Vi vet nu att företag har cirka 48 timmar på sig att agera på det som händer i de sociala medierna. Under det senaste året har vi haft ett antal tydliga exempel på det. Vare sig det handlar om försäkringar eller seriefigurer som verkar ha fått nya värderingsgrunder, vill du vara en del av diskussionen bör du agera inom den tidsramen.

Det kan vara tryggt att veta att det är så. Ibland pratar vi om realtidswebben som om det kräver att ett företag måste kasta sig ut i på en sekund. Men 48 timmar är verkligen gott om tid. Vare sig det gäller att hantera kriser eller för att rida på en uppmärksamhetsvåg. De som planerat för sociala medier och framför allt twitter i kriskommunikation är fortfarande alldeles för få. Anmärkningsvärt få. Det enkla men tydliga rådet är. Just do it. Det går inte att finnas på twitter och den dagen det händer något akut  som gör att er verksamhet diskuteras flitigt skicka hem den twitteransvarige med orden ”ta hand om twitter du”.

Alla livliga och engagerade twitterdiskussioner om det egna varumärket, produkterna eller tjänsterna kan vara början på en seriös krishanteringsprocess och bör så behandlas. Möjligheten att ta saker på volley dvs agera när de egna frågorna diskuteras av omvärlden är likaså en sådan fantastisk möjlighet. Även den har man 48 timmar på sig att förvalta. Och lika viktigt är det här att bara göra det!

Processen kan beskrivas så här:  Det är två parallella skeden. Ett i omvärlden och ett hos företagen.

Steg 1. Händelse X:

Externt: Det sker alltså en händelse som kan vara ett klumpigt citat, illa behandlad kund eller en felaktig produkt/tjänst. Det börjar sprida sig i de sociala medierna.

Samtidigt hos företaget: Antingen har ett företag själv varit i fokus här genom att vara den intervjuade eller den som gjort något som diskuteras alternativt att andra aktörer upptäcker att det som börjar diskuteras på nätet berör deras verksamhet. Här är det A och O att bevaka diskussionerna. Vart är det på väg?  Kommer det ta fart? Avvakta och se. Inte alltid måste man ge sig in direkt.

Steg 2. Traditionella medier:

Externt: Journalisterna är oerhört snabba på att plocka upp det som händer i de sociala medierna. De hårdbevakar alla sociala medieflöden och är förstås oerhört kunniga på att identifiera nyheter. De ser direkt vad som kommer att bli en snackis. Det kan då alltså plockas snabbt de i traditionella medierna och ger därmed än mer bränsle till diskussionerna i de sociala medierna.

Samtidigt hos företaget: Finns man redan då här i de sociala medierna skulle man eventuellt kunnat förhindra eller åtminstone förminska antal artiklar, dämpat hårdvinklingen eller så. Det allra vanligaste är dock fortfarande att diskussionerna nu börjar processas på företaget. I bästa fall kickar traditionell krishantering in. I värsta fall skickas enstaka handläggare hem med en klapp på axeln och ett hurtigt ”håll koll på twitterflödet du”.

Steg 3. #twitter

Externt:

Nu tar diskussionerna än större fart genom de traditionella mediernas rapportering. Diskussionerna kommer nu ofta få ett samlingsnamn under en hashtagg och tonen och diskussionsnivåerna blir allt intensivare på alla sociala medieplattformar.

Samtidigt hos företaget:

Bevakningen intensifieras, fler blir involverade. Ledning och andra verksamhetsansvariga kopplas in. Eventuellt försöker företaget ge sig in i diskussionerna eller så beslutar de på nytt att stormen kanske ändå avtar.

Steg 4. Sociala medielösningar

Externt:

Diskussionerna fortsätter till andra plattformar. Facebookgrupper bildas, roliga webblösningar kan skapas som sätter än mer fokus på det som diskuteras och twitterskämten eller diskussionerna och kritiken fortsätter och växer sig allt större.

Samtidigt hos företaget:

I det här läget är det verkligen dags att agera. Antingen klassisk krishantering, med fördel även ha nyckelpersonerna tillgängliga på plats i de sociala medierna. Men framförallt  finns det nu chans att göra något av det faktum att just era frågor diskuteras! Ta saker på volley. Sätt er kunskap i rätt sammanhang. Interagera med omvärlden. Vi kallar det att vara reaktivt proaktiva. Det här är sociala mediers största styrka. Och bär på nyckeln till att bli relevant!

Steg 5. Genomför

Hos företaget:

Nu är det dags att genomföra den aktivitet man bestäm sig för genom att hantera de fyra tidigare stegen. Bara gör det. Agera. Ta tag i diskussionerna. Var närvarande. Var uthållig. Bli en del av samtalet eller genomför något som kan bli en snackis. Som tar udden av kritiken, omfamnar kritiken, förändrar bilden eller att man möts i en ömsesidig förståelse.

Steg 6. Traditionella medier

Externt:

Idag kommer detta fångas upp av traditionella medier. Det finns något starkt i användarpåverkade händelser. Vare sig det handlar om kriskomunikation, pudlar eller marknadsaktiviteter. Konsumentpåverkan har stor nyhetsvärde. Alltså skrivs det ofta även om detta. Utförligt om hur företag hanterar sociala medieaktiviteter.

Samtidigt hos företaget:

Fortsatt bevakning och närvaro.

Steg 7. Reaktioner i omvärlden

Externt

Ett snabbt och relevant kundbemötande kommer att få stort genomslag hos era kunder och andra engagerade vilket de ger uttryck för i bloggar och andra kanaler. Det  traditionella mediegenomslaget spelar dessutom återigen stor roll för att öka medvetenheten om det företaget nyss gjort. Vilket ger förnyat fokus på vad som faktiskt hänt och skett.

Samtidigt hos företaget

Här ställs det krav på att fortsätta vara närvarande och fånga upp nya reaktioner. Lära av reaktionerna och inse att det där med att vara reaktivt proaktiv är extremt kraftfullt.

Så summa summarum. Ni har 48 timmars tidsfrist använd det nästa gång ni eller era frågor/produkter hamnar i fokus! OLW som vi arbetar med använde sig av exakt den här arbetsmodellen och insikten när chipspåsar kom att finnas över hela nätet och valde att ta den händelsen på volley.

Så här ser tidsaxeln ut för deras hanterande av situationen och möjligheten som uppstod när Torbjörn Rosdahl som landstingsråd jämförde en prishöjning på 100 kr med tre chipspåsar.

/Brit Stakston

Gästbloggare Andreas Wingren är en film- och fotbollsintresserad skåning som studerar på Informations- och PR-programmet i Sundsvall. Som en del av sin utbildning är han nu på en tio veckor lång praktik här på JMW. Tusen tack för din vistelse hos oss och det arbete du gjort – vi kommer att sakna dig och önskar dig stort lycka till!

/Brit och resten av gänget på JMW

Sociala medier får allt större utrymme i våra liv, något som mer eller mindre tvingat arbetsgivare och organisationer att på allvar börja förhålla sig gentemot de sociala medierna. Både vad gäller sin egen närvaro, men även sina anställda och kundernas närvaro i sociala medier. Brit Stakston skriver om att det är en angelägen fråga som ingen arbetsgivare, ingen verksamhet kan backa undan för längre. Men toppfotbollen, hur länge klarar den sig utan att tydligt förhålla sig till sociala medier? En fråga som är högst relevant, både för förbund och klubbar.

Klubbarna är inte dummare än att de insett potentialen med att synas på Facebook och Twitter. Stora internationella klubbar som AC Milan, Real Madrid och Arsenal finns till exempel alla på Twitter och Facebook. Även en del proffsfotbollspelare finns i de sociala medierna, de är dock ordentligt underrepresenterade sett till ration antal klubbar vs antal spelare. Bristen på tydliga riktlinjer från klubbar och förbund kring hur man ser på sociala medier är troligen en anledning till den skeva fördelningen.

En annan faktor är troligen att spelarna själv känner en viss nervositet eller ett visst obehag inför att överge sin skyddade tillvaro. De flesta lever i skyddade bostadskvarter, omgivna av höga murar och vakter. De träffar media i samband med matcher och när klubben vill att de ska träffa dem. De sociala medierna erbjuder spelarna en möjlighet att få direkt kontakt med en värld de lämnat bakom sig. Något som försätter spelarna med samma problematik som många andra noviser i sociala medier, nämligen var gränsen mellan privat och personligt går.

Ett lysande exempel på den här problematiken är Liverpools Ryan Babel. Efter en förlust mot Manchetser United twittrade Babel ”Och dom kallar honom en av de bästa domarna. Det är ett skämt” samtidigt som han länkade till en bild av domaren iklädd en Manchetser United tröja. Inte helt oväntat straffades Babel av det engelska fotbollsförbundet FA. FA valde sedan att varna spelare att använda sociala medier ”Deltagarna ska vara medvetna om att synpunkter som skrivs på sådana platser kan ses som offentliga kommentarer och om de anses vara olämpliga eller förolämpande kan det leda till disciplinära åtgärder”. En varning som i kontext med till exempel den engelska ligans domarnivå känns tragikomisk. Man har valt att tillåta hårt spel i ligan, något som bland annat lett till tacklingar av det här och det här slaget. Men uttalande på Twitter – DET ska resultera i disciplinära åtgärder. I sammanhanget ska självklart nämnas att det är osmidigt gjort av Babel, ett typsikt exempel på att inte förstå skillnaden mellan personligt och privat.

Även många klubbar och landslag saknar en tydlig förhållning gentemot sociala medier. Simon Bank skrev tidigare i år om att det svenska fotbollslandslaget förlagts med bloggförbud under landslagssamlingar. Det är vanligt att även klubbar avråder sina spelare från att vara verksamma inom de sociala medierna. Jag tror det beror på en rädsla att det egna (klubbens) varumärket kan försvagas. En fotbollsklubbs varumärke utgörs till stor del av spelarna man har i sin trupp. Cristiano Ronaldo sålde på tio månader en miljon Real Madrid-tröjor med Ronaldo tryckt på ryggen. Något som motsvarade en vinst på 100 miljoner euro för klubben.

När man läser dessa siffror förstår man spelarnas värde för klubbens varumärke. Men precis som arbetsplatser och organisationer tvingats anpassa sig och förhålla sig till sociala medier kan inte fotbollsklubbarna fortsätta leva i det förgångna i all evighet. De måste våga släppa på den gatekeeper aktiga kontrollen över spelarna och byta ut den mot en ömsesidig pålitlighet. Micco Grönholm skriver att allt fler verksamheter idag är en förlängning av medarbetarnas personliga varumärken. I fotbollen, och i annan proffsidrott, stämmer detta helt och hållet. När man värvar en ny spelare stärker man inte bara truppen, utan även varumärket.

• Varför då inte låta spelarna stärka sitt eget varumärke utanför klubbens officiella kanaler?
• Varför inte tillåta spelarna att bygga en mer personlig relation med fansen?

I mina ögon finns det inget bra svar på dessa frågor. Klubbarna skulle i förlängningen stärka relationen till sina fans genom att tillåta spelarna finnas och agera i de sociala medierna. De måste bara komma till insikten att total kontroll inte längre är den enda vägen till pengar. Genom att upprätta policys för sociala medier tror jag att både klubbar och spelare skulle börja känna sig bekvämare på den nya scenen och att detta skulle vara ett första steg mot att göra fotbollen socialare.

Tim O´Reillys begrepp Web 2.0 har etablerat sig på allvar, nu refererar vi till Politik 2.0, Enterprise 2.0 och Bibliotek 2.0 med lätthet. Visst är det väl på tiden att Fotboll 2.0 blir verklighet?

/Andreas Wingren

Sedan Kissie säger sig dela ut klistermärken för NSF har journalister hört av sig med många funderingar bla över hur viktiga dessa unga bloggare med många läsare är som förebilder för unga idag. Det direkta svaret är självklart att en läsare av en blogg blir inte nazist över en natt för att bloggskribenten delar ut klistermärken för ett nynazistiskt litet parti. Men jag hoppas händelsen gör föräldrar nyfiket intresserade av vad som lockar och intresserar på nätet istället för att bara avfärda det och oja sig. Samtal om detta kan vara bra utgångspunkter för t.ex. värderingsdiskussioner som är en del av föräldraskapet. I diskussionen efteråt har bloggandet i stort också kommit att diskuteras bla i Aktuellt där Alex Schulman utsedd till bloggpionjär fick tycka till om  ”modebloggandet”.

Livsstilsbloggandet  har verkligen blivit stort och finns idag inom alla åldrar. Se bara på det stora antalet så kallade mammabloggare eller sjukdomsbloggar för att inte tala om hur stort det politiska bloggandet blivit och den påverkanskraft det har.  Bloggandet som ventil, förebild och identitetsskapande under tonåren är också enkelt att förstå och undersökningar visar att det finns många unga kvinnliga bloggare.

Det stora antalet läsare som  just Kissie har beror nog på delvis andra saker. Hon speglar vår samtid, helt omedvetet, på ett fullkomligt skruvat, galet sätt och blir en gemensam referens att diskutera och tycka till om – där läsvärdet mest brukar refereras till av de unga läsarna  som att det helt enkelt bara är ”för dumt”, en slags freakshow. Kan kanske just nu jämföras med vad Solsidan är för de något äldre tv-tittarna (även om den samtidsskildringen är högst medveten producerad).

Vuxenvärldens oro som ibland märks över detta med det unga livstilsbloggandet som extremt själlöst och ytligt kan nog jämföras med den typen av oförståelse som alltid funnits mellan vuxna och unga vad gäller samtidsfenomen.  Det är likadant som den oro de vuxna en gång i tiden kände inför t.ex. James Dean och Beatles.

ANNONSERING I BLOGGOSFÄREN

I svallvågorna runt Kissie dök snart också diskussionen om annonseringen i bloggosfären upp. Nynazistiska värderingar och hot mot journalister är inte ageranden som några företag vill förknippas med. Annonsörerna drog sig också snabbt tillbaka och Hanna Dunér, SvD berör frågan idag om det parallellt med den ökade kundnärhet som uppnås i de sociala medierna också finns risker för företagen med marknadsföringen på dessa plattformar ”Eftersom mediebyråerna köper annonsplats i bloggnätverk, kan annonser i princip hamna på vilken blogg som helst.”

Kanske kan Kissiehändelsen och annonsavhoppen skapa ytterligare förståelse för samspelet mellan de ägda, köpta och förtjänade mediedelarna.

För visst annonserna kan ”hamna på vilken blogg som helst” som Hanna Dunér skrev genom de nätverk för internetannonsering som finns. Fördelen är att det går snabbt att åtgärda, upptäcks något som detta går det med några klick att lyfta ut annonsen. I takt med tiden finns ju också förståelsen för mediet i sig. Vi vet i allt större grad att det en bloggare säger och tycker står för dem själva och den vanlige läsaren särskiljer det med lätthet från annonsören. Men när det blir så grovt som i #Kissie vill nog många läsare se den viktiga markeringen från annonsören att man genast kliver bort från det sammanhanget och inte ”medfinansierar” den typen av åsikter eller beteenden som en annons kan upplevas som.

Kanske kan den här händelsen göra företagen till bättre köpare vad gäller de köpta medierna inom de sociala medierna. Att de skaffar sig kunskap om vad det betyder när de lovas att nå de ”bästa webbplatserna i ett annonsnätverk”. Kanske kommer de nu vilja skaffa sig djupare förståelse för vad dessa sajt- eller affialiatenätverk egentligen erbjuder för utrymme, så att de följer upp och ser den kontext som deras marknadsföring hamnar i. Förr i tiden hade de flesta medieköpare en hyfsad grundkunskap om de medieval som gjordes. Köpte man utrymme i tidningar så hade man säkerligen åtminstone bläddrat igenom och läst delar av dem oavsett om det handlar om Veckorevyn eller Café. Exakt den grundläggande kunskapen tror jag idag  företagen inte skaffat sig vad gäller den köpta mediekakan inom sociala mediesfären vilket är synd. Det är för värdefullt att enbart överlämna till sina rådgivare. Det är en ny marknad och vi lär oss alla på resans väg. Annonser är dessutom ett förbaskat trist sätt att närma sig det nya medielandskapet när det är så fyllt av möjligheter att göra så mycket mer.

ÄGDA OCH FÖRTJÄNADE MEDIER VIKTIGAST

Det stora värdet i de sociala medierna för ett företag är att börja med att lägga resurser på att säkra den egna närvaron i de sociala medierna. Att de ser till att de egna ägda medieplattformanarna utökas med aktiva och levande Facebooksidor eller twitterkonton. Vilket i sin tur ökar förutsättningarna att de kan bli en aktiv och levande del inom den förtjänade mediedelen vilket kommer att märkas i andras bloggar, antal kommentarer på Facebooksidor etc.

Lusten att nå ut i de sociala medierna 2011 och möta sina kunder kan ju bestå av så mycket mer än trist köp av annonser i Facebook eller i en blogg som Kissies bara för att de sociala medierna nu blivit ett upplevt måste i mediemixen. Det är ju att ta med sig gammalt tänk.

/Brit Stakston

Uppdaterat: Kissie medverkar i SVT Debatt och här finns även  eftersnacket i SVT Debatt.

Vi ser en mängd intressanta saker i kollisionen mellan Katrineholmskuriren och kommunchefen i Katrineholm. Dels vilken makt digital kunskap och förståelse för nätets mekanismer idag ger. De digitala maktkluster som finns kan agera och lyfta de frågor de väljer att engagera sig i.  Detta samtidigt som tidningens agerande ger en god bild av hur det var att leva på den tiden när några få ägde tryckpressar och verklighetsbeskrivningarna. Katrineholmskurirens maktutövande i detta fall präglas av en hyfsat förvrängd självbild och en okunskap om vår digitaliserade samtid. Vilket ytterst landar i läsarförakt när vi ser vad läsarna ges för verklighetsbild. Dessutom ges här tydliga exempel på hur de båda värderingsgrupperna beter sig mot varandra. Digitala och analoga värderingar delar oss. Tankarna förs tills rasismens mekanismer.

BAKGRUND

I veckan har Katrineholms kommunchef Mattias Jansson fått frågor om sitt sociala medieanvändande av Katrineholmskuriren, dessa frågor publicerade han i sin blogg och avslutade med frågan ”Kan jag få Din hjälp med svar? Kanske framförallt fråga 3, 4, 6, 11 och 12 – där jag gärna skulle få Din synpunkt!”. I tidningen tas detta upp under rubriken ”Frågorna till kommunchefen orsakade storm i bloggosfären”. Raffinerat illustrerat med en tweet där kommunchefen skriver att han tröstäter godis och artikeln raljerar med att kommunchefen inte kunde svara på frågorna själv. De kallar den input som gavs för en ”hätsk storm” och i en intervju med Dagens Media kallar chefredaktören de personer som bidragit med svar för bloggvalpar. Tankarna förs onekligen till när Rolf van Den Brink utsåg bloggosfären till gläfsande valpar för några år sedan. På ledarplats vinklas kommunchefens öppenhet till en uttalad strategi för att mörka saker i en text som är fylld av fördomar och missförstånd vad gäller nätet. En text som kan användas i undervisningen på JMK redan idag. Kommunchefen publicerade senare sina svar på frågorna i sin blogg och här finns hela artikeluppslaget.

VEM HAR DEN KOMMUNALPOLITISKA MAKTEN?

En kommun år 2011 kan för sociala medier använda exakt samma argument som finns för att hålla kontakt och öppna för dialog genom telefonen och webben. Sen finns det dessutom i de sociala medierna möjligheter att förnya medborgardialogen på många spännande sätt. Därför har det varit högintressant att följa Katrineholms kommuns steg här och Mattias Janssons delande av kunskap. Problemet är inte att  han twittrar och bloggar. Men det är ändå inte helt okomplicerat. Och det har med kommunens organisation att göra. En kommunchef är inte folkvald, han är den högste tjänstemannen som svarar inför kommunfullmäktige. En tjänsteman som hanterar skattemedel. Det ska självklart granskas. Varje kostnad ska också kunna motiveras. Katrineholmskuriren har nog aldrig varit övertygade om att de nya kommunikationsverktygen gagnar kommunens utveckling. De  har även ifrågasatt organisationsförslag som vill styra kommunen som ett företag.

I förlängningen skulle man i en vettig analys av  en kommuns sociala mediesatsningar kunna snudda vid den riktigt spännande frågan. Vem har den kommunalpolitiska makten – förstärks relationen med medborgarna på ett negativt sätt med en medial, öppen och närvarande kommunchef….och hur för de folkvalda politikerna medborgardialogen?  Att undersöka hur kommunalpolitik i en digitaliserad samtid fungerar är ju högintressant.  Allt detta har ju i Katrineholmsfallet hamnat helt i skymundan nu när tidningen pajkastar  begrepp som ”bloggvalpar” och menar att ”anarkin som finns på nätet lätt kan leda till frihetens motsats”. Detta inser också idag Krister Wistbacka. Men debatten har ju i stort mest kommit att knytas an till förra veckans heta debatt om journalistrollen än om just kommunalpolitik i vår digitaliserade samtid.

KLOKA PERSPEKTIV

Jag läser reaktionerna. Jag ser kloka resonemang som kretsar runt journalistikens roll där Sofia Mirjamsdotter skriver om offentlighetsprincipen och tolkningen av densamma hos Katrineholmskuriren. Läser Joakim Jardenbergs häpnad och chock över tidningens agerande som han summerar ”med vänner som kkuriren behöver demokratin och öppenheten inga fiender” (och betänk att det var innan ledaren hade skrivits…). Fredrik Wass värjer sig mot den starka undertexten och betonar att ”Jag vill att hans motiv och argument synas i sömmarna, och att kommunens investeringar synliggörs. Men jag vill inte att det görs av någon som redan från början bestämt hur storyn ska bli”.  Fredrik Strömberg har länkat upp allt i vad han denna historia och läs gärna hans vassa och klockrena kommentarer som sätter fokus på det dålig omdöme Katrineholmskuriren visat. Mikael Zackrisson glädjer mig när han  lyfter in att det behövs konstruktiva samtal inte pajkastning. Emanuel Karlsten skriver i Expressen om vikten av utbildning  och kunskap för att förstå hur man använder internet. Peter Sigfridsson från Barometern konstaterar att ”den sociala webben är ingen motståndare till kvalificerad journalistik, den är rätt använd en medspelare”.

GIGANTISK KUNSKAPSKLYFTA

Det övergripande problemet är att den analoga och digitala kunskapsklyftan är så stor. Det finns ingen gemensam grund att stå på alls vilket betyder att kärnfrågan hamnar ur fokus. Katrineholmskurirens försök att förstå sig på kostnaderna och innehållet i de sociala mediesatsningar som gjorts är att jämföra med att skicka Jimmie Åkesson till Migrationsverket för att skriva ett granskande reportage.

Det som orsakar detta handlar dels om det jag beskrev för några veckor sedan gällande Staffan Heimersson syn på nätet, hur våra olika värderingssystem krockar. Det spelar ingen roll i detta fall hur mycket vi skriker på att öppenhet är bra och att journalistiken ska ske i demokratins namn. När värderingsgrunden är så analog och kunskapen är så låg som den uppenbart är hos inblandade journalister och ansvarig utgivare på Katrineholmskuriren kan det inte annat bli än så här. Kunskapsglappet blir oöverstigligt. Dessutom är det kryddat med en hel del lokala mellansvenska intriger och starka uppfattningar om vad en kommunchef bör syssla med.

DIGITAL OCH ANALOG RASISM

Till den digitala analfabetismen jag skrivit om ser vi nu också att det växer fram beteendemönster som vi skulle kunna beteckna som digital och analog rasism. Wikipedia definierar rasism som ”en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra. ..Rasism används för att beteckna ett synsätt, ett sätt att behandla människor, och/eller en samhällelig struktur.” Vi får se upp hur vi behandlar varandra tänker jag när jag läser floden av kommentarer runt Katrineholmskuriren. Vi måste förstå var vi befinner oss värderingsmässigt. Vi måste hitta strategier för att hantera att det inte finns en samsyn på nätkommunikationen syfte, innehåll och relevans.

Vi kommer se regler, förordningar på varje arbetsplats där de egna värderingarna och den egna kunskapsnivån kommer att styra  i synen på hur den digitala samtiden ska hanteras. Det händer pga av att det saknas digitala strategier och insikter om nätet – det är ett problem att initiativ här sker för slumpmässigt och den egna förförståelsen för styra allt för mycket. Det sker idag. Dagligen. I stort som smått. Själv kommenterade jag förra veckan i Sveriges Radio Kronoberg ett fall där en vårdgivare förbjudits vara vän med vårdtagaren av sin arbetgsivare, dvs kommunen (trots att initiativet kom från vårdtagaren). Eller skolledarna som bestämt att trots att personal mobbas på Facebook ska Facebook inte användas av skolan eftersom det är en tjänst som används på fritiden. Fotbollslandslaget har förbjudits att twittra eller blogga under landslagskamper. Simon Bank skriver om det absurda att man förväntas leverera t.ex. avgörande straffar men får veta att det är farligt att skriva saker på internet.  För övrigt har den historien den roliga twisten att norrmännen driver med svenskarna och erbjudit sig vidareförmedla det svenska landslagets upplevelser. Martin Olsson passar därför på att hälsa  från det ”internetförbjudna” svenska landslaget via Morten Gamst Pedersens blogg. Tipstack: Andreas Wingren.

VEM HAR RÄTT?

Så vems värderingsgrund är rätt? Vems värderingsgrund och kunskapssyn kommer att vara den dominerande? Den som fattar de avgörande besluten vare sig det handlar om en kommunchef eller chefredaktör kommer att styra beroende var man själv står värderingsmässigt och kunskapsmässigt i relation till digitala och analoga perspektiv av kommunikation. Det här är viktiga frågor nu. Vi kan inte låta personer i vissa nyckelpositioner ha en extremt analog värderingsgrund och låg kunskap om nya kommunikationsverktyg. Det kommer att ställa till med problem och leda till t.ex. ojämlik vård, ojämlik skola eller förhindra demokratiutveckling. Jag upplever att vi står vid ett vägskäl. Vi ser vad dessa kommunikationsverktyg möjliggör. Inte minst nu senast i Egypten. Kunskapen på en instrumentell nivå ökar för varje dag. Vi vet hur vi öppnar ett konto på Facebook och vi är flitiga sociala medieanvändare. Men sen då. Hur säkerställer vi att man inte pga sin egen försförståelse förhindrar den möjliga utveckling för ett företag och en organisation som anammar de nya kommunikationsverktygen. För vid sidan av den stora kunskapsklyftan handlar det också om vilken väg vi väljer att gå vad gäller hur öppna vi är mot varandra. Här behöver vi också inse att det skett stora förflyttningar. Beteendevetare jag mött den senaste tiden ställer mig nyfiket den spännande frågan ”är det här normalt?”.

Så kunskapen om att öppna konton räcker inte. Det handlar också om vår förståelse och förmåga till tolkning. Det handlar om förståelse för att gränserna mellan privat, personligt och professionellt skiljer sig åt för alla. Det handlar om förståelse för att en tweet av det slag Katrineholmskuriren publicerade från kommunchefen ”tycker synd om mig själv, äter godis” inte alltid kommer att landa väl hos mottagaren. Istället för att det blir ett socialt kitt som tillför något just för att det är lite lite personligt,  kan det lika gärna upplevas som för personligt och  tramsigt. Jag stöter på det här dagligen. Hur berättelser som får stor uppmärksamhet för att de berör och ger perspektiv av livet av andra upplevts som provokation och ren vardagsporr som förminskar avsändaren i mottagarens ögon. Och här blir ju frågan. Har jag som avsändare råd med det? Eller kan jag göra något för att bli mer begriplig. Den frågan måste jag ställa mig som avsändare.

För många spelar detta ingen roll alls. För andra kan det handla om de inte kommer att ha fortsatt förtroende för det uppdrag de har.  Catarina Nitz från Katrineholmskuriren kommenterar händelserna i veckan  och det finns mycket att säga om den texten men jag låter bli, men lyfter en formulering som berör detta med hur vi uppfattar saker: ”Det är bra att han meddelar sig med kommuninvånarna och beskriver vad han gör på sitt arbete. Men i mitt gammelmediahuvud är det på gränsen till osmakligt att han använder samma medium till att förklara sin kärlek till sin fru. Han kan väl ha en privat- och en jobb-twitter?”.

Har hon fel eller rätt? Hur kan Catarina Nitz och Mattias Jansson förstå varandra. De här frågorna måste vi hantera i vår vardag. Ytterligare ett exempel: en händelse som berört många människor starkt och som de vill diskutera, är hur man på arbetsplatser kikar snett på de kollegor som gick med i Facebook-gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?” Inte för att de hade sympatier med Mona Sahlin utan för att de tolkat sina kollegor som starkt antidemokratiska genom den handlingen. Vad händer då på arbetsplatsen när vi går och tittar snett på varandra efter att ha fullständigt missförstått varandra.

Vi måste på arbetsplatser hantera de här frågorna. Det här är en del av effekten av digitaliseringen. Min egen bild är ju att det de sociala medierna ger oss chans att se mer av varandra på ett sätt som är mycket positivt, 360 graders genomlysning som gynnar oss. Ett generellt öppnare samhälle gagnar även arbetsklimatet. Men. Gränsförflyttningen pågår nu. Vi måste ha respekt för det. Och vi måste våga fundera över var vi är på väg. Vilken väg kommer vi att välja. För mig är det inte givet vad den stora massan kommer att vilja välja över tid även när vi har en situation där de digitala verktygen är vardag. Klarar vi de konflikter och den tydlighet detta kräver av oss också om vi ska använda dem eller kommer vi omdefiniera detta. De perspektiv som finns på Katrineholmstidningen finns dels bland kommunmedborgarna dels runt oss alla. Och vi löser inget genom att kalla varandra för bloggvalpar eller idioter. Ingen kan förändra den andre om vi inte förstår var den andre befinner sig (fritt efter Kirkegaard). För mig blir det här en fråga som kan jämföras med de insatser som gjordes för att öka läskunnigheten. Vi måste lägga  fokus på att öka  den digitala ”läskunnigheten”. så får vi tillsammans se hur vi hanterar gränsförskjutningarna över tid. Jag tror också att vi ibland agerar på ett sätt som skrämmer mer än inkluderar…

ÄR NYA MAKTKLUSTER BÄTTRE ÄN DE FÖRRA?

Ytterligare en faktor som blivit tydlig just i denna händelse är hur stark den digitala maktstruktur som finns är. Hjälper kommunchefen eller illa behandlade kunder att få stort medieutrymme. Vilket är fantastiskt för de enskilda individer det berör och som hamnat i kläm. Men jag vet egentligen inte vad som oroar mig mest. Katrineholmstidningens världsbild som ju ändå känns utdöende eller den uppmärksamhet det här får för att det råkar beröra någon som finns i vårt nätverk. Jag är så extremt kluven här. Jag gillar att  saker kan förändras – jag gillar framför allt att Mattias Jansson får sitt stöd och kan når ut med sina erfarenheter till fler kommuner. Men ser också hur det som sker när vi framgångsrikt far fram som en svärm gräshoppor och äter upp alla analoga grästuvor vi ser skrämmer. Och vilka är vi som gör det här urvalet? Och hur många ”övergrepp” missar vi? De sociala medierna kan ju inte hela tiden vara ingången. I Katrineholm handlar det om kommunalpolitik 2011 och inte sociala medier egentligen.  Marcus Jerräng reflekterar över samma sak:

Hjälp mig här. Hur ska vi hantera det här? Oroas ni inte över de digitala maktkluster som bildas. Och visst jag vet att de är fler, jag vet att de inkluderar nya personer eftersom fler har tryckpressarna nu.Men om det bygger på att de helst ska gå via ”våra” filter och nätverk för att fångas upp blir ju problemet inte alls löst. Det är ju som kunder som tror att sociala medier bara är en kampanjkanal. Vad har man åstadkommit då? Inget av det som är sociala mediers kärna. Egentligen.

Jag är ju cyberoptimism men ser också hur enkelt det är att falla in i gamla beteendemönster. Och maktstrukturer med hierarkier har verkligen sin egen logik även de digitala sådana. En väldigt gammal och väl etablerad logik dessutom. Vi måste framöver ägna lika mycket tid som vi ägnat åt att diskutera journalistrollen åt att ifrågasätta vår egen agenda och våra egna maktkluster. Med vi talar jag kanske om de 11 000 internettalibaner Intellecta idenitifierat och skiljer sig de numer så mycket åt från de som redan tidigare hade röster. Jag låter Marcus Jerräng ställa  frågan:

TEKNIK VS MÄNNISKAN

Jag fick häromdagen en fråga som gjorde mig ställd. Det var i Rapport och det var en fråga om internet var en förutsättning för revolution och demokratiska processer idag. För mig stannade tiden i den sekunden jag fick frågan. För det är enkelt att se vad jag borde svara. Ett solklart ja. Väl medveten om att sekunderna tickade tog jag ändå tid för att vända på resonemanget. Det är självklart att internet behövs, kommer att förstärka, snabba på sådana processer och är ett demokrativerktyg av rang. Men se vad som hände i Egypten. Trots att internet stängdes av fortsatte självklart revolutionen. Människor ville förändra sin situation. Påverka. Verktygen underlättade det. Men förutsättningen fanns ju i deras egen drivkraft och upplevelser under åren under den förtryckarregim som funnits,  inte i tekniken. Det är inom oss drivkraften till all förändring skapas och tar fart. Vore jag Katrineholmskuriren skulle det vara en möjlig utgångspunkt för en granskning av kommunens socialamediegranskning. Inte läsar- och internetförakt.

/Brit Stakston

Några bloggar med lite olika perspektiv på frågan, uppdateras kontinuerligt:

Katrineholmskuriren börjar ställa sig de relevanta frågorna med mindre insinuant ton. Precis så är det – Kommunchefers rättigheter och Katrineholms skyldigheter

Krister Wistbacka, chefredaktörens ledarblogg – skriver här om mötet med Mattias Jansson i Studio Ett igår

Inslaget i Studio Ett om händelsen ovan och vi kan konstatera att det blev en riksangelägenhet…say no more om mediemakten som finns i de digitala nätverken…

Gert Frost funderar över vad detta handlar om –demokrati, maktkamp eller revirpinkande. Själv blir han mest förvirrad vilket känns trist.

Mattias Janssons stora genombrott, Katrineholmskuriren summerar diskussionerna som varit och hur de ser på dem.

Pontus Löf skriver om hur intervjun kunnat se ut om inte fördomarna varit som de är. Jag vill se samma intervju fast med kommunchef, de förtroendevalda och fra kommunmedborgarna än en konsult som svarar på varför Katrineholm arbetar med sociala medier.

Underskatta inte sociala medier, Helsingborgs Dagblads chefredaktör Lars Johansson

Mattias Jansson är den twittrande kommunchefen, Internetworld

Arabiska passar bättre för sociala medier än många språk, Annika Beijbom

Morris Packer faxar brev till ledarredaktionen efter att ha dragits in på ledarplats efter att ha hjälpt Mattias Jansson med svaret på frågorna.

Hur en klantig reporter blev #kkgate, Kraschkurs

Vikten av kunskap och utbildning, Kristina Alexandersson

Journalisten kommenterar och kommenterar inte men rubriken säger ju vad de valt att hänga upp sig på….Kommunchef avslöjade frågor på sin blogg