Först en förklaring av vad jag kommit fram till år för år. Sen spaningen för 2013 där de svåra frågorna också finns. Jag vet att det är långt. Det är också bitvis av en mer filosofisk karaktär. Men läs och fundera för vi behöver alla fundera över människans egentliga förmåga att klara av transparensen.

De jag tror behövs nu för lite perspektiv under 2013 är psykologer, filosofer och beteendevetare, med djup kännedom och lust att förstå nätets möjligheter att bryta delar av mänskliga mönster. De mänskliga och sociala konsekvenserna av de sociala medierna är det vi måste ägna mycket kraft åt under 2013 för att inte tappa den möjlighet till individuell och samhällelig utveckling som absolut finns i dessa kommunikationsverktyg. Månar vi inte om detta kan det hända att pendeln svänger och vi återvänder till gamla sätt att göra allt. Bara med en digital twist. Det tycker jag 2012 ofta har andats. Tillbakagång och historielöshet. Mitt i all spännande utveckling.

Den svenska socialamedieutvecklingen

Det har tagit sin tid att sammanställa min serie över den svenska socialamedieutvecklingen, ”Sociala medier i kommunikationsbranschen åren 2007-2012″. Den är klar nu och landar i ett konstaterande att aha-upplevelserna och den stora omvälvningen nu är bakom oss. Det är dags att säga adjö till den här nybyggartiden för att kunna gå vidare. Det finns nu en text för varje år och är ett försök att summera några huvuddrag i utvecklingen som många förhoppningsvis kan känna igen sig i. Bidra gärna med dina egna perspektiv.

Det är ett försök att bjuda på ett litet stycke nutidshistoria ur ett kommunikationsbranschperspektiv. Mycket är såpass allmängiltigt och relevant att det bidrar med perspektiv för att förstå den utveckling vi människor går igenom just nu. Att tillsammans reflektera över de förändringar som skett är också en effektivt pedagogisk metod för att göra fler, även de mer nätskeptiska, till en del av utvecklingen. För vi har idag alla varit delar av denna resa på något sätt.

Årsvis väljer jag att summera den svenska sociala medieutvecklingen på följande vis:

2007 – Facebook visade vägen Året då Facebook exploderade i Sverige och begrepp som medborgarjournalistik och konsumentmakt var centrala. 

2008 – Bloggens stora genomslagsår Året då många företag på allvar nyfiket närmade sig sociala medier. Insikten om att de sociala medierna även var strategisk affärsutveckling blev tydlig. Många företag var ännu långt ifrån helt bekväma med Facebook men blev allt mer intresserade av bloggen som kanal.

2009 – Twitter förnyade alla branscher Året då Twitter kom att förnya alla branscher. Ett år av stora ytterligheter där sociala medier för många blev vardag men för andra var trivialt och ointressant.

2010 – Från Vinterstudio till digital valstuga Året då valrörelsen bjöd oss på ett enda stort realtidscase för socialamedieutvecklingen. Det tillsammans med att traditionella medier i allt större omfattning fann det publicistiskt relevant att finnas även på de sociala medieplattformarna ledde till ett brett genomslag.

2011 – Revolutioner som berörde Året som kretsade runt olika perspektiv av effekten av att kunna använda digitala verktyg för att kommunicera. Det kom att handla mycket både om sociala medier på arbetsplatser och om de sociala mediernas roll under den våg av revolutioner som svepte över världen.

2012 – Allt på en gång. Året då sociala medier helt enkelt blev kommunikation i alla former. Analoga såväl som digitala plattformar. Och allt däremellan.  Förändrade arbetssätt märktes och svårare än så var det oftast inte.

Spaningar för 2013

Syftet med summeringen var just att kunna ta avstamp framåt. Inleder här med några korta spaningar för 2013 innan jag testar de mer allvarliga frågorna på er:

1. Utvärderingar –  med avstamp från det som gjorts hittills kommer det födas nya framtidstankar. 2013 blir utvärderingarnas år av tidigare socialamediearbete för att kunna utveckla.
2. ”For your eyes only” – allt mer nischat, gärna ej tillgängligt för alla, gärna ej möjligt att dokumentera för de inblandade, på nya digitala plattformar eller via existerande genom stängda grupper .
3. Livsloggning – att logga våra liv med all möjlig data vare sig det handlar om bilder, vikt, fettprocenter eller träningsprestationer fortsätter.
4. Journalistikens roll – en viktig diskussion som fortsätter under 2013 och handlar även om pressfrihetens roll i samhällsutveckling.
5. Transparensens pris – behovet av att även koppla ner börjar märkas allt mer och strategier för det.

Vill du veta mer om dessa spaningar så läs ”Livsloggning, nerkoppling och pressfrihet – några spaningar för 2013”

Företagen gör rätt

Inget av de följande mer personliga aspekterna av de sociala medierna förändrar relevansen av företagens närvaro i sociala medier. Snarare tvärtom för i relation till företag får vi via dessa medier fortfarande ett absolut mervärde som oftast saknats tidigare i många andra kommunikationsformer från företag, nämligen ett uns av personlighet och möjligheten att ta hänsyn till mig som ambassadör för företag jag väljer att använda i min vardag. Den kraften är lika central oavsett mina följande funderingar om människors interagerande med varandra som privatpersoner. Företag gör alltså fortfarande helt rätt som prioriterar digitala satsningar.

Klarar vi transparensen?

Psykologer, filosofer och beteendevetare, med djup kännedom och lust att förstå nätets möjligheter att bryta delar av mänskliga mönster som vi tror är norm och nödvändiga, är de som behövs nu för lite perspektiv. De mänskliga och sociala konsekvenserna av de sociala medierna är det vi måste ägna mycket kraft åt för att inte tappa den möjlighet till individuell och samhällelig utveckling som absolut finns i dessa kommunikationsverktyg. Månar vi inte om detta kan det hända att pendeln svänger och vi återvänder till gamla sätt att göra allt. Bara med en digital twist mest av marknadskaraktär. Det tycker jag 2012 ofta har andats och vore ett stort misslyckande för vad som är möjligt.

I spåret av allt synligt näthat och erfarenheter de gångna åren av vilka frågor som lyfts i olika sammanhang landar jag i några mer allvarliga funderingar rörande vår egen förmåga. Detta med transparensens pris behöver vi dyka djupare i och inte enbart i relation till de utmattningssyndrom som jag tog upp tidigare. Den delen är enkelt löst med mer balans och samtal om olika gemensamma sociala förhållningsregler för olika situationer som passar de inblandande bäst. Med respekt för olika lösningar.

En större fråga vad gäller transparensens pris för 2013 är om vi egentligen ens klarar av att leva vår liv så här transparent, öppet och uppkoppplat. Och den besvärande frågan om det ens är transparens trots att det uppfattas så av den nya eller oinvigda betraktaren. Ofta är transparens mest en chimär som blivit norm i vissa kretsar. Dock är det så att även en regisserad transparens ofta kommer att tolkas av omvärlden som total transparens och blir därmed antingen skräckbilder eller förebilder för vad transparens på nätet kan vara.

Digital voyerism?

Vi är medvetna om att det vi lägger ut digitalt kan missbrukas, vare sig det gäller uthängningssajter där mail, privata bilder eller annat som läggs ut. Det behöver dock inte gå så långt för att bli komplikationer i relationer. En lite mer vardaglig subtil men ändå förekommande problematik finns i vad vi väljer att skriva i sociala medier om oss själva. Det man lägger ut är oftast mest riktat till de man vet kommer att interagera med innehållet. En upplevelser av ”vänner” via det nätverk man skapat på t.ex. Facebook eller Instagram. Men det innehållet kan förstås enkelt ses och även missförstås av de mer ytliga eller yrkesmässiga relationer man har på samma plattform och denna mer privata insyn de får i våra liv finns det många sätt att hantera. Det blir lika ofta en känsla av ”too much information” för dem om den de följer som bidrar till skvaller eller felaktiga antaganden. Vittnesmålen är många från människor som egentligen inte vill se all denna information som de upplever som privata men som de ändå inte kan låta bli att konsumera. En digital form av voyerism det finns anledning att fundera över konsekvensen av.

Jag har så många gånger under åren mött människor som delat efter en föreläsning med sig av skärmdumpar över konversationer de länge funderat över. Det handlar ofta om varför människor uttrycker så mycket som man upplever som ”privata saker” (eller att det finns förutfattade meningar om personer som enbart baseras på tidigare statusuppdateringar. Eller att man själv måste ta ansvar för sitt digitala beteende där  inlägg/bloggposter man i vredesmod, avundsjuka eller i debattvilja gjort över personer man inte gillat. Sedan möts man och blir ofta vänner och plötsligt blir den där negativa bloggposten något man måste hantera. För att inte tala alla dessa tidsödande funderingar som finns om  utebliven digital respons och tolkningen av den. Vi har helt enkelt en del digitala sociala problem att hantera i denna läroperiod.

För det är ju så att så länge vår värderingsgrund i relation till det digitala och det analoga skiljer sig åt kommer våra tolkningar fortsätta vara oerhört olika och vissa digitala handlingar kommer ibland av andra att upplevas som besvärande gränslösa. Behovet för alla att vara ”privat” är nog hyfsat mänskligt centralt och är så även för den mest transparenta men jag är nyfiken på vad som händer med oss människor när normen allt mer i vissa kretsar är full insyn. Jag är inte så säker på att det fungerar för att vi människor är mångdimensionella och inte alltid genomvänliga.

Det här är svåra frågor att diskutera och inga färdiga svar finns. Det finns så många nyanser. Dels de om att visst öppenhet kan ändra maktstrukturer, visst ska vi vilja våga bjuda på fler perspektiv av oss själva och rätten att vilja visa mer än det förväntade som t.ex. kommunchef. Men det handlar också om en allt större insikt om att det finns en omvärld för oss alla som kanske inte alltid kan hantera den informationen som ges eller som kan komma att missbrukas. Av enkel missunnsamhet, av fördomar, av att man har en annan värderingsgrund än avsändaren eller av ren galenskap. För det är också så himla enkelt som att människor också är elaka.

Även lurkern ser dig

Vi som väljer att visa mer av oss själva behöver nog påminnas om att vi  i detalj synas även av de som inte alls är transparenta. Den digitala arenan är fylld av så kallade lurkers, tysta och betraktande som aldrig deltar, men samlar på sig kunskap, antaganden och information. Alldeles för ofta glömmer vi bort att den informationen förr eller senare kommer att användas och vi tolkar ofta tystnaden lite aningslöst som att de inte sett. Så är det ju inte, de allra flesta använder nätet, även de som väljer att inte vara transparenta. Så frågan är ju vem som egentligen har informationsövertaget. I slutändan blir det säkerligen oftast den icke-transparenta även om vi som är uttalat nätkunniga tror vi har det.

Transparens är förtroende

Vid sidan av mindre ganska harmlösa missförstånd och snurrigheter runt i våra privata konversationer kan det som läggs ut missbrukas gravt av andra. Transparens är inte bara ansvar utan är i grunden också ett djupt förtroende. Frågan som blivit allt mer akut under det senaste året är om vi är naiva när vi ger det förtroendet till människor vi ofta vet så väldigt oerhört lite om.

Det digitala livet snart mer värt än det analoga?

Nyligen hade jag ett mycket spännande samtal med några unga svenska och franska filosofistudenter. De visste om mitt deltagande i Nyhetsmorgon där jag talat om livsloggning och de fick höra resonemangen om och se prototypen av Memoto, se casefilmerna och reagerade starkt över den naivitet som de tyckte att detta var uttryck för. Livsloggning och bruket av en kamera som två gånger i minuten fotar allt som användaren möter upplevde de både som integritetskränkande och utslag av naiv aningslöshet inför ett potentiellt storebrorssamhälle. Vem vill ha en sådan kamera undrade de förbluffat och allvarligt. Den potentiella marknaden nämndes genom att jag berättade om hur Memoto på kort tid samlat ihop 3,5 MSEK till produktionen av de första kamerorna. De skakade på huvudet.

För mig var det en extremt tidstypisk och en viktig reaktion och det är absolut inte första gången jag möter den här typen av resonemang. Frågan de också ställde i relation till det de ser händer bland sina vänner var om vi inte lägger mer tid att måna om att berätta om det vi gör digitalt än vad vi gör för att ens leva det. Betänk att det här är reaktionerna som kommer från en ung, uppkopplad generation och väcker mycket frågor om det liv de vill leva.

Tanken slår mig dels att det är klart att det här den kommande generationen kommer att reagera mot dels att det för mig ändå är så mycket större än en ungdomsreaktion mot nutidens aningslösa bidrag till ett potentiellt storebrorssamhälle. Det handlar ju om att inget av det de ser som farhågor måste ske.  Det behöver ju inte alls bli så här. Vi har inga svar på det som sker nu i mötet mellan teknologi och människa. Mer än på ett mer ytligt plan. Nätet och dess utveckling och vår egen utveckling i samklang med detta beror ju helt på deras (vårt) eget förhållningssätt. Exakt det är vad vi kan diskutera mer av under 2013, med våra nya kommunikationsverktyg i händerna, om det samhälle vi vill bygga.

Näthat  är inte ok bland unga heller

De diskussioner jag haft efter händelserna i Göteborg runt det så kallade Instagramupploppet har bitvis lämnat mig smått förtvivlad över den hopplöshet unga vittnar om när man tar sig tid att tala med dem om t.ex. näthat. De ger vittnesmål om att det inte finns något att göra och att det är så det är.

Närrelaterat till händelserna i Göteborg försöker jag formulerar tankarna som ofta funnits hos mig de senaste åren: effekten av detta med att snart varje förflugen tanke, varje moment, varje stund ska dokumenteras. Igen ropar jag högt på nätkunniga beteendevetare, psykologer och filosofer som kan berätta vad de tänker om att detta göra med oss. Vad leder denna kartläggningslust till och tänker att det jag haft mest nytta av i mitt yrkesliv är mina etnologistudier och alla de deltagande observationer jag gjorde och minns hur inte särskilt välformulerad eller klar varje tanke är i varje stund….

Återvänder vi till näthatet mellan unga funderar jag på följande: konsekvensen av att socialiserande mellan tonåringar som länge bestått av ältande av varje relation, lösa rykten, allmänt tonårsskvaller om vem som varit med vem som funnits på alla skolor under alla år men vad händer nu när det sker digitalt och därmed lämnar den mer privata sfären och blir publikt. Oftast blir det säkert mest en light-realtidsversion av Gossip Girl att avhandlas på varje skola bland de personer det berör. Hur väl detta tas om hand beror troligen på den digital förståelsen hos alla inblandande. Det är nog lätt att diskussionerna kantrar åt än det ena eller andra hållet här.

En sak är dock säker och det är att inget löses av att vuxenvärlden kliver av och tror att det är ok när den där gränsen mellan mer digitalt oskyldigt tonårsskvaller passeras och omvandlas till uthängning, mobbning och sexuella trakasserier bara för att man tillhör en uppkopplad generation. I grunden tycker ingen att näthat är ok. Precis på samma sätt som de allra flesta inte tycker mobbing är ok. Vi lär oss alla att använda nya kommunikationsverktyg i relationer mellan människor i denna stund. Ingen är expert på det som sker nu. Varken de unga eller vi.

Bekräftelsemonstret

Ytterligare ett perspektiv att titta närmare på vad det gör oss med som människor är  den ständiga jakten på bekräftelse som de digitala medierna ger. Bekräftelse har människor länge jagat men nu är bekräftelsedemonen snabb som sjutton. Vad leder den där ständigt snabba bekräftelsen till på ett djupare plan. Vad gör detta egentligen med oss, tappar vi förmågan till tålamod, jagar vi bara den snabba bekräftelsen och tappar ögonblicket sitt värde sker undrar jag allt oftare och kopplar ner.

Jag älskar Jonas Gardells krassa förhållningssätt till detta när han i ett samtal med Björn Wiman under hösten avfärdar frågan om bekräftelseknarkandet med sitt enkla recept om att glömma det han lagt ut i samma stund han gjort det. Men hur många har den chosefria inställningen och inte bryr sig om responsen? Det är kanske få förunnat och bygger på det kändisskap och den etablerade roll Gardell har. Han får sin dagliga bekräftelse på andra sätt och behöver egentligen inte twitterreaktionerna. För övrigt talar han ljuvligt om detta med att värdesätta ögonblicket också i samma intervju.

Men tillbaks till bekräftelsen. Hur många av oss knarkar bekräftelse och upplever först stunden som fulländad om den via en statusrad, en bild får stor bekräftelse och helt enkelt blir en mindre värd upplevelse om den inte delas, gillas eller kommenteras. Hur många är ens villiga att erkänna att det är så. Interaktionen är ju en del av värdebyggandet. Det har vi till och med lärt alla företag som vill förstå sociala medier. Men när låter vi det som individer ta över och när blir det en osund bekräftelsejakt.

Effekten av att inte var unik längre

När nätet under jul fylls med bild efter bild på vackra dekorerade granar eller julbord undrar jag om det är utslag för en fantastisk gemenskap oss människor emellan att vi just i denna stund gör precis samma sak eller leder det i förlängningen till tankar om att människor är väl förutsägbara och banala. Är det här en pusselbit till att vi ser allt mer nischad kommunikation. Mina tankar om ”for-your-eyes-only” här ovan.

Eller leder det kanske till och med till att just min gran,  min mat, ja mitt liv inte är intressant i relation till alla andra ”vackra liv”. Hur många har haft unga runt sig som efter jul känt ännu större ångest efter att på Facebook sett hur alla andra klasskamrater berättat om presenter de fått. Barn vars egen jul som inte ens var en särskilt fattig jul men i speglingen av andras plötsligt blev så mycket mindre värd.

Jag vet inte men tänker ofta över ambivalensen mellan det gemensamma och det unika och undrar trots allt om inte lusten att vara unik är en mycket central komponent i våra liv idag som vi via sociala medier skulle kunna tappa. Samtidigt som jag verkligen älskar den holism som är möjlig tack vare nätet. Där din vardag också blir min och som gemensamt kan bidra till att förändra världen till en gemensamt bättre plats med lika villkor för fler. Men ni ser det finns två sidor av samma mynt hela tiden och här behöver vi  fler pusselbitar runt vad som som händer oss som människor.

Vi och tekniken

De här frågorna om oss som människor i relation till digital kommunikation börjar bli akuta. Det märks när man samtalar om människor om sociala medier. Nu handlar det inte om att vi konsulter ska få företag att prova längre. Nu handlar det om erfarenheter, och lika ofta negativa erfarenheter, hos alla som vi behöver finna strategier för att hantera om vi vill att nätet ska förbli det vi ser att det kan vara för en positiv samhällsutveckling.

För samtidigt som digitaliseringen kan förändra mycket så ser vi att allt kan förbli på precis samma sätt när makt, hierarkier och uråldriga beteendemönster väcks.

/Brit Stakston

 

 

 

 

 

Det här är del 6 av 6 i en summering av den utveckling som skett inom kommunikationsbranschen tack vare digitaliseringen under åren 2007-2012, här finns prologen som ger en bakgrund till varför detta behövs skrivas nu. Längst ner finns länkar till samtliga poster.

2012 var ett år som lät sociala medier helt enkelt bli kommunikation i alla former. Analoga såväl som digitala plattformar. Och allt däremellan.  Förändrade arbetssätt märktes eller åtminstone tydliga önskemål om att göra det nu efter några första lärdomar av att använda sociala medier. Svårare än så var det oftast inte.

Förhoppningen var att företag inte enbart skulle inkludera sociala medier marknadsbudgetar för att täcka produktionskostnader, konsultkostnader, tryckkostnader, utvecklingskostnader utan även låta sociala medier synas i de investeringar som görs i relation till intern kompetensutveckling. Vad tycker du själv om min önskan vid årets början att sociala medier inte skulle göras till en svår vetenskap eller reduceras till trams eftersom det är så glasklart affärskritiskt för att gestalta och leverera det varje företag säger sig vilja vara. Själv tycker jag att 2012 var fyllt av detta.

Digitaliseringens ledarskap

Under 2012 var sociala medier en del av vardagen för de allra flesta marknadsavdelningar. Oftast fanns ett par mer eller mindre väl fungerande Facebooksidor, twitterkonton, ofta en blogg och ibland ett YouTube-konto. Dessutom  ingick sociala medier i den dagliga omvärldsbevakningen. Man började också allt oftare vilja ta saker vidare efter ett par lyckade sociala medietest.  Även om det kan fungera hyfsat för vissa varumärken med megafonliknande kommunikation så saknas många av de andra dimensionerna när det bara blir marknadsföringsaktiviteter. Målen kan sättas högre och fler involveras. Den nödvändiga integreringen av sociala medier skedde i allt fler delar av en verksamhet och blev allt oftare en ledningsfråga:

”Det är en ledarskapsfråga. Ingenting annat. Det är i ledarskapet som signalen ges att det är prioriterat att addera digital kommunikation till det som görs idag, oberoende av affärsområde. Det är här mandat ges att pröva, utbilda och skapa den trygghet som behövs för att kunna integrera sociala medier i varje led inom verksamheter.  Det är ledningen som säkerställer kompetensutveckling för alla medarbetare. Det är ledaren  som skapar grogrund för och säkerställer att de nya idéer som kommer födas ur den nyvunna digitala kunskapen hos samtliga medarbetare tillvaratas och genomförs. Det sistnämnda görs sällan.”

Ur Ledarskap och digitalisering på JMWs blogg

Insikten om att instrumentell kunskap om nätet inte var en långsiktig lösning blev allt tydligare. Insikten om att endast en person inom ett företag som får hela uppdraget att hantera socialamedier blir en svag länk fanns. Digitalisering är ju jämförbart med läskunnighet och dess betydelse för individuell och samhällelig utveckling. Att låta en person vara den enda socialamediekunniga är som att istället för att lära sig läsa själv konstant be någon annan göra det. Det blir ohållbart och det breda kompetensbehovet för sociala medier väcktes i organisationer även bortom marknadsavdelningarna under året som gick.

Tyckonomin och klickmonstret

Twitterdreven haglade tätt det senaste året. Samtidstypiska artiklar präglades av ivern att via sociala medier snabbt plocka upp diskussioner som sanningar för att de passade in vilket gjorde att det journalistiska hantverket och källkritiken ibland tappades helt bort. Detta samtidigt som twitter av många journalister används som ett nyhetsrum. Expressenreportern Niklas Svensson är ett svenskt exempel på en journalist vars arbete till stor del återspeglas på twitter och som testar gränserna och rollerna.

Samspelet med de traditionella medierna är en viktig pusselbit för att ett så kallat Twitterdrev ska kunna ta full fart. Klickmonstret hos redaktionen märker förstås att de digitala diskussionerna drar trafik och vill gärna dra igång twitterreaktioner. Journalister försöker alltså numera inte bara fånga upp snackisar i de sociala medierna – utan också aktivt skapa dem. Och vi ”fria tyckare” går lätt på de digitala flirtarna och blir kanske lika ofta mest nyttiga idioter. Inte bara journalister utan vi alla bör under kommande år fundera över vems agenda vi agerar efter och blir mer källkritiska.

Under 2012 blev det också tydligt att debatten om digitaliseringens roll för samhällspåverkan lätt kantrar åt än det ena än det andra hållet. Utopiska visioner av framtiden från oss nätentusiaster ställdes ofta mot nästan dystopiska perspektiv från de mer skeptiska och särskilt de etablerade makthavarna. Detta samtidigt som nörden som enda möjliga samhällsförbättrare blev besvärande historielös. Och medborgarna å sin sida upplever nog oftast att de är precis lika maktlösa som de varit tidigare. Det fanns ofta fog att självkritiskt undra om inte vi nätentusiaster i vår historielöshet och med våra stora ord om kommunikationsrevolution ibland lika gärna bidrog till att utvecklingsmöjligheterna avfärdades istället för att de sattes igång.

Denna mycket samtidstypiska betraktelse av vår webbväckelserörelse andas 2012 och påminner oss om webbutvecklingen vid millenieskiftet:

”I mars hölls symposiet Webbdagarna i Stockholm – vad som närmast kan beskrivas som en toxisk blandning av idealistiska visioner, övertänd teknikentusiasm och krass kommersialism. Allt som klassats som sociala medier är positivt och demokratiskt. Alla som är klädda i t-tröja och jeans och levererar rappa självironiska repliker är automatiskt good guys – man verkar i en värld som, enligt webbdagarnas sluttalare och Sveriges mest profilerade sociala medier-profet Joakim Jardenberg, bör handla om strävan efter att göra ”good shit”. Sådana evenemang ger nätgiganterna legitimitet. Googles slogan ”Don’t be evil” uttrycker ett moraliskt anspråk och en självbild, och nätjättarnas största pr-prestation måste vara just att de lyckats profilera sin globala expansion och vinstjakt som en väckelserörelse.”

Ur Nätjättarna vill veta allt om dig, Paul Frigyes, DN

Den här förändrade synen har förstås att göra med att ingen av oss experter längre behövs på det sätt som en gång var nödvändigt för att peka på vägar framåt. När expertkunnandet delvis blir allmängods sker en spännande utveckling som pendlar mellan att dels uppleva det som ”the first movers” har gjort och att få göra det i sin takt och med egna slutsatser dels ta många och långa kliv framåt bortom våra tidigare slutsatser. Det är spännande att luta sig tillbaks och se utvecklingen ta de här stegen nu. Det utesluter förstås inte att vi alla ”experter” också har en roll att fylla i det fortsatta arbetet och förmedla våra visioner i den här nya kontexten där digitaliseringen är integrerad.

 

Företag och twitter

Årets Stora Journalistpris i kategorin ”Årets förnyare” gick till Svenska Dagbladet för deras arbete med den interaktiva boräntekartan ”Räntekartan” där man uppmanas att ange sin ränta i en databas: ”Säg din ränta”.  Martin Jönsson som dåvarande chefredaktör skrev i juni om hur Räntekartan var ett av många fantastiska exempel på hur SvD arbetar med social journalistik:

”….Roligast av allt är att nästan alla dessa jobb börjat som digitala frön, som sedan blommat ut, i båda kanalerna – och på alla tänkbara sociala plattformar, ofta samlade på Storify. Den sociala dimensionen, som finns med genom hela planeringen och utförandet, lyfter journalistiken och ger den större genomslag.”

Ur Halvårssummering: detta var mest läst och mest bevakat, 30 juni 2012, SvD

Att det digitala fröet som Martin Jönsson talar om i fallet med Räntekartan kom från ett företag via Claes Hemberg, chefsekonom på Avanza är intressant. Han fick  inspiration i våras och drog igång twitterkampanjen #sägdinränta. Claes Hembergs agerande visar  vikten av att företag vågar att agera publikt i samklang med sina kunder eller frågor som det egna företaget har perspektiv på. Goda idéer kan ju senare med fördel förädlas precis så som skett av SvD med Räntekartan. Att sedan vara transparenta med influenser i det transparenta medielandskap vi har att förhålla oss till är också viktigt och visst kan vi säga att Avanza har en liten del i årets Stora Journalistpris. Företagens roll i den medskapande journalistiken är intressant som en komponent i den utveckling medielandskapet genomgår.  Jag är nyfiken på hur redaktionerna behåller sitt källkritiska arbete levande i relation till det som plötsligt tar fart på t.ex. Twitter och det blir en fråga att återkomma till under 2013.

En summering av 2012 inom kommunikationsbranschen kan inte göras utan att nämna Visit Swedens och Svenska Institutets mycket framgångsrika twitterkampanj ”Curators of Sweden” och Volontaire. Tillsammans har de kammat hem så gott som alla möjliga och alla de finaste PR-priserna i världen för projektet där en ny person får twittra från twitterkontot @Sweden varje vecka lanserades. Trots mina personliga synpunkter  att dra växlar på ”världens mest demokratiska twitterkonto” så visar det ändå vad en modig marknadschef och rätt kommunikationsbyrå med hjälp av digitala medier kan åstadkomma.

 Journalistiskt självförtroende

 

En av årets stora mediehändelser var när  journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson kom hem den 11 september. Det gemensamma firande som deras presskonferens* blev vid sidan av det oerhört lyckliga slutet för dem var det även en mycket viktig händelse för journalistiken. De påminde oss alla, under ett så starkt varselpräglat år i mediebranschen, om journalistikens roll. En nyttig påminnelse i en tid då den havererade affärsmodellen i den tryckta tidningen inte riktigt har kunnat släppas.  Deras arbete  i sin helhet, både före, under och efter Eitopien sätter fingret på ett av de viktigaste fundamenten i en demokrati där journalistikens långsiktighet och ansvarstagande, för att berätta även de berättelser där sökarljuset inte alltid lyser, spelar en så stor roll. Det fokus Martin & Johan genom sitt arbete satt på utrikesjournalistikens och pressfrihetens roll är viktig för vår gemensamma framtid i en värld som är så mycket större än Sverige och den digitaliserade västvärlden. Medierna och behovet av nya intäktsmodeller samt en mycket nödvändig översyn av de stora kostymer de haft innebär inte att journalistiken behöver säljas ut. Jag oroas dock i slutet av år 2012 var journalisternas självförtroende har tagit vägen under året som gått och ser det som hot mot både den granskande journalistiken och utrikesjournalistiken.

Bilder, bilder och bilder

Under året har stillbilden hamnat i fokus igen. Instagram utvecklades även för Android och köptes upp av Facebook, blev mainstream och blev snabbt en arena för företag att interagera med intresserade och t.ex. ge unika bakom-kulisserna bilder. Intressant också att många livsstilsbloggare under året har flyttat mycket av sin interaktion till Instagram. Journalister bevakar förstås även Instagramflöden från offentliga personer eller taggar runt händelser av publikt intresse och plockar upp bilder. Med eller utan att ge fotocred.

Att följa kändisar genom bilder skapar en unik känsla av närhet som inte en enda paparrazzibild kommer i närheten av. När Kungahuset i februari lägger ut bilden på Victoria och Daniel på väg hem från BB med Estelle som i sin bildkomposition signalerar att de är som vilka föräldrar som helst tar de helt kommando i en situation då jakten på bilder och intervjuer är stor:

”Det är här bilderna läggs ut först. Och medierna får bara dansa med. Och de paparazziliknande bilderna av skymda ansikten i Säpobilar blir allt mera ointressanta när det faktiskt kontinuerligt kommer bilder från källan själv.”

Ur Kungahuset och Facebook en perfekt kombination, JMWs blogg

I slutet av året reagerade många på de ändrade användningsvillkoren för Instagram och alternativ lyftes fram där t.ex. den sedan länge etablerade tjänsten Flickr lyftes fram som ett alternativ.

Facebook och retrotrender

Facebooks börsintroduktion var förstås jättehajpat och en stor händelse ur ett socialamedieperspektiv och även om det fick en svajig start var situationen vid årets slut mer stabil. Zuckerberg verkar genom sitt ledarskap visa att han kommer se till att intäktsströmmarna finns, särskilt via mobilen, hur än omdiskuterade annonserna är. Uppköpet av Instagram, det stora användarantalet över en miljard i oktober 2012 och utvecklandet av s.k. sponsored stories är några av de åtgärder som skickar rätt signaler till aktieägarna. Facebook fortsätter vara en plats för oss att hantera logistiken i vår vardag och även om det finns en finns ofta uttalad trötthet för att berätta allt för alla har Facebook framgent en stor plats i våra liv. Och företag har fortfarande mycket roligt kvar att göra med möjligheten att få finnas i sina konsumenters vardag genom en smart Facebooknärvaro.

Retrotrender

Att det digitala och analoga stärker varandra var en stark trend under 2012 i kommunikationsbranschen, den fysiska varumärkesupplevelsen hamnade lika mycket i fokus som den digitala och är ett typiskt exempel på vikten av att släppa den digitala sargen. Med en vardaglig inställning till det digitala följer att flödet mellan aktiviteter sker naturligt, integrerat och obehindrat.

Retrotrenderna var tydliga under 2012 och i en digital era påmindes vi om tiderna före digitaliseringen vare sig det gäller marknadsföring, engagemang eller t.ex. bildhantering.

Red Bull gör PR-succé

När Felix Baumgartner gör sitt rymdhopp för Red Bull Stratos blir det en extremt lyckad pr-aktivitet av så stort nyhetsvärde att livesändningen på YouTube (som slår rekord) embeddas via tidningars webb och följdes av 8 miljoner människor. I Sverige jämförde man tittarantalet med de populära program som sändes samtidigt såsom t.ex. Solsidan. PR-värdet för rymdhoppet är förstås enormt och varje marknadsförares dröm. Även om få företag kommer att välja arbeta med så spektakulära projekt finns det mycket att lära av detta varumärkesbyggande. Att våga göra det oväntade, utgå från PR-hantverket, våga som företag ”äga” ett event och inte bara som sponsor vara en del mer osynlig del av aktiviteten och förstås ha ett koncept som över tid kan gestaltas på olika sätt. PR är inte yta utan en gestaltning av det företaget säger sig vara. Det är exakt vad varje företag strävar efter och där det analoga och det digitala mötet blir lika viktiga delar.

Podcaståret

Att radio på webben, podcasts, slog igenom brett detta år är tydligt och några exempel är Värvet, Alex och Sigges podcast, Maktministeriet och även nystartade exempel som DNs Hanna Fahl eller ”En varg söker sin pod” från Expressen Kultur där serietecknaren och satirikern Liv Strömquist kultur pratar tillsammans med författaren och frilansskribenten Caroline Ringskog Ferrada-NoliExpressen Kultur.

Några som verkligen är typiska för ”allt på en gång”-temat för året är förstås succéduon Filip och Fredrik som under årets premierats både för sina podcasts, sitt tv-program Breaking News och sina föreställningar med t.ex. Jakten på den försvunna staden eller den livesända podcastinspelningen från en fullsatt Berwaldhall för att fira den 100:e podcasten. När KTH väljer att sända Crosstalks eller Handelsbanken fortsatt göra TV visar det vad som kommer under det kommande året.

Slacktivism eller äkta engagemang

#kony2012

2012 visade nya spännande möjligheter för digitalt engagemang och folkrörelser. Och visade hur allt är möjligt om du bara kan förpacka dina budskap väl. Några digitala exempel är förstås #Kony2012 med över 100 miljoner visningar på en 30 min film om ugandiska barnsoldater, Not for Sale, en organisation mot trafficking eller demonstrationerna som skedde mot våldet mot Trayvon Martin. Dessa tre exempel har kunnat uppmärksammas tack vare kommunikationskunniga engagerade. #Kony2012 och liknande intitiativ ger också anledning till att fundera över källkritik och att ”vara vaksam så att det bästa inte blir det godas värsta fiende”. Samtidigt som det inte kan avfärdas helt, intresset för t.ex. barnsoldatsproblemet blir även ett gyllene tillfälle för de etablerade organisationerna som arbetar med detta. Jag tycker inte att engagemanget bara kan avfärdas som slacktivism utan ger ändå demokratiskt uppbyggda folkrörelser med långsiktighet i fokus en chans att genom reaktiv proaktivitet visa vad de gör för de aktuella frågor som engagerar människor. Och allt digitalt engagemang kan verkligen inte förkastas vi ska dock ta oss tiden att se vem som kan göra det bästa jobbet för att göra något åt det som engagerar. Och för utsatta människor blir långsiktigheten väldigt viktig.

Moderna folkrörelser

Ett briljant svenskt exempel på en typisk sådan modern folkrörelse, startad på nätet, som är långt ifrån ett slentrianmässigt gillande är Rättviseförmedlingen. Deras arbete att konstruktivt korrigera skevheter i samhället förtjänar att lyftas fram.

Bloggens utveckling och fortsatta nyckelposition

Uppdaterat 12-01-05: Efter att två spännande och mycket läsvärda inlägg  om den politiska bloggosfärens roll publicerats efter att jag publicerat denna text adderar jag en kort kommentar om min syn på bloggens roll 2012 till de kloka resonemangen om bloggens utveckling i de nämnda posterna. Det jag vill addera eller trycka på än mer är den roll media har i den förändrade roll bloggosfären har. I min genomgång av sociala medieutvecklingen i Sverige utnämnde jag 2008 till det år som var bloggens stora breda genomslagsår. Det var det år som medias sökarljus var helt inriktat på bloggar och referenser gjordes ständigt till bloggkällor etc. Detta görs idag oftast till twitter. Jag tror det är ett stort misstag av opinionsbildare att tro att bloggen är död för att media inte har sitt starkaste offentliga sökarljus på bloggosfären. Faktum kvarstår journalister är ofta mycket pålästa och har i sitt researcharbete tydliga referenspunkter till det någon har skrivit i bloggen, det vittnar varje företagsledare som bloggar om. Mycket av det vi under året mediekonsumerat har sitt ursprung i perspektiv ursprungligen formulerade i kommenterande bloggposter.

Ge inte upp bara för att den stora diskussionen om saker sker på Twitter  eller Facebook just nu. Bloggen som databas är lika briljant som förr och ger en långsiktig synlighet som vida överstiger någon annan plattform.

Det publikas effekt av att sätta emfas på saker  via en blogg ska inte underskattas. Ett blogginlägg är fortfarande att betrakta som en juvel och ett av de allra bästa långlivade digitala sociala objekten. Den korta livslängden för tweets, instagramkommenter eller Facebooinlägg är allvarliga för en opinionsbildare. Bloggosfären har dock i sitt eget agerande nu när man ”övergett” bloggandet bekräftat en av alla medborgarjournalisters svagaste länk i relation till traditionella medier. Nämligen bristen på långsiktighet (och tålamod hur förståeligt det än är). Ge inte upp är min signal till alla opinionsbildare för kommande år. Låt inte medias sökarljus avgöra om du ska blogga eller inte. Det handlar om ifall man har något att berätta och hur länge man vill att  det ska leva kvar. Det och din publik (som kan bestå av några få personer) ska avgöra om du vill lägga tid på bloggandet, inte medias offentliga återrapporterande av det som skrivs.

Några hastiga förslag på opinionsbildande källor av mer etablerad karaktär men gjorda med hjälp av bloggverktyg är Louise Konsumentkoll, Unionen, Utredarna, Unicef, Anna-Karin Hatt, Carl Bildt. Personligen ser jag framemot en förnyad vital gräsrotsbloggosfär runt #val2014 och i samband med annan opinionsbildning. Kraften i en egen publicistisk plattform är fortfarande ett måste i en arsenal av kommunikationsverktyg för den som vill påverka.

Rasism och näthat

Att rasismens ansikte till slut blev synligt kommer vi att definitivt bära med oss från 2012. Analysen av allt som sker nu är för tidigt att göra. Är man optimistisk ser vi att saker verkligen förändras nu. Är man mer pessimistisk funderar man mer över vilket grundproblemet är som gör att såpass många människor ser Sverigedemokraterna som ett relevant alternativ både tidigare och idag. Medias roll i rapporteringen runt Sverigedemokraterna behövs också analyseras ytterligare och där frågan från Anna Hedenmo i SVTs Agenda satte allt på sin spets under året. Personligen finner jag det anmärkningsvärt att det först 2012 kunde sägas så tydligt som på DNs förstasida.

Det blev alltså ett mörkt slut på 2012 där även näthatsfrågan som bubblat under hela året gestaltades i december av händelserna i Göteborg  och Åsa Linderborgs starka vittnesmål. Men samtidigt tror jag att vi ser början till slutet av något som bara kan leda till det bättre för nu är frågan på bordet. De kraftigaste reaktionerna under året berör glädjande nog frågor som i ett bredare sammanhang visar en allt lägre acceptans för en bristande respekt för människors lika rätt – och bredare insikter om till exempel hur lätt det är att kränka varandra i vardagen. Det är här nästa år tar vid och frågan blir allas ansvar. För kommunikationsbranschen innebär det ännu tydligare att värderingsfrågorna kommer att stå i centrum.

/Brit Stakston

2007 – Facebook visade vägen

2008 – Bloggens stora genomslagsår

2009 – Twitter förnyade alla branscher

2010 – Från Vinterstudio till digital valstuga

2011 – Revolutioner som berörde

2013 – Rent mänskligt vad händer nu med oss? En diskussion om 2013 års frågor.

 

Det här är del 5 av 6 i en summering av den utveckling som skett inom kommunikationsbranschen tack vare digitaliseringen under åren 2007-2012, här finns prologen som ger en bakgrund till varför detta behövs skrivas nu. Längst ner finns länkar till de andra posterna.

2011 blev ett år som kretsade runt olika perspektiv av effekten av att kunna använda digitala verktyg för att kommunicera. Det kom det att handla mycket både om sociala medier på arbetsplatser och om de sociala mediernas roll under den våg av revolutioner som svepte över världen.

Lojalitesplikt & yttrandefrihet

Ur ett svenskt perspektiv var det nu mycket fokus på den egna arbetsvardagen och de sociala medierna konkreta handhavande på en arbetsplats. Det kunde annars sluta med att man kunde bli av med jobbet genom en Facebookstatus. Diskussionen runt enstaka händelser visade dock hur långt vi kommit i förståelse. Nyanser syntes och en vilja att konstruktivt implementera sociala medier i verksamheten fanns även när det hettade till. Ryggmärgsreflexen var oftare att hitta sätt att arbeta med sociala medier än att hitta sätt att sluta använda dem.

Ofta fanns det under denna period ett behov av att återigen lyfta vikten av förståelsen för hur mycket vår privata syn på de här verktygen hindrar eller möjliggör utvecklingen i en verksamhet. Exemplet med krocken mellan kommunchefen i Katrineholm och den lokala tidningen bär på många intressanta dimensioner där både de mer ”digitala” och de som är mer ”analoga” behöver förstå varandra. Det blev allt mer uppenbart att en större gemensam digital kunskap behövdes för att kunna ta saker framåt, för att de analoga och digitala värderingarna skulle kunna mötas.

Överhuvudtaget diskuterades nu ofta lojalitetsplikt, meddelarfrihet vs yttrandefrihet och sattes i relation till sociala medier. Frågan om  hur man via sociala medier får en företagskultur präglad av öppenhet eller om det finns lyckliga arbetare var perspektiv som återkom detta år. Ytterligare en aspekt som var närvarande i en svensk kontext var en så kallad Wikileaks-effekt som allt oftare diskuterades på företag under denna period, insikten om vad som kan hända när alla enkelt kan dela allt med varandra och hur detta skulle hanteras.

Organisering & mobilisering

I ett globalt perspektiv kom effekten av att använda sociala medier verkligen att märkas. Att läsa denna del ur 2006 års motivering till varför ”You” blev årets person fick hisnande perspektiv med arabvårens demokratirörelser som avstamp:

“It’s about the many wresting power from the few
and helping one another for nothing
and how that will not only change the world,
but also change the way the world changes.”

Den arabiska våren visade vad nya kommunikationsverktyg betyder i samhällen som kämpat för förändring i många år, i Egypten kom 23 års förtryck att explodera. De sociala medierna skapade en obändig kraft genom att bidra till mobilisering och organisering på plats. 6 miljoner Facebookanvändare var trots att det var få i relation till totalpopulationen på 77 miljoner många som kunde sprida ordet vidare. Det publika gav vid sidan av internt stöd mellan deltagarna också omvärlden en unik insyn. Det satte ett stort mediasökarljus på delar av världen som  annars ofta glöms bort i den västerländska rapporteringen. #jan25 blev en samlande första hashtagg och en digital symbol för startskottet av demokratirörelserna i arabvärlden #jan25. Time Magazine utsåg senare The protester till årets person för 2011 . Ganska snart stod det dock klart att demokrati är en mödosam process som inga digitala medier av sig självt löser och att även diktatorer kan behärska nätet.

När det blev upplopp i London under sommaren 2011 ropade David Camerons på stängning av Facebook och Twitter i det undantagsläge som rådde vilket av Carl Bildt kommenterades såhär på Twitter:

 

Journalister som kuratorer

2011 var ett identitetssökande år för journalistiken i en digital samtid där lösningarna var enkla för många samtidigt som andra inom kåren såg lösningarna som mest provocerande.

När kärnkraftsolyckan skedde fick vi se det första riktigt tydliga exempel på svenska journalister som tog på sig rollen att kuratera all världens nyheter runt ett skeende för andra. Här blev det Niklas Svensson från Expressen som tog den rollen och kom även att delta i andra medier för att ge en bild av hur nyhetsflödet såg ut. Detta är numer rutin men vem som blir det verkliga navet runt en rapportering är inte alls givet, behöver egentligen inte ens vara en journalist. Det bygger dels på trovärdighet dels vem som just då har all  all vaken tid att ägna åt en större nyhetshändelse.

Vi såg också exempel på att medier ville ge sig in i rådande online-debatter såsom den runt t.ex. skolan som skedde efter Jan Björklunds debattartikel i DN om mer kateder i skolan. Atikeln blev startskottet till en levande och stärkande skoldiskussion under taggen #merkateder som så småningom övergick till  #skollyftet. Aftonbladet bestämde sig då för att göra en skolgranskning som de ville kalla för #skolraset. I vetskapen om den levande och mer konstruktiva skoldebatten som fördes under #skollyftet kritiserades snabbt Aftonbladet för att ha en färdig tes. Debatten blev intensiv och så småningom ändrade Aftonbladet sitt val av namn på granskningen till #skolgranskning. Det var också ett exempel på hur debatt och opinion skedde via Twitter på ett sätt som öppnade ögonen för många aktörer som arbetar med påverkan.

Nätet och onda krafter

Under vansinnesdåden riktade mot Utøya och regeringskvarteren i Oslo var sociala medier tillhjälp för att snabbt sprida information och gav oss samtidigt fruktansvärda direktbilder av vad som skedde via tweets från deltagare på ön eller bland anhöriga. Vad gäller själva nyhetsrapporteringen visade studier efteråt att man i Norge använt sig av traditionella medier för att hålla sig uppdaterad. Terrorhändelserna i Norge sommaren 2011 och attentatsmannens eget användande av sociala medier för att bygga upp en bild av sig själv ledde till en diskussion om vad som är möjligt att regissera online, nätets roll i att manifestera och samla onda krafter, beställning av kemikalier och annat som använts under terrordåden, övervaknings- och vapenfrågor och SÄPOs användande av nätet i sitt arbete.

För medier blev frågan om kommentarsfälten allt mer akut. Det fanns nu goda exempel på vad som skett om man var närvarande i kommentarsfälten via läsningar som t.ex. Norrans e-redaktion eller andra förslag för god läsarkontakt  och sämre exempel hos de medier som själva inte brytt sig om kommentarsfälten. Att medier borde förespråka öppenhet kändes uppenbart för att värna om yttrandefriheten samtidigt som diskussionen ofta lyfte fram att anonymitet inte bara är av godo utan också väcker trollen.

Facebook, bloggar och företagen

Under året fortsatte Facebook utveckla tjänster som även skulle vara relevanta för företag, Facebook Deals lanserades och Stadium och Mc Donalds var några av de som tidigt provade på digitala kuponger. De goda exemplen växte fram överallt och när aktörer såsom t.ex. även Arbetsförmedlingen berättade om sitt arbete med Facebook gavs insyn i hur man med framgång kan experimentera för att komma vidare och därmed få exempel att arbeta vidare med internt för att visa vad en digital kundtjänst på Facebook kan åstadkomma.

Företagens synlighet i bloggar var en återkommande fråga och ställdes på sin spets för företagen när populära livstilssbloggaren Kissie sade sig dela ut nynazistiska klistermärken samtidigt som deras annonser fortsatte synas där via affiliate-annonsnätverk. Påminde om vikten av att förstå skillnaden mellan köpa och förtjänade medier.

Interna experter överallt

Kanhända ville vi som tidigt blivit så kallade ”sociala medieexperter” fortfarande lite för ofta se världen som fortsatt svart eller vit när det gäller digitaliseringen trots att det var en motor som gick av sig självt. Nu kunde vi experter ofta med fördel hänvisa vidare och kliva tillbaks hänvisa till de i organisationer som kunde det område frågan gällde, precis lika bra eller bättre som vi. ”Sociala medieexperter” fanns nu i varje verksamhet och ville även de förändra sina sätt att arbeta oberoende av roller och verksamheter. På lanseringen av Gillaboken i oktober deltog ett antal lysande exempel på personer, från idéburen verksamhet, som förtjänstfullt redan arbetade med implementeringen av sociala medier.

Att inte leva som man lär som expert

När sju personer hösten 2011 med stor socialamediehausse lanserade en ny blogg präglad mer av YouTube-journalistisk än journalistisk revolution blev det mest ett exempel på hur svårt det är att leva som man lär. Genom Ajour  visades hur kritik inte kunde hanteras och hur öppenhet verkade gälla mest andra. I förlängningen ledde det för mig personligen till en ”demokratikris” vilket är anledningen till att det nämns här. Den osunda rädsla jag kände innan jag publicerade min kritik sa väldigt mycket om vad digital makt kan göra. Att min inbox och DM på twitter följdes av vittnesmål från journalister och andra som inte vågade ge sig in i debatten pga rädsla för konsekvenserna var oerhört att uppleva i ett tidevarv präglat av öppenhet och utplånandet av hierarkier.

Jag kunde inte släppa tanken på att om inte ens ”vi” klarar av öppenhet hur trodde vi att någonsin något skulle förändras till det bättre. Den inblick som gavs om hur lätt det är att styra bilden av ”verkligheten”, ge vissa perspektiv och styra bilden i de digitala nätverken när man själv har många följare var bara skrämmande. Detta var ju under ett år då vi redan sett att nätet (förstås) lika gärna kan användas av de med ondare uppsåt. Att då se hur enkelt det är att utnyttja mekanismer som att tysta kritiker, RT: alla positiva omdömen och svara på dem samtidigt som man hellre gick till angrepp eller ignorerade kritiska röster förde tankar mer till politruker än nydanande medborgarjournalister. I bakvattnet av Ajour lanserades sedan Bakjour som sedan dess skuggat, ironiserat och försökt ge oss som är uppfyllda av våra Kloutscore och våra statusuppdateringars fullkomlighet ett uns av uppfriskande självdistans.  Metanischat och som samtidsmarkör intressant.

Arabvåren blev det nya Facebook

Revolutionsvågen blev verkligen den andra stora gemensamma referensramen till vad de sociala medierna kan åstadkomma. Det var händelser som diskuterades av alla och var något man ville diskutera, oavsett vad man trodde om de digitala medierna roll i det hela. Arabvåren som begrepp blev precis samma sak  som det Facebookinträdet blev 2007, en gemensam referensram vars olika perspektiv kunde diskuteras. Demokratirörelserna hade också för många gett en känsla av deltagande i människors vardag som hade en helt annan vardag, en mer holistisk syn på världen vi kan fundera över hur vi kan ta tillvara mer.

När Jesse Jackson fick frågan om vad han trodde att  de sociala medierna hade betytt för Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen så gav han svaret ”the change would have come sooner” samtidigt som han betonade vikten av det fysiska mötet och det var väl där vi landade vid slutet av 2011. Att återkomma till det fysiska mötets betydelse.  Att det digitala inte handlar om antingen eller. Utan både och.

 

/Brit Stakston

Prolog: Utvecklingen av sociala medier 2007-2012

2007 – Facebook visade vägen

2008 – Bloggens stora genomslagsår

2009 – Twitter förnyade alla branscher

2010 – Från Vinterstudio till digital valstuga

2012 – Allt på en gång

2013 – Rent mänskligt vad händer nu med oss? En diskussion om 2013 års frågor.

 

Det här är del 4 av 6 i en summering av den utveckling som skett inom kommunikationsbranschen tack vare digitaliseringen under åren 2007-2012, här finns prologen som ger en bakgrund till varför detta skrivs nu. Längst ner finns länkar till de andra posterna.

2010 blev året då valrörelsen blev ett enda stort realtidscase för socialamedieutvecklingen. Det tillsammans med att traditionella medier i allt större omfattning fann det publicistiskt relevant att finnas även på de sociala medieplattformarna ledde till ett brett genomslag.

Valet som realtidscase

Martin Gelins egen reflektion över det nya medieklimatet

Den digitala valrörelsen började direkt i januari med att Reinfeldts pressekreterare gjorde bort sig på sin öppna Facebooksida. Edvard Unsgaards  statusuppdatering om bajset han hittat i sin trappuppgång en söndag och tacksamhet över att det senare städades bort av en invandrare skärmdumpades av Martin Gelin och hamnade på många stora mediers förstasidor. Han hamnade helt enkelt i blåsväder och blev senare av med arbetet som pressekreterare. Han själv berättade senare under en gemensam föreläsning att det var en enkel ”dagens ros”-uppdatering. Så olika kunde saker tolkas och det lärde många att varje statusrad kunde bli politisk ammunition. En ny arena för politiken diskuterades och när kommuner såsom t.ex. Borås Stad anordnade konferenser på temat var det en signal om vilken kompetensutveckling som skulle komma att behövas för politiker. De var ett tidigt exempel på hur kommuner skulle behöva arbeta med frågor om medborgardialog och insyn som tillsammans med Katrineholms kommunchef Mattias Jansson med sina öppna funderingar via blogg och twitter säkerligen inspirerat många andra kommuner. En del av min arbetstid och en stor del av min fritid kom detta år att ägnas åt att följa och utvärdera det partierna gjorde digitalt. Under året kom även boken Politik 2.0 efter ett möte med politiker inom ramen för SKLs projekt Medborgardialog där det också efterfrågades möjligheter till mer kunskap. Sociala medier i relation till politik kom att diskuteras flitigt under hela valrörelsen och varje partis socialamediestrategier och digitala steg granskades även av media.

Eftersom vi ihärdigt följde den digitala utvecklingen kan några av de perspektiv som diskuterades under valrörelsen 2010 lyftas genom dessa texter:

1. FÖREBILDER: De politiska digitala förebilderna var viktiga under 2010 och är intressanta att titta närmare på idag.  Förebilderna och det visade sig även under  valrörelsen att den interna förståelsen för digital kommunikation avgjorde framgångarna.
2. FLOPP FÖR SOCIALA MEDIER? Under sommaren 2010 undrade jag om vi var på väg mot en flopp för sociala medier i valrörelsen, efter det dåliga hanterandet av sociala medier i Almedalen. I texten finns förslag på hur man hade kunnat göra mer och bättre under Almedalen.
3. FÖRLORAD MAJORITET: Efter valet menade jag snart att alliansen förlorade sin majoritet i de sociala medierna  genom att lyfta fram hur en enda bloggare påverkat mediebilden och diskussionen om utförsäkringar, detta samtidigt som forskare menade att valet marginellt påverkats.
4. FACEBOOKVAL: Summerat blev det ett Facebookval. Valhemligheten var inte så hemlig längre, vi delade mer av våra politiska ställningstaganden öppet med varandra på Facebookväggen och i andra uppdateringar.
5. SVERIGEDEMOKRATERNA: I posten ”Kära partier försvinn inte från nätet nu” oroades jag mig senare för att partiorganisationerna och politikerna skulle sluta med sin digitala närvaro efter valet. Oroande eftersom det fanns ett parti som inte skulle dra sig tillbaks från den digitala arenan…nämligen SD. Eftersom SD var populära på nätet behövdes fortsatta digitala strategier för att hantera frågan om främlingsfientlighet  och rasism.

Sammanlagt summerade jag all min dokumentation av valrörelsen i posten ”Tack för ett fantastiskt roligt #val2010”  här finns alla inläggen från valrörelsen  eller se några av de många intervjuerna gjorda på plats i Almedalen sommaren 2010. En lång gästlista och många spännande samtal oftast med fokus om vägen mot Politik 2.0.

 Journalistiken under valrörelsen

Journalistiken relation till sociala medier under valet 2010 är intressant att studera närmare. Här berättar Malin Crona, då Sveriges Radio, och Mikael Pettersson, SVT   om hur det var att arbeta med sociala medier under valrörelsen.  Ett samtal om journalistikens nya villkor och berör frågor om demokrati, läsarmedverkan, närhet till de som bevakas, politikers närvaro i sociala medier och inblick i hur samtalen gick på redaktioner om det som sker i de sociala medierna. Även samtalet med webbstrategen Hanna Larsson från SVT nyheter från samma är intressant för att veta mer om journalistikens syn på sociala medier då 2010.

TV-program som visade vägen

Under vintern och våren 2010 skedde två tv-satsningar där sociala medier integrerades och som bidrog till en bred kännedom om bla twitter och bloggandet genom alla de hänvisningar som gjordes under sändning. I SVTs Vinterstudion var hänvisningarna till blogg, Facebook och Twitter många och såg ut som i fotot ovan. Facebooksidan för Vinterstudion var välbesökt och gav ett mervärde av gemensamt firande över idrottsliga framgångar samt dialog med programmakarna. Även Melodifestivalens många hänvisningar till twitter var väldigt samtidstypiska, här testades också ett ”megafontwittrande” som distribuerades via text-tv av Annika Lantz och Ebba von Sydow och såg ut som på bilden här nedan. Säkerligen fullständigt obegripligt för en stora breda tittarskaran men roligt i en tid av just mycket experimenterande.

Facebook blev internet

När nu Facebook blivit synonymt med internet för många och även företagen syntes allt fler exempel på lyckad och mindre lyckad närvaro på Facebook När Trafikverket börjar använda sin Facebooksida och snabbt kom att domineras av en missnöjd anställd så omvandlades deras närvaro där till en besvärlig uppgift som ingen vill arbeta med. Med allt fler uppdateringar om konversationer på arbetsplatsen eller om fulla chefer på personalfesten är det lätt att vilja agera för att försvara en arbetsplats som man kanske själv är nöjd med. Anställda började debattera offentligt på Facebook med den missnöjde kollegan säkerligen för att man inte internt adresserat denna besvärande situation.

Den här typen av händelser skedde samtidigt så många verksamheter träffade helt rätt på Facebook och kunde där etablera en närmare relation till sina kunder. Oavsett om de var matgäster i en skolrestaurang som på Virginska skolan i Örebro eller köpare av regnrockar hos Stutterheim Raincoats.

Samma år kom även filmen om Mark Zuckerberg, The Social Network, och arbetet med Facebook. Trots den mindre smickrande bilden av Zuckerberg ledde inte filmen till en tänkbar förtroendekris för Facebook vilket tom togs upp i SVTs Agenda utan blev mest ett stycke nutidshistoria och kanske inspiration för fler unga entreprenörer. För någonstans i något studentrum eller en källare skissas ju varje dag på något som skulle kunna bli the next big thing.

Att kramas på twitter relevant?

Det ständiga kravet på att finnas tillgängliga och att svara på varje digital fråga kunde ibland leda roliga halsbrytande svar från företag. SJ bjöd under året på ett antal olika perspektiv som fick mig att undra över vilka grundvärden de ville förmedla med sitt kramande i sina tweets.  De visade också att det är lätt att avslöja sina egna usla affärsstragier när man dras in i twitterkonversationer.  Även en twittrande lokförare visade på en del utmaningar för fler verksamheter att lära av. Kanske visade dessa exempel mest av allt att sociala mediepolicies behövdes för att vara pedagogiska redskap för hur implementeringen och inlärningsprocessen kan se ut för sociala medier.

Wikileaks – ultimat transparens?

I april spreds Wikileaks-filmen ”Collateral murder” från Irak som visar hur amerikanska soldater skjuter från en helikopter på människor som flyr.  I videon hör vi hur soldaterna är skrattar och ropar upphetsande när människor skjuts och minst 12 personer dör i attacken bland annat två journalister från Reuters och barn finns med bland de som skjuts ner. Filmen gjorde WikiLeaks kända för den breda allmänheten och under året fortsatte rykten om fler läckaget och alla företag, politiker och andra funderade över konsekvensen av detta. Även i Sverige. WikiLeaks är en internationell ideell förening som publicerar hemligstämplade och privata dokument eller filmer som  laddas upp av av anonyma källor till WikiLeaks hemsida och dokumentdatabas och publicerades även ofta i samarbete med media. Organisationen ville eftersträva fri tillgång till information av allmänintresse men diskussionen runt dem kom snabbt också handla om en motsatt diskussion om vad som händer med de vars information som släpps fri, källors rätt till anonymitet samt överskuggades så småningom helt av chefredaktören Julian Assanges agerande runt de våldtäktsanklagelser som gjordes mot honom hösten 2010. Man kunde ändå genom Wikileaks ana att vi kommer att få se många motsvarigheter till dem poppa upp runt om i världen framöver.

 

Tiden började springa om konsulterna

Internt inom den bubbla som vi internetförståsigpåare hade skapat oss förekom ofta diskussionen om socialamedieexpertens varande eller icke varande.  I takt med det ökade sociala medieanvändande behövde vi ifrågasätta våra egna roller som allvetande och att det där med när man startat ett twitterkonto faktiskt var oviktigt. Men ofta såg vi både nätfördomar och spöken även när de inte fanns.

För det riktigt viktiga som hände 2010 var det att strateger inom företagen var modiga och låg i framkant och argumenterade väl för att tänka om och nytt för att kunna implementera sociala medier. SVTs strategichef hävdade att det var publicistiskt befogat  att använda Facebook och Twitter och andra företag kunde upphäva tidigare beslut om interna säkerhetsinställningar som styrde val av sajter man fick besöka för att låta medarbetare kunna ta del i de digitala samtalen.

Krishantering i sociala medier

När en bomb briserar på Drottninggatan på eftermiddagen i december 2010 och  en man dör så kommenteras det av Bildt runt midnatt med ovanstående tweet som slår fast att det var ett terrordåd. Det sker 12 timmar innan Reinfeldt eller någon annan officiellt kommenterat frågan om det var ett terrordåd eller ej. Det hamnar i medier över hela världen.

Det visar dels sociala mediers genomslag och visade än en gång hur en person med makt, som Carl Bildt, enkelt får ännu mer makt genom sitt användande av de digitala medierna. Att Reinfeldt sedan under presskonferensen får ägna en ansenlig mängd tid åt att hantera Bildts agerande är även det en fråga värd att diskutera. Påminde om vikten av samsyn och att det nog finns fog att fundera över vem som säger vad i vilka kanaler under den här typen av händelser i framtiden. Även för regeringen. Men det fanns de som tyckte att det var helt okomplicerat att utrikesministern säger det redan alla vet.

Bildt själv kommenterade diskussionerna om sitt twittrande med det oerhört tidstypiskt och med sin vanliga ironiska ton:

—en tweet som avslutades med  ”Some didn´t…..like the steam engine either”.

/Brit Stakston

 

Övriga bloggposter i denna serie av återblickar:

Prolog: Sociala medier – utvecklingen 2007-2012

2007 – Facebook visade vägen

2008 – Bloggens stora genomslagsår

2009 – Twitter förnyade alla branscher

2011 – Revolutioner som berörde

2012 – Allt på en gång

2013 – Rent mänskligt vad händer nu med oss? En diskussion om 2013 års frågor.

 

Det här är del 3 av 6 i en summering av den utveckling som skett inom kommunikationsbranschen under åren 2007-2012 tack vare digitaliseringen, här finns prologen som ger en bakgrund till varför denna sammanställning görs nu. Längst ner  finns länkar till de andra posterna.

2009 var Twitters år och kom inte bara att förnya journalistiken utan även kommunikationsbranschen. Behovet av att kunna utvärdera konsulter fanns och digital kompetens blev affärskritisk inom branshen. Ett år av stora ytterligheter där sociala medier för många blev vardag men för andra fortfarande mest ansågs vara trivialt.

Twitter som arbetsredskap

Twitter utvecklade nu tjänster som underlättade användandet och gjorde tjänsten mer användarvänlig med listfunktioner och RT:funktionaliteter och smarta tredjepartsapplikationer såsom TweetDeck och Co-Tweet. Kontrollpanelerna gav företagen enkelt en möjlighet att kunna bevaka  konversationer om eller frågor ställda till dem. Twitter blev ett oändligt horisontellt kunskapsflöde där smarta sökningar gav företag ett stort försprång. En PR-konsult kunde i sitt twitterflöde se hur kontakter skapades mellan journalister och uppdragsgivare utan pr-byrån som mellanhand. Eller hur journalister reagerade på företagens kommunikation eller bemötande och när ilskan uttrycktes i en tweet var det lätt att förutse när en kommande kritisk artikel skulle publiceras.

Hashtaggar började användas allt oftare och när vi testade t.ex.Twitter som arbetsförmedling via #nyttjobb som än idag används blev det ett typiskt exempel på vad man kan lära av nya möjligheter att kommunicera. Listor sammanställdes över twittrare och hashtaggar etablerades såsom t.ex. #ff för Follow Friday etablerades även i Sverige för att puffa för egna favoritwittrare på fredagar, ett sätt för att lyfta fram de man valt att följa.

Twitter och kundtjänster

Under 2009 tvingade företagens kundtjänsterna snabbt ut på Twitter och fanns de inte där kunde det i sig leda till ett eget kortare bloggmediedrev. Företagen flockades på twitter och etablerade reklamkoncept togs ut på twitter när twitterkonton startades för reklamgestalter som t.ex. BoxerRobert.

Livetwittrandet som fenomen växte under året fram som en möjlighet att göra innehåll under seminarier och konferenser tillgängligt för fler än de på plats. Under Almedalen 2009 ville vi visa vad som var möjligt inom området och bestämde oss för att via twitter visa vad som skedde i Almedalen vid så många tillfällen som möjligt. Jag twittrade så pass flitigt så att det blev första gången någon stängdes av från Twitter i Sverige och blev munkavlad från möjligheten att direktrapportera. Blev under Almedalsveckan nominerad till en av de mediemäktigaste av TU tack vare livetwitttrandet vilket säger något om vilket genomslag som var möjligt att få genom att vara aktivt på twitter redan då. Mycket har hänt sedan sommaren 2009 runt twittrandet i Almedalen idag som alla bevakar och oftast deltar i twitterflödet runt #almedalen året om.

Twitter och transparens

En intressant händelse som är värd att att påminnas om från 2009* är det som hände när jag riktade kritik mot Jan Helins användande av twitter. Ansåg att han genom sitt twittrande bröt mot de pressetiska reglerna när han diskuterade publicistiska beslut som bröt mot den personliga integriteten hos de anhöriga.

Mitt i den här kommunikationsrevolutionseran då twitter och transparens sågs som fantastiska världsförbättrare framkallade min kritik starka reaktioner hos andra socialamedieförespråkare. Det ansågs att jag stuckit kniven i ryggen på allt vi trott på och att jag sålt ut det som min karriär byggt på. Minns ännu rädslan och kritiken hos några digitala vänner efter intervjun. De menade på fullt allvar att jag nu skulle få stå helt ensam utan stöd och att det var katastrof. Det var första gången jag upplevde en osund sektkänsla bland oss som förespråkade digital utveckling. Att vi kunde vara helt blinda för andra tänkbara perspektiv. Än idag tycker jag att frågan till Schyffert från Helin om publiceringen av bilden av det döda barnets grav inte var exempel på relevant transparens och medskapande innovativ journalistik. Det fanns ingen anledning att här bryta mot att visa anhöriga största möjliga hänsyn. Hur tror ni att dessa tweets hade mottagits idag? För mig visar de vilken spännande tid detta var då gränser hela tiden prövades.

Kritiken mot mig för ifrågasättandet av Helins twittrande landade i en lång text av mig om att transparens också innebär ansvar.  Och även om Helin tyckte jag var helt fel ute så twittrade han efter detta inte lika flitigt. Själv insåg jag genom denna händelse att det var besvärande svårt att diskutera nyanser, ett problem som under åren kom att bli värre bland oss som såg revolutionsljuset.

Transparens var överhuvudtaget ett buzzord under 2009. Företag började nu också använda twitter för att driva opinion genom att använda den påtryckningskraft som ligger i det publika och använda transparens under t.ex. förhandlingar.

 

Medier och realtidskonversationer

På hösten 2009 fick Kinga Sandén välförtjänt Stora Journalistpriset i kategorin årets förnyare  för sitt användande av Twitter. Listor på heta journalisttwittrare med flest fans sammanställdes  av medier. Kontrade med att sätta samman de jag under den här perioden tyckte var de mest relevanta journalisterna på twitter vilket förstås inte handlade om antal följare.

Det mest anmärkningsvärda under den här perioden var att det fortfarande fanns många  branschkollegor som menade att twitter inte var något för PR-folk  samtidigt som det redan då var lätt att göra listor över varför det var viktigt för en PR-konsult. Trots Kinga Sandéns pris fanns det journalister som också var tveksamma och snarare såg twitter som oseriöst.  Men fördelarna lyftes allt oftare fram med twitter som nyhetsförmedlare.

Samtidigt som Thomas Brunegård nedsättande detta år talade om sociala medier som ”underground” fanns det förstås andra spännande medieutvecklingsprojekt som under 2009. SvD låg i förstås i framkant och här ser ni ett samtal med Kristian Lindqvist om nya sätt att arbeta med läsarmedverkan. Detta är samtidigt som Anette Novak på Norran startade eRedaktören  vilket hon två år senare kom att nomineras till Stora Journalistpriset för i kategorin Årets förnyare samt att e–Redaktören blev inspiration för The Guardian.

TV-programmen närmade sig också twitter vilket gav nya möjligheter till att ge nya dimensioner till det linjära tittandet, t.ex. försökte TV4  uppmana till twitterdialog runt Robinson. Twiter började bli en lägered för tv-tittandet igen.

 

Facebook, Facebook förstås

Trots det stora fokuset på Twitter i kommunikationsbranschen och medialt, så växte förstås företagens Facebookanvändande under 2009. Ofta kretsade dock diskussionerna om  sociala medier som kampanjverktyg  eller huruvida det privata kunde vara relevant för företag . Ytterligare en liten tidsdokumentation är dess frågor ställda om synen på Facebook.  Facebook blev aktuellt för alla branscher och t.ex. skrev DI om att bankerna behöver Facebook.

Digital kompetens som USP

Sociala medier blev under 2009 verkligen affärskritiskt även för den initialt lite tveksamma och bitvis konservativa PR-branschen. När Rolf van den Brink analyserade sambandet mellan ett nytt stort uppdrag för JMW och vår digitala kompetens visar det en brytpunkt även det. Tidstypiska branschglidningar skedde och när PR-konsulter deltog i SEO-forum för att analysera konsekvenserna av t.ex. det personifierade söket eller suggested search för uppdragsgivarna så var det för att skaffa nödvändig kompetens.

Från att som kommunikationskonsult bemästrat och inkluderat bloggen, sedan Facebook som arbetsverktyg för uppdragsgivare så blev det 2009 tydligt att det inte gick att undvika SEO, search engine optimization längre, kommentarsspam med länkar var t.ex. ett vanligt problem som diskuterades och behövde utbildas runt.

Webbkonferensen Sweden Social Webcamp skedde för första gången detta år och blev en årlig återkommande viktig mötesplats för de intresserade av de sociala mediernas utveckling. Under det första året debatterades bl.a  huruvida Google var ont eller ej och Google-kärleken var då överväldigande.

Nya roller och policies

Roller som socialamedieredaktörer hos företag blev allt vanligare, se här en tidstypisk intervju i JMW-talkshow  om detta med Mona Wallin  som hade den funktionen på Dramaten då och Britta Blomberg  från Cirkus Cirkör om deras arbete som socialamedieredaktörer.

Diskussionen om vem man är i de sociala medierna dök allt oftare upp. I ett samtal med Mattias Boström från Piratförlaget som resonerar om vem han är i det officiella kontot för Piratförlaget och i det egna namnet myntar han det legendariska ”babblet gör mig mer seriös” apropå mixen av personligt och proffessionellt twittrande.

Sociala mediepolicies efterfrågades för att strategiskt hantera de sociala medierna. Några exempel är onlinecasinot Mr Greens, Sveriges Radios och Expressens.

Stressen började bli påtaglig bland företag, åtminstone var det ofta den mediala bilden så vi behövde betona att sociala medier faktiskt bara handlade om kommunikation. Varken mer eller mindre.  De råd vi skrev 2009 om 10 råd för företag om sociala medier och 10 skäl att företagsblogga var också typiska för en tid då det ibland fortfarande verkade som möjligt att stå utanför samtidigt som det ibland hetsades  om man var tvungen att kasta sig ut på allt. Ytterligare ett pedagogiskt angreppssätt var att sätta utvecklingen i relation till webbutvecklingen i stort.

Det som ritktigt fick saker att hända var att det nu gick att lyfta fram svenska exempel där de som sedan länge använt sociala medieplattformar kunde berätta om hur t.ex. bloggen varit effektfull i traditionell krishantering  eller exempel på personligt varumärkesbyggande.

Internt stolthet  och affärsinnovation

De sociala medierna började också talas om i relation till att de bidrog till positiva interna processer när den synliga positiva feedback i sociala medier också stärkte företagen internt. Sociala mediers roll i relation till köpprocesser i butik diskuterades också och allt landade i insikten om att de framtida affärerna stärktes genom att omfamna nya möjligheter till kommunikation, dialog och relationsbyggande med kunder.

Politik och medborgardialog

När Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet var ett faktum detta år började frågan om politiker och nätet att fördjupas. Det blev tydligt att det var dags att ta det på  allvar  och när Anders Borg valde att megafonblogga blev det ett exempel på hur olika den digitala kunskapen och viljan till digital medborgadialog via nätet såg ut bland politiker.

Fredrick Federley utmanade genom att fejkblogga om att han krävde regeringsombildning för att på så sätt visa vilken effekt sociala medier kan ha och att det inte kan avfärdas som en fluga för att motbevisa en undersökning DN hade gjort.

I relation till politiken och medborgardialog ställdes snabbt frågan om vikten av digital förståelse hos alla på sin spets eftersom det ytterst handlar om att alla ska få samma möjligheter till makt och påverkan. Diskussionen och insikten om analoga och digitala värderingar blev allt viktigare att lyfta fram för att komma vidare.

Irrelevant med din egen syn på sociala medier

Kommunikationsbranschen fick nu arbeta med både strategierna för sociala medier samtidigt som vi i projekt fick arbeta väldigt handgripligt med digitala plattformar. Både perspektiven behövdes för att skapa förutsättningar för företag att i sin vardag integrera sociala medier. Just den där mixen är nog det som bitvis försenade utvecklingen. Det som på ytan var en enkel och trivial statusuppdatering på Facebook var ibland svår för företagsledare att översätta till affärskritisk verksamhet. Fortfarande är nog detta med att utgå från sin egen privata syn på sociala medier alldeles för styrande i relation till företagens implementering av sociala medier i sin verksamhet.

/Brit Stakston

Övriga bloggposter i denna serie av återblickar:

Prolog: Sociala medier – utvecklingen 2007-2012

2007 – Facebook visade vägen

2008 – Bloggens stora genomslagsår

2009 – Twitter förnyade alla branscher

2010 – Från Vinterstudio till digital valstuga

2011 – Revolutioner som berörde

2012 – Allt på en gång

2013 – Rent mänskligt vad händer nu med oss? En diskussion om 2013 års frågor.

 

Mashable konstaterade också att 2009 var Twitters år.

Det här är del 2 av 6 i en summering av den utveckling som skett inom kommunikationsbranschen tack vare digitaliseringen under åren 2007-2012, här finns prologen som ger en bakgrund till varför detta behövs skrivas nu. Längst ner finns länkar till samtliga poster.

2008 blev året då många företag på allvar nyfiket närmade sig sociala medier. Insikten om att de sociala medierna i sitt utbud hade verktyg som inte bara berörde marknadsföringsavdelningen utan även berörde företagets strategiska affärsutveckling växte fram hos allt fler. Många företag var ännu långt ifrån helt bekväma med Facebook men blev allt mer intresserade av bloggen som kanal.

Bloggen som databas och inte dagbok och som egen publiceringsplattform blev  allt mer relevant.  Att så enkelt och kostnadseffektivt kunna fånga upp målgruppernas synpunkter och kunna bjuda på kunskap, reflektioner, budskap var förstås intressant. Att man dessutom så snabbfotat kunde agera på det som sker i omvärlden i den egna publiceringsplattformen gav utrymme för det vi kallar reaktiv proaktivitet. Detta med reaktiv proaktivitet är ju en av de starkaste anledningarna för ett företag att använda sociala medier. Det handlar om att man med egna publiceringsplattformar inte längre behöver vara utlämnad åt traditionella mediers rapportering. Tvärtom blir det så att företag genast när människor berörs av något och det egna företaget kan ha relevanta perspektiv, produkter eller tjänster att erbjuda kan man finnas där i realtid och visa på sin lösning på det som diskuteras.

Snabbt såg även företagen bloggens styrka i relation till Google och sökmotoroptimering. Konsten att hamna som nummer 1 på Google var något alla började förstå hade en stark koppling till den egna digitala närvaron.

SENASTE NYTT: EN BLOGG!

2008 kunde man alltså som företag få helsidesartiklar om att man startade sin blogg. Två av de företag vi hjälpte ut i bloggosfären så här tidigt var Saltå Kvarn, och E.ON för vilka vi arbetade med en HR-blogg för, båda företagen nominerades senare i PR-tävlingen European Excellence för sitt arbete med sociala medier.

Johan Ununger ,VD för Saltå Kvarn, kommenterade nomineringen med några klassiska ord somgenom åren kunnat återciteras många gånger när jag talar om sociala mediers roll:

”-Tänk att vi ska få priser för att prata med våra kunder!”

För precis så var det 2008, uppmärksamheten var stor för något så självklart som att vårda kundrelationer.

Företagsbloggarna kom att snabbt även de hamna på mediernas radar även om inledningsvis modebloggandet och konsumtionsfokuset  var det som var i fokus.  Sakta men säkert blev alla möjliga bloggreferenser vanligare och vanligare i artiklar. Från privatpersoners bloggande som kunde bli högaktuellt nyhetsstoff i samband med uppmärksamhet till refererat ur en diskussion i en företagsblogg. Bloggreferenserna började dyka upp överallt och fanns i allt från artiklar om Arbogamorden på de två små barnen till att Blondinbella, Isabella Löwengrip, ansågs ha lika mycket makt som Karl XIV.

Isabella Löwengrip förklarade sin egen framgång med att hon brydde sig om läsarna och vad de vill läsa:

”Det är därför jaglyckas kombinera en typisk rosa tjejig blogg som handlar om shopping med att väcka tankar hos läsare som får ta ställning i olika frågor.  Jag skriver gärna om samhällsproblem vilket får speciellt ungdomar att känna att det finns saker man vill förändra.  Unga vill vara samhällsaktiva och de har åsikter! För unga är de politiska bloggarna ofta rena sömnpillret. Sammanfattningsvis: Bjud på er själva och skriv för läsarna! Annars får ni nöja er med att läsarna i stället kommer till mig.”

BLOGGBÄVNINGAR OCH OPINIONSBILDNING

Under 2008 skedde också den första stora bloggbävningen i samband med FRA-omröstningen och det blev ett tydligt bevis på den makt de politiska bloggarna kan ha. FRA-frågan och hur den debatterades blev startskottet för politiker och opinionsbildares intresse för att dyka djupare ner i de digitala mediernas relation till politiskt engagemang. Camilla Lindberg från Folkpartiet blev FRA-drottningen efter att ha röstat nej. FRA-reaktionerna blev brytpunkten då telefonerna inte ringde längre till partikanslierna men reaktionerna var stora digitalt. Via nätet kunde man organisera och mobilisera demonstrationer samt fortsatte bevakningen och påtryckningen av frågan.

”Det politiska parti som inte ser att FRA-frågan satt fingret på den absolut svagaste punkten inom politik – maktbehovet vs grundläggande värderingar missar huvudpoängen. Den stora frågan varje väljare för alltid kommer att ställa sig nu, är vilka andra frågor som berör de grundläggande värderingarna i det parti man valt är ett parti redo att sälja ut i ett läge där man riskerar att annars förlora regeringsmakten?”

Ur blogginlägget FRA-frågan ifrågasätter vitsen med politiskt engagemang.

FÖRETAG PÅ KURS

För att hantera de sociala medierna bättre började nu företag gå kurser för att lära sig sociala medier. JMW utvecklade ett stort kursutbud som vi genomförde antingen  i egen regi eller genom att bara kursledare hos externa kursarrangörer. Det gav oss två saker – dels djup dagsaktuell kunskap om varje aspekt av de sociala medierna dels stärkte det vårt eget varumärke inom området. Den direkta affären kunde vi egentligen inte se förrän cirka två år senare. Det var inte alls ovanligt att de vi en gång i tiden utbildat senare såg oss som ett intressant alternativ när de skulle byta PR-byrå. Det fanns dock under 2008 en mytbildning om att sociala medieexperter täljde i guld. Så enkelt var det inte. Men det var en säker och livsnödvändig kunskapsinvestering  för ett kommunikationsföretag i en digital samtid.

BANBRYTANDE TJÄNSTER

Trender i sociala medier som handlade om annat än Facebook började synas  och då dök allt oftare både videotjänster och mikrobloggande upp i medier.

Vi hade nöjet att följa utvecklingen nära av Bambuser via Måns Adler samt Jonas Vig och 2008 investerade Kistefos Venture Capital  i tjänsten. Vi har även kunnat följt utvecklingen av livesändningsmöjligheterna via Björn Falkevik som idag driver företaget FKDV.  Bambuser vars tjänst möjliggör livesändningar via mobilen var något som JMW detta år börjande använda under namnet ”JMW-talkshow” för att tillgängliggöra våra samtal för fler. Vi hoppades kunna inspirera fler att använda videos för företagskommunikation genom att leva som vi lär.

Vad gäller mikrobloggsanvändandet bland allmänheten spred sig kännedomen om Twitter framförallt via händelser där stora mängder av människor behövde kunna bli uppdaterade i realtid med senaste nytt. Det skedde i mer katastrofliknande situationer såsom t.ex. skogsbränderna i Kalifornien under sommaren 2008 och media rapporterade om nyttan med att följa dem på särskilda brandkonton eller brandstationernas konton. Med hjälp av Twitter och Googlemaps kunde man hålla koll på hur nära bränderna kom det egna hushållet vilket var mycket mer effektivt än att försöka ringa brandstationerna.

NYBYGGARANDA

Generellt präglades året av en känsla av stark nybyggaranda för hur kommunikation, marknadsföring och opinionsbildning kunde ske och  den mycket rörliga och föränderliga spelplanen var tydlig. Minns så många möten då det nästan gick att ta på den där revolutionskänslan och demokratiseringsprocessen som t.ex. under ett möte hos Nokia tillsammans med Måns Adler och Björn Falkevik där vi alla med våra sprillans nya N95:or i handen demonstrerade Bambuser och upplevde att vi stod på tröskeln till något mycket stort.

/Brit Stakston

Övriga bloggposter i denna serie av återblickar:

Prolog: Sociala medier – utvecklingen 2007-2012

2007 – Facebook visade vägen

2008 – Bloggens stora genomslagsår

2009 – Twitter förnyade alla branscher

2010 – Från Vinterstudio till digital valstuga

2011 – Revolutioner som berörde

2012 – Allt på en gång

2013 – Rent mänskligt vad händer nu med oss? En diskussion om 2013 års frågor.