Näthatsdiskussionen är stark, berörande och levande nu. Och så oerhört viktig.

Medvetenheten finns nu och igår ikväll slog verkligheten en ännu större bredare allmänhet i ansiktet under kvällens Uppdrag Granskning.

Så vad gör vi. Vilka är lösningarna? För det här kan vara början till slutet. Om vi vågar prata värderingsfrågor i alla situationer. Och ta vårt eget ansvar. I varje given situation. För vi kan egentligen inte göra något annat än att bestämma oss över hur vi vill ha det och agera efter det.

Men idag har jag verkligen pendlat mellan just det där hoppet och förtvivlan.

Hoppfull över hur bred debatten är. Glad över att vi nu kan och vågar prata om nätets svårare sidor. Äntligen är tiden mogen, alla vet hur mycket gott nätet för med sig. Alltså kan vi prata om hatet som amplifieras på nätet. Också. Jag ser att det sker nu och blir hoppfull.

Förtvivlad över oss nätälskare som inte kunnat närma oss frågan om att det finns en enda gnutta av nätet som kan vara fel. Det har legat och skavt en längre tid hos mig att en del av detta delvis är vårt eget fel. För vi har varit så rädda att det skulle leda till en annan utveckling. Vi har sett varje diskussion om de negativa sidorna av nätet som ett hot mot nätets hela grundtanke och fundament. Och det har varit så enkelt för de som ändå inte gillat nätet att ducka. Inte se det som händer. Övertalas av oss ibland. Att allt kommer att ordna sig.

Fredrik Strömberg fångade detta så väl igår:

”Det är också olyckligt, snudd på ohederligt, att ens i förbifarten nämna inskränkningar av hatets möjlighet att sippra igenom som en fiende till friheterna. Frihet byggs inte på axlarna av de som inte tar ansvar utan tvärtom.

Kan nätets goda egenskaper göra oss till bättre människor? Jag tror det. Alltså tror jag också att nätets dåliga sidor kan göra oss sämre.”

Oro över konsekvenserna av att nätet just nu verkar ha blivit överordnat allt. Till och med mänskligheten. Det är den där starka nätnormen som nu råder som leder till en avsaknad mediekritik eller en känsla av att vuxna lite för ofta abdikerar.

Det är när ytterligheten visar sig som det blir för mycket. Pendeln har svängt över till att nätet istället blir överordnat det mesta. Inklusive sunt förnuft och etik vilket är den enda möjliga förklaringen till att H&M lämnar kvar de hot som uttalats på Facebook mot 21-åriga Julia som ställt en fråga på deras Facebooksida. Den andra förklaringen är nämligen än värre, den att H&M lät dem vara kvar för att på så sätt låta den kritiska frågan mot företaget besvaras av andra. För att därmed på ett helt respektlöst sätt visa Julia att inte alla tyckte som hon om den aktuella produkten.

Funderar så över hur nätet dels förminskar värdet av ord genom att varje minsta tanke tas ut skriftlig och därmed tas på stort allvar dels som förstärker hotet i orden när de blir fler och mer hotfulla än de blivit i ett möte öga mot öga. ”Det är bara text” som någon av alla de som hotat Julia sa i gårdagens program.

Oroas mest av allt över det allvarliga i att Julia säger att hon delvis tappade tron på framtiden av att se de här människornas inlägg. Och hur den känslan förstärktes hos henne av att inte ens de vuxna, de där på det stora företaget agerade.

Tankarna snurrar över vad vi ska göra åt allt det här nu när allt är utkastat på bordet framför oss. Det finns ett momentum nu. En stund av kraft att agera på. Men räcker jag till? Visst som förälder och medmänniska kan jag göra lite, lite grann i min absoluta närhet. Men vet ni en sån där ”socialamedie expert” är inget starkt vapen mot det vi har att förhålla oss till . Och jag blir så sjukt stressad. Och maktlös.

Det blev ju bara samma vanliga kamp mot uråldriga maktstrukturer. Nu utrustade med digitala vapen.

Brit Stakston

Närrelaterat jag skrivit tidigare:

Rent mänskligt vad händer med oss nu?

Livsloggning, näthat, nerkoppling och pressfrihet

Närrelaterat andra skrivit:

Var en motröst mot det manliga hatet

Hatet hotar nätet

Näthatet är en form av våld

Näthat – ett ord som bara skymmer sikten med intressant diskussion i kommentarsfältet

Det här är inlägg 16 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.

Idag var det en sån där extra grå slaskig februaridag men den lystes upp av en rad fantastiska möten. Ett av dem var med Rättviseförmedlingens VD Sofia Embrén och vårt samtal kommer att leva kvar länge hos mig. Den gemensamma kärleken till musik, internet och förändring förenade och fick oss att le åt hur lika fast olika man kan vara. Parallella liv och sen finner man  sig  äntligen ha tid att äta lunch  tillsammans och det blir uppenbart att det mest är underligt att man inte mötts tidigare!

Väljer att ägna ett inlägg åt Rättviseförmedlingen för att deras historia verkligen förtjänas att berättas. Vi kan alla lära något av det sätt på vilket de byggt upp sin verksamhet. Från en idé som togs ut på Facebook till en modern folkrörelse.

Rättviseförmedlingen gör saker bättre

Men först vad gör Rättviseförmedlingen då egentligen? De hjälper projekt, organisationer och medier att hitta kompetens som tappas bort på grund av alla de stereotypa föreställningar vi har. Det kan handla om  ursprung, kön eller fysiska förutsättningar.

Vem som helst kan vända sig till dem så gör de efterlysningar och samlar in tips som sedan presenteras i listor över kompetenta alternativ. Och det är det här de gör så himla bra.

Det kan var förlösande att hjälp av Rättviseförmedlingens när man kört fast i vanliga banor och hela tiden landar i sitt eget nätverk vid val av alltifrån experter, talare, musiker till arkitekter. Att tänka i helheter och måna om att få med många perspektiv leder självklart till att allt man gör blir bättre.

Ett gillande som första steg i en relation

Det finns så mycket i Rättviseförmedlingens sätt att arbeta som verkligen kan inspirera alla företag och organisationer som arbetar med förändringsprocesser, engagemangsformer och sociala medier. De gör allt det där som så många företag/organisationer kliar sig i huvudet över.  Hur får man engagemang och genomslag för det man gör – externt och bland engagerade?

Rättviseförmedlingen visar hur man kan fördjupa den där första, lite ytliga, relationen som ett tryck på gilla-knappen betyder. De fördjupar det där gillandet till ett gemensamt arbete för förändring som är imponerande.

Facebookarbetet är ett strategiskt redaktionellt arbete och verksamhetens absoluta hjärta. Om man söker exempel på vad Facebook kan åstadkomma så är för mig Rättviseförmedlingen det absolut bästa svenska exemplet. Det glädjer mig att höra att de nu också förpackat sina erfarenheter och föreläser om det, ett riktigt win-winkoncept. Man får lära sig om hur deras metod fungerar och  samtidigt bidrar man till deras verksamhet.

Starten och det dagliga arbetet finns på deras Facebook-sidasom är navet i allt. Lyssna gärna på den här intervjun med grundaren Lina Thomsgård där hon berättar mer om hur de ser på vad ett gillande är värt.

Det är exakt den här respekten för varje litet korn av engagemang som byggt Rättviseförmedlingen till vad man kan säga är en modern folkrörelse.  Medlemsbasen utgörs av de drygt 37 000 personer som hittills valt att gilla dem på Facebook. En medlemsutveckling och engagemangsnivå som de flesta traditionella organisationer oftast drömmer om efter så här kort tid.

Nätet som infrastruktur för engagemang

I sista kapitlet ur min bok ”Gilla- dela engagemang, passion och kunskap i sociala medier” finns Rättviseförmedlingen med:

»Sociala medier har varit A och O för Rättviseförmedlingen. Facebook och Twitter erbjuder idag en oslagbar infrastruktur för att få folk att mötas kring engagemang, oavsett klassiska demografiska parametrar; regional hemvist, kön, ålder etc. Det är dessutom, i motsats till vad många Facebook-belackare påstår – ett alldeles utmärkt sätt att få folk att ta engagemanget vidare utanför nätet. Varje »like« av din sida på Facebook är en relation som ska vårdas och som kan utvecklas på sätt som bara din fantasi begränsar – precis som »riktiga « möten med folk.«

Ur Gillaboken, intervju med Lina Thomsgård, grundare Rättviseförmedlingen

Rättviseförmedlingen är verkligen typexemplet på vad engagemang, passion och nätverk kan åstadkomma och hur det kombinerat med ny teknik blir grunden för de nya digitala folkrörelserna. Dessutom lär de oss hur man kan engagera sig för frågor som väcker reaktion och föra en konstruktiv dialog. Detta utan att behöva gå i ständig polemik trots att man arbetar med en fråga som ofta upplevs så oerhört provocerande.

Så lär och inspireras, boka in dem för föreläsning, följ dem på Facebook eller Twitter, stöd dem och/eller ta hjälp av dem!

/Brit Stakston

Det här är inlägg 14 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar. 

Bloggen är och har alltid varit diamanten i de sociala medierna för mig. Utan pompa och ståt startas det fortfarande bloggar. Bloggen har blivit vardag. En vardag där man inte bryr sig om metasnacket mellan bloggarna, där man bryr sig mindre om att länka för länkkärlekens skull eller bloggportaler och jagar inte de där blogglistplaceringarna som var så viktigt för många av oss som metabloggade under bloggens gyllene år. Bloggen används idag bara som den smarta publiceringsplattform den är utvecklad på det sätt som passar nätet allra bäst.

Jakten på synlighet i medier

Det är ett smått sorglustigt faktum att medias sökarljus verkar vara en så viktig drivkraft för vilken plattform som föredras för opinionsbildning av nätvana. Särskilt som ”bloggosfären” så ofta sett sig som en motpol till de traditionella medierna. Trots möjligheten att faktiskt strunta i medierna tack vare de egna publiceringsplattformarna så verkar den avgörande komponenten för tyckareliten vara just medias lust att se det de gör på de här arenorna. Det där tror jag att vi som arbetar med rådgivning runt liknande frågor har ett ansvar att ge perspektiv på. En eventuell jakt på nästa grej handlar inte om att kasta ut det som fungerar.  Det är det här som ibland får mig att tro att vi slutändan kommer loopa tillbaks till att låta det mest bli som förr eftersom vi inte har tillräcklig uthållighet. Vi talar för instrumentellt om plattformarna så det blir som att välja mellan bilmodeller, hela tiden dags att uppgradera till nästa snabb bil.

Bloggen var ju verkligen i mediernas fokus för några år och är nu ersatt av twitter som direktreferenskälla för journalister. Därmed verkar opinionsbildarna följa efter och det blir ganska tydligt att draghjälpen från medierna verkar behövs för uthålligheten. I den genomgång jag gjort av den svenska socialamedieutvecklingen åren 2007-2012  kallade jag 2008 för bloggens år och summerade bloggosfärens roll 2012 ungefär såhär:

”Media har en stor roll i den förändrade roll bloggosfären har fått nu när allt sökarljus finns på twitter och vi verkar hellre vila slåss bland tweetsutrymmet för att få uppmärksamhet. Att bloggen skulle vara död för att media inte har sitt starkaste offentliga sökarljus på bloggosfären är helt fel. Mycket av det vi under året mediekonsumerat har fortfarande sitt ursprung i perspektiv ursprungligen formulerade i kommenterande bloggposter från opinionsbildare. Bloggen som databas är lika briljant som förr och ger en långsiktig synlighet i sökmotorer som vida överstiger någon annan plattform.” I Medierna förra veckan fick vi också ett dagsaktuellt exempel från hur en anonym bloggare blivit maktfaktor inom försvarsdebatten. Det är bara att medier slutat prata om bloggar. I kommunikationsbranschen är en blogg fortfarande en hygienfaktor för den som vill effektivt distribuera sin närvaro digitalt.

Den svaga länken

Tendenserna till en mer avsomnad bloggosfär bland de som var de flitigaste debattörerna för några år sedan synliggör kanske den där svaga länken som kan finnas i medborgarjournalistiken enligt mig. Det där som gör att vi inte kan förlita oss helt på den. Den här bristen på långsiktighet och tålamod samt en ännu större tänkbar mängd vita fläckar i rapporteringen än vad de traditionella medierna har när de egna intresseområden blir så styrande för urvalet av vad som berättas.

Det är samtidigt förståeligt att tiden inte räcker till, att det är lätt att älska twitter som går så snabbt, att lusten för bloggen tappas när läsarna försvinner och att det för vissa aktörer kanske blir tungt när media inte bryr sig om det som skrivs (genom att de inte längre talar om bloggosfären lika mycket eller ger cred i det redaktionella materialet). Men jag undrar om vi verkligen vill att utvecklingen ska se ut så här. Visst är symbiosen med nya och gamla medier relevant för många men det finns ju också perspektivet av att de nya medierna i sig självt kan bli nya plattformar som når direkt till en given målgrupp om man utnyttjar tekniken rätt.

Vänd och vrid på dina resonemang

Det är verkligen inte medias sökarljus som ska avgöra om man ska blogga eller inte. Det handlar om man har något att berätta och hur länge man vill att  det ska leva kvar i sökmotorerna. Det bloggandet framför allt också gör är att man ger sig tid att reflektera. De egna perspektiven kan sättas i relation till vad som är aktuellt, berör och engagerar människor just nu. Man kan ifrågasätta, fördjupa, kommentera, debattera eller addera perspektiv som saknas. Det finns inget som slår denna möjlighet att på en sån liten yta kunna bjuda på allt som är utgångspunkter för de egna resonemangen. Bloggen ger en möjlighet att vända, vrida och våga tycka om saker och ting i en teknik som underlättar en kunskapsdelning som kan leda till samtal på många andra plattformar, det blir ett digitalt socialt objekt. Eller så har man bara gett sig en värdefull stund av reflektion. Vilket skärper den egna förmågan att argumentera och förstå saker. Alla tweets eller Facebookkommentarer som produceras är så oerhört flyktiga jämfört med det som samlas på detta sätt.

När jag spanade framåt för bloggen i början av detta år hoppades jag på detta:

”Personligen ser jag framemot en förnyad vital gräsrotsbloggosfär runt #val2014 och i samband med annan opinionsbildning. Kraften i en egen publicistisk plattform är fortfarande ett måste i en arsenal av kommunikationsverktyg för den som vill påverka.”

Nu har alltså Fredrik Wass den gångna veckan blåst liv i många människors lust att skriva. Genom den egna utmaningen om att skriva 100 blogginlägg på 100 dagar har det vidgat sig till att bli en rörelse för skrivande med bloggen som plattform. Fantastiskt och min glädje är stor över att förhoppningen om en ny vital gräsrotsbloggosfär verkar bli uppfylld redan nu!

Se nu till att berätta för fler om bloggen som plattform! Och kom ihåg att det största värdet är att man tar sig den här tiden (behöver inte vara varje dag som i utmaningen). Låt skrivlusten och den möjliga dialogen med omvärlden vara drivkraften inte medias sökarljus eller jakten på det ”senaste inom sociala medier”.

Det senaste är att sociala medier är vardag. Och bloggen är fortfarande din alldeles egna briljanta tryckpress.

/Brit Stakston

Det här är inlägg 5 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.

Lina Thomsgård, nummer 26 på listan över Superkommunikatörer

Tidningen Resumé med partners utsåg igår Näringslivets 150 superkommunikatörer, en lista över de i Sverige som juryn anser ”förändrar genom kommunikation” och publiken på plats på Fotografiska bestod av en mängd superkommunikatörer.

Vad är kommunikation?

Temat för kvällen var förstås kommunikation och inleddes med att Per Schlingmann talade om de nya kommunikatörerna. Han betonade kommunikationens roll i det holistiska perspektiv som behövs idag. Det håller jag verkligen med om och vi brukar just betona hur de sociala medierna i sig bidrar till en holism ur såväl individens som samhällets perspektiv vilket självklart påverkar företagen. Per fortsatte sedan genom att poängtera hur centralt det är att kommunikation blir en ledningsfråga, personifieringens roll idag, förmågan att berätta historier, digitaliseringen och den ständiga uppkopplingens nya möjligheter för varje företag samt den nödvändiga kompetensutvecklingen. Ett återkommande tema var företagens möjlighet att våga ”ställa elefanten i rummet” och adressera de uppenbara problem som finns relaterat till t.ex. hur man upplevs av sin omvärld. Även det något som vi i våra perceptionsförändrade uppdrag knyter ihop med de sociala medierna. Det går ju inte att kommunicera utan att ha god koll på hur ett företag upplevs i omvärlden och idag är detta möjligt att dygnet runt få vittnesmål om.

Per summerade sedan sin presentation med att lyfta fram hur kommunikation är allt och vikten av att gå tillbaks till den grunden även som ”den nya kommunikatören”. En händelse som ser ut som en tanke att jag tidigare samma dag publicerat ett inlägg om precis detta.  Funderade över om huruvida digitaliseringen devalverar kraften i det skrivna ordet och det angelägna att bottna i kunskap om kommunikationsteorier i samspelet mellan människor idag.

Nyfikenhet som motor

I den efterföljande paneldebatten landade Per Schlingmann sedan i nyfikenhet som det absolut viktigaste arbetsredskapet när det handlar om kommunikatörens utmaningar. Låter enkelt, replikerade moderatorn och chefredaktören Claes de Faire. Javisst, svarade Per Schlingmann och tog sedan konkreta exempel på vad nyfikenheten innebär. Nyfikenhet trots sin enkelhet är precis så viktig, JMWs vd Björn Mellstrand har alltid haft det som mantra och ser det som den viktigaste motorn i vårt arbete:

”Om vi professionaliserar nyfikenheten skaffar vi oss kunskap vad som är på gång. Vi måste vilja andas morgondagens luft redan idag. Vi måste drivas av att få reda på det som morgondagens nyheter redan idag.”

Exakt så och ”morgondagens nyheter” handlar ju inte bara om det som syns i medier utan det handlar om allt som är nyheter i människors liv, det som berör och engagerar oss. Utan att ständigt spana och se de här rörelserna, utan den nyfikenheten vore vi verkligen ingenting som kommunikationsbyrå.

Digitaliseringen central men inte tillräcklig

Paneldiskussion hade temat ”Kommunikationsutmaningar i ett nytt näringsliv” som vid sidan av Per Schlingmann bestod av Elisabeth Ström, tidigare
kommunikationsdirektör på Vattenfall (hon också höll ett anförande under kvällen) samt Cecilia Perlind, TNS Sifo och Lotta Fredrikson, Hammer & Hanborg. Även de kom att beröra digitaliseringen och det jag hör mellan raderna bekymrar. Det förekom ett antal gånger under kvällen ett par slarviga referenser till digital kompetensutveckling som mest verkade handla om att rekrytera de där som kan det där twittrandet och bloggandet så löser sig behovet som finns runt digitalisering.

Jag är den första som ivrigt ständigt påpekar kunskapen om digitaliseringen är så oerhört nödvändig för ett framgångsrikt företag idag. Det finns dock ett naivt perspektiv runt detta som börjar märkas allt mer i jakten på att fylla det där digitala gapet och kanske kopplar det tillbaks till hur vi som ”early adopters” framställt oss själva. Vi som är så duktiga på att bygga våra egna varumärken där vi gärna positionerar oss som de stora räddarna för all samhälls- och företagsutveckling eftersom vi sett ljuset. Det har kanske bidragit till den här instrumentella synen på att bara vi anställer någon som kan det här med att twittra och blogga så blir vi superföretag.

Då vill jag bara säga, att nej, det kommer inte att ske. För framgångsrik kommunikation bygger just på kommunikationens grund nämligen på relationer. Och den pusselbiten förändrar sig inte trots digitaliseringen. Det är inte så att digitaliseringen gör oss till perfekta kommunicerande relationsbyggande varelser. Det är ju egentligen precis tvärtom som processen skett. Det är tvärtom människor som skapat digitaliseringen utifrån vår vilja att kommunicera och dela erfarenheter, värderingar och åsikter oberoende av tid och plats. Digitaliseringen är alltså ett svar och lösning på saker vi som människor efterfrågat. Digitaliseringen skapar inte nya människor.

De som växer upp nu är därmed inte bättre på relationer per se. Det har människor nämligen kunnat sen urminnes tider. De som växer upp (och vi) har bara en mängd nya kommunikationsredskap i möjligheten att interagera med omvärlden. Ny teknik kommer alltså inte heller förändra hur vi relaterar till varandra, vilket en publikfråga i går antydde – tvärtom det bygger och har utvecklats utifrån hur vi relaterar  i grunden som människor. Sen självklart finns det en storhet i vad tekniken möjliggör genom en massa saker som berör företag, där innovationskraften som skapas i samtal med människor över hela världen oberoende av tid och plats är ett exempel. Men som sagt:

”Jag tror det är väldigt viktigt att vi i vår digitala samtid i större grad också påminner oss om det ”analoga” beteendemönstret vi tar med oss in på den digitala arenan. Det som handlar om oss som människor, våra beteenden och behov, vår värderingsgrund, vår förmåga att tolka, våra personliga filter, maktkonstruktioner samt våga se att mottagaren självklart kan vara god men lika gärna också ond. Precis som människan alltid varit. Hur gärna vi än vill så blir vi inte bättre människor på nätet.”

Ur bloggposten ”Devalverar nätet kraften i det skrivna ordet”

Det är det ovanstående som morgondagens superkommunikatörer behöver bemästra. Att kunna twittra, blogga, instagramma, pinna bilder  eller hänga på Facebook är jämförbart med kunskapen att kunna svara i telefon eller skicka ett fax. Den kunskapen i sig vet vi ju alla aldrig varit det avgörande för dagens eller morgondagens superkommunikatörer, det är ju bara hygienfaktorer att kunna det.

Det vi ska lägga fokus på är istället vilka processer internt som förmår låta ett företag omfamna och bygga på de nya möjligheterna att relatera till sin omvärld som digitaliseringen erbjuder. Det är en bra mycket längre resa än att få en VD att anställa någon som twittrar.  De gamla systemen som behöver förändras handlar om så mycket mer än så.

Listan då…

Superkommunikatör nummer 1 blev välförtjänt Michael Wolf, VD Swedbank och själv hamnade jag på en mycket hedrande plats 48 i det här gänget. Ovan ses jag med min favoritkommunikatör Lina Thomsgård, nummer 26 på listan detta år men vänta bara det kommer klättras på denna lista.

/Brit Stakston

Det här är inlägg 2 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.

Vi har förmånen att leva i en tid då publiceringsplattformarna finns i allas våra händer till låga kostnader. Om man vill. Det finns en styrka i det skrivna ordet som vi är djupt medvetna om sedan århundraden. Där medvetenheten är stor om att en snabb tanke, ett flyktigt samtal är något helt annat än orden som fastnat i pränt.  Idag finns de där många snabba samtalen och tankarna digitalt. Lätt fångade i en skärmdump. Sparad data. En spännande tanke är då vad som sker på ett djupare plan i denna tid då vi sprutar ur oss ord i icke-verbal kommunikation som fastnar i skrift på nätet dygnet runt. Vad betyder den här uppgraderingen av småpratet till något det aldrig var ämnat att bli?

Vad är vad på nätet?

Vad händer när allt digitalt småprat så lätt uppfattas som sanningar eller presenteras som sanningar. Bara för att det finns skriftligt. Ofta, alldeles för ofta, helt oberoende av vilka de där källorna till de formulerade skrivna orden vi hittar på nätet är. Utan en större eftertanke om vad den här personen har för agenda och syfte med de perspektiv man förordar. Det är inte alltid enkelt att veta vad som är vad.

Vi behöver kanske påminna oss själva och t.ex. i skolan tala med unga om att vi lever i en tid då det skrivna ordet långt ifrån alltid har det värde vi tillskriver det. Vi tror att allt det här löser sig automatiskt, som om vi numer föds med en digital gen. Så är det ju inte. Kommunikation är inlärt och vi lär oss att förstå det som sägs och kommuniceras. Vi behöver gå tillbaks till grundläggande beteendemönster och kommunikationsteorier och se på dem i en digital kontext. Fundera över hur allt hänger samman. Hur sändare, mottagare och den avkodning som sker av mottagaren bland annat genom de personliga filter som varje person har och som kan bli hinder i kommunikationen. Min bild är att vi alldeles för ofta hanterar nätet som om det vi hittar där kan tolkas unisont. Detta misstag görs både ur ett sändande och mottagande perspektiv.

Ofärdiga tankar blir inte färdiga på nätet

Vi behöver hantera det faktum att ett skvaller inte blir på riktigt för att det finns på nätet eller att en ofärdig tanke inte blir färdigtänkt trots att den fångas i en Facebookstatus. Vanligt prat som sker på nätet tas ändå allt för ofta som inteckning för sanningar. Vi behöver medvetandegöra att inte allt detta behöver tas på allvar eller ses som sanningar bara för att det har fångats digitalt på pränt.

Det här ser jag som en del av de spännande frågorna vi nu har att hantera när en stor del av våra livsströmmar är digitalt förpackade och presenterade för alla att ta del av men ofta med en mycket liten insikt om att de kommer kunna tolkas på helt andra sätt än vad som var avsändarens perspektiv. Nu är vi redo att tala om det som vi kanske rent mänskligt inte klarar av helt okomplicerat runt digitaliseringen.  Saker som gör att utvecklingen annars inte kommer ta den riktning vi sett som möjlig. Åtminstone inte utan att vi adresserar alla de i människan djupt rotade beteenden och föreställningarna i relation till de nya digitala spelreglerna. När det digitala allt mer ses som normen behöver vi definitivt adressera det här.

”Det stod ju på nätet” är något vi alla hört när något aktuellt ska avhandlas och alla sitter med varsin pusselbit om vilket det egentliga läget är. Även” Jag läste på Facebook” blir en referensram för sanningen ”. Det finns många som använder de första tio googleträffarna som sina referenskällor. 70% av de som söker (ca 30 miljoner googlesökningar per dag i Sverige) går aldrig till sida 2 i sökresultatet. Det säger en del om hur stort genomslag t.ex. ett förtal mot privatpersoner kan få i omdömet om den personen. Intressant är också just medias roll i att förstärka genomslaget av bubblande nätsnackisar. I det fragmentiserade medielandskapet där nya och traditionella medier lever i en spännande symbios är det definitivt fortfarande så att traditionella medier bidrar till det breda genomslaget hos allmänheten. Då om inte förr blir det sanningar.

Goda men också onda

Vi som med lätthet kan analysera ett sökresultat, se skillnad på och värdera hemsidor, affialiatesajter, tweets, bloggar och tidningar kan tycka vad vi vill om ”okunnigheten” att förstå vad som är vad. Oftast är det så enkelt att man inte hunnit sätta sig in i allt tror jag.  Den här olika synen och förmågan att tolka nätinformation finns dock men talas allt för sällan om. Inte ens ett digitalt försprång räcker ju alltid hela vägen för att inte minsta nätkonversation eller snackis blir sann. När till och med journalister glömmer de källkritiska perspektiven när saker plockas upp från nätet så blir det tydligt att vi behöver prioritera och lägga kraft på att vilja förklara och granska vilka som ligger bakom det som sprids. Det här ett pedagogiskt angreppssätt för att t.ex. hantera näthatsfrågan och källkritik.

Jag tror det är väldigt viktigt att vi i vår digitala samtid i större grad också påminner oss om det ”analoga” beteendemönstret vi tar med oss in på den digitala arenan. Det som handlar om oss som människor, våra beteenden och behov, vår värderingsgrund, vår förmåga att tolka, våra personliga filter, maktkonstruktioner samt våga se att mottagaren självklart kan vara god men lika gärna också ond. Precis som människan alltid varit. Hur gärna vi än vill så blir vi inte bättre människor på nätet.

/Brit Stakston

Det här är inlägg 1 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.