Sökresultat för: facebook

BEFRIAD ZON: Öppet brev till näteliten

Kära nätelit,

Vi får inte tappa bort historien, vårt ansvar är att bygga broar till den.

Debatten om huruvida digitaliseringen betyder något för samhällspåverkan kantrar lätt åt än det ena än det andra hållet. Utopiska visioner av framtiden från oss nätentusiaster ställs mot nästan dystopiska perspektiv från de mer skeptiska och särskilt de etablerade makthavarna Och medborgarna som står helt utanför debatten upplever nog ofta att de är precis lika maktlösa som de var tidigare. Dagligdags finns lika mycket traditionellt maktspel kvar på arbetsplatser eller i kontakten med företag och organisationer. Människor som försökt engagera sig i det som berör dem i sin närmiljö möter ofta ett lika traditionellt organisationsarbete som förr. De upplever säkerligen att det inte finns ett givet intresse eller utrymme för den lust som finns hos dem för att engagera sig för en verksamhets frågor.

Detta samtidigt som den arabiska våren och delvis även Occupyrörelsen som globala sammanlänkade företeelser verkligen pekar på möjliga nya vägar för samhällsförändring. Sociala medietjänster som skapar kontaktytor över hela världen i ett vackert spunnet nät fångar oss inte alls utan gör tvärtom att vi gemensamt kan ta ansvar genom att vi förstår varandra bättre. Med större kunskap om orättvisor och ojämlikhet vill vi förändra. I spänningsfältet runt våra starka identiteter och ny teknik, känner vi som individer en stor samhörighet med globala skeenden och vi ser oss och våra handlingar i ett större sammanhang.

Gillar vi nätet för mycket?

Självkritiskt undrar jag ändå om vi nätentusiaster ibland inte bidrar mer till att utvecklingsmöjligheterna avfärdas istället för att de leder till förnyelse. Journalisten Paul Frigyes sätter fingret på min känsla när han beskriver konferensen Webbdagarna DN kultur ”som en toxisk blandning av idealistiska visioner, övertänd teknikentusiasm och krass kommersialism. Allt som klassats som sociala medier är positivt och demokratiskt”.

I mina mörkare stunder undrar jag om vi vars affärsidéer utgår från en okunskap börjar bli de som allra mest håller fast vid att det är svårt. Nu är det vi som ofta talar om nätet och dess företeelser som om de lever sina egna liv gärna med en undertext av att det är bättre om det sker genom nätet där det ”minsann” händer saker. Det är vi som är dåliga på att se sambanden med tidigare skeenden. Vi beskriver gärna en värld med en alldeles egen logik där allas röster är lika mycket värda, samtidigt som det läggs stor vikt vid nya sätt att mäta influens. Det skapas system  för hierarkier och påstådda nya demokratimönster ses överallt utan att verkligen ta in den fulla betydelsen av vad faktisk demokrati betyder och kräver.

Insikten finns överallt

Med ett faktum att det finns en allt bredare användning av nätet står vi på tröskeln till reell förnyelse av alla verksamheter. Det är så lite som behövs för att det ska ske innovation fullt ut. Internet som mobiliseringsstruktur har blivit allt tydligare dvs  och hjälper oss att mobilisera och engagera oss.  Kollektiv handlingar sker oberoende av tid och plats på samma sätt som medier och tv bidrog till den sortens engagemang tidigare.

Lusten att förstå finns alltså nu. Insikten om ett kunskapsbehov likaså. Det handlar om att tillfredsställa det. Inte med färdiga svar om teknik- och plattformsval utan genom att svara på frågor av mer allmän karaktär, ge trygghet och visa på nyttan vilket i sin tur leder till verksamhetsutveckling. Det är i den här kontexten det är ledsamt att se hur lätt gamla former av maktmönster uppstår. En ”nätelit” som var först om att se möjligheterna slutar värna allra mest om att bidra till att bygga broar mellan ”gammalt” och ”nytt” för att skapa de nödvändiga synteserna, vare sig det handlar om journalistikens roll eller demokratiutveckling.

Historielösheten får mig att skämmas

Det senaste året har det funnits många tillfällen där jag märkt att vår syn på nätets möjligheter ibland tenderar att bli fullständigt historielös när vi talar om digitalt engagemang som så samhällsomdanande. Medierna fortsätter prisa experterna som dock bara kan nätet och inte sakfrågorna. När det idag finns både nätkunnande och innehållskunnande hos aktörer verksamma inom många av alla de områden som berörs av digitala fenomen. På senaste tiden har det varit tydligt i diskussionen runt #kony2012 som i nyhetsinslag eller i premiäravsnittet av ett nytt program om internet hos Sveriges Radio.

De miljontals delningarna av ett YouTube-klipp borde fungera somt konkreta exempel på nya former av engagemang som kan integreras med rådande arbete i regionen. Det angelägna är att se hur det engagemanget kan tas från nätet till verklig handling. Och då talar jag inte om den eventuella möjligheten av att det sker massdemonstrationer över hela världen som tapetserar städer med affischer på Kony, från demonstrationskitet, den 20 april. Jag menar frågan om vad de idéburna organisationerna som redan arbetar med barns rättigheter och barnsoldater kan  lära sig av det engagemang som #kony2012 skapat. Och vad kan de 87 miljoner som valt att dela videon bidra med på lång sikt för att verkligen förändra situationen för världens barn? Vi som förstår nätmekanismerna måste ta ett ansvar för att stärka relationen däremellan. Inte beskriva de många delningarna som något som för första gången i modern historia ger oss hopp.

Demokrati fanns innan nätet

Det är angeläget att förstå hur demokratiska processer och samhällsengagemang kan utvecklas tack vare ny teknik men det gäller samtidigt att ha ödmjukhet, respekt och förståelse för århundraden av samhällsengagemang som fört oss dit där vi är idag. Revolutioner, lusten att förändra och engagera sig föddes inte med nätet. Nya verktyg hjälper oss att mobilisera och organisera men demokrati kom inte med tekniken och slutar inte med den heller. Det nutida samhället har utvecklats allt sedan grekerna och vi har sedan 1700-talet skapat den moderna demokrati vi har idag där allt fler länder har ett statsskick där makten i allt fler länder utgår från medborgarna via allmänna och fria val.

Det civila samhällets roll i samhällspåverkan har alltid varit stort och betydelsefullt för samhällsutvecklingen och gett redskap till dem  utan formell makt för att lyfta frågor i samhällsdebatten som inte stått på den politiska agendan. Kunskapens roll i demokratisering av ett samhälle är lika viktig då som nu. De traditionella folkrörelserna var med och införde bibliotek i Sverige och idag är självklart wikipedia, bloggosfären och andra sociala medier viktiga kompletterande redskap i den moderna folkbildningen.

Aktivism och engagemang har alltid burits via olika former av civilt engagemang. I Sverige är begreppet folkrörelse centralt och folkrörelseforskarna Åsa Wettergren och Andrew Jamison som skrivit boken Sociala rörelser- politik och kultur. beskriver vad de kallar sociala rörelser såhär:

”en social rörelse är ett slags organiserat (i lösa nätverk, grupper eller organisationer) kollektivt handlande, vars aktörer delar vissa grundläggande föreställningar om omvärlden, känner solidaritet med varandra och befinner sig i konflikt med det etablerade systemet inom det område där de verkar och framför sina protester. För att räknas som en social rörelse krävs också att protesthandlingarna och den kollektiva identitet som rörelsen etablerar uppvisar en viss varaktighet över tid…”

ur texten Rörelseforskningens historia och perspektiv. 

De båda forskarna talar om den ”kollektiva identiteten” som finns när man har gemensamma föreställningar om omvärlden och hur de ”rörelseaktiva” känner en gruppsolidaritet med varandra. Exakt det vi nätälskare upplever efter en helg på en skärgårdsö på webbcampet SSWC eller efter vilket umgänge som helst med valfri organisation eller gruppering. Men när vi nätaktiva talar om upplevelsen runt SSWC, med både lägersång och lägertröjor, är beskrivningen av det som om även det sker för första gången i modern historia. Vi talar till och med om det i termer som ”riktig demokrati”.

Digitalt engagemang som social rörelse?

Jag vill se dessa båda rörelser smälta samman. De ”gamla folkrörelserna” och de nya digitala globala rörelserna som ofta har rättvisa i fokus.

Det är spännande att se på hur olika former av digitalt engagemang kan appliceras till folkrörelseforskarnas resonemang om kollektiv identitet och hur de ”sociala rörelserna” skiljer sig från så kallat ”aggregerat socialt handlande”. Det sistnämnda är alltså ”situationer där många människor utför samma handlingar, till exempel runt fenomen som rusningstid och modeflugor”. Man gör helt enkelt det alla andra gör.

Det är exakt där vi, på en nivå, kan placera in ett videoklipp som #kony2012. För många är det endast en sådan social handling, att göra det alla andra gör, men det kan med rätt strategi omvandlas till en social rörelse. Forskarna beskriver att det i det sociala handlandet inte finns delade gemensamma föreställningar om vad som ska förändras och att handlandet inte utmanar etablissemanget. Handlandet bygger alltså inte på konflikten med makthavare vilket däremot finns inbyggt i de sociala rörelserna som bygger på kritik mot det etablerade systemet och utgör därmed ett viktigt fotarbete för demokrati och folkbildning. Ett arbete som idag ofta glöms bort som betydelsefullt av den elit som behärskar nätet men som inte agerar på samma långsiktiga sätt och då blir demokrati och delaktighet lätt (och folkbildning) bara vackra ord.

Jag ser hur det digitala engagemanget verkligen balanserar på gränsen mellan en social rörelse och ett socialt handlande. Det finns också studier som visar att de som är engagerade digitalt i ideellt arbete tar med sig det engagemanget utanför nätet.   Det är här de etablerade organisationerna blir viktiga verktyg både för att de i sitt arbete har långsiktigheten och uthållighet i sina gener och djup kunskap om de frågor som plötsligt blir till många sociala handlingar. Och de behöver ta ansvar för vilken vågskål som kommer att väga tyngst när digitala fenomen fladdrar förbi. Den mer ytliga sociala handlingen eller den långsiktiga sociala rörelsen som vill och kan förändra.

Nätet förändrar alla verksamheter

Idéburna verksamheter har också utvecklats av nätet. Sociala medier synliggör det spontana engagemanget som sker utanför etablerade organisationer men också allt det engagemang som finns i traditionella organisationer blir synligt för fler. Engagemang smittar när det synliggörs. Fler kan komma närmare organisationsarbetet och om en medlem skriver en statusuppdatering om att de är på möten så kan andra medlemmar om de vill kommentera detta och komma med inspel – om de organisationsaktiva bjuder in till detta. Den typen av synlighet fanns inte tidigare. Transparensen smittar och bjuder in både nya och potentiella medlemmar. Deras ansvar handlar också om att bygga broar.

Den aktör i Sverige idag som kommer närmast detta med att agera i gränslandet mellan dessa båda rörelser som de ”gamla folkrörelserna” och de globala nätaktiva rättviserörelserna präglas av är Miljöpartiet. Vilket är exakt varför de blir mycket farliga för sina politiska motståndare inför valet 2014. De har bestämt sig för att arbeta långsiktigt med nätet som infrastruktur  i sitt medlemsarbete och framför allt för att lyssna på de som valt att engagera sig för dem.

Fler problem än digitaliseringen måste lösas

I en värld som inte löst en mängd problem som skapar ett jämlikt samhället finns det ett behov av att öka engagemanget och delaktigheten i samhällsutvecklingen. Vår samtid bjuder verkligen på den möjligheten. Den visar vad engagemang, passion och människors nätverk kan åstadkomma. I kombination med ny teknik blir det de nya digitala folkrörelserna. Som förändrar.

Men det är inte antingen eller utan både och. I Almedalen 2011 frågade jag människorättsaktivisten Jesse Jackson om vad han trodde de sociala medierna hade kunnat betyda  för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Hans svar kom direkt ”the change would have come sooner” samtidigt som han genast betonade vikten av det fysiska mötet och Kings förmåga att skapa engagemang. Exakt så.

Nätet som infrastruktur skapar möten som åstadkommer förändring. Stort men inte större än människans lust att förändra sedan urminnes tider. Och inte större än tidigare generationers demokratisträvanden. Tekniken bjuder in men kan lika lätt stänga ute precis som varje ordenshus eller parti gjort från tid och annan. Bara för att tekniken finns och det går fortare är det inte viktigare och mer på riktigt. Vi som gillar nätet har ett ansvar för att säkerställa att vi inte stänger ute någon utan bjuder in de som inte vill, kan eller hunnit. Jag jämför det konsekvent med läskunnighet. Vi behöver vara bron emellan och inte kraften som söndrar ytterligare. Och när alla har lärt sig läsa får VI nätentusiaster börja lyssna och lära. Och inte bara tala om hur världen ska se ut. För det vet vi inte bättre än någon annan bara för att vi startade twitterkonton före de flesta andra.

 

/Brit Stakston

 

Klart du är googlad!

  • 21 mars 2012
  • Kategorier: Blogg

Dokument Inifrån sänder ”Du är googlad” imorgon och med hjälp av tre personers historier ges en timmes folkbildning om hur vi kan hantera vårt digitala jag. Mitt största bidrag som en av de intervjuade är egentligen titeln på programmet. Att gå från mer värderande skisstitlar om nätets våld till det mer värderingsfria ”Du är googlad” bidrar till folkbildning mer än skrämselvinkeln. Det är nämligen ett oerhört viktigt program. Det skapar insikt om hur viktigt det är att även om du inte ens gillar Facebook bör du säkerställa att den du är också finns speglad på nätet. Att vi inte passivt ska låta någon annan aktivt styra den bilden. Dessutom landar också programmet i det vackra och stora i att hemligheter numer inte kan ägs av en enda individ utan av alla. Och att det ger en styrka att det inte är en eller några få personer som får makten över våra liv för att de vet ”en hemlighet”. Transparens skyddar! Dessutom tack vare att journalisten Johan Ripås använder sig själv som case snuddar också programmet vid en mycket angelägen frågan – den om vikten av att vara varsam med den egna nätmakten. Att ge mod att utmana de med stor nätmakt eller de som lärt sig verktygen. Har vi någon chans mot dem som gapar högst eller lärt sig tekniken för hur du syns på förstasidorna på Google? Johans historia i ”Du är Googlad” visar att det är möjligt. Och visar nu i slutänden att det alltid handlar om oss människor. I våra digitala och analoga möten.

Min medverkan består av att resonera om hur vi ska förhålla oss till  att var och en av oss via nätet kan få en tydlig bild av en individ.  Hur värderar vi det vi ser beroende på en analog vs digital värderingsgrund. Minns hur jag efter att ha talat med journalisten Johan Ripås första gången googlade honom. I hans sökresultat då fanns ingen egen närvaro dvs Johan hade inte en blogg, ett twitterkonto eller ens ett Facebookkonto som tog plats. Det som framför allt fångade ögat var en negativ bloggpost skriven av en person som tidigare intervjuats som var missnöjd med i vilket sammanhang hans intervju hamnat.

Den personen var en känd person med stark medieplattform och med en stark blogg dvs en blogg som tack vare de många läsarna och de många inlänkarna får en styrka som konkurrerar ut det mesta som dyker upp som talar om Johan efter det. Det var nämligen en bloggpost av  Alex Schulman och i inlägget beskrev Alex  sin avsky för det han påstod Johan gjort honom i samband med en dokumentär om knarket runt Stureplan. Hur han en dag hoppades kunna ge Johan sparken av just den anledningen. Av en av Sveriges mest medievana personer. Ord som för den oinvigde kan bli sanningar. En man med nätmakt.

Detta inlägg syntes så tydligt i Johans sökbild dels självklart pga den nätmakt Alex har men också ett resultat av att  Johan av personliga privata skäl inte haft tid att försvara sig eller ta tag i sin digitala identitet. SVT hade inte heller som arbetsgivare kommenterat påståendena om hur intervjuer klippts samman. Det enda perspektiv som fanns i sökresultaten var just Alex.

När jag hade min första kontakt med Johan kretsade inte ”Du är Googlad” om Johan. Det skulle handla om vad den digitala identiteten betyder och vad man kan göra åt det. Under de inledande intervjuerna dök sedan tankarna upp hos Johan om att använda sig själv som case. Att visa hur man hands-on kan göra via sin egen historia. Jag tror det säkert orsakade många diskussioner hos SVT, är det rimligt att de kliver in och hjälper en anställd med hjälp av sin egen mediemakt mfl liknande perspektiv. Nätdoktorn Nikke Lindqvist, Sveriges absolut mest välmeriterade sökmotoroptimerare var redan inkopplad för att kommentera de medverkandes sökprofiler men nu fick han en ny uppgift. Nackdelen med att göra strategin för att ordna upp sina sökresultat synlig är ju att man råkar ut för de som vill förhindra den processen. Det kan vara konkurrerande sökmotorkonsulter som vill misskreditera Nikke dvs bevisa att det han säger sig kunna göra inte sker. Det handlar också om att de som en gång orsakat de negativa träffarna vaknar och agerar. Men också de som går in och försvarar för att stärka upp med fler positiva inlägg. Allt detta har hänt i fallet runt Johan Ripås sökresultat. Nikke Lindqvist har haft ett drömrealtidscase om reputation management som varit spännande att följa. Allt är förstås i sann Nikke-anda briljant dokumenterat. Och en lärobok i ”så här gör du om du är misskrediterad på nätet”.

Jag minns den första intervjun och när vi mot slutet gled in på Johans egna nätnärvaro. Det här var fortfarande på idéstadiet om Johans egen historia kanske skulle vara med själv. Hans fråga till mig om ”vad ska jag göra då?” var enkel att svara på. Han fick förstås samma råd som de han fått av  Nikke och som de sedan arbetet med, dvs att säkra hans egen närvaro och att ”du måste ta plats själv”. Allt det vi kommer att få följa i morgondagens program.

 ”Men spelar det någon roll då, att jag har den här träffen?” undrade Johan och det svaret krävde längre resonemang. För det är klart det spelat roll. Det är här våra analoga vs digitala värdegrund spelar stor roll. Jag minns min egen reflektion vid genomläsningen av det Alex påstod om Johans journalistiska metoder (vilket var helt ogrundade anklagelser). En mindre medievan person  hade definitivt dragit öronen åt sig. Även för mig trots medievana väckte det en varningsklocka som ledde till att när jag mötte Johan var oerhört tydlig med att fråga exakt vad han ville prata om och tydliggöra vad vi enats om att mitt bidrag skulle vara. Vi hade nämligen vid vårt första samtal resonerat om andra tänkbara perspektiv eftersom jag precis som de andra involverade i programmet också har personliga erfarenheter av området. Johans digitala fotspår påverkade mig definitivt under vårt första möte och det finns säkert intervjupersoner som backat ur.

Den bild vi får av oss som individer via sökmotorerna påverkar. Men vi ska inte bli helt förtvivlade. Vi återbekräftar kunskap genom att gå till fler källor. Man lyssnar inte bara på en röst. Jag letade självklart vidare, hittade att Johan låg bakom den utmärkta dokumentären ”Säljsekten”, självklart stärker hans arbetsgivare hans trovärdighet, hans kontakter med Nikke som stärker trovärdighet i relation till mig (ringde Nikke och riskbedömde) men framför allt handlade det om Johan själv. Våra samtal och den han visade sig vara i mötet med mig. Här och nu. Och efter det spelar sökresultaten mindre roll. Men vi får se i programmet att det beslutet kan vara svårare att ta för en arbetsgivare, titta på trailern här så förstår ni vad jag menar.

Efter det undrade Johan ”Och hur gör jag med Alex Schulman då?” Det svaret var enkelt ”Ring honom!” Vi ska inte bli passiva – ta plats berätta den egna historien, visa vem man är som vapen mot förtal – låta andra berätta sin historia men någon gång, längre fram på resan….så våga ring, ta personlig kontakt – sträck ut handen.

Det är nu dagen före programmet och hos Nikke får vi veta hur sökresultaten ser ut idag. Vad har bevisats? Ja solklart att det går att förändra sina sökresultat. Men också insikten om att nutiden alltid vinner över dåtiden och att det i slutändan handlar om oss som människor. Ytterst ger det djup förståelse för att hela våra liv snart finns i våra sökresultat och en påminnelse om att vara mindre dömande och mer utforskande. Vi gör alla smarta och mindre smarta val under våra liv. Kloka och mindre kloka bloggposter kommer att skrivas. Vi möter alla hat och kärlek under vår livsresa. Och när stora delar av det återspeglas digitalt måste det hanteras. Annars kommer det digitala jaget ta över och förhindra t.ex. karriärsteg eller vänskapsrelationer.

Tack till de två modiga medverkande som kommer att hjälpa andra genom sina historier och tack till ”Nikke Nätdoktor” som så pedagogiskt delar med sig av hela sin yrkeskunskap samt förstås extra stort tack till Johan för ditt gedigna arbete och dina kloka funderingar om vår digitala samtid. Jag hoppas också att diskussionen efteråt skickar en signal till oss som har nätmakten eller förstått tekniken för att få våra röster hörda att vara lite mer varsamma med hur vi beter oss. Och framför allt hoppas jag att programmet ger landets alla rekryterare, arbetsgivare, arbetskamrater, kollegor och grannar mod att inte bara gå den enkla vägen. Den via våra sökresultat.

/Brit Stakston

Uppdaterat: Anders Thoresson, DN har skrivit om ”Är du sökoptimerad

Nikke och jag har skrivit en debattartikel hos SvD, Ta kontroll över din nätidentitet

Vilken världsbild vill vi förmedla?

Veckans ifrågasatta Facebookundersökningen togs idag upp i radioprogrammet Medierna. De diskuterade i huvudsak PR-upplägget (lanseringsstrategin) vilket jag egentligen inte är intresserad av att kommentera. Jag förekom i inslaget men intervjun kretsade i övrigt runt saker som inte berördes – detta om varför trivialiseringen och den ensidiga vinklingen är intressant att reflektera över som i förlängningen allvarlig för samhällsutvecklingen (om vi lägger alla sådana artiklar samman). PR-mässigt för inblandade parter har ju undersökningen fungerat fantastiskt bra! Både för spridningen av studien och de båda medverkandes personliga varumärken.

För de medier som valt att ta upp undersökningen finns dock två frågor att reflektera över:

  1. Vilken världsbild bidrog vi till att sprida om de sociala medierna? (nej det handlar inte om konsekvensneutralitet det handlar om valet att ej använda raka rubriker och ställa kritiska frågor relaterade till ämnet och vara källkritiska)
  2. Hur förhåller vi oss till undersökningar framöver? (I rapporteringen gavs inte fullständig beskrivning av studiens metod till läsarna eller tittarna. Vaga referenser till Göteborgs universitet angav en tyngd i rapporten och dess resultat som inte stämmer helt. Rapport valde till och med att dagen efter sitt egna inslag om studien förtydliga för tittarna att undersökningen inte hade ett slumpmässigt urval. )

Det andades verkligen klassisk larmjournalistik över rapporteringen kopplat till undersökningen. Jag tror ju psociala mediers pusselbit i samhällsutvecklingen och är därför sedan länge genuint intresserad av att följa mediebilden runt dem. Det är relevant att reflektera över vilken världsbild den här typen av medierapportering bidrar till och hur den eller andra liknande artiklar bidrar till förståelsen av digitaliseringen. För mig är digitaliseringen synonym med läskunnighetens roll i samhällsutvecklingen. Kommenterade undersökningen både i Nyhetsmorgon på temat sociala medier skildras negativt och i två inlägg i veckan: ”Undersöknings-PR och skrämseltaktik om Facebook” och senare apropå nyhetsbevakningen ”Medier om sociala medier gör larmjournalistik”. Det har alltså inget att göra med studiens resultat egentligen. Hade Facebook rent vetenskapligt visa sig vara farligt hade det ju varit viktig information att förhålla sig till.

Ida Nilsson (som ligger bakom undersökningen tillsammans med Leif Denti) menade i programmet att det är medierna som valt den ensidiga rapporteringen och inte något de själva valt.

Klart det inte är så enkelt som att skylla på medierna. Visst det har verkligen inte varit en allsidig nyhetsrapportering. Men det egna ansvaret måste man ändå själv också ta när man väljer att låta sig intervjuas och bestämma sig för ”Vad vill jag berätta?”. Avsändarna har ju lika mycket själva bidragit till bristen på nyansering genom sitt sätt att presentera undersökningen. Det har självklart att göra med vilka frågor som ställs men också vilka svar man ger och framför allt den information man inte passar på att ge trots att tillfälle finns under en intervju. Det har att göra med vilka rubriker man söker och sätter själv när man berättar om undersökningen och vilken data man kopplar till vilka samhällsfenomen.

Delar av medierapporteringen och hur undersökningens resultat presenterades:

Intervjun i Nyhetsmorgon ”Den som använder Facebook mycket är mer olycklig” kretsar runt lösa resonemang om illusionen av lycka vs olycka och landar i beroendeperspektivet utan att vare sig Denti eller Nilsson på ett seriöst sätt själva ger fler perspektiv på tolkningen av studiens resultat och detta med beroende. Här går man själv i larmjournalistikfällan genom att inte sätta ett sådant beroende i relation till människors kommunikationsberoende generellt. Stressen över att inte ha batteri i mobilen eller tillgång till mail. Och på frågan om Facebook är farligt så ges svaret ”Inte jättefarligt men vi har sett ett samband så det finns där…”. Vill man inte att nyhetsrapporteringen ska landa i beroende och farligt så måste man fundera över de svar och de perspektiv man själv lyfter in i resonemangen. Spelar ingen roll vilka frågorna är, särskilt inte i sändning där man har möjligheten att nyansera och ta udden av ordval som ”farligt” eller ge fler nyanser på ”beroendet”.

I Rapports sändning säger Ida Nilsson att det  finns några saker att tänka på vad gäller Facebook ”Att det kan utvecklas ett beroende och man kan må dåligt” och Leif Denti slår fast att Facebook är ”otroligt vanebildande” han talar om ”en omedveten vana” genom att Facebook öppnas varje gång vi startar datorn.

DN skrev om undersökningen under rubriken Facebook sprider olycka och Ida Nilsson lyfter just beroendet och hur det resultatet överraskat dem. Det blir ju att förstärka beroendet när vi har en verklighet där människor generellt är beroende av kommunikationsverktyg. Facebook tagen ur sin kontext är intressant att man vill bidra till. Och i artikeln citeras Denti ”Det är farligt att vistas på Facebook om man inte förhåller sig skeptisk till den information som man utsätts för”. För mig finns inga ursäkter, citat har man alltid rätt att kontrollera och här bär man själv ansvar för den fortsatta rubrikvinklingen och för att larmjournalistiken fortsätter florera.

SVT Gomorron gjorde en intervju dagen efter det stora undersökningssläppet ”Facebookångest”. Här lyfter SVTs programledare in perspektivet av att vad skiljer sig egentligen här från annan kommunikation. Leif Denti är lite mer försiktig och nyanserad men lindar ändå in sig i resonemang om olyckan vs den skenbara bilden av lycka som ges på Facebook, hur ”inträngande det blivit i våra verkliga liv” och att vi mår dåligt av att missa saker. Utan att tänka på vad slutsumman blir av det som förmedlas.

Jag menar att det inte har funnits en konsekvensanalys hos Nilsson och Denti i något läge av hur den egna rapporteringen kommer att landa. Förståelsen för hur ordval som skryt, beroende och farligt bidrar till att rapporteringen lägger fokus på det triviala och skrämmande runt vårt Facebookanvändande har glömts bort. Det har förvånande nog funnits väldigt lite förförståelse för medias lust att  finna fel med vårt interagerande i digitala medier.

Om vi leker med tanken på att Facebook gör oss olyckliga, vilka företag ska då egentligen finnas på Facebook. Med resultat som visar att Facebook gör oss olyckliga borde ju den inblandande kommunikationsbyrån överväga hur deras råd om Facebook nu ska se ut. Rubrikvänliga tolkningar är enkla att göra men vad är då konsekvensen av det man just valt att förmedla? Sen förstår jag att uppmärksamheten faktiskt kan ha varit målet mer än att sprida kunskap om Facebook. Och det är faktiskt ett mål så gott som något för Nilsson och Denti personligen.

Men det viktiga är att fundera över varför ens genomslaget var möjligt och varför medier fortfarande så gärna vinklar teknikutvecklingen och digitaliseringen som farlig och beroendeframkallande år 2012. Varför är ryggradsreaktionen att lyfta fram det farliga och mer sällan ta ansvaret att även lyfta fram fördelarna?

För mig är det den angelägna frågan. Inte huruvida det är bra PR eller ej.

/Brit Stakston

 

Fler som skrivit efteråt är:

Sydsvenskan: Facebookforskare kritiseras – frågade vänner

Second Opinion Facebook-undersökningen lämnar oss med tre problemställningar

Julia Skott Facebok gör oss inte olyckliga och Logga in?

Deeped Niclas Strandh Facebookundersökningen gör oss olyckliga

Sydsvenskan Facebookundersökningen sågas

SvD Många mår dåligt på Facebook

Nyhetsmorgon Sociala medier skildras negativt

Maktministeriet: Så farlig är du på Facebook.

Simon Sundén, Joinsimon: Facebook-panik

Mikael Zackrisson: Svenska forskare hittar på om  Facebookanvändande

 

 

 

 

Medier om sociala medier gör larmjournalistik

  • 6 mars 2012
  • Kategorier: Blogg

Skrev kort tidigare igår om den nya Facebookundersökningen som nu valsar runt i medier. Larmjournalistiken är får ny ammunition och rubriker i DN Kultur som ”Facebook sprider olycka” eller  ”Vi blir beroende och mår dåligt av Facebook” anger tonen och är talande.

För att repetera, undersökningen är en enkätundersökning gjord av doktoranden Leif Denti via ett Facebookevent. Enligt egen utsago om undersökningen säger han om urvalet:

”Den största bristen i undersökningen är att det är ett ”bekvämlighetsurval” och inte ett slumpmässigt urval, citat av Leif Denti i en artikel hos Sveriges Universitetslärarförbund. Vi får också veta i samma artikel som citatet finns att det är ett ”oavlönat sidoprojekt” vilket gör Göteborgs universitet medverkan lite oklar när Leif fortsätter ”Jag och mina kollegor gör undersökningen av ren nyfikenhet och för att vi vet hur man gör denna typ av forskning”.

Jag kommenterade undersökningen i  Nyhetsmorgon i ett  självreflekterande samtal i morse.om mediernas roll. Det är klart att jag tycker att Facebook ska undersökas. Det  finns massor av spännande forskning att göra i digitaliseringens kölvatten. Undersöknings-PR har sin funktion och är ofta ett briljant underlag för de resonemang man vill föra eller för att positionera sin kunskap.

Men mediernas roll då. Jag förbluffas över att vi fortfarande, så lång tid sedan webbens olika tjänster blivit en del i vår vardag, så ofta möts av de negativa vinklarna i rapporteringen eller slutsatser av undersökningar om sociala medier i medier.

Vad triggar medierna att kasta sig över detta med ansatsen som kretsar runt det farliga? Googlar inte journalister för att ta reda på vad som ligger bakom undersökningen och analyserar frågeställningarnas syfte. Faktakollar, gör egen research och vågar ifrågasätta resultaten, vara kritiska mot källan eller åtminstone påpeka bristerna i undersökningen. Istället ges undersökningen tyngd genom vaga referenser till Göteborgs universitet vilket gör det svårt för både läsare och tittare att se igenom bristerna i underlaget och doktorandens egna beskrivning ”av den största Facebookundersökningen” köps rakt av. Borde inte alla undersökningar som man refererar till på ett seriöst sätt vara statistiskt säkerställda, ha ett representativt urval osv. och så verkar ju inte fallet vara åtminstone inte enligt undersökaren själv enligt citatet ovan och andra initierade undersökningsexperter igår.

Det får mig att fundera över varför det så sällan sker en så kallad ”allsidig nyhetsförmedling” runt nätets fenomen och olika tjänster? Hur kommer det sig att ryggradsreaktionen blir att medier oftast och gärna hellre lyfter fram det farliga och alldeles för sällan ser ett ansvar att även lyfta fram fördelarna. Vilken världsbild sprider man och i vilket syfte kan man verkligen fundera över. Var finns viljan till att ge fler perspektiv på ett uttalande som detta av Leif Denti i DN idag:

-Det är farligt att vistas på Facebook om man inte förhåller sig skeptisk till den information som man utsätts för.

Självklart kan även de negativa aspekterna diskuteras vid överkonsumtion av Facebook precis som för det mesta i våra liv. Oavsett om det handlar om idrott, alkohol, socker, sex, dataspel, mobilanvändande eller mat så är överkonsumtion inte positivt. Men kraften i vad digitaliseringen möjliggjort får sällan samma utrymme. Den positiva samhällsutvecklingen av nätet är uppenbar inte bara i situationer som Egypten under den arabiska våren utan synlig i vår vardag även i Sverige. Facebook har idag utvecklats till en  plattform där vi väljer att hantera en stor del av logistiken i vår vardag.

”Vi mår dåligt av att inte kunna logga in  på Facebook” enligt undersökningen kan vi läsa i DN. Ja så har det ju blivit för den vane användaren precis på samma sätt som vi blir stressade eller mår dåligt av att inte t.ex. kunna läsa mailen, ha telefonen påslagen eller kunna prata med våra närmaste om de befinner sig i samma rum. Vi är ju kommunicerande varelser vi människor.

”Fler mindre lyckliga personer söker sig till nätverket”. Här blir ju urvalet av respondenter intressant samt vår kunskap om vad vi vet om respondenternas lycka innan Facebook fanns. Vad är orsak och verkan här och vilket ansvar bär egentligen Facebook som plattform för denna olycka.

När jag tittat igenom frågorna i undersökningen såsom de var presenterade på Facebookeventet är det tydligt att det verkar finns en liten förståelse eller vilja hos frågeställarna att närma sig förståelsen för vårt sätt att använda Facebook ur ett holistiskt perspektiv. Det är som om frågorna ställts för att besanna de värsta fördomarna. Man kan fundera över vilken hypotesen är när respondenter efterlyses med följande inledning:

”Vi har alla funderingar kring hur vi använder Facebook. Hur mycket snokar man egentligen på Facebook?”

Jag välkomnar att Facebook granskas och vill gärna se en djuplodande undersökning som inte har en så tydlig hypotes och blundar för de positiva aspekterna av digital kommunikation. Tänker till exempel på de aspekter som rör demokratiutveckling eller påverkansarbete via Facebook.

Detaljer som för mig visar att det saknas perspektiv på hur vi använder Facebook. Undersökningen verkar inte vara gjord med en förståelse för fler sätt att använda Facebook.  Statusrader görs till exempel inte av alla hela tiden. I undersökningen är statusraderna mycket centrala och Leif Denti talar om hur ”Väggen av skryt dominerar”. Chattandet eller det frekventa användandet av meddelanden en till en, eller till flera vänner i en sluten grupp adresseras därmed inte på ett relevant sätt i frågeställningarna.

Eller hur ska detta med att dela länkar och kategoriseras i svarsalternativen. Frågorna löd till exempel så här: ”I vilken utsträckning skriver du om följande saker i dina statusuppdateringar” eller ”Vad brukar syftet med dina statusuppdateringar vara” kategoriseras. För artikellänkar eller videoklipp är det att hänföra till kategorin ”att sprida information/kunskap” eller är det att ”uttrycka mina tankar” eller ”uttrycka mina känslor”. De skulle kunna placeras i minst de tre kategorierna beroende på respondenten vilket visar hur svårtolkade svaren är. Överhuvudtaget ser jag framemot att läsa analysen av vilka som svarar först på den här typen av enkät via ett Facebookevent. Är det ett representativt urval för Sveriges befolkning?

Vi vill förstå vår samtid och vårt användande av nya kommunikationsverktyg. Men digitaliseringen är lika viktig för samhällsutvecklingen som läskunnigheten en gång var. Det är exakt i den kontexten en ensidig rapportering om en undersökning med ett ”bekvämlighetsurval” måste kunna kritiseras.

Andra viktiga perspektiv på undersökningen (ska fylla på under dagen):

Maktministeriet: Så farlig är du på Facebook.

Second Opinion och Digital PR: Deeped Niclas Strandh, Facebookundersökningen gör oss olyckliga

Simon Sundén, Joinsimon: Facebook-panik

Mikael Zackrisson: Svenska forskare hittar på om  Facebookanvändande

Brit Stakston

Johan Ripås producerar dokumentär om våra digitala fotspår

Vad visar en Google-sökning av dig och vad kan du göra åt det? Den frågan kommer Johan Ripås reda ut  på ett förtjänstfullt sätt. Johan Ripås är producent på SVT och har under vintern bloggat om arbetet med det kommande programmet. Det kommer att sändas i Dokument Inifrån den kommande månaden.

I ett program med många perspektiv använder Johan även sig själv som ett av casen och vi får en folkbildande guidning om vad som kan hända och hur man kan förändra sina egna sökresultat. Johan har nu ett riktigt brett digitalt fotspår med twitterkonto, en levande fotoblogg ”En bild om dagen” av Johan Ripås, en Google+ Sida för Johan Ripås, ett Facebook-konto, den egna bloggen samt hemsidan. Det är spännande att följa utvecklingen av detta. Arbetet  följs och kommenteras initierat av sökmotorkonsulten och strategen Nikke Lindqvist. Ett realtidscase på reputation managment att inspireras av.

Frågan om vad dina sökresultat visar är en alltid lika aktuell fråga som berör  den om din framtid på arbetsmarknaden och att sökresultaten kan avgöra om du får det jobb du söker eller inte. Det väcker också den intressanta frågan om huruvida våra analoga-jag skiljer sig från vårt digitala-jag eller om de ger en samstämmig bild. Det berör också detta med analoga och digitala värderingar och vikten av grundläggande kompetens om nätets mekanismer. Utan den kunskapen kan vi bli helt försvarslösa mot tunga nätprofiler vars ord kan väga tyngre än dina i dina sökresultat. Programmet påminner oss om att det ytterst handlar om vem du är och din rätt att också göra din bild av dig själv synlig oavsett din erfarenhet av nätet.

Ser framemot sändningen av programmet och tror det kan bidra till ett första steg på en viktig och  bredare kunskapshöjning om samspelet mellan sökresultaten och innehållet du själv skapar. Angeläget när varje svensk under ett år googlar 1 200 gånger och när det varje dag görs mellan 25 och 30 miljoner sökningar. Spännande att även Google valt att medverka.

Tack för mycket spännande och inspirerande samtal som väckte eftertankar Johan. Lycka till med ditt nya äventyr!

/Brit Stakston

 

 

 

 

Kreativ idé och uppmärksamhet är bara halva jobbet

Visit Swedens twitterkampanj är full pott PR-mässigt.

”Every week, someone in Sweden is @Sweden: sole ruler of the world’s most democratic Twitter account.”

Det här kan bli årets Spinn-vinnare och grattis till Visit Sweden och Volontaire för det! Se till exempel  intervjun med marknadschefen Maria Ziv på Fox News, med eoner av tid om både kampanjen och dess yttersta syfte att marknadsföra Sverige eller denna BBC-artikel som inspirerande berättar om kampanjen. Det är ju exakt vad Visit Sweden handlar om, att marknadsföra Sverige. Ett arbete som definitivt gynnas av inblick i några medialt uppmärksammade utvalda svenska twitteranvändares vardag.

Men lika mycket som det är en PR-framgång så är det också ett bara exempel på hur sociala medier ofta hanteras inom organisationer och företag. Det är lätt att till förmån för en kreativ idé tappa bort helheten. I slutändan  blir det alldeles för ofta att sociala medier är PR-aktiviteter för att få kortsiktig traditionell och viss digital uppmärksamhet. Dessutom med en stark undertext av att den traditionella uppmärksamheten egentligen var målet och inte det långsiktiga, kontinuerliga verksamhetsuppdraget i nära dialog med sina målgrupper på nya arenor.

I grunden är det med andra ord ett bra PR-jobb som också betytt mycket för de enskilda utvalda twittrarna. Efter en intervju i Nyhetsmorgon med bla mig om detta summerade jag dock några av mina invändningar:

1. Klart det INTE är ett demokratiprojekt vilket använts i pressreleaser och lyfts fram i det internationella genomslaget. Att Visit Sweden väljer att förpacka det så förstår jag rent uppmärksamhets- och medielogiskt, värre blir det i nästa led när det  just presenteras som någon sanning. Det gör mig lite ont eftersom det tramsar bort demokrati. När vi har arabvåren bakom oss ett år efter #25jan som visat hur twitter är användbart för demokratiarbete på riktigt blir jag bekymrad. Vissa begrepp ska inte trivialiseras, kommersialiseras eller göras så urvattnade som detta. I grunden finns det nog med fördomar om mycket kopplat till nätet. Då ska det inte tramsas bort. Det förstärker skepsisen till nätet bland målgrupper som redan är tveksamma.

Det är inte demokrati att välja ut några twittrare under en längre period som får twittra på en sajt och där urvalet baserar sig bla på antal följare ller andra uppmärksamhetsskapande komponenter (det verkar vara det viktigaste eftersom det nämns först i den info man ska maila in om tänkbara kandidater).  Dessutom flödas inte tweetsen ens in på den rådande sajten för Visit Sweden utan ligger helt utanför på en egen sajt. Twittrarna hålls med andra ord hyfsat långt bort från kärnverksamheten. De puffas inte ens för bland de andra kontakthänvisningarna till Twitter- och Facebooknärvaro på Visit Swedens egen webb. Dessutom är det lite gulligt att man ombeds maila förslag på twittrare…men det måste väl vara en ren miss. Det naturliga är väl att ta emot inspel för detta oberoende av kanal. Och sen saknar jag personligen fortfarande ”Peter Svensson” bland twittrarna, ni vet han som står och steker pannkakor i radhuset eller lägenheten ; )

2. Var är Visit Sweden i dialogen på nätet? Varför för inte Visit Sweden en mer levande dialog med de som blir lite Sverigeintresserade tack vare twittrarna och den uppmärksamhet de skapar? Det här sätter fingret på ett vanligt förekommande bekymmer med företag i sociala medier. Ibland glömmer man sitt eget uppdrag och ser inte att här, just här skulle ju vi kunna kliva in med relevans för de som visat intresse för oss. Att man är efterlängtad som en del av konversationen. Sociala medier handlar inte om att släppa allt. Visst det kräver fingertoppskänsla att närvara på ett relevant sätt men det tror jag de flesta människor kan, om man bara utgår från vad ”kunden” ger uttryck för och utgår från sitt eget uppdrag. Och nej, igen, det har inget med demokrati att göra att överlåta twittrandet på det sättet helt och hållet till en tredjepart. Det är hyfsat oförsvarbart att inte redan här arbeta med att fånga upp det nya intresset som skapas runt dessa ”curators” dels pga det verksamheten bottnar i dels av respekt för de intresserades nyfikenhet på Sverige. Det behöver inte lämnas över till 100% till de enskilda twittrarna. De har sin funktion i detta arbete. Det betyder inte att Visit Swedens roll behöver upphöra på Curators of Sweden. Visit Sweden ägs till lika delar av Näringsdepartementet och den svenska turistnäringen via Svensk Turism AB.

3. Dålig integration. Sajten Curators of Sweden, där dessa twittrare presenteras, är tyvärr bara en container för kampanjen. Man stoppar i saker där dvs flödet från twittrarna och lite bakgrund utan att bygga vidare eller driva mot andra delar på Visit Swedens existerande sajt. Att inte Twitterkontot lyfts fram på vanliga huvudsajten blir extra intressant att konstatera i ett projekt som profilerar sig som ett demokratiskt projekt…. Sajten Curators of Sweden i sin minimalism presenterar inte heller kampanjen eller de twittrande kuratorerna på ett sätt som lockar till engagemang varken för dem eller Sverige om jag skulle råka hamna på den via sökresultat, rykten om sajten eller medieuppmärksamheten. Den naturliga förstärkande kopplingen till Visit Sweden saknas på ”kampanjsajten”, det räcker inte med en liten logo uppe i högerhörnet. Det är ytterligare ett tecken på styvbroderligheten över projektets slututförande. Visit Sweden borde vara stolta och synas! Självklart utan att ”get in my face” förstås. Sen finns det mycket att säga om det trubbiga i att äldre tweets verkligen blir underliga när det är dags att byta  twittrare  efter en vecka. Plötsligt byter men  avatar men i flödet ”ärver” den nya personen alla de äldre tweetsen. Vilket blir både lustigt och märkligt ibland.

4. Uppmärksamhet är inte viktigast. Den kreativa idén har tyvärr inte tagits hela vägen ut och knutits an till övrig kommunikation. Twitterkontots mediala framgång blir på något sätt överordnat allt. Och det knyter lite an till det jag skrev om vad gäller att köpa sig Facebook Likes häromdagen. Att det ofta slarvas med att sedan integrera sociala medier på ett genuint sätt i all kommunikation.
Summerat: det här är en kul kampanj men i övrig kommunikation, bortom twitterflödet, fångas inte det mediala genomslaget upp.  En god idé har fullständigt fått dominera och väldigt lite strategi och utvecklingskostnader har lagts på att få detta att hänga samman med övrig kommunikation.

Ytterst handlar det om mod. Modet att låta alla vara delaktiga.

I det aktuella fallet dels modet inom hela organisationen vilket kunnat möjliggöra att twittrarna kunnat integreras på den egna sajten, dels modet att utveckla något mer likt ett ”demokratiprojekt”, om man nu vill profilera sig så, genom att till exempel försöka hitta former för att verkligen dela ut inloggningen till alla intresserade.

Men tack för att ni vågar försöka! Det är verkligen en läroprocess vi befinner oss i. Det är en utmaning detta med implementeringsprocesserna. Det är en av huvudfrågorna för allt kommunikationsarbete 2012.

/Brit Stakston

Relaterat att läsa:

Utlandssvensken Anna Dahlström reagerade under den första veckan på Curators of Sweden och det knyter an till mina resonemang om att företagen inte ska ge helt avkall på att synas som avsändare själva. Dessutom reagerade hon över ton och tilltalsformen under de första dagarna som van följare av Visit Swedens kommunikation vilket också alltid måste beaktas. Man vill ju inte förlora de man redan har en relation med.

McDonalds twitterkampanj i januari som tog en annan svängning än den företaget räknat med.

Demokratirörelserna i arabvärlden #jan25

  • 25 januari 2012
  • Kategorier: Blogg

Idag ägnar vi en särskild tanke åt alla de som dog och de som kämpade så hårt i det demokratiarbete som skedde under den arabiska våren 2011. Det kommer finnas anledning att återkomma till hur arbetet med att bygga upp dessa demokratier går. Idag med anledning av årsdagen publicerar vi delar ur kapitlet ”Engagemang i en digital samtid” ur Gilla-boken som beskriver de digitala revolutioner som svepte över världen 2011.

Låt oss inleda med två talande citat från Wael Ghonim och Javeira Rizvi Kabani som summerar väl vad internet kan innebära för demokratiutveckling:

»If you want to liberate a country, give them the Internet.«
Wael Ghonim, Google

»Alla med tillgång till internet har potentiell politisk makt.«
Javeria Rizvi Kabani, Svenska Institutet

”…. Startskottet för de digitalt burna revolutionerna i arabvärlden skedde i Tunisien under Jasminrevolutionen i slutet av 2010. Jasminrevolutionen var en protestreaktion efter att arbetslöse Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv när polisen förödmjukat honom och beslagtagit hans grönsaksvagn och därmed tagit ifrån honom hans möjligheter att försörja sig. Han såg ingen annan lösning än att ta livet av sig. Även innan Boauzizi hade ett flertal unga tagit sitt liv på samma sätt men det hade inte spridits på nätet och därmed gått obemärkt förbi. Protesterna under Jasminrevolutionen slutade med att president Ben Alin tvingades avgå och han lämnade landet i mitten av januari 2011. Det blev startskottet till ett uppror mot rådande förtryck som spred sig i hela arabvärlden.

I Egypten hade Khaled Saids misshandel och död upprört många sommaren 2010. Han hämtades av två poliser på ett internetcafé och torterades ihjäl framför en mängd vittnen. Bilderna av hans misshandlade kropp efter hans död spreds över hela världen och Khaled Saids öde fick symbolisera många andras i Egypten. Polisbrutalitet och systematisk tortyr var en del av verkligheten och bilderna blev symboler för den nödvändiga kampen för frihet.

En som, mest i västvärlden, förknippas med den egyptiska revolutionen är Wael Ghonim. Han tog tjänstledigt från sitt arbete som marknadschef hos Google för att återvända till Egypten i januari för att engagera sig i den egyptiska revolutionen. Han hade reagerat över Khaled Saids öde redan i juni och händelserna i Tunisien fick honom att våga tro att förändringen var möjlig. Han startade Facebookgruppen »We are all Khaled Said«. De största Facebooksidorna under den egyptiska revolutionen har idag har över en miljon användare och fortsätter rapportera från demokratirörelserna i arabländer.

Wael Ghonim själv kidnappades av säkerhetspolisen vid återkomsten till Egypten och satt fången med ögonbindel under tolv dagar innan han släpptes. I en TEDx-föreläsning i Kairo efter revolutionen berättar han om sina reaktioner när han såg aktiviteten på Tahir-torget efter dessa dagar som fången. Han beskriver det som om det hade gått tolv år och så snabbt gick verkligen utvecklingen. Under några få dagar hade revolutionen formerat sig. Det laddades upp videos via videotjänsten Bambuser och YouTube som sedan snabbt spreds via Facebook. Med så kallade »hashtags« för revolutionen som #25jan, #egypt och #mubarak märktes mikrobloggsinläggen och budskapen spreds snabbt på Twitter. Al Jazeera livestreamade via YouTube. Dagsaktuella symboliska logotyper skapades för revolutionen som snabbt kunde spridas. Facebook användes bland annat som plattform för att organisera demonstrationer via eventsfunktionen. I det scenariot är det logiskt att de sociala medietjänsterna som Facebook, Twitter och Bambuser blockerades innan Al-Jazeeras tvsändningar stoppades. När detta hände kunde rapporter fortfarande strömma ut genom att många människor i och utanför Egypten hjälptes åt med olika tekniska lösningar för att komma runt regimens försök att tysta sociala medier. När all tillgång till internet senare stoppades ordnades bland annat nya serverlösningar och helt nya tjänster skapades. Exempelvis gick Google, Twitter och SayNow samman för att skapa en tjänst som gjorde det möjligt att skicka tweets genom röstmeddelanden via internationella telefonnummer som sedan twittrade ut dessa meddelanden under #egypt. Ingen internetuppkoppling behövdes, ett av många exempel på lösningar för att hjälpa det egyptiska folket att fortsätta berätta sin historia.

Det är också intressant hur bloggosfären varit ett viktigt forum för kvinnors politiska aktivism och förenklat kvinnligt deltagande i den politiska processen.

Telefoner och användandet av sms var de allra vanligaste kommunikationsverktygen och nätet användes framförallt för mobilisering och för att visa omvärlden vad som skedde. På Facebook fanns det vid den tidpunkten cirka sex miljoner i Egypten. Det är inte många i relation till landets befolkning på cirka 77 miljoner, men det är tillräckligt många för att sprida information, skapa en känsla av mod och öka aktiviteten. När Wael Ghonim idag talar om de sociala mediernas roll i demokratiarbetet fokuserar han på hur de möjliggjorde att det blev allas revolution. Hur de sociala medierna kretsade runt berättelser ur människors vardag och konsekvensen av det förtryck de levde under, något alla kunde relatera till och kände stort engagemang för.

De sociala medierna blev verktyg för samarbete och skapade verkligen möjlighet att kunna tänka tillsammans. Styrkan som skapades av att alla kände ett ägandeskap i den utveckling som var möjlig blev tydlig och var och en kunde bidra med något. »The power of the people is stronger than the people in power« som Wael Ghonim säger. Ingen grupp eller enskild individ hade ensamrätt på revolutionen utan det var en gemensam kraft som handlade om att dela en dröm, en gemensam strävan efter frihet och viljan att återkräva sitt land efter 30 års förtryck. De sociala medierna kunde bära en gemensam bild av vad man eftersträvade och låta sanningen avslöjas.

Visst är revolutionen människornas, inte de digitala verktygens, men utan nya hjälpmedel hade inte den gemensamma kraften kunnat mobiliseras, organiseras och engagera människor över hela världen så snabbt och kraftfullt. Revolutionen skedde också online. Det egyptiska folkets många rädslor försvann och man blev stärkt av att målbilderna var gemensamma och tydliga. Människor utanför Egypten fick en ny bild av landet och av förhållandena där – som inte var färgade av de traditionella mediernas syn på nordafrikansk politik.

Svenska Institutet, SI har gjort intressanta erfarenheter om betydelsen av ökad kunskap och nätverkandets betydelse för fortsatt demokratiutveckling. YLVP som står för Young Leaders Visitors Program är ett program som riktar sig till unga opinionsbildare från Algeriet, Egypten, Jemen, Jordanien, Libanon, Marocko, Palestina, Syrien, Tunisien och Sverige. Under programmet ges möjlighet att lära sig om sociala nätverk och hur man med hjälp av innovativa verktyg och plattformar kan driva samhällsdebatt och projekt genom sociala medier. Målet med programmet är att stärka demokratikämpar i regionen genom kunskapsutbyte, stärka relationen mellan Sverige, Mellanöstern och Nord Afrikaregionen samt bidra till demokratiuppbyggnad i regionen.

»Sverige är internationellt sett ett land i framkant vad gäller den tekniska utvecklingen i kombination med att yttrandefrihet sedan länge också förknippas med oss. Vi har en viktig roll att förmedla inom demokratiutveckling med tanke på vår ofta starka goodwill i många Arabländer. Sverige visar på behovet som finns åt båda hållen att utbilda i sociala medier och bygga sociala nätverk.«
Javeria Rizvi Kabani, programansvarig ledarskapsprogram MENA, avdelningen för relationskapande verksamhet SI.

Deltagandet i utbildningsprogrammet betyder mycket för det fortsatta arbetet och utökade aktivismen inom yttrandefrihet i regionen, visar SI:s egna utvärdering. Nätverkandet och inspirationen behövs. Det bekräftar att utbildning inom området sociala medier och digitaliseringens potential är extremt viktigt för fortsatt demokratiutveckling.

… Det händelserna i Arabvärlden, Utöya och London under 2011 verkligen visat oss är hur angeläget det är att alla förstår nätets krafter och mekanismer på djupet. Själv anser jag att det enda receptet mot de nätskeptiska perspektiv som Morozov och fler debattörer, med all rätt, lyft de senaste åren är just kunskap och förståelse för internets logik. Det är en kunskap som alla behöver ha. De olika nivåerna på kunskap om och förståelse för vår digitaliserade samtid kommer att spela stor roll även i Sverige, både för samhällsutvecklingen i stort och för makten över våra egna liv. Rädslan för nätet gör ibland att man inte ser den större bilden av vad digitaliseringen faktiskt betyder. I både positiv och negativ bemärkelse. Det  är ju inte antingen eller. En demokrati måste värna om både och. Det är aldrig internet som är problemet. Det är vi människor som är det. Digital kunskap och förståelse för nätet ger redan idag stor makt och tolkningsföreträde. Makt över beslutsprocesser och makt över den verklighetsbild vi möter. Det handlar om samma grundläggande maktförhållanden som finns mellan de som kan skriva och läsa och de som inte kan. För den som filtrerar har makten över omvärldsbilden. Information är användbart, att kunna filtrera och analysera är makt. Egentligen inget nytt alls för  filtrering av information har alltid varit en maktnyckel – tidigare hos journalister och stat, idag hos de som förstår nätets logik. Alexander Bard och Jan Söderqvist kallade de som anammar digitaliseringen för »nätokrater« redan 2000 och utsåg dem till morgondagens vinnare medan de så kallade »konsumtärerna« är förlorarna, de som nöjer sig med andrahandsinformation och som finns utanför de exklusiva nätverken där makten finns. Utdrag ur kapitlet ”Digitala revolutioner” i boken Gilla – att dela engagemang, passion och kunskap i de sociala medierna.

/Brit Stakston

Läs gärna internationella sammanställningar över året som gått och vad det betytt (kommer att fyllas på plus alla källor till texten ovan kommer under dagen också):

One year after Egypt’s uprise, Al Jazeera

#Jan25 – One year later

Looking back at Egypt´s revolution

One year ago – The Hashtag Tweeted around the world

 

 

 

 

Lurendrejaren

Nu har vi lanserat vår senaste kampanj Lurendrejaren  i samarbete med vår uppdragsgivare Microsoft.
Lurendrejaren är ett spel från Internet Explorer 9 som tränar dig i att upptäcka falska statusuppdateringar från dina vänner. Detta då kapade konton, även kallat social manipulation, i sociala medier blivit ett allt vanligare sätt för att sprida datorvirus och utöva bedrägeriförsök.

Webbläsaren Internet Explorer 9 har bra skydd mot denna typ av virusattacker men försiktighet är alltid bra om du misstänker att någon försöker lura dig. Därför har vi skapat spelet Lurendrejaren. I spelet får du bedöma fem slumpvis utvalda statusuppdateringar från dina Facebookvänner, några är sanna, men några har spelet förfalskat. Kan du avgöra vilka? Testa Lurendrejaren här.

Kommunikation 2011 och 2012

Hur blev 2011?

I början av året skrev jag om hur det år vi hade framför oss kommer att handla om effekten av digitaliseringen. Då med ett nationellt exempel med fokus på vår arbetsvardag och de sociala medierna på arbetsplatser. Med svaret i handen vet vi att 2011 sannerligen handlat om vilken effekten blir av en samtid där vi har tillgång till nya kommunikationsverktyg oberoende av var vi befinner oss i världen. Den arabiska våren har visat vad nya kommunikationsverktyg betyder i samhällen som kämpat för förändring i många år. Här har de sociala medierna visat att de skapar en obändig kraft genom att bidra till mobilisering och organisering på plats och ger omvärlden en unik insyn. En känsla av att själv vara med i vardagen som ger en bra grund till fortsatt engagemang. I somras ställde jag frågan till Jesse Jackson om vad han trodde de sociala medierna betytt för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Hans svar kom direkt ”the change would have come sooner” samtidigt som han betonade vikten av det fysiska mötet och Kings förmåga att skapa engagemang. Exakt så. Det är inte antingen eller utan både och.

I min egen bransch har jag under året ofta varit mest beklämd över hur gärna vi, som sett digitaliseringens möjligheter, krampaktigt vill stå kvar vid rodret, trots att vi inte ens lever som vi lär själva. Vi ”sociala medieexperter” ser ofta gärna världen som fortsatt svart eller vit när det gäller digitaliseringen. Själv har det lett till tankar om att logga ur dvs tona ner min publika roll och diskuterat vikten av att att vi experter kliver tillbaks lite. Under 2012 hoppas jag det där svartvita förhållningssättet  rinner ut i sanden och att vi fokuserar på det som händer i det grå fältet. När vi lämnat ringhörnorna och fokuserar på mötet mellan ny teknik och människor. Att vi alla vågar förändra våra sätt att arbeta oberoende av roller och verksamheter.

2012 då?

Några snabba tankar från mig. Inte alls visionärt. Utan här och nu. Vad händer nästa vecka på jobbet igen, jo det kommer att kretsa runt detta:

Nyttigt: Allt handlar om fortsatt integrering av sociala medier i all kommunikation, en normalisering  som för oss som användare förstås tar sitt avstamp i nyttan för mig.

Mobilt: 2012 blir året då många företag och andra slutligen (och äntligen) kommer att knäcka mobilkoden dvs på riktigt använda sig av den gyllene möjlighet det innebär att vi har med oss mobilen hela tiden….gör ni saker rätt kan vi välja att hålla oss uppdaterade om er genom direktkommunikation i våra mobiler. Det här har alldeles för få företag, förutom t.ex. ”nya” aktörer som Spotify, prioriterat rätt hittills. Insikten finns nu hos allt fler att mobilen öppnar helt nya möjligheter.

Flexibelt: 2012 är också året då det är dags att våga mer. Det betyder rent konkret att man inte bara väljer en lösning som avsändare av budskap dvs sluta lägga alla ägg i Facebookkorgen. Däremot är allt det vi gör på Facebook mekanismer som alla kommunikationsinblandade i ett företag ska lära av och säkerställa att det implementeras i större grad på de traditionella webbplatserna.De sociala dimensionerna måste adderas till de traditionella hemsidorna.

Källkritik: Frågan om källkritik kommer att vara levande. För oss medieintresserade innebär det t.ex. att diskussionen om vem som säger vad och i vilket syfte på t.ex. Twitter som i Sverige delvis utvecklats till en medieankdamm kommer fortsatt vara levande. Den nyförälskade relationen mellan journalister och sociala medier kommer ebba ut och landa i en mer sund relation där man ser både styrkor och svagheter. Här om någonstans är ställningskriget mellan analogt och digitalt helt meningslöst. Något som också måste bli ett faktum i alla andra branscher.

Filtrering: Den både nödvändiga och ofta inspirationsfyllda filtreringen och den mer icke önskvärda filtreringen av det enorma informationsflödet vi har att hantera är två fortsatt viktiga frågor som kommer att återkomma under hela året. Algoritm- och Googlediskussionen runt filterbubblor lär fortsätta.

Nischat:  Vid sidan av de breda plattformarna utvecklas nischade tjänster. Det kan röra personligt nätverk, innehåll, produkter eller funktionaliteter.

Socialt:Självklart är socialt själva nyckelordet framöver. Låt Instagram och Wordfeud visa vägen, de har under 2011 visat hur det hela tiden utformas nya tjänster som bygger på förmågan att kombinera nya och gamla beteenden. Instagrams framgång bygger på hur de (och Path som bubblar) dels självklart tagit tillvara hur vi omfamnar bildproducerandet i mobilen dels att vi just parallellt med breda plattformar som Facebook och Google + också söker mer nischade kommunikationsformer. Wordfeud är ett lysande exempel på hur ny teknik skapar nya möjligheter. Båda tjänsterna hade dock varit mycket mindre intressanta utan den sociala dimensionen. Hashtaggar, kommentarsmöjligheter mm är centrala för Instagrams framgångar. Wordfeuds digitala spelplan är bara en del av framgången den riktigt extra dimensionen som tillför mest är chatten – det sociala!

Min önskelista för kommunikation 2012: Det är samtidstypiskt att jag i rubriken för detta inlägg utelämnat ”sociala medier” eller ”digital kommunikation”. Vi behöver inte säga det längre. Det handlar om kommunikation på alla plattformar. Analoga såväl som digitala. Och allt däremellan.  Det handlar om kommunikation. Punkt.

Vi har länge pratat om att kommunikationens alla delar måste hänga samman. Fortfarande är det digitala ofta ett add on och lika ofta inkastat som helt fristående kommunikationskoncept eller kastas in sist i mediemixen. Det blir också ofta gärna kommunikationsinitiativ av kortsiktig kampanjkaraktär vilket strider mot sociala medielogiken som startar och öppnar för relationer. Det blir både bakåtsträvande och kortsiktigt att arbeta med ett kampanjtänk som präglas av inifrån-ut-tänk och under en given tidpunkt. Sen slutar man prata med de kunder man nyss startat en relation med istället för att fördjupa relationerna. Musklerna finns fortfarande alldeles för ofta kopplade till enskilda marknadsaktiviteter. Det är (små) marknadsbudgetar kopplade till specifika affärsmål i närtid som gör det svårt att arbeta integrerat och långsiktigt.

Min förhoppning för 2012 är att företag i än större grad förstår att det handlar om att förändra sina arbetssätt. Mindre marknadsbudgetar för konsulter med andra ord! Jag vill se marknadsbudgetar som inte bara tar hänsyn till produktionskostnader, konsultkostnader, tryckkostnader, utvecklingskostnader utan också interna personalkostnader som kan arbeta vidare med den relation som just startats.

Allt handlar med andra ord även 2012 om att strategiskt omfamna digitaliseringens möjligheter oberoende av verksamhet. Ständigt fråga sig hur den egna verksamheten kan förbättras och möta omgivningens behov än bättre. Svårare än så är det inte. Låt det bli typiskt för 2012. Gör inte sociala medier till en svår vetenskap eller reducera det till trams. Det är bara så glasklart affärskritiskt för att gestalta och leverera det ni säger er vara.

/Brit Stakston

P.S. Mina egna bidrag till att bjuda på kunskap och våga tänka nytt märks under året som gått vid sidan av mitt roliga arbete på JMW  i dessa fyra händelser:

1. #gillaboken

Att ha skrivit en guidebok för idéburen verksamhet är något jag är mycket glad över. Boken heter Gilla – att dela engagemang, kunskap och passion i de sociala medierna, följ gärna #gillaboken för att hålla dig uppdaterad runt bokens användning. Under 2012 ser jag framemot att få feedback på hur arbetet gått bland de organisationer och personer som läst boken. Stort tack till Erik Wagner och Gabriel Ehrling för ert arbete med förlaget Idealistas. Så stolt över att vara författare till er allra första bok!

2. #dafs

Att få vara med i regeringens Digitaliseringsråd under ledning av it-minister Anna-Karin Hatt för att arbeta fram den Digitala Agendan för Sverige har varit stort. Följ Näringsdepartementets blogg för att hålla er uppdaterade med det fortsatta arbetet. Stort tack till Anna-Karin Hatt och ditt team för förmånen att få vara med i detta mycket givande arbete.

3. #gma11

Att genomföra Godmorgon Almedalen tillsammans med Joakim Jardenberg och Björn Falkevik för andra året i rad var lika inspirerande och omvälvande som första året.Det finns något oerhört givande i detta möte med alla denna klokskap som samlas under Almedalsveckan. Viktigt att få dela den med de som inte befinner sig i Visby. Tack till alla som deltog, bidrog och framför allt tittade.

4. Möten med dig

Alla möten under året, både de formella och mer informella bidrar till att min egen kunskap och mina insikter ökas. Att ha förmånen att varje dag, digitalt eller analogt, kunna stöta och blöta företeelser, tankar och ideér betyder allt. Stort tack!

 

YouTube-journalistik och läsarfeedback

Nyligen publicerade jag en lång bloggpost med kritik av den nya nyhetssajten Ajour. Den inleddes med en beskrivning av föraviseringen av projektet och hur det upplevdes av andra. Texten gav också tre konkreta exempel där jag som läsare gav mina perspektiv på dessa artiklar efter att ha tagit del av hur projektet presenterats under lansering.

Publicerar här ett utdrag med mina reflektioner om en av artiklarna. Den är skriven av en gästskribent, Sven Englund, som i sitt kommentarsvar ger feedback på min kritik och insyn i det redaktionella arbetet hos sajten Detta kommenteras sedan av Ajour genom Emanuel Karlsten. Här finns min ursprungliga bloggpost i sin helhet.

Uppdaterat: Tonaliteten i diskussionerna som skett runt publiceringen av min kritik har lett till en uppföljande postning om öppenhet.

ARTIKELEXEMPEL FRÅN AJOUR OCH KOMMENTAR:

Barn kördes över – därför reagerade inte omgivningen

En gästskribent skriver om videon med den kinesiska flickan som körs över. Sven Englund är Kina-kunnig är säkert typexemplet på de insatta läsare som vi kommer att kunna se på Ajour och som lyfts fram i ambitionstexterna. Jag läser texten utifrån vad jag förväntar mig på en sajt som lanserats som ”journalistisk revolution” dagarna efter lansering trots att det alltså inte är en av grundarna som skrivit den. Den ger ändå ett smakprov på det Ajour vill vara i framtiden. Jag läser texten på denna nyhetssajt och undrar hela tiden var källkritiken finns, vad är fakta och vad är egna iakttagelser. Vad är det för text, är det en objektiv journalistisk text som ska beskriva skeenden eller är det en opinionsartikel. Om det är det senare vilken tes drivs då? Rubriken har inte täckning i texten utan det är gissningar. Hur kvalificerade de är kan jag inte bedöma här. Det är också en text som visar vad som händer när man plockar upp utländska texter, tror det finns några rena översättningsgrodor. En oerhört viktig fråga lyfts och det är den ”bryr vi människor oss om varandra?”. Här kan jag se massor av medier som gjort ett bättre jobb att besvara den än Ajour**. Det de hade kunnat tillföra gör de inte. Och det absurda är att  inlägget faktiskt hade fungerat bättre på Sven Englunds egen blogg. Då hade många av frågorna blivit tydligare. Och det hade inte varit en beståndsdel i ”något journalistiskt nytt”.

För nu stirrar jag på de lockande orden i texten ” Varning för mycket starka bilder!” och funderar vad det nya är här. Och blir rasande* över att som läsare lämnas ensam med den här texten. Som inte tar mig vidare från det jag redan några dagar tidigare känt och tänkt när videon cirkulerade i alla andra nätverk.

*rasande refererar till mina egna känslor av videon dvs händelsen (den hade redan cirkulerat på YouTube mm)

**SVT Aktuellt gjorde igår ett inslag om detta där just denna diskussion togs ett steg vidare i det programmets kontext ca 8 minuter in i inslaget.

GÄSTSKRIBENTEN SVEN ENGLUNDS SVAR:

Hej Brit! Tänkte bara kommentera din kommentar om mitt gästbidrag till sajten… På sätt och vis har jag samma åsikt som du, jag var aldrig särskilt nöjd, det var nog dels mitt eget fel, eftersom det var jag som skrev, fast från ditt perspektiv nog också ”uppdraget” som jag tillfrågades om. När jag först tillfrågades av Sofia löd det:

”Vill du skriva en kort text för Ajour om det där kinesiska nyhetsinslaget med barnet som blir överkört? Förklara vad som sägs i inslaget?”

Senare fick jag också meddelande på fb av Malin (några timmar senare)
”Hej Sven! Fruktansvärd historia du postade på bloggen. Skulle du kunna förklara vad hon säger och kanske också hitta nån mer info om det där syndromet och något mer exempel så skulle vi vara väldigt glada på Ajour om du vill gästskriva hos oss om det inlägget.”

Jag var nog inte helt med på hur tanken var med Ajour, om man skulle skriva personliga betraktelser eller typ gå in för att försöka vara objektiv. Först tänkte jag börja skriva en personlig betraktelse, om hur jag själv erfarit vissa kinesers beteende när man ber om hjälp etc. Men insåg efter några raders skrivande att det inte dög, varför skulle jag skicka det till Ajour, det var inte vad de bad om, och DET skulle ha passat mycket bättre på min egen blogg. Så jag försökte hålla mig till uppdraget, försöka hålla mig kort, översätta klippet och ge några exempel på Bystandereffekten. Tanken var nog mest bara att visa upp själva klippet och anknyta det till Bystandereffekten, även på wikipediaartikeln om detta fenomen står Yueyue som exempel. http://en.wikipedia.org/wiki/Bystander_effect Hade det publicerats på tisdagen så hade ajour varit ganska tidiga jämfört med t ex svt, Metro etc. Rubriken vet jag för övrigt inte vem som har skrivit.

Jag la mest tid på översättningen som det länkas till. Och ville få det klart samma kväll. Jag skickar också iväg det samma kväll (tisdag) och tänker mig nog en feedback, med tanke på erfarenheten på ajourredaktionen, att det inte ska släppas igenom om det inte är publicerbart. Får som svar att ”det absolut funkar”. Det publiceras inte på tisdagen, och inte på onsdagen heller, och jag funderar lite, läser igenom om det och ändrar en del saker så jag tycker att den blir bättre balanserad och skickar iväg. Dagen därpå (torsdag fm) publiceras första versionen ändå.

Det värsta är nog ändå när jag senare inser att jag egentligen inte gjort någon direkt research och rent av skrivit principiella faktafel, som att flickan rapporterats död, när hon i själva verkat ”bara” rapporterats hjärndöd, och enligt vissa tidningar getts en liten chans att överleva ens om man bara försökt hålla henne vid liv i det tillståndet. Iaf, man ska inte skriva rapporterats död om det inte är sant.

Det är ju inte så att jag fick en genomgång om hur man skriver ”journalistiskt revolutionerande”, och med tanke på mina åsikter om den kinesiska regimen (och även den vinkling som jag mötts av när jag själv stötte på klippet första gången), så jag försökte hålla mig ifrån åsikter, men ville väl ändå få läsarna att tänka till att detta inte självklart är ett fenomen som bara sker i avlägsna konstiga Kina, utan i själva verket något som eventuellt kan hända i ens närhet.

Så jag är tacksam att du tagit upp det, och ett litet tips till ajour-redaktionen är nog att kanske skicka med några ”att-tänka-på-punkter till gästskribenter, och våga ge feedback, att kanske ha som mål att åtminstone ge en kommentar till gästskribenters texter, tror det skulle leda till mindre sågande från Brit i framtiden. =)
Sedan kan jag nämna att jag har fått några positiva kommentarer om inlägget, fast jag tror att dessa personer mer läser det som en text de fått länken till, kanske inte med den hypade ”journalistiska revolutionen” som utgångspunkt.

Tillslut, tack för feedback (oavsett om den var riktad till mig eller inte) och tack för inlänkarna! ;-)

AJOURS SVAR GENOM EMANUEL KARLSTEN

Hej, har inte hunnit läsa mer än Svens kommentar här, men den är viktig att svara på direkt:
1) Ajour har inga krav på att skribenter ska skriva på något revolutionerande sätt eller med ”journalistisk revolution”. Det är ett ord som jag inte hittar någonstans bland någon av Ajours texter/presentationer och som jag därför inte förstår varför det skulle innebära ett krav för Sven.

2) Malin hade kontakt med Sven eftersom att de tidigare har haft mycket kontakt. I ett Facebooksamtal kom idén upp och Malin lämnade den vidare till övriga i Ajour. Vi var flera som läste igenom texten och Sofia Mirjamsdotter var den som sedan hade kontakt med Sven via mejl ang publicering.

3) Varken jag eller någon annan såg eller ser några konstigheter i Svens text. Han skrev för att han har särskilda kunskaper om Kina och vi tycker och tyckte att hans perspektiv var intressant. Sven och jag har pratat efteråt om texten, tex på vår firar-AW, då även flera läsare talade gillande om hans text.

4) Det tog tid för texten att komma ut, inte för att vi hade problem med kvaliteten på den, utan för att vi inte fick det inbäddade klippet att fungera. Att fixa det hamnade mellan stolarna för lång tid, men så snart vi fick allt att funka så körde vi ut det.

5) Den stora läxan för oss här är att se till att ha bättre rutiner för hur vi är uppmuntrande till skribenter och ser till att inte låta uppdrag falla mellan stolarna.

Vi lär oss allteftersom.

Men viktigast: Sven, jag och hela redaktionen tycker du gjorde ett mkt bra jobb! Vi är stolta över att ha dig som gästskribent och även vi vill fortsätta publicera grejer av dig!

Emanuel Karlsten

 

Till toppen