligt och stillbilder som delades i realtid. Inte veckor och månader efteråt. Var och en har en mobilkamera, varje aktiv partimedlem har säkert tagit massor av fina bilder, kortare videoklipps de gärna skulle vilja dela med sig av. Det hade man från centralt håll kunnat fråga efter. Uppmanat folk i Almedalen att lägga upp bilder/videoklipp de ville dela på en gemensam plats på t.ex. bilddelningsstjänsten Flickr. Det finns massor av duktiga fotografer på plats under sådana här dagar och bilderna kan med fördel hellre vara fria under CC-licens än märkta med ”all rights reserved”.

Medlemmar i de officiella sidorna hade också kunnat få ta del av strömmar med bilder av vad partiledarna och andra haft för sig och detta hade kunnat flöda in på Facebooksidorna och/eller puffats för via Twitterkontot långt mycket mer än det görs.

Kika på den här filmen som Centerpartiet gjorde några dagar efter Almedalen. Ett försök till tjusigt redigerad film med musik och allt som kortfattat beskriver vad som hände under Almedalen. Den fyller säkert sitt syfte och lades ut i Centerpartiets YouTube-kanal den 12 juli men varför lades inte också länk till den ut i Facebook- eller Twitterflödet?

Visst är det så att filmen skapar en positiva känsla, man tar del av vad som hände på plats och det är precis det där som sociala medier kan gestalta! De nya kommunikationsverktygen möjliggör att man kan dela glädjen och upplevelsen väldigt nära inpå själva händelsen. 4:36  minuter in i Centerpartiets Almedalsfilm intervjuas tre, vad jag förmodar är, centerpartister som uppenbart berörts av Mauds tal på plats. Intervjun med dem lyfter Mauds tal och vidgar också perspektivet genom att det hon sagt uppenbart har relevans och berör andra människor. Precis det där skulle partierna ha kunnat jobba så mycket mer med i princip i realtid!

Dessutom undrar jag just nu om de här tre personerna ens vet om att den här filmen finns idag och har spritt den i sina nätverk? Med andra ord behövs det färre stylade produktioner av reklam/filmkaraktär, de blir sällan ändå lika bra och kostar oändligt mycket mer än de ger i jämförelse med en intervju på plats som laddas upp direkt. Precis så här hands on och enkelt är vad den distribuerade närvaron i de sociala medierna handlar om. Bjud på sociala objekt som sedan får leva sitt eget liv! Det är inte centralstyrning. Jag som individ väljer sen om jag vill interagera med det sociala objektet.

4. Ställ frågor

För att få igång interaktionen och intresset i olika plattforma, så kan man ställa frågor, se hur SVT har jobbat med sina officiella sidor under vinter-OS. Hur många frågor ställdes under Almedalen? Med alla dessa samhällsintresserade på plats?

5. Interagera med omvärlden

Pusha för kommunikation som sker i andra plattformar, debattartiklar, tv-medverkan, radio osv. allt som händer runt de andra kommunikationsinsatserna. Sprid länkar via FB-meddelanden, maillistor, be om recensioner och vidarelänkning av andra på plats.

Nej, det här är inte centralstyrning. Det är planerad kommunikation som en möjlighet. Det ger mig en idé till medskapande, varje individ är delaktig och väljer sedan självklart själv hur man vill göra. Men skillnaden är att man vet vad som sker, vet att det är möjligt och vet att det är efterfrågat. Jag säger igen. Att sänka trösklar räcker inte. Ingen kommer att kliva in bara för det. Sociala medier är ett samspel.

ALMEDALEN HANDLAR OM NUET. OCKSÅ.

Självklart handlar Almedalen om mötet, kontakterna, nätverkandet där på plats för de allra, allra flesta.  Ett stort mobiliseringstillfälle för det fortsatta interna arbetet. Uppkopplingen var dessutom bitvis urusel men det utesluter inte att varje parti, varje seminariearrangör skulle haft någon dedikerad vars uppgift var just detta som jag beskrivit ovan. Något som till vissa delar dessutom hade kunnat skötas från en annan ort särskilt för alla de seminarier som livesändes. Personer vars uppgift var just detta, precis lika naturligt som det ordnas moderatorer och finns pressekreterare. För det är så här. De kommunikationsverktyg  vi talar om används med glädje av alla för att dela med oss av våra erfarenheter och upplevelser. Det är ett sätt att leva och kommunicera idag som partierna hade kunnat omfamna, inkludera och arbeta utifrån t.ex. dessa tänkbara perspektiv:

  • Hur många partier avsatte helhjärtat arbetskraft för att följa och stötta Facebook- och twitterdiskussionen under tal, evenemang, debatter och seminarier för att ge information till de som inte var på plats?
  • Hur många partier bad sina medlemmar lägga upp bilder i den officiella sidorna på Facebook eller på andra tjänster?
  • Hur många partier minglade och tog bilder under partiledartalen och andra större gemensamma evenemang, noterade namn, frågade om man fick publicera dem, berättade var de skulle publiceras? Gjorde korta snabba intervjuer liknande de vi såg smakprov i Centerpartiets film?
  • Hur många partier eller enskilda politiker ställde frågor i twitterflödet under dagen för att få inspel till kommande debatter?
  • Listan skulle kunna göra  hur lång som helst.

Facebook. Vi har kikat på de officiella konton som varje parti har och de antal inlägg, likes och kommentarer som gjordes under Almedalsveckan. Vi valde dessutom två av de etablerade partiledarsidorna som en jämförelse:


Twitter. Några siffror om Twitter där vi också tittat på aktivitet hos det officiella kontot samt Alliansen och de Rödgrönas samlingskonton i kombination med utvalda sökord av relevans för Almedalen*:


*Tweets medtagna i denna sammanställlning har alltså innehållit ett eller flera av de av oss angivna sökorden där hashtaggen #almedalen och även #val2010 var självskrivna tillsammans med partiledarnamnen, sedan adderades sådana ord och uttryck som vi såg användes mycket från Almedalen, vi la till ord och uttryck vart efter att vi såg dem komma in i det insamlade materialet.

Några siffror om bloggosfären från Almedalen

Här kommer vi att återkomma med en utförlig rapport när vi grottat vidare i de sökningar vi gjorde under Almedalsveckan tillsammans med Twingly. Här kommer nog Jocke Jardenberg och Niclas Strandh ha skoj.  Men för denna postning gjorde vi en snabb genomgång av samtliga Topp 50 bloggare inom varje parti hos Politometern fredagen nästan en vecka efter Almedalen.

Det här är positiva resultat för Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Med över 30 av 50 politiska bloggar som bloggat (ofta mer än en gång) om Almedalen eller det som hänt där visar än en gång att den politiska bloggosfären är levande och oerhört viktig.  Det här visar också att många har skrivit sen de kommit hem, vi gick igenom samma lista klockan 07 dagen efter respektive partis dag inför våra socialamediesändningar från Almedalen. Då hade nästan inga hunnit blogga vilket är högst förståeligt.

Det här visar också den stora kraften i enskilda personers engagemang som politiskt aktiva och att de är en viktig del i dagens politiska kommunikation och de hade kunnat inkluderas på  än fler sätt. Men som sagt vi återkommer med utförligare blogganalys från Almedalsveckan.

FLIPP ELLER FLOPP I VALRÖRELSEN?

Så vad blir det då. Flipp eller flopp för sociala medier i valrörelsen? Ja jag har redan svarat flopp på samma fråga i Almedalen både i Gomorron Sverige och hos Makthavare.se i en debatt om sociala medier valrörelsen. Jag  tror att vi snabbt kommer se i eftervalsanalyser att sociala medier inte fick någon betydelse i årets valrörelse. Väljarna vet inte om att det finns politiker i de sociala medierna som vill föra dialog. Andra politiker fångar inte upp intresserade väljares frågor. Politiker och väljare är helt enkelt ofta fast i sina respektive roller.

Däremot skulle det kunna påverka valutgången om det händer något som kräver en liknande tydlighet som FRA-debatten kretsade runt. Alltså en fråga som dyker upp lite från oväntat håll och får enormt stort fokus trots att det inom partierna inte finns med i valbudskap och övrig planerad kommunikation. Då skulle de parti som snabbast och tydligast använder de nya kommunikationsverktygen bli vinnaren.

Det krävs mod att tänka nytt. Det är bekvämt att göra som man alltid gjort. Från båda håll. Men när frågorna väcks, när man som väljare vill bli medskapare då kommer det parti att förlora som inte är synliga på den här arenan. Också. Det är inte antingen eller. Det är absolut inte religion. Det är kommunikation och det kommer att förnya politiken. En glädje inför den möjligheten saknade jag i Almedalen hos samtliga partier.

Ös på med kommentarer hela socialamedieakutsgänget har mycket arbete kvar, all input blir en viktig del i våra summeringar om vad som kunde ha gjorts och vad som faktiskt gjordes.  Det kommer en postning med bra saker som testades också tillsammans med fler analyser av vad som hände under veckan!

Varje given händelse ger dock tillfälle att diskutera vidare. Det är en levande process det här. Ingen av oss har svaren bara en vision om vad vi vill åstadkomma.

/Brit Stakston

Sociala medier – Gossen Ruda i svensk politik?

På Bloggplats H12 i Almedalen (som av någon outgrundlig anledning fått för sig att stänga redan på fredagen) har vi sett USAs ambassadör Matthew Barzun ett flertal tillfällen. Självklart är det Almega som drar men ambassadören har stannat upp och pratat med bloggare flera gånger. Jag, @opassande, som med sin Opassande-blogg och @nikkelin fick tillfälle att prata med honom efter ett seminarium om politiska bloggare vilket var trevligt. Han frågade om hur vi jobbade med bloggandet mm.

Samtidigt har det pågått cirka 83 stycken seminarier som varit inriktade runt frågor om ”ska vi använda sociala medier?” ”hur ska vi göra?” och med TV4s ”Sociala medier – hot eller möjlighet” som mest spetsiga rubrik. Som Brit påpekar i en Sociala medieakutsändning: det är som att hålla seminarier i hur vi använder en mobiltelefon.

På Makthavare-seminariet ”Sociala medier i valrörelsen – gäspning eller turbo?” menade de flesta panelmedlemmarna att det nog mest är en gäspning om inte partierna börjar komma igång snart, i sociala medieakuten har vi konstaterat att partiernas officiella sociala medieredaktörer inte är så oerhört aktiva på partiernas officiella platser (slutställning kommer på söndag).

Helt enkelt har ett större antal timmar spenderats med att fundera över sociala medier som verktyg istället för att använda det fullt ut. Svenska politiker och media ser fortfarande sociala medier som ett problem som måste lösas mer än som en möjlighet att utnyttja. Jag gissar att detta är oerhört främmande för Matthew Barzun. För i USA är politiska bloggare en självklarhet, en del av strategin för politiker och det finns knappast någon politiker som skulle kunna säga ”nej, jag vågar vägra facebook och twitter” som flera av de svenska ledande politikerna gör.

Varför är det så? Jag ser att det finns två förklaringsmöjligheter:

  • Sociala medier inom politiken i Sverige är fortfarande i ett tidigt stadium. Förra valet var det ett yrvaket etablissemang som insåg att det fanns något som heter bloggar. Under EP-valet vaknade etablissemanget upp igen och insåg att Piratpartiet höll på att bulldozra sig in i Europaparlamentet med hjälp av sociala medier. Så nu sitter man i en sorts beta-läge och de diskussioner som förs på ett metaplan: ska vi? varför ska vi? hur ska vi? är därför naturliga och viktiga. Det vi hittills sett är att sociala medier utnyttjas enligt gammal masskommunikationslogik vilket innebär att man inte alls får samma effekt som om man fullt ut förstod att utnyttja dem enligt länkekonomi och långa svansen-logik.
  • Svensk politik lider av beröringsskräck, kontrollbehov och organisationsgalenskap. Sociala medier är något som i längden är icke-kontrollerbart, det bygger varumärkesbilder, skapar opinioner helt utanför de normala kanalernas kontroll. Partiernas försök att bygga silos fungerar inte längre och individer struntar i vad ”sitt” parti vill säga om det inte är något som grundar sig i den egna åsikten. I det här läget blir metadiskussionerna en funktion att förhindra utvecklingen, försöka kontrollera den och på så sätt styra tillbaka opinionsbildandet in i den normala fållan.

Om den verkliga förklaringsmodellen är 1) så är det ok. Problemet är att man i betastadie inte kan försiktigt prova något utan borde se till att köra fullt ös, laga det som blir trasigt och på så sätt lära sig hur man ska göra. Om det är förklaringsmodell 2) så har partierna ett problem.

För precis som @britstakston, @gudschy och flera andra var överens om på Makthavare.se-seminariet så öppnar sociala medier upp för nya partier, nya partigrupperingar och helt nya sätt att arbeta med politik i framtiden. Så även om flera tycker sig se att sociala medier misslyckats i Almedalen skulle jag påstå att det snarare är så att man missat att utnyttja beta-möjligheten.

Mer om de här frågorna ser du i våra sändningar från Almedalen och Sociala Medieakuten. Sista sändningen sker söndag (sammanfattande maratonsändning) kl 10. Allt på JMW.se/Live.

Tidigare sändningar hittar du här:

Lördag 10 juli

Fredag 9 juli

Torsdag 8 juli
Onsdag 7 juli
Tisdag 6 juli
Måndag 5 juli
Söndag 4 juli

Varumärket in i styrelserummen

Varumärket är en viktig tillgång och blir viktigare och viktigare efterhand att sociala medier blir en viktig del av

Ett av seminarierna i Almedalen var Marknadsföreningen i Stockholm som frågade sig hur marknadsförare ska komma in i styrelserummen – och om det är något som ens är önskvärt. Den tes som grundade detta är att det är oroväckande sällan som varumärket får stå på styrelseagendan och att marknadsförarnas kompetenser inte blir synliga i de beslut som tas i styrelserummen.

Generellt fördes diskussionen på två plan:

  • det är viktigt att få in varumärket som en självklar del av styrelsemöten
  • det är viktigt att få in marknadskommunikatörer i styrelserna

Möjligheterna som man såg handlade om

  • att hitta relevanta mätetal för kommunikation – det behöver bevisas att marknadskommunikation har effekt och att varumärkesarbete påverkar sista raden.
  • att skapa förståelse för att marknadskommunikatörerna har kompetens att sitta i styrelser – därför blir det viktigt
  • att få personer som kan vara bra som styrelseledamöter att våga stiga fram ur gruppen – ofta är marknadskommunikatörer en del i en grupp och därmed blir det svårt för valberedningar att få upp ögonen för enskilda individer.

Själv blir jag som gammal varumärkesstrateg oroad över att varumärken inte verkar vara en självklar del av styrelseagendan. Man kan argumentera för att styrelsearbete ofta handlar om taktiska och ibland operativa frågor och att varumärkesfrågor är mycket långsiktiga och genomarbetas vid vissa tillfällen vilket gör dem mindre nödvändiga att klämma in på övrigt späckade agendor för företagens styrelser. Å andra sidan så vet vi idag att allt som sker i omvärlden på olika sätt påverkar varumärket och dess värde – direkt eller indirekt vilket borde rendera styrelsen ett behov av att vid varje styrelsemöte titta på hur varumärket mår, hur det påverkas både av de egna besluten och av det som sker i omvärlden som påverkar hela affären.

Min övertygelse är att varumärket borde vara en stående punkt i varje företags och organisations styrelsedagordning. Hur mår det? På vilka sätt påverkar de beslut vi tar i andra segment: ekonomi, produktion etc. varumärket.

Jag blir också oroad över att det fortfarande finns en traditionell syn på varumärken och marknadskommunikatörer och då också bland oss själva – att det handlar om att vara den som för ut varumärket, den som kommunicerar varumärket till slutkund. Genom att vi har fått en verklighet där sociala medier är en del av medielandskapet som påverkar varumärket på nya och genomgripande sätt. Inte bara att det blir spår av det på nätet i sökresultat och liknande – människor diskuterar varumärken på nya sätt i sina sociala kretsar som inte bara finns runt köksbordet utan också i Facebook, i sina bloggar och där bilden av varumärket påverkas djupare än någon reklam- eller traditionell prkampanj kan göra eftersom vi lyssnar på våra vänner, har större tillit till dem vi känner och där varumärket hamnar högre upp i medvetandet.

I grunden handlar det om attitydförändringar både för styrelsen gentemot marknadsföring: att det är en del av affären, en oundgänglig komponent för att skapa ett positivt flöde för tjänst och produkt. Men också attitydförändring hos marknadsförarna: att se sig själva inte som utförare utan som delar av skapandet av affären. Liksom att ha en pedagogisk funktion: det är inte marknadsförarna som möter kunderna utan de som ska hjälpa personer som operativt möter omvärlden och kunderna. Sociala medier kommer att på helt andra sätt utmana också styrelsens ansvar för varumärket och på många sätt kräva kompetens inom marknadsföring.

Det innebär att marknadskommunikationen måste in i styrelserummen – men att det inte bara är styrelsernas och valberedningarnas ansvar utan lika mycket handlar det om att marknadskommunikatörer måste visa att marknadsföringen är en viktig del av affären.

Sommar, foppatofflor och musik

Sommaren står för dörren. Det märks tydligt i Stockholm just nu. Förutom att midsommar passerade utan att säga hej, blir tempot ett helt annat. Plötsligt är kollektivtrafiken både lugnare och trevligare än vanligt. Mina medresenärer är inte alls lika stressade och allt fler människor blommar ut i leenden.

Fotbolls-VM går in i sitt slutskede, pocketböcker inhandlas och semesterplanerna realiseras på riktigt medan kvällstidningarna fortsätter att älta bröllopet. Facebook-uppdateringarna blir färre, morgontidningen tunnare och i radio gör sommarpratarna entré.

Industrisemestern fyller Stockholm med nyfikna och turistande människor. Kungsgatan är töms på stressade konsulter med take away kaffe – och fylls istället av foppatofflor, män med bar överkropp och turister som gått vilse.

Det är sommar.

I nästa vecka kopplar jag av och ned för lite ledighet. Förhoppningsvis får du chansen att göra detsamma väldigt snart. Musik är något jag inte klarar mig utan – framförallt inte under sommaren. För vad är sommar utan musik?

Tillsammans med min kollega Samuel och vår praktikant Erik har jag satt ihop en somrig spellista som andas sol, sommar och varma vindar. En liten sommargåva från oss på JMW. 

Ha en riktigt fin sommar,

Thomas Hansen

BEFRIAD ZON: En twittrande lokförare en utmaning för SJ

Tidigare har jag skrivit om vilka grundvärden SJ vill förmedla när de twittrar ”kram” till kunderna eller är småironiska när någon inte blir väckt enligt avtal på ett nattåg. Nu kommer något nytt att fundera över. En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.

En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.

Det hela kan följas i det samtal som sker mellan en twittrande, bloggande lokförare och en av de många missnöjda resenärerna på det försenade SJ-tåget 544 häromdagen. En diskussion runt en tågresa som anlände till Stockholm från Malmö klockan 03:11 mot tänkta 20:39…en försening som förstås inte var rolig för någon att hantera.

Lokföraren på det nämnda tåget bloggar om händelsen och ger en intressant bild från andra sidan av vad som skedde under rubriken ”Det bidde en lång dag”. Detaljerade beskrivningar och bland annat Trafikverket får kritik för att bidra till att försämra bilden av järnvägen i stort:

Här fick vi och alla våra resenärer ett riktigt slag i ansiktet, när man från Trafikverket beslutade att släppa fram både ett södergående och ett norrgående posttåg medans 5-6 persontåg fick stå och vänta, bara titta på när posten swischade föbi, ett riktigt hån mot alla försenade resenärer, något som kraftigt skadar förtroendet för järnvägen i stort, skamligt gjort av Trafikverket!

Bloggposten är kryddad med många detaljer om dessa rejält kinkiga och extremt känsliga system där nyckelordet tycks vara restart med varsam hand:

Hojta igen om reset, låsa upp dörrarna, förvarna tågklareraren, göra reset, ingen tur, samma fel igen, fler fel. Ringa driftstöd om råd och tips, prova göra stora batterireseten när man dödar ganska precis ALLT för att även få maskinen att glömma att det är varmt, men nej, inte då, ”Termisk överlast uppladdningsmotstånd”, grattis!

Driftstöd lovade prata med felsökarna som kan allt i Hagalund, medans jag gav mig på att stänga av den motormodul som störde mest, och se på fan om inte tåget hoppade igång igen, nu var alla termiska överlaster som bortglömda och lilla fina lampan som säger ”Klart för körning” lyste så vackert grönt så! Woho, även om det innebär ett smått segt woho! så började vi i varje fall rulla igen, 50 minuter försenade.

Vi får också ta del av vad som faktiskt gjordes för att informera kunderna och besöket i förarhytten låter som ett briljant initiativ i det läge som var:

Tiden i Nässjö fördrevs så gott det gick, informera i högtalarna så snyggt det går att vi inte vet något, att ingen vet något, att det förhoppningsvis är reparatörer på plats, och även visa sig på plattformen med jämna mellanrum. Gjorde även en allmän inbjudan till att besöka förarhytten för de som var intresserade, ett bra sätt att fördriva tiden helt enkelt, och ganska snart var förarhytten tämligen full av såväl unga som gamla, pojkar som flickor av varierande åldrar, massa frågor om tågkörning och allt som hör till, samt även en hel del fotograferande, verkade på det stora hela ganska uppskattat!

Bloggposten avslutades sedan med en referens till de gnällande resenärer som syntes i flödet hos SJ (tipstack @hammarstrand):

Eftersom alla inte delar upplevelsen av att allt var välinformerat så ökar kritiken och så småningom reagerar lokföraren på den framförda kritiken även på twitter:

Varpå David Hall aka Moonhouse svarar:

Och här någonstans börjar det spåra ur ifråga om ton och tilltalsformer:

Sen fortsätter det på det här sättet, passagerarens upplevelse ifrågasätts och han får även gliringar över hur hans bakgrundsbild ser ut och vad den säger om hans mentalitet. Trots att lokföraren hävdar att hans arbetsgivare inte har med hans privatliv att göra och att han kan uttala sig hur han vill när han misskrediteras eftersom han ” inte är gift med sitt jobb” väcker det reaktioner hos andra som läser detta. Nu dras @sj_ab in också och får frågan om det hela är ok:

Deras svar är det förväntade i det här läget, backar undan och svarat att twitter är en öppen kanal där man som privatperson kan skriva vad som helst. Ett svar präglat av en gammal myndighetsbild av SJ:

Man förtydligar också att lokföraren agerat som privatperson ej som  SJ:

För mig är det här ett oerhört intressant exempel på de krockar som sker nu. Inte bara gällande sociala medier utan också i rollen som offentligt anställd. Där meddelarfriheten gör att man agerar som bakbunden från arbetsgivarens sida.

Jag har tidigare ofta i andra sammanhang funderat om meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare. Lever en sådan kultur kvar även efter att organisationen ombolagiseras som i SJs fall. Är en sådan inställning ett defaultläge för offentligt anställda, helt enkelt den gängse kulturen och utgångspunkten snarare än en stolthet över det uppdrag man har att förvalta. Klart är att som representanter för offentlig förvaltning blir de sociala medierna en oerhörd utmaning och säkert ofta en skräckfylld upplevelse. Här pratar vi ju om kommunikationsverktyg där det är möjligt att göra mer, ta ansvar, ta konsekvens av sitt handlande etc. och detta i ett generellt arbetsklimat där det sitter i väggarna att inte ta plats eller göra bort sig.

Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill.

Meddelarfriheten är oerhört viktig för att t.ex. våga ifrågasätta och kritisera saker, för att säkerställa att en lojalitet mot arbetsgivaren inte blir överordnad det som är den offentliga verksamhetens mål och syfte. Men hur blir det när detta demokrativerktyg  används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!

Ligger kanske också en del av problematiken i att det är svårt att mäta vad som är bra resultat för offentlig verksamhet? Att det i sig leder till ett mer reaktivt och passivt beteende i grunden. Men nej allt handlar om hur man tolkar sitt uppdrag. Visst borde det också inom offentlig förvaltning handla om att överleverera och inte passivt bara stanna inom de ramar uppdraget gett. Det finns alltid utrymme för tolkningar och val av handlingsvägar för att nå de uppsatta målen.

Så var landar jag när jag ser det här bemötandet av en kund hos SJ via en av deras medarbetare i en statligt bolagiserad verksamhet? Att det väl ändå även här och i all offentlig förvaltning måste råda sunt förnuft, hyfs mot kunder och vilja att ta ansvar!

Och att vi fick ännu en påminnelse om vikten av interna samtal på alla arbetsplatser om detta med att hur privat man än upplever sig själv på Twitter, i sin blogg eller på Facebook så är man det inte ur omgivningens synvinkel – och vad lär vi oss av det, hur vill vi hantera det. Vi måste våga prata om det ansvar man har för att undvika att rollerna blandas samman på ett sätt där kunden inte längre kan hålla isär de båda rollerna. Detta är samtal som inte alls sker för att kontrollera eller hindra yttrandefriheten utan för att skapa insikt om att vi alla gestaltar ett varumärke och bär ett ansvar för hur verksamheterna vi företräder gestaltas. Även inom offentlig förvaltning och i statliga bolag. De sociala medierna kommer definitivt sätta fingret på konflikten som finns här idag.

/Brit Stakston

Till toppen