Sökresultat för: facebook

Ajour är inte en journalistisk revolution

INNEHÅLL: (uppdaterat för läsbarheten med en innehållsförteckning)

  1. Inledning
  2. Några av de reaktioner som funnits efter lanseringen
  3. Några grundares ambitioner summerade (summeras som en strid mot journalister, mot journalistik och mot okunniga experter)
  4. Trulig tonåring
  5. Innehållet då? Tre exempel
  6. YouTube-journalistik och vardagsberättelser
  7. Hurra för att våga prova!

Uppdaterat: Här finns ett kortare exempel på min kritik ”YouTube-journalistik och läsarfeedback” samt en uppföljande post om Öppenhet 2.0 efter diskussionsnivån runt min bloggpos om Ajour.

INLEDNING

Förra veckan levererade Ajour ännu ett exempel på klickjournalistik av brittisk tabloidkaraktär. Och det är dags att konstatera nu.  #dendärnyagrejen är inte den journalistiska revolution det lanserats som. Ajour är idag i bästa fall ett bloggkollektiv. Och som sådant kan det säkert fungera väl med de kunniga skribenter som ingår och om fler profiler som Alex Schulman svänger sitt socialamedietrollspö över sajten.

Men inför diskussionen om Ajour på Publicistklubben  kan det vara intressant att titt närmare på vad den där hypen som sakta men säkert byggdes upp veckorna före lanseringen egentligen innehöll och varför det hittills varit ett platt fall enligt mig.

NÅGRA REAKTIONER

Andreas Ekström skrev utmärkt om underleveransen redan dagen efter lansering.  Gert Frost funderade nyfiket över glesbygdsberättelsernas möjligheter på en nyhetssajt som denna men konstaterade besviket att det var samma saker som stod i kvällspress som fanns att hitta på Ajour. Han reagerade över de ”rockstjärneliknande bilderna” och hoppades att ”det är budskapet de producerar som ska torgföras, inte personerna bakom”.  Emanuel menade i ett kommentarsvar att ”…vi behöver komma närmare våra läsare. Det kan vi göra genom varumärken, men ännu hellre genom att profilera varje journalist. Jag tror att det är viktigt och lanseringen är ett sätt att visa det.” och menade att inget var gjort för att stärka deras personliga varumärken utan för att ”Vi har idéer om hur vi vill göra saker nytt”. Nystartade Maktministeriet funderade även de klokt efter hypen över detta om bristen av förståelse för sin egen genomslagsförmåga i en intressant maktdiskussion. Mikael Zackrisson resonerade klokt om detta med att inte förstå konsekvensen av den valda marknadsföringsmetoden och att det Ajour hittills presenterat är en blogg med enskilda skribenter som avsändare utan löfte om ett fortsatt berättande. Han betonade också att berättandet faktiskt bara är en liten del av journalistiken. Även Anna Lindberg berör detta i sin text och säger tydligt ”Journalistik kan aldrig handla om att bara interagera med dem som publicerar sig på nätet.”  och skriver angående detta med det personliga varumärket och journalistiken: ”För fokus är inte det egna varumärket, de personliga framgångarna och antalet retweets, utan vad som faktiskt blir journalistik av det.”

Nu har det alltså gått några veckor till. Nyhetens behag har lagt sig och det minskade antalet tweets och mentions talar kanske sitt tydliga språk.

Som läsare och mediekonsument gör mig Ajour mer bekymrad över nätuvecklingen än hoppfull. Jag försöker se hur en ambition att bli ”redaktörer för internet” kan vara en journalistisk revolution. Jag har nu med några veckors perspektiv läst igenom vad som egentligen sades före lanseringen och vill försöka förklara varför jag känner mig så ledsen för det jag ser hos Ajour genom att avstamp mot deras egna ord. Jag visar också tre exempel där jag ställer mig frågande till urval, källkritik och innehål.

NÅGRA GRUNDARES AMBITIONER SUMMERADE:

Först ut att presentera sig som grundare var Emanuel Karlsten som berättade att Ajour ska vara något utanför ”det etablerade”, tillsammans med hans drömlag och ett experiment han längtat efter att genomföra och det ”mest spännande projektet hittills”. En sajt som skulle skapa ett nytt förhållande till nyheter med hjälp av en berättare med tekniken i sitt DNA. En journalist som älskar sin story och är en tydlig avsändare. Stort fokus lades också på det kollektiva skapandet och att det inte finns ett egenvärde i att rapportera för att man måste. Dessutom menade Karlsten att ”vi måste bort från alla måsten kring affären”. Vilket resulterade i att Fredrik Strömberg skrev en fantastisk instruktionstext med tillhörande intressant kommentarsdiskussion om just vikten av affärsmodeller. Tog sig tid att initierat och grundligt förklara affärsmodeller för Ajourgänget.

Det är också i denna första text av Emanuel som det numer ökända ”Jag tror att alla är journalister” fanns med. Diskussionen runt detta uttalande blev stor och Jan Gradvall skriver insiktsfullt. Emanuel försökte förklara mer bla i kommentarsfältet och fokuserar där på förtroendet hos avsändaren ”vi tenderar att lyssna mer på den vi har förtroende för än den gråa journalisten som nästan tycker en byline är ett ställningstagande” och menade att den viktigaste uppgiften för en journalist blir ”Att våga se utanför, nyansera. Jag tror också att det är de berättarna vi ser upp till mest”.

Läser Emanuels text och tänker spontant att alla VILL ju inte ens vara journalister. Vi är många läsare som bara vill ha nyheter. Vi vill kunna lita på att våra nyhetsmedier ger oss de viktigaste nyheterna på ett trovärdigt och relevant sätt. Vi ställer också allt högre krav på att det sker genom medskapande.  Vi har alla upplevt stora nyhetshändelser där realtidsflödet inte hanterats optimalt.

Jag tänker också att detta med affärsmodell handlar ju om två så oerhört enkla saker. En intern som handlar om att få mat på bordet. En extern som handlar om långsiktigheten. Att jag kan lita på att berättelsen berättas även nästa dag.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT JOURNALISTER

Redan i denna första ambitionstext för Ajour skymtar vi något som verkar var ett av projektets stora drivkrafter. En kamp MOT saker. Att identifiera sig genom ett dissidentskap. Att definiera sig själv som någon som är emot något, som står mot gråa journalister som inte tar ställning. Mot journalister som inte vågar nyansera. Mot journalister som inte ser utanför sin egen berättelse. Mot journalister som inte ser upp till berättarna. Mot affären. Och jag blir så förbluffad över ansatsen. Och djupt bekymrad.  För om de vill vara konstruktiva varför visar de inte i handling vilka de vill vara MED?

Emanuel presenterar den andre grundaren Sofia Mirjamsdotter som ”nätets egen bloggdrottning” som gett #prataomdet  luft under vingarna och som viktig idémotor för medierna. Sofia fokuserade i sin ambitionstext på sin vilja att genom Ajour göra något nytt. Berättade hur hon hittills under alla år bara levererat ”mycket snack men väldigt liten verkstad” och hur hon nu såg framemot en egen verkstad. Hon menade också att journalister ökar sin trovärdighet genom att vara öppna med sina ställningstaganden och att objektiva journalister inte finns. I kommentarsfältet förtydligas det ”jag tror att det går att förena objektiva arbetsmetoder med öppenhet om sina avsikter och åsikter.” Något hon menade hittills inte tillämpas särskilt ofta inom journalistiken. Hon sade sig också tro på crowdsourcing och läsarkontakt.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT ETABLERAD JOURNALISTIK

Även hos Sofia märks ett underdogperspektiv som får Ajour mer att handla om att slåss mot sin egen föreställning om den etablerade journalistiken än om läsarna.

Delar av den bild som Sofia målar upp finns fortfarande. Kanske till och med till en besvärande stor del. Precis som det finns i alla branscher. De som är rädda och de som orädda för förändring. De som har mod och de som inte har mod. För mig är dock bristen på perspektiv ett problem här. Det händer fantastiskt mycket inom landets alla mediehus nu. Jan Gradvall ger ett tydligt exempel ” Att Guardian-journalisten Paul Lewis använde Twitter som verktyg för sin undersökande journalistik under Londonupploppen är lika självklart som att Bob Woodward och Carl Bernstein använde telefon under Watergate.”  Exakt så är det. Varför talar Ajour i sin argumentering främst till de man upplever inte förstått ännu. De lär man ändå inte få med sig genom att idiotförklara dem.  De lär inte ens läsa Ajour. Pedagogiken saknas helt enkelt i ansatsen.

Sen många år finns det ju massor av levande verkstäder i mediebranschen. Det finns en vital diskussion om kulturen bland journalister själva.  Det finns verkstäder som hanterat de verklighetsfrågor som finns att hantera parallellt med Facebook, Twitter och andra plattformar för läsardialog och läsarmedverkan. En mängd redaktioner har ägnat väldigt lite tid åt teoretiserande. Det handlar om livliga diskussioner och konkreta sätt att arbeta med t.ex. journalistikens roll, arbetssätt, ledarskap och affärsmodeller.  Och är det inte dags att omvärdera dagens journalistik när tidningar i Sverige ligger så långt fram i medskapandet att till och med The Guardian kopierar.  Och subjektiv vs objektiv journalistik har diskuterats i årtionden inom branschen.

Den tredje grundaren Jack Werner presenterades av Karlsten som någon med en ”omänskligt god insyn i de delar av nätet som jag själv sett som svårnåbar.”  och refererade här till besök på bla Flashback , Reddit  och 4chan  samt beskrev Jack som ”ett stjärnskott på webbhimlen”.

DISSIDENTSKAPET SOM DRIVKRAFT? MOT OKUNNIGA EXPERTER

Jack uttryckte sin egen vision genom att bland annat berätta vad Urlesque betytt för honom för att veta vad som hände bakom Facebook, Twitter och detta bakom ”ryggarna på alla självtillräckligt initierade sociala medie-experter och det de trodde sig veta om internet”.   ”Sverige är idag ett land av ytlig nätnärvaro. Våra största bloggar handlar om människors vardag. Våra bästa nätexperter kan sällan ens stava till lolcat.” och säger sig vara stolt över att vara en av grundarna till ”en nyhetsblogg baserad på en idé om att den bästa förändringen är inte den som diskuteras – det är den som sker”. Affärsmodell och vinstmarginal har han hört till leda och ser två möjligheter med Ajour, kraschlandning eller möjligheten att bli en av nätets höjdpunkter.

I Jacks fall blir det helt tydligt en kamp mot (uppdatering: vad som kan summeras som) okunniga PR-kollegor eller sociala medieexperter som inte kan det han kan som en del av drivkraften för arbetet med Ajour.

Min genomgång av de övriga fyras ambitionstexter finns i slutet av bloggposten. Det här tre ger dock en god bild av ambitionerna. De övriga fyra spinner också vidare på dessa resonemang och förklarar just sina ingångsvärden. Samtliga grundare lyfter nya former av medskapande. Och det nya. Vare sig det handlar om skribenter, teknik eller innehåll.

SOM EN TRULIG TONÅRING

Jag tycker det är en destruktiv och icke konstruktiv utgångspunkt för en verksamhet att beskriva den egna ambitionen genom att så tydligt bara vara MOT en massa saker. Som en trulig tonåring. Vare sig det gäller journalister, journalistik, mediehusens teknik eller sociala medieexperter. Det är inte heller en helt korrekt beskrivning av omvärlden. Experternas tid går härligt nog mot sitt slut. Tiden har kommit ifatt alla branscher idag. Visst det går olika snabbt. Men det händer saker överallt. Även i mediebranschen går många saker åt rätt håll.

Det blir som om de faller på eget grepp här, de säger sig tro på kraften i ”the crowd” men för en argumentation som går ut på att de flesta andra har fel.

INNEHÅLLET DÅ?

De här frågorna ringar in mina tankar. Vad är det för målgruppstänk, urval och framför allt vad är det för innehåll på Ajour? Funkar de här sju personernas nätverk till mer än att bara retweeta  varandras inlägg? Vad blir det för reaktioner.

Jag har själv inte ännu vågat ge mig på vinklar, vinklar, drivkrafter eller urval. Precis det som varje öppen redaktion får slåss och omfamna varje dag. Det som utvecklar journalistiken. Jag kan knappt skriva den här texten för min relation till några av grundarna är för ”nära” och jag gillar dem. Vad vågar då de andra i deras nätverk göra?

Och vad hände med läsarna som medskapare? Har läsarna röstat om vad de ska skriva om, bolla ämnen eller involverats på något vettigt sätt förutom en förhoppning om ett klick eller en retweet. Det jag ser är gammalt massmedietänk vilket är så paradoxalt att det ska komma från de här sju. Vad hände med att vilja ge de svaga röster, stärka demokratin eller folkbilda. Jag ser mer brittisk tabloidjournalistik än en journalistisk revolution. Här är tre exempel:

Exempel 1.

Barn kördes över – därför reagerade inte omgivningen

En gästskribent skriver om videon med den kinesiska flickan som körs över. Sven Englund är Kina-kunnig är säkert typexemplet på de insatta läsare som vi kommer att kunna se på Ajour och som lyfts fram i ambitionstexterna. Jag läser texten utifrån vad jag förväntar mig på en sajt som lanserats som ”journalistisk revolution” dagarna efter lansering trots att det alltså inte är en av grundarna som skrivit den. Den ger ändå ett smakprov på det Ajour vill vara i framtiden. Jag läser texten på denna nyhetssajt och undrar hela tiden var källkritiken finns, vad är fakta och vad är egna iakttagelser. Vad är det för text, är det en objektiv journalistisk text som ska beskriva skeenden eller är det en opinionsartikel. Om det är det senare vilken tes drivs då? Rubriken har inte täckning i texten utan det är gissningar. Hur kvalificerade de är kan jag inte bedöma här. Det är också en text som visar vad som händer när man plockar upp utländska texter, tror det finns några rena översättningsgrodor. En oerhört viktig fråga lyfts och det är den ”bryr vi människor oss om varandra?”. Här kan jag se massor av medier som gjort ett bättre jobb att besvara den än Ajour. Det de hade kunnat tillföra gör de inte. Och det absurda är att  inlägget faktiskt hade fungerat bättre på Sven Englunds egen blogg. Då hade många av frågorna blivit tydligare. Och det hade inte varit en beståndsdel i ”något journalistiskt nytt”.

För nu stirrar jag på de lockande orden i texten ” Varning för mycket starka bilder!” och funderar vad det nya är här. Och blir rasande över att som läsare lämnas ensam med den här texten. Som inte tar mig vidare från det jag redan några dagar tidigare känt och tänkt när videon cirkulerade i alla andra nätverk.

Exempel 2.

Anställd på djurparken: Djuren som flydde dödades i onödan.

En svag text och om det här är vad ”undergroundinternet” ska bidra med vad gäller innehåll, källor eller för att bevisa/motbevisa teser finns det anledning att misströsta.

Exempel 3.

Domare misshandlade sin dotter för att ha laddat ned från nätet.

Ännu en text som gör mig som läsare arg. Det här är populistiskt och jagar klick. Typexempel på klassisk engelsk tabloid-stil där de vågar visa lite mer än andra och hänger ut svinen. Utan att ta ansvar för något annat än att få ett klick. Ännu något från YouTubes topplistor som deras läsare har råkoll på. Och de gör precis det som görs i denna text, de googlar sig fram till storyn bakom. Vad ska det här inlägget åstadkomma vid sidan av det uppenbara som är mer klick. Igen saknas källkritiken, analysen eller en tydlig drivkraft till att berätta just den här storyn.

YOUTUBE-JOURNALISTIK OCH VARDAGSBERÄTTELSER

Vad visar de här tre exemplen? Det här är gammal hederlig klickjournalistik. Den visar drömmen om att få spinn på en text. Det är rewrites av det som fått högt antal views. Vilket alla som finns på YouTube och Flashback verkligen själva har god koll på. Varför ska de som hänger här se de här sju  personerna som redaktörer för det innehållet. Ska det tillföra något överhuvudtaget behövs inte fler länkar utan vettiga analyser, bakgrundsinformation, källkritik, intervjuer….

Vilka är urvalskriterierna till det vi möter på Ajour? Jag tror svaret finns i det som grundarna ofta återkommit till ”Vi berättar det vi vill berätta”. För mig är journalisten som bara berättar det han/hon vill mardrömmen. Var finns vardagsberättelserna då? Alla de som finns utanför de egna intresseområdena. Utanför de egna nätverken. Utanför mediemaktseliten som kanske mest börjar lyssnar på den som har högst Kloutscore, flest downloads, flest följare på Twitter eller bara bryr sig om det man själv bryr sig om.

HURRA FÖR ATT VÅGA PRÖVA

Kanske är Ajours allra viktigaste bidrag att de faktiskt gör något tillsammans och jag har har precis som DNs Catia Hultquist präglats av ”ge dem en chans” initialt. Att se alla dessa reaktioner och att få ta del av den klokskap som diskussionen runt Ajour har gett är också ett värde.

Men istället för att Ajour blev #dendärnyagrejen jag sett fram emot blev det min värsta farhåga realiserad vad gäller medieelitism. Det blev ingen nyhetsbrokad vävd tillsammans med läsarna. Som gör mer av journalistikens speciella uppdrag. Ett brokadstycke skapat av de vackraste guldtrådarna, med en unik kombination av gediget hantverk, hög kvalitet och ny teknik.

Nej. Kejsaren är faktiskt bara naken. Helnäck.

Och det gör mig ledsen. Ni kan bättre än det här.

/Brit

BAKGRUND

Övriga grundares ambitionstexter
#4 Johan Hedberg

Den fjärde grundaren presenterades av Emanuel som en hörnsten med stor energi och nyhetskoll. Johan själv gav pusselbitar för sitt eget engagemang som kretsade runt de förändrade maktstrukturerna och de nya formerna för inflytande. Han menade också att journalister behövs och att deras kunnande ofta ifrågasätts men att de kan samexistera med internetanvändarna. De som världen över testar nya vägar för publicering vilket ”tar fram skribenten i var och en av oss”. Samtidigt var det tydligt i Johans text att det Ajour han ser inte har en plan. ”Jag har inte en tanke på en affärsplan, hur vi ska förändra allt eller vad som skiljer det här från en samling bloggar. Det är inte intressant för mig.” Drivkraften är själva samarbetet med de andra och att få bli läst av andra.

Även i Johans ambitionstext lyser en kamp mot något igenom ”För vi bestämmer tillsammans vad som är nyheter värda att uppmärksammas. Inte de förutbestämda maktstrukturerna”. Kanske kan det bäst beskrivas som mot maktstrukturer.

#5 Thord Daniel Hedengren

Den femte grundaren Thord Daniel Hedengren, TDH, presenteras av Emanuel som kanske den viktigaste eftersom han menar att tekniken möjliggör och ofta är den avgörande för hur väl en satsning av detta slag faller ut. TDH själv säger att han skjuter från höften med detta projekt och att det är ”kul att bygga saker, skaka om och testa.” Han betonar också att Ajour 1.0 är en medveten strategi och att det vi ser idag inte kommer att vara samma Ajour vi ser om två månader. Läsarna och interaktionen lyfts fram som central även av TDH.

Även i TDHs text anas en motbild till något. Mot traditionell tidningsteknik och den trögrörlighet som blir drakarnas död. Han skriver att medierna inte är med på banan för att kunna följa trenderna och vara aktuell i såväl berättande som presentation och att ”gammalt är tråkigt när vi pratar teknik. Nytt är fräscht och spännande.” ”Kan vi göra det snabbare än drakarna?”

 

#6 Damon Rasti

Den sjätte grundaren Damon Rasti presenterades som Emanuels första internetidol som i Ajour ska bidra med ”ett mod, en insikt och lyfta perspektiv som ingen av oss övriga vita män, trebarnsmorsor ellr kodare kommer att förstå eller göra.” En text som fint beskriver Damon ur Emanuels perspektiv där den röda tråden genom alla exempel är tydlig ”Hans osvikliga förmåga att gå in på spelplanen och agera när alla andra satt vid sidlinjen och gnällde.” Damon själv skriver  att han ser Ajour som att starta en ny klubb ”…det behövs nytänk och konkurrens. Alternativ. Istället för att bara klaga på det rådande utbudet.” Damon gör ett seriöst försök, efter den kritik som vuxit fram efter de första grundarnas texter, att förklara vad Ajour är för honom ”För mig är det en blandning av personliga nyheter och snabba uppdateringar”. Han menar att en av Ajours styrkor kommer att bestå av att slussa vidare läsare (från sociala medieplattformar) till viktiga källor. ”En filtrering så att läsare effektivt kan hålla sig ajour. Samtidigt som man får läsa mer djuplodande texter om diverse ämnen som engagerar oss”. Läsarkommentarerna lyfts fram som en kommande viktig del av Ajour och väljer att addera till Emanuels ord om att alla är journalister ”alla har en historia att berätta”.

Damon har en ambition att inkludera fler skribenter ”rikta strålkastarljuset mot människor som inet passar bilden av en journalist – ”svensk, man, medelklass, innerstadsbo – att få chansen. Genom mig som megafon eller med sina egna texter”. Kanske är detta Damons motbild – den mot den traditionella medelklassjournalisten. Även Damon förkastar omvärldens frågor om affärsmodell ”Men tänk om vi inte ska tjäna några pengar? Tänk om jag gör det här för jag brinner för att berätta? För att skriva. För att förändra” och avslutar ”Gör man bara en bra produkt, kommer pengarna att komma”.

#7 Malin Crona

Så slutligen presenterades den sista grundaren, Malin Crona som en viktig kugge. ”Hon, liksom jag, har varit ganska övertygdade om att det går att förändra inifrån. Det gör vi kanske fortfarande, men ännu lättare är det att förändra utifrån. Visa goda exempel, gå före. Dessutom nämns i texten om Malin hennes lust att närma sig affären. Malin själv skriver ambitiöst ”..vi vill skapa en plattform för att göra journalistik så som vi tror den skapas nu och i framtiden. Nära, engagerad, engagerande och tillsammans med dig som läser.” Hon försöker hitta alternativ till det besvärliga infekterade journalistik och landar i några förslag ”Vi kan kalla det berättande, redaktörskap, nyheter filtrerade genom personer vi väljer att lita på, nyhetsblogg. Internets förstasida på svenska om ni så vill.”

Malin skriver om hur mötet mellan nya och gamla medier i Ajour kan sträcka ut, nå nya höjder. Att det grämer henne så att hon inte förstått hur ”innehåll, engagemang, teknik och tillgängliggörande måste gå hand i hand.” Hur egentligen de traditionella mediehusen hade kunnat skapa Google, Iphone, Facebook och Twitter om ”vi hade menat allvar med vår vilja att berätta och vara oberoende. Och till för våra läsare.”Malins ambition med Ajour kretsar helt klart runt att vara mot de traditionella mediehusens sätt att arbeta.

KORT OM LANSERINGSHAJPEN

En viss kritik hade ju redan skett mot Ajour efter uttalandet om ”Alla är journalister” så i Malin Cronas presentation dagen före lansering gjorde Emanuel ett nytt försök till programförklaring ”Ajour handlar allra mest om att våga testa det vi tror och drömmer om. Att vägra stanna vid att vara tyckare, teoretisera om vad som skulle kunna vara. Att testa och se om det bär – det är själva målet. Det övriga är en bonus eller kanske en effekt.”

Jag förstår verkligen när jag läser de här ambitionstexterna att förväntningarna väcktes. Beskrivningen av Ajour som en journalistisk revolution verkar både Emanuel och Johan Hedberg känna sig bekväma med på lanseringsdagen i TV4 och ifrågasätter inte alls. Tvärtom försöker de förklara varför det är en sådan.   Men de intervjuande journalisterna förvånas även i morgonsoffornas mysstämning möts nämligen snart Emanuel och Johan av förvåning, bäst uttryckt av Anders Krafts ”Men hallå källkritik” när referenser görs till att undergroundnätet som det ska gräva i är…Flashback. Frågan ”behövs det en sajt för detta?” kommer snart och följs av  ”är det här framtiden?”

Och vi vet nu att det bidde…en blogg. Det fanns inget i bloggupplägget som motiverar den utdragna överdramatiska sjudagarspresentationen. Det är tekniskt en vanlig gruppblogg tyvärr utan enkla funktionaliteter som en meny eller andra orienteringsmöjligheter.  Men med TDH vid rodret  är jag övertygad om att just den biten kommer att ordna sig.

Rädda Fredagsmyset blev månadens kampanj

I dag är vi extra glada då vi tillsammans med vår uppdragsgivare OLW vunnit Månadens kampanj, kategorin Alternativa Media, i Resumé.
Kampanjen Rädda Fredagsmyset genomförde vi tillsammans fredagen den 13 maj i samband med uppmärksamheten kring prishöjningen på SL:s månadskort.
Vi såg att prishöjningen, som av Stockholms finanslandstingsråd jämfördes med motsvarande tre chipspåsar, hotade stockholmarnas fredagsmys som därför behövde räddas.
OLW tömde sitt ”chipsrum” på huvudkontoret ute i Solna och tidigt på fredagsmorgonen skrevs följande statusuppdatering på OLW:s Facebooksida:


SL:s resenärer som passerade T-Hötorget på morgonen fick med sig tre påsar chips hem till kvällens fredagsmys. Chipspåsarna gick åt snabbt i morgonsolen samtidigt som meddelandet om Rädda Fredagsmyset spreds med glada hejarop som en löpeld tack vare Facebook och Twitter. Inom loppet av bara några timmar hade tre nyhetsmedier plockat upp nyheten om Rädda Fredagsmyset, OLW:s marknadsdirektör och VD intervjuades om den uppskattade insatsen och fredagsmysets betydelse samtidigt som nya fans strömmade in på OLW:s Facebooksida. Att det var just fredagen den 13 var ingen nackdel. Veckodagen var snarare en fördel.

Tack vare vårt nära samarbete med OLW och deras etablerade sociala medienärvaro kunde vi regera snabbt på en aktuell nyhetshändelse med koppling till produkt och varumärke. En framgångsrik kombination som tillsammans med endast 500 chipspåsar gav en massa positiv publicitet.

Vi vet att det bara är torsdag i dag men vi är så glada att vi nog börjar fredagsmysa redan nu!

Release för boken Gilla!

Onsdagen den 28 september är det release av min nya bok ”Gilla! Dela engagemang, kunskap och passion i de sociala medierna”. En handbok för alla modiga som vill förändra men som hittills varit mest rädda eller tveksamma för nätets roll i deras arbete. Jag tror det egentligen mest handlar om att man inte haft tid att sätta sig in i vad det kan innebära för den egna verksamheten. Men nu finns en användbar handbok om sociala medier för idéburen verksamhet. Mitt bidrag till ökad delaktighet tack vare alla fantastiska frågor jag får under föreläsningar eller inom ramen för mitt arbete som rådgivare på JMW.

Lanseringen sker i den allra finaste av alla miljöer. Ett bibliotek! Klassisk folkbildningsmiljö på Stadsbiblioteket Medborgarplatsen. Och vi livesänder förstås så alla kan följa med under den timme vi ”snabbläser” igenom boken genom att möta några av alla de kloka människor som medverkar i boken plus några gäster som bidrar med viktiga perspektiv. Tusen tack till Social Video som möjliggör detta.

PROGRAM OCH HÅLLPUNKTER:

Klockan 18.30:

Mingel med lättare buffé.

Klockan  19:30 – 20:30:

Talkshow med mig och  Anna Söderström. Anna är nybliven pressekreterare på Företagarna. Tidigare varit ordförande för RFSL Stockholm och presschef för Stockholm EuroPride. Har också arbetat på Miljöpartiet i Stockholm med medlemsengagemang och kommunikation, samt med marknadsföring på PR-företaget Mynewsdesk.

Klockan 20:30 – 20.50:

Avslutningsmingel.

TALKSHOW:

19.30 Start

Brit och Anna hälsar välkomna.

19.31 Mediernas förvandling

Samtal med Malin Crona, SR Ekot om hur journalister använder sociala medier, hur organisationer bevakas och hur journalistiken närmat sig medskapandet.

19.35 Digitala revolutioner

Digitala revolutioner sveper över världen och nämns förstås i boken. Vi intervjuar Javeria Rizvi Kabani, programansvarig, Young Leaders Visitors Program, Svenska Institutet om arbetet med att stödja demokratiprocesser med hjälp av nätet, arabvåren och sitt arbete med det som jag tycker är höstens viktigaste film: Zero Silence. Ett intervju som sker på engelska eftersom den vitryske oppositionspolitikern Andrey Dmitriev också medverkar för att ge sin bild av demokratirörelsen online, han berättar bla hur KGB idag använder sociala medier. Han är här på besök tack vare Jarl Hjalmarssonstiftelsen och jag mötte honom under Bok & Biblioteksmässan där vi talade.

19.45 Digitala politiker

Vad betyder de sociala medierna för inspel till den digital agendan? Statssekreterare Marita Ljung från Näringsdepartementet berättar om hur hashtaggen #dafs fungerat i arbetet med den digitala agendan, om hur det är att arbeta med en twittrande och bloggande it-minister som Anna-Karin Hatt samt berättar om senaste nytt om den digitala agendan.

19:50 Att arbeta med opinionsbildning via twitter

Intervju med Claes Nyberg presschef från Lärarförbundet om hur han använder twitter (vilken roll man har på nätet och att det går att visa passion för andra saker än det uppdrag man har). Vi möter också Anna Kaya, grundskollärare och en av initiativtagarna till #skollyftet som berättar om hur man som lärare via twitter kan  möta kollegor online och diskutera skolutveckling tillsammans.

20.00 Kan man lita på organisationer?

Journalisten och författaren Bernt Hermele, intervjuas om boken Guldsot som handlar om Johan af Donners svindlerier mot Cancerfonden och Röda Korset. Höga administrationskostnader till bla dyra reklamkampanjer och osäkerhet om var pengarna går är ju en av faktorerna som är reella hot mot traditionella organisationer.

20.05 Digital påverkan och aktivism

Johan Grafström, journalist och Micke Kazarnowicz, Digital McGyver (samt sociala medier-ansvarig på Björn Borg) talar om hur de använt sociala medier för påverkan i saker de engagerat sig för utanför sina arbeten. Johan har använt bloggen för påverkan av skolmaten på Lidingö och Micke för att sätta fokus på HBTQ-frågor i en mängd olika initiativ, i boken berättar han om initiativet Lila Dagen och hur Facebook som verktyg fungerade för den kampanjen.

20.15 Traditionella organisationer och sociala medier

Petra Hallebrant, informationschef, Unicef och Pierre Andersson, chefredaktör för IOGT-NTO:s tidning Accent ger en reflektion om hur de som representanter för mer traditionella organisationer förhåller sig till sociala medier idag och hur de ser på dem i framtiden för organisationer.

20.20 Nya digitala folkrörelser

Boken avslutas med tre case som utmanar och visar varför kunskapen om sociala medier behövs i organisationsvärlden. Lina Thomsgård, initiativtagare till Rättviseförmedlingen medverkar som ett av casen. Det som från början var ett Facebook-initiativ av Lina och nu är ett politiskt verktyg för mångfald och jämlikhet sätter fingret på varför de traditionella organisationerna måste omfamna, förstå och kunna sociala medier. Lina medverkar på plats eller att vi sänder den videointervju som gjordes häromdagen. Eventuellt får vi här dessutom en överraskningsgäst, i så fall förlängs programmet med fem minuter.

20.25 (ev 20.30) Varför en bok om sociala medier?

Anna avslutar med att intervjua mig och Erik Wagner, förläggare Idealista om bokens målgrupper och förlaget. Dessutom berättar vi vilka de fantastiska formgivarna är samt tackar alla andra som hjälpt till med boken och att realisera kvällen.

20.30 (20.35) Tack och hej

Anna och Brit tackar för uppmärksamheten.

Vill man följa sändningen via mobilen gör man det bäst här.

Livesändningen kommer att ligga här.

Vi ses väl?

/Brit Stakston

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medias roll är att förespråka öppenhet

I den intensiva debatt runt tidningarnas kommentarsfält som råder har jag nu i SvDs bloggstafett fått följande fråga från Björn Hedensjö, DN.

Är det viktigt att samtal om artiklar förs i kommentarsfält hos tidningarna, eller räcker de sociala medierna?

Det korta svaret på den första delen av frågan är enkel  ”Ja, självklart är det viktigt att samtal förs i kommentarsfält hos tidningarna”. Om inte medier är öppna så dödas incitament för andra att vara öppna. Men…något måste göras. Vi läsare vill inte heller ha det som det ser ut nu i många av tidningarnas kommentarsfält.

Den andra delen av frågan, den om det räcker med de sociala medierna, är egentligen mest en intern mediefråga. Det bygger ytterst på journalistisk ambition. Vi läsare kommer hitta våra egna vägar och gör det redan idag. Samhällsdiskussionerna flödar i en mängd plattformar. Den frågan tidningarna ska ställa sig är om de ens kommer att vara relevanta som nyhetsflöden om de väljer att förminska möjligheten att kommentera och ordnar så det blir tyst i kommentarsfälten. Kommer människor att tycka att det är relevant med tidningar där det inte finns platser att vara medskapare som läsare? Mitt svar är nej. En tidning som på riktigt vill vara den tredje statsmakten i en digital samtid bör omfamna teknikens möjlighet att fullfölja det uppdraget. Det är faktiskt det kommentarsfälten handlar om. Medskapande kan styra bort från de destruktiva krafterna. Jag önskar att vi vände på det hela och diskuterade demokrati  mer än hat. Har inte pressen om någon ett ansvar att vara öppenhetens försvarare?

Mycket klokt har sagts i debatten runt kommentarsfälten och framför allt har vi genom debatten kunnat ta del av många konstruktiva förslag på lösningar och även redan implementerade sådana. Det behöver inte gå så långt som till att stänga av kommentarsfälten. DN har väljer att göra det tillfälligt och Björn Hedensjö berättar varför i sitt stafettinlägg. Det finns mycket att läsa i debatten som pekar på andra vägar än kommentarsregistrering  kopplade till identiteter.  Anders Mildner skriver klokt om hur den goda läsarkontakten kan se ut.  Inlägg som inte leder in på så den svåra vägen av godtycklighet som en förhandsmoderering ytterst kan innebära, för vad är egentligen ”god ton” kan jag inte låta bli att undra. Vi finner också chefredaktörer som argumenterar för varför de valt anonyma artikelkommentarer och varför anonymitet måste skyddas.

Jag ser positivt på den här levande diskussionen trots min djupa aversion mot de ständiga talen om näthat. Ogillar nämligen genomslaget det får. Ogillar bilden av nätet som ett fullständigt okontrollerbart digitalt monster. När sanningen är att det är människor.  Vi. Du och jag som agerar.  Även i kommentarsfälten.

Grundproblemet för tidningarna inte är hatet på nätet utan att det ofta saknats en publicistisk idé runt kommentarsfälten och läsarmedverkan.  Vi läsare välkomnar också en utveckling för vi ogillar ofta de ändlös ”arga lappen” diskussioner som förs bland kommentarerna. Men de levande samhällsdiskussionerna vill vi ha. Även på tidningsplattformar. Säkerligen vill många fler läsare delta men gör inte på grund av den ton som finns och skräms av samhällsomstörtande krafter till grova personpåhopp och fula ord. Och när de tystnar skadas ju också yttrandefriheten. Och demokratibygget. Delar av utvecklingen är ett eget ansvar som läsare, att agera som medmänniska eller för att ge uttryck för saker jag engagerar mig i. Också. Under hela förra årets valrörelse var inte bara journalisterna frånvarande i kommentarsfälten. Så även politikerna.

Det är positivt att det nu vrids och vänds på alla perspektiv och att chefredaktörerna själva deltar livligt i diskussionen. Och även om jag tycker att det är vansinnigt kortsiktigt och korkat av Aftonbladet att kräva en Facebookinloggning för kommenterande så gillar jag argumenterandet runt det hela som förs  av Jan Helin. Personligen tycker jag nämligen att Aftonbladet val mest är ett sätt att döda diskussionen, där man inte fokuserar på att se värdet i att arbeta journalistiskt med kommenterandet men trots det försöker pumpa det bästa ur dem, nämligen trafiken tillbaks från Facebook eftersom jag tvingas gödsla min vägg med allt mitt kommenterande (som också Facebook får koll på). Sen oavsett hur utbrett Facebookanvändandet är i Sverige idag så är det inte bra att det krävs att jag har ett Facebook-konto för att kommentera. Och vad händer den dagen Facebook inte finns?

Goda exempel på alternativ som synts i debatten är många. Ett exempel är Norrans kompletterande av läsardialogen genom sin e-red. En öppen kanal till nyhetsdesken med direktpublicering som är tillgänglig klockan 06-23. Hur de sett att en redaktör som deltar i samtalet med bild och namn leder till samtal, väldigt lika de som sker via andra kanal, bör varje redaktion fundera över och se vad som har kommit ur de samtalen. Medskapandet blir centralt här och visar att de tar läsarna på allvar. Redaktionen bemöts – oftast och klart oftare än i kommentarsfälten – med respekt. Eller enkla saker som hur Dalarnas Tidning, DT, överfört det vanliga insändarhanterandet till den digitala arenan med ett online-formulär.  Man har alltid via insändare kunnat vara anonym bara man angett sitt namn till redaktionen, det är obegripligt att det inte med automatik varit så online på alla tidningar sedan webben kom.

Debatten om läsarkommentarer är samtidstypisk för var vi befinner oss nu utvecklingsmässigt till webben. I mina mer svarta stunder kan jag se det stora fokuset på näthatet eller rop på att sociala medier måste stängas av som tecken på en osunt stor skepsis mot nätet. Det finns verkligen vindar som blåser just nu som vi måste hålla koll på, orka ta debatten igen, så de inte utvecklar sig till stormar som gör att man sveps bakåt. Samtidigt som vi inte får vara internetromantiker som onyanserat skriker om informationsfrihetsabsolutism. Igen ett typexempel på att det är gråzonerna vi måste våga och vilja diskutera. Hur det analoga och digitala kan fogas samman.  Två allvarliga tänkbara effekter jag ser, när allt handlar om hatet, är hur tidningarnas vägval påverkar dels hur andra anammar digitaliseringen för sin verksamhetsutveckling dels i förlängningen hur det påverkar källskyddet och journalisters kunskap.

Jag vet att ropen om näthat och införandet av stängda kommentarsfält, för så uppfattas det utifrån när man inte sätter sig in i detaljer, kommer att påverka andra aktörer som precis står på tröskeln till nya former av dialog med såväl medborgare, anställda och kunder. Jag tänker på myndigheter, kommuner och företag.  Hur kommer de välja att agera när inte ens tredje statsmakten vill eller har kunnat ta i den här frågan på ett konstruktivt sätt? Den andra frågan handlar om källskyddet parallellt med teknisk utveckling. I förlängningen undrar jag om det inte kan få den effekten att om journalisterna signalerar en sådan valhänthet inför nätet kommer då källorna att lita på att de journalister de vänder sig till har koll på läget. Med stängda kommentarsfält och journalister som inte deltar i samtal online kommer man som källa känna förtroende nog för att vända sig till dem? Och hur ska vi kunna lita på att journalister ens kan bedöma källor online om de inte är en levande del av dessa samtal? Särskilt i skarpa nyhetslägen.

Vi måste helt enkelt sluta fokusera på näthatet. Vända på det istället. Diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där.  Och hitta vägar ur det träsk vi hamnat i nu om läsarkommentarerna. Det handlar inte om ”näthat”. Utan om nätdemokrati.

Min fråga till Peter Franke, chefredaktör Värmlands Folkblad, som stängt sina kommentarsfält blir, hur ser du att  din uppgift som tredje statsmakt gynnas av ert val att stänga kommentarsfälten?

/Brit Stakston

Yttrandefrihet hotas av nätpaniken #sswc11

Hur kan vi använda den levande nätdebatten som finns i kölvattnet efter de tragiska händelserna i London och Utöya. Sweden Social Web Camp pågår, 400 webbentusiaster träffas. Det här är en uppmaning till oss på plats i Blekinge och alla andra internetdebattörer som inte är med. David Cameron vill stänga Twitter och Facebook vad gör vi?! 

Upploppen i Storbritannien har varit svåra att ta till sig. Människor som beter som hyenor mot varandra. Det som startade med demonstrationer mot dödsskjutningen av 29-årige Mark Duggan i Tottenham urartade med tiden till kriminella plundringståg.

Igår kallade Storbritanniens premiärminister David Cameron till ett möte för att diskutera hur man ska hantera denna och liknande situationer för att slå tillbaks mot upplopp.

Det har de senaste dagarna i Storbritannien talats om uteslutning av folk från sociala nätverkssajter, ansvar från sajtägarna om att stänga av användare som uppmanar till brott och människor arresteras för att ha uppviglat med hjälp av gruppchattsfunktioner i BlackBerry-telefoner och det diskuteras möjligheter att stänga av den och liknande tjänster.

Kontrollen av nätet har fått ta stor plats i förslagen på aktiviteter och i svenska medier blev rubrikerna efter Camerons tal ”David Cameron vill stänga Twitter” i Expressen och ”David Cameron hotar stänga av Facebook-användare”.

I Sverige har det under hela våren och särskilt i kölvattnet efter de lika tragiska och händelserna på Utöya förts spännande diskussioner om nätets roll  kopplat till terrorism och våldsbrott. SvD har kört en artikelserie på temat Brottsplats Facebook där polisen verkar helt handfallen inför nätet trots jag menar att de inte riktigt är det vilka de själva senare också bemött och det bubblar verkligen under ytan att nätet är hotfullt. Vilket det förstås lika gärna kan vara eftersom allt som finns på nätet också finns i verkligheten. Tendenserna till att internets frihet sätts på spel igen är tydliga. Det här bär vi som arbetar med nätet ett stort ansvar för att nu konkret göra något åt.

Sigurd Allern och Ester Pollack skrev i SvD apropå extremismen på nätet och anonymitet att det publicistiska ansvaret är en nyckelfråga och menar att nätmedierna undergrävt detta genom att inte ta sitt ansvar.  Några repliker på detta gavs bland annat av Pelle Snickars och Jonas Andersson som i SvD Kultur skrivit om att Nätanonymitet  är ett demokratiskt värde och Norrans chefredaktör Anette Novak replikerade på SvD Brännpunkt under rubriken  ”Anonymiteten skapar trollen”. Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om Den goda läsarkontakten. och Anna Troberg i Aftonbladet om den livsviktiga anonymiteten. Det räcker med att se på rubrikerna på dessa artiklar för att se spännvidden i diskussionen.

I Anette Novaks inlägg jämför hon behovet av en struktur för nätet med bilens naturliga roll i våra liv idag :

En metafor ger perspektiv. Bilen när den uppfanns erbjöd en ny frihet att röra sig och revolutionerade vår livsstil. Men när olyckorna blev för många kom vägmärken, körkort och registreringsskyltar. En struktur, för att vi inte skulle skada varandra.

Det borde vara möjligt att på ett liknande sätt finna en struktur – utan att för den skulle beskära friheten.

Jag vet att Anette Novak har en massa konkreta tankar som t.ex. funderingar på om man överföra källskyddet till den digitala verkligheten och om det finns sätt att låta människor välja om de vill debattera i ansvariga eller oansvariga forum, tror hon till och med talar i termer om certifieringsformer. Sånt här behöver vi. Konkreta förslag som ska stötas och blötas.

Jag gillar bilmetaforen också för att det för tankarna till infrastruktur. För det är ju vad nätet är. Och metaforen kan användas för att visa hur fullständigt galet David Camerons tanke på att stänga Twitter och Facebook är. Det vore ju som att jämföra problemet med dödsoffer i trafiken med totalförbud för all trafik. När det egentligen handlar om att finna gemensamma lösningar för olika behov och problem. Motorvägar, landsvägar, grusvägar och cykelbanor. Alla är de delar i en infrastruktur, med olika förhållningsregler. Där vi fortsatt kommer råka ut för olyckor till och med köra ihjäl varandra på grund av t.ex. rattfylla eller oförsiktighet. Men vi tänker inte ens tanken att stänga av vägarna.

Vi kan inte börja tänka tanken att stänga av internet för att brott har organiserats via nätet. Men vi kan förstå det ibland. Jag gör det nu efter Utöya och London. Och det är i den viljan att förstå som lösningar kan skapas. För visst går det att förstå precis på samma sätt som jag skulle känna om en nära anhörig dödats av en rattfyllerist. Men lösningen är en helt annan än den enkla skapad av rädsla eller förtvivlan att förbjuda alla bilkörning, kräva att motorvägar stängs av eller alkohol slutar produceras.

Den självklara rätten att kommunicera  måste säkras men vi måste också förstå alla de människor som vaknar upp i London idag, vettskrämda efter att ha sett galna medmänniskor bränna ut deras hem, krossa deras småföretag eller se människor som försöker släcka bränder mördas. De har plötsligt inga hem och inga arbeten att gå till efter att deras lilla företag plundrats och slagits i bitar. Hur ska de någonsin kunna känna grundtillit igen till andra människor? De undrar nog hur det blev så här. Och de undrar nog vad som fick deras medmänniskor att ta sig den här rätten.

Skulle vi tala med dem om ”rätten att kommunicera” skulle nog några tänka tanken att plundringstågen blivit färre om de inte organiserats via Facebook och de undrar nog om den rätten att yttra sig är överordnad deras eget liv, deras säkerhet och deras framtid.

Vi måste när vi analyserar Camerons uttalande starta i den verkligheten just nu. Inte genast ställa oss och bua ut det som diktatoriskt. Det är  fullt naturligt och oerhört mänsklig att som premiärminister vilja säkra sina medborgares säkerhet och i ren panik tänka sig att stänga av internet löser problemet. Sen är det också ologiskt och oansvarigt i den positionen men jag tror det svarar väl mot känslan som många av de brittiska medborgarna har. Vårt ansvar som internetdebattörer är att jobba mot det. Visa på lösningar. Visa hur nätet kan användas för att också motarbeta dessa onda krafter som de just nu bara ser. Att den mobilisering som är möjlig i ont syfte tack vare nätet är lika möjlig att skapa i gott syfte. Vi måste hela tiden jobba med perspektiven och hela, hela tiden starta i den verklighet som de vi talar om befinner sig i. Inget kan förändras om vi bara ställer oss och buar ut viljan att göra människor trygga i ogripbara skeenden. Tvärtom ska vi använda den kraften till att förstå nätet. Inte ta fler kliv bakåt.

För hur ska vi hantera det här uttalandet:

Mr Speaker, everyone watching these horrific actions will be stuck by how they were organised via social media.

Free flow of information can be used for good. But it can also be used for ill.

And when people are using social media for violence we need to stop them.

So we are working with the Police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality.

Är det så enkelt som att bara lyfta ut den första delen och återcitera den ”free flow of information can be used for good. But it can also be used for ill”. Det är ju sant. Tycker vi inte att människor som använder sociala medier för brott ska stoppas? Vårt ansvar som internetdebattörer nu är att bidra till lösningen. Säkerställa att man i panik inte fattar felaktiga beslut. Säkerställa att de goda perspektiven och exemplen blir de starkaste och mest levande. Det man förknippar med sociala medier. Och inte skräcken och oron för nätet som en avskrädeshög. Det här. Det är vårt ansvar. Vi måste hjälpa till. Och då krävs det mer än att genast förpassa alla tankar om oron för nätet efter den här typen av svårgripbara händelser till ett övervakningssamhälle.

När brittiska polisen nu mitt i detta dessutom väljer att publicera namnen på brottslingar från plundringstågen via Twitter känns världen plötsligt helt upp och ner och visar att David Cameron och den brittiska regeringen har ett gigantiskt arbete framför sig. Att återskapa grundtryggheten hos sina medborgare och att förstå nätets dynamik och logik på djupet. Att förstå hur nätet blir en hjälp lika gärna och att det är lika viktigt att vara där som att var vid det brinnande huset eller den överfallna människan (vilket de inte heller var i alla situationer).

Ja nätet är en del av vår verklighet idag som lika mycket kan användas till goda saker som till onda. Vilken struktur krävs det som hjälper människor i utsatta situationer som plundringståg eller uppvigling som samtidigt inte kränker demokratins grundbult om öppenhet. Den frågan är gigantisk. Och vi måste hjälpa till med lösningen.

Det är ju inte antingen eller. En demokrati värnar om både och. Det är inte internet som är problemet. Det är vi människor som är det.

Debatten fortsätter. Hur tycker du vi ska göra? Vad har du för konkreta ideer?

Jag hoppas på en spännande session på detta tema under morgondagens Sweden Social Web Camp, #SSWC 10. Pontus Löf planerar en session imorgon om huruvida nätaktivism kan vara av godo och där detta blir en av frågeställningarna. Jag återkommer med tankar därifrån.

/Brit Stakston

Partiledarval 2.0?

Maud Olofsson aviserade för någon dryg månad sedan att hon kommer avgå som Centerpartiets partiledare på stämman i Åre senare i år. Efter socialdemokraternas omdiskuterade process kring valet av partiledare så har Centerpartiet satt ribban högt, valberedningens ordförande Stefan Tornberg har beskrivit det som en öppen process.

Anders W Jonsson, Annie Lööf, fd Johansson, och Anna-Karin Hatt gör upp om vem som ska leda Centerpartiet.

Till skillnad från socialdemokraterna så har valberedningen presenterat tre, jämbördiga kandidater som nu ska kampanja för sin sak. Hittills verkar det främst vara Anna-Karin Hatt som har inlett sin kampanj med hattresan, där hon i en husbil kampanjar runt om i landet. Hittills har medieintresset kring kandidaterna varit relativt stort. Hittills har rapporteringen i stor utsträckning handlat om vilken etikett ska sätta på respektive kandidat, är de landsbygdscenterpartist, bondeförbundare, stureplanscenterpartist, traditionalist, nyliberal, grön liberal etc.

Gemensamt är att deras aktivitet i de sociala medierna är flitig. Alla tre kandidater har bloggar och bygger upp en stark ”vänkrets” på Facebook. Av antalet följare och vänner på Facebook respektive Twitter står kampen mellan Annie Lööf och Anna-Karin Hatt. Lööf har en mycket större vänkrets på Facebook i jämförelse med Hatt och Jonsson. Men på Twitter är kampen mellan Hatt och Lööf jämn. Det ska bli spännande att se hur de tre kandidaterna och deras olika supportergrupper kommer att använda de sociala medierna i kampanjen. Att de kommer att använda är klart. Men hur kommer de använda dem? Megafon eller som ett forum för att föra en dialog?


Historiskt sett skulle de flesta nog betraktat denna process med tre kandidater som ett tecken på svaghet och inre splittring. Idag ser vi det som ett tecken på vitalitet. Och förnyelse. Ur ett medieperspektiv skapar det också möjlighet till en längre period av uppmärksamhet och att etablera den nya ledaren innan den har valts. Medierna och väljarna lär känna den blivande partiledaren.

Men ur ett internationellt perspektiv är det ju inte ovanligt olika kandidater inom ett parti gör upp i offentligheten kring vem som ska få förtroendet. Primärvalen i USA är kanske det bästa exemplet.

Även om kampanjandet sker öppet kommer valet ske på det traditionella sättet. De blir en liten exklusiv skara ombud som väljer partiledaren. Den representativa demokratin är fortfarande det självklara. Ännu är inte de svenska partierna mogna för att låta medlemmarna genom till exempel en medlemsomröstning välja partiets ledande företrädare.

BjM

Disclaimer: ja, jag har ett förflutet i Centerpartiet.

BEFRIAD ZON: Vad händer med internetdebatten?

Försöker formulera mina egna konsekvensanalyser av vad som händer nu när nätet i så stor utsträckning faktiskt har normaliserats i vår vardag. Det kommer att förändra min egen och många andras branscher totalt. Igen. Precis som det gjorde 2007 när Facebook kom. Älskar brytningsskeden när det är dags för de nya stegen. Det finns så många tankar att landa. Är inte helt färdig än i alla led. Men Svenska Dagbladet tvingar ut mig på banan redan nu med sin artikelserie som de valt att kalla  Brottsplats Facebook.

Innan jag kritiserar Svenska Dagbladets vinkel i sin artikelserie om Facebook som arena för allt möjligt läskigt finns det två parallella skeenden här som vi kan ta med oss in i analysen. Artikelserien blir sedan ett levande exempel på de båda rörelser jag sett hända under våren:

ENKLARE ATT GÅ PÅ VÄLBEKANTA VÄGAR

1. Det första perspektivet är att vid sidan av det breda mainstreamanvändande av nätet som nu implementeras på nya sätt inom de flesta verksamheter i Sverige, så återvänder vissa till gamla sätt att göra saker på. Jag tror det är en naturlig tillfällig tillbakagång. Men vi kan lära av den. För här ligger också en del av framtidsutmaningarna.

Det har varit mycket tydligt att man hos många aktörer aktivt släpper eller väljer bort delar av digitaliseringen. Man står plötsligt vid ett vägskäl och många väljer att vika in tillbaks in på gamla välbekanta vägar. Säkerligen för att digitaliseringen av deras verksamhet inte gett dem det de tänkt. Även om det ofta beror på fel mål från början så är det ändå ett faktum att hantera.

Kanske var det också så att dessa verksamheter inte alls var mogna. Kanske arbetade de inte med den interna breda förankringen som är nödvändig för framgång. Det kanske till och med är så att vi människor inte klarar av den här förändringen på såpass kort tid. För det är ytterst frågan om förhållningssätt till sin omgivning som nu verkligen visar sig också kräver nya sätt att arbeta och delvis tänka. De kanske också bara valde att avstå från en naturlig utveckling just nu. Vilket är ett samtidstecken att beakta och samtidigt se allt det stora förändringsarbetet som sker på andra håll.

EXPERTER VILL VARA EXPERTER

2. Det andra intressanta perspektivet som måste lyftas in här är vad som händer hos oss internetentusiaster när det ovanstående händer. Ni vet vi som är störst, bäst och smartast för vi har minsann haft twitterkonton längst. Och varit på Facebook först och alltid ska komma med de smartaste analyserna. Först.

Men ärligt talat de riktigt spännande analyserna, diskussionerna och utvecklingsstegen sker inte längre bland oss internetentusiaster. Nej de händer där mainstreamanvändandet sker och i de verksamheter som berörs, för de kan detaljfrågorna och det är dem vi är ute efter nu.  Vi själva tenderar nu att agera precis som de traditionella strukturer vi kämpat mot. Vi vill så gärna, så gärna ha våra expertroller kvar. Och då är det enkelt att rida på den våg av svartmålning som medierna, i det här fallet Svenska Dagbladet ger. Och så blir det en fin liten ständig dans mellan journalisten och experten. En dans vi måste sluta gilla så mycket. Verkligheten ser varken ut som den icke-påläste journalisten ser den eller den över-påläste experten alltid beskriver den som.

I VERKLIGHETEN GÖRS SAKER

Svenska Dagbladet  borde med artikelserien ”Brottsplats Facebook”  också bevakat, analyserat och i detalj ifrågasatt hur implementeringen av nätstrategier ser ut. Särskilt angeläget hos offentliga aktörer.  Det finns så många aktiva och angelägna ställningstaganden att göra och som bör granskas. Inte bara välja vinkeln att nätet är som en demon utom vår kontroll där all brottslighet sker och att alla ansvariga står helt handfallna inför nätet (när man vet att så inte är fallet).

Artikelserien i Svenska Dagbladet borde om de levt som de själva i sin egen journalistik predikat de senaste åren,  följt, analyserat och  på djupet önskat förstå både internets möjligheter och hot för polisarbetet. De borde också varit intresserade av att  följa och kritisera implementeringsarbetet hos polisen när nu ett sådant faktiskt finns påbörjat och som de i sitt eget researchearbete hittat. Och ha en god koll på hur eller om polisen arbetat med nätet sedan tidigare. Hur gör polisen för att inte bara övervaka dolt utan så att människor också vet att de finns på nätet  synligt och andra angelägna frågor. Vi har ju ändå haft en webb sedan 1996. Delar av detta är knappast nya frågor men i SvDs artiklar lämnas dessa perspektiv hittills helt utanför.

SvD borde självklart nyanserat lyfta alla de viktiga frågor som finns kopplade mellan nätbeteenden och brottslighet. Och kanske också våga ifrågasätta om de intervjuade poliserna här möjligtvis också faktiskt har en alldeles egen agenda med att vilja ha mer pengar. Det kanske blev en perfekt kombo. Enstaka polisers lobbyarbetet för mer pengar till sin myndighet och SvD som virvlar upp än mer näträdsla.

Här finns det hur som helst massor av fler viktiga perspektiv att addera och bygga artiklar runt än de vinklar som hittills getts. De perspektiv som vill driva på näträdslor är särskilt angelägna att ta ansvar för efter den nätdebatt som följt på Norgehändelserna. Svartmålningen av nätet som en brottsplats gagnar ingen och när den inte ens är helt representativ för hur poliskåren ser på nätet enligt min uppfattning efter att ha mött hundratals chefer inom poliskåren.* De jag mött talar och arbetar aktivt med patrullering på nätet, att vara förebyggande och synliga även där. Finns massor av lyckade och mindre lyckade Facebooksidor som polismyndigheter har startat upp och de kliver just in på nätet med en gedigen nationell strategi som resurs.  Johan Ljunggren som samordnare för sociala medier polismyndigheten i Stockholms län är ett exempel på någon som aktivt valt att gå vidare med den nationella strategin och utformat en egen handlingsplan. Jag vet sedan tidigare att Gotlandspolisen också är mycket aktiva och gör saker som vore grymt intressant att närma sig journalistiskt.

Artikeln hos SvD med rubriken ”Polisen står handfallen inför brotten på nätet” var anmärkningsvärt  grund och hade en uppenbar tes som skulle drivas. Den om nätet som orsaken till allt ont. Uppbackat av poliser som får uttala sig om att de inte hinner bevaka nätet trots att det i samma artikel står ”Nästan all brottslighet går numera att härleda till Facebook. Men vi är inte rustade för den här utvecklingen, den digitala världen har sprungit ifrån oss.” Men kan inte den intervjuade polisen i chefsbefattning beställa dessa datorersom behövs och har han inte läst den nationella strategin och de viktiga frågorna som lyfts där. Men det är klart om artikeln bara ville visa handfallenheten inför allt det läskiga fick de med ett bra slutcitat…

Uppföljande artiklar har t.ex. varit ”Alla finns på Facebook men inte vi”. Där möter vi några av de poliser som syns på nätet och här snuddas det i och för sig vid några av de intressanta perspektiven runt ett sociala medieanvändande av poliser bland annat det faktum att det finns så olika strategier inom de olika polismyndigheterna vilket journalisten borde kunnat ställa x antal kritiskt frågor runt.

En av de intervjuade är Peter Ågren, kallad IG-chefen på Twitter, chef för ingripandesektionen på Södermalmspolisen.  Peter använder jag ofta som case bland annat för det han själv refererar till i artikeln nämligen sina förkortningar och interna polisspråkbruk. Han använder ofta en intern jargong och jag brukar resonera med honom som utgångspunkt om detta med att fundera över användandet av förkortningar som IG-chefen, bus eller PP. Gör de en verksamhet mer öppen och tillgänglig eller inte. Balansen mellan begripglighet och intern jargong är exempel på frågor som alltid är intressanta att diskutera.

En annan artikel i serien berättar om vilka de vanligaste Facebook-brotten är. Här vill man ju i detalj veta vad som görs! Och man vill veta hur sånt här har hanterats sedan nätet funnits, för sanningen är väl att hot alltid förekommit, arenorna förflyttar sig alltid. Både de digitala och de analoga.

Jag hoppas verkligen att de kommande artiklarna blir mer nyanserade  utan en så tydlig vilja att ge internet en egen levande hotfull kraft. I de flesta verksamheter finns det idag de som redan vet att nätet är en förlängning av verkligheten. Hitta dem, låt dem komma till tals, ifrågasätt om så behövs men måla inte i förväg upp en bestämd bild.

Det handlar oftast om en enda sak idag för att komma i mål med digitala strategier. Internt förankringsarbete. Vilket ska drivas på och ifrågasättas när det inte sker. Och granskas med en djup förståelse för nätets mekanismer. Men näträdslorna och handfallenhet inför nätet behöver vi inte längre automatiskt måla upp på det sätt Svenska Dagbladet gjort med sin artikelserie. Men det är typiskt för var nätdebatten befinner sig. Mitt i väldigt stora pendelsvängningar. Var tror du pendeln stannar i höst?

/Brit Stakston

*Har föreläst för Rikspolisstyrelsens i samband med den heldagskonferens de genomförde inom ramen för sitt förankringsarbete av deras nationella sociala mediestrategi under våren 2011. Är därmed i detalj inläst på den trots att den ännu inte är officiellt antagen (dvs underskriven) och har i samband med detta mött hundratalet polischefer och vet hur de ser på detta med sociala medier.

Detta har gett mig insyn i dels vilket stort internt arbete de gjort dels vet jag i detalj vilka kritiska frågeställningar som sociala medier innebär för polisarbetet och vilka vore oerhört intressanta att få en journalistisk granskning av.

Rikspolisstyrelsen är i övrigt inte kunder till JMW, då hade jag i enlighet med vår policy ej bloggat eller kommenterat detta.

Internetrevolutionen för vissa, Jasminrevolutionen för andra

Ibland händer det att tanken slår mig. Jag är för uppkopplad, jag måste stänga ner allt och bara vara i nuet. Så fort jag gör det inser jag att min närvaro på nätet är nuet, det är här som alla verkar.

För mig är det en rättighet att kunna utrycka mina åsikter och ständigt vara uppkopplad (utom på båten till Visby). Men samtidigt vet jag att denna rättighet inte finns i hela världen. I Egypten väljer man att stänga ner Internet, i Kina censurerar man människors åsikter och i Turkiet stänger man ner Youtube för att det finns klipp som gör narr av Ataturk. Hundratals bloggare och journalister sitter fängslade världen över just för att de har yttrat sig. En av dem är den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001. Expressen valde att lyfta det i Almedalen och frågade dagligen partiledarna om Dawit Isaak.

Som Carl Bildt nämnde under seminariet Frihet på nätet i Almedalen så är Sverige en ledande internet- och frihetsnation. Bildt säger att ämnet har blivit en av tyngdpunkterna i landets utrikespolitik och att man ser nätet som ett verktyg i kampen mot frihet och förtryck. I våras kunde vi se tydliga exempel på hur sociala medier blev ett fantastiskt vapen i kampen mot världens envåldshärskare.  Internetrevolutionen för vissa, Jasminrevolutionen för andra.

Dagen efter seminariet läste jag en artikel om en ung student som fått sitt uppehållstillstånd upphävt i Kina då han uppmanat till en flashmob i syfte att stötta yttrandefriheten. Återigen visar det på exempel hur vissa stater kontrollerar allt som sker online men samtidigt kan vi se tecken på hur sociala medier öppnar vägen för en digital demokratisering, de styrande staterna får svårare att kontrollera informationen och begränsa övriga världens insyn.

Även utrikeskorrespondenter blir på ett eller annat sätt hotade. Hanna Sahlberg som befinner sig i Kina för Sveriges Radios räkning berättade under ett seminarie om hur hon efter ett besök på Jasmin-manifestationer blev förföljd av två kinesiska agenter. Under samma seminarie diskuterades även hur man tar kontakt med sina källor och om man vågar använda sig av sociala medier. Cecilia Uddén är en av korrespondenterna som gärna använder sig av Facebook, dock med försiktighet, då hon är rädd för sina källors liv. Ytterligare ett exempel på hur viktigt det är att arbeta med friheten på nätet, för alla.

Att behöva bli censurerad och inte ha möjlighet att finnas på plats, i denna värld som är en stor del av mitt liv kan jag inte, och vill inte acceptera. Vad kan vi göra?

Engagemang i en digital samtid


Idag i Almedalen sker en debatt som tar sin utgångspunkt i min nya bok ”Gilla – dela engagemang, passion och idéer i sociala medier”

Sitter här i ett morgondisigt Visby och blir smått rörd över det stora i att få vara just här, just nu och både jobba intensivt med världens mest galna, härliga och smarta gäng i #gma11 och samtidig smyglansera boken genom debatten. Boken kommer att finnas till försäljning i september men här tar vi en första diskussion om vad organisationer gör och inte gör. Kom och lyssna, diskutera och berätta om din syn på engagemang i en digital samtid.

Igår var en stor dag för mig. Att få lyssna på Jesse Jackson i en lågmäld, engagerad ton berätta om hur man åstadkommer förändring, hur mycket som hänt men också vad som återstår att göras skapar engagemang även hos mig. Lust att göra det meningsfulla. Det som jag i grunden vet att livet handlar om. Att höra hans svar på frågan om vad sociala medier hade betytt för Martin Luther Kings arbete ger det självklara svaret på sociala mediers roll:

”They barriers would have come down sooner …. a conduit for hope and new possibilities”

Men varför är inte det den naturliga utgångspunkten för all idébaserad verksamhet? Varför förmår de inte släppa de strukturer de sitter fastt i. I förordet till ”Gilla” skriver jag:

”Världsförbättrarperspektivet förmörkar ibland förmågan att omfamna pågående debatter om de egna frågorna när de inte är iscensatta av organisationen själva. Det är lätt att slukas av den upplevda kampen och det blir svårt att vara öppen för de andra som vill samma sak som valt att använda andra påverkansformer och/eller organisationer.” Ur Gilla

Med 12 års anställning i organisationer och som konsult för ett stort antal andra organisationer så vet jag hur organisationsvärlden fungerar. Ibland blir jag mörkrädd för handlingsförlamningen i organisationer att se bortom den egna verksamhetens planerade kommunikationsinsatser. Ibland blir jag hoppfull. Extremt hoppfull för jag tror på kraften i idéburna organisationer. Jag tror på förändring. Att förstå och sedan förändra. Att göra det tillsammans. Det finns nämligen alltid fler som vill förändra. Vi mår bra och blir effektiva av att göra det tillsammans. Jag tror att sociala medier är som pånyttfödelse för organisationer om de förstår att omfamna de nya digital kommunikationsverktygen. Om de gör det på rätt sätt. Om de förstår vad en gilla-knapp betyder för det stora förändringsarbetet.

Bokproduktionen bakom ”Gilla” är i sig är ett sant ”leva-som-man-lär-projekt”. En process som i sig visar vad som är möjligt att åstadkomma med en fråga som engagerar. Mitt engagemang för spridandet av kunskap om sociala medier kan jämföras med vilken fråga som helst som man vill åstadkomma samhällelig förändring för. Idealistas är ett nystartat förlag som nischar in sig mot ledare och aktiva inom idéburna organisationer och drivs av Erik Wagner och Gabriel Ehrling. Jag har lärt känna Erik via Twitter. Vi har följt, diskuterat och insett att vi brinner för samma sak.

  • ”Vill du skriva vår första bok?” var en fråga som ställdes via Facebook.
  • Jag svarade ja, började skriva.
  • Häromdagen inför slutkorr och  leverans till tryckeriet ville jag fråga Erik något, skrev ett DM på Twitter ”Ring mig”.
  • Svaret kom direkt ”Jag har inte ditt nummer”.

Vi har alltså precis färdigställt ett bokprojekt och vi har inte ens varandras telefonnummer. Det säger en del om digital kommunikation och möjligheterna att åstadkomma något utan långbänkar och oändliga mötesprocesser  utan det går att bara göra också. Både jag och Erik och Gabriel från Idealistas hoppas precis på det med ”Gilla” att det ska leda till att fler bara gör. Tillsammans med andra. Och förstår att använder man inte de digitala verktygen bättre än man gör idag inom idéburen verksamhet så kommer man bli irrelevant.

Hoppas vi ses idag, klockan 11.30, Metodistkyrkan, (bakom Creperiet) Adelsgatan 41, Visby. Och tack alla inblandade!

/Brit Stakston

Nu kör vi! God morgon Almedalen #almedalen #gma11

Nu har jag fått upp Almedalspulsen. Imorgon bitti är det dags och vi kör hårt ända till söndagen den 10 juli. Vi kommer som vi skrivit om förr tillsammans med Joakim Jardenberg köra våra morgonsändningar och vår löpande rådgivning igen. Stoppa oss när ni ser oss! Fråga, berätta, samtala. Vi har alltid minst en kamera med oss och i vårt team finns några av Sveriges vassaste rådgivare inom kommunikation. På alla nivåer.

UPPLÄGG I KORTHET:

Jag och Jocke upprepar förra årets programledarinsats till den halvtimme långa  direktsända talkshowen God Morgon Almedalen, #gma11. Med Jocke vid rodret är det tryggt och vi gillar båda att kliva upp kl 5 efter att ha gått och lagt oss vid 1. Bara en sån sak! Till vår glädje kan Björn Mellstrand vara programledare istället för mig under onsdagen (då jag medverkar i en angelägen debatt om skolans framtid).

Talkshowen sänds alltså varje dag söndag-söndag kl 8.00-8.30, från Café Milagro, Stortorget 18. Välkomna förbi om ni vill se oss och fantastiske Björn Falkevik in action under produktion av programmet.

Talkshowen kommer att bestå av fem delar:

Online/offline: Måndag-fredag leverar Anton Johansson, Twingly och Niclas Strandh, JMW lite data vi kan bita i som visar genomslag för saker som skett dagen innan. Lördag – Söndag tar Nikke Lindqvist över den rollen.

Dagens politiska gäst: Varje dag gästas vi av en politiker med partitillhörighet i det parti som dagen innan hade sin dag. Vad hände, hur gick det och vilka frågor dominerade i efterhandssnacket.

Dagens tema: Utifrån givna teman t.ex. skolan, vården, engagemang i en digital samtid, arbetsmarknad, miljö mm djupdyker vi genomslaget för dessa frågor i Almedalen. Representanter för de olika temaområden finns på plats för intervjuer och samtal om deras Almedalsmedverkan och genomslag.

Dagens bloggare: Varje dag klockan 15 kommer Björn Falkevik och jag vara på plats på H12. Där vill vi intervjua dig som är politisk bloggare. Här vill vi lyfta nya och gamla profiler. Fånga upp era reflektioner på det som hänt när vi ses.

Intervjuer: Sedan fylls programmet med intervjuer vi gjort med spännande personer dagen innan.

Vi återkommer med exakt program varje dag.Vill ni bli påminda om vad vi gjorde förra året så inspireras här.

HAR DU NÅGOT ATT BERÄTTA? HÖR AV DIG!

Jag och Björn kommer inte att lämna varandras sida under den här veckan och ser ni oss och har något att berätta så gör det! Vi har slots över och söndagens sista sändning kommer vara en maratonsändning ända in i kaklet. Då kan vi lyfta in massor av spännande tankar och reflektioner. Jocke kommer också ha kamera med sig under hela veckan. Vid sidan av att stoppa oss när ni ser oss så finns två andra chanser varje dag också:

  1. Varje dag kl 15 är vi på H12 för att intervjua vad  vi kallar ”dagens bloggare”, så är du bloggare kom till Bloggplats H12 och säg att du vill vara med! OBS! ett undantag tisdagen den 5 juli görs denna intervju mellan 13.15 och 13.45.
  2. Klockan 16 på Donners Torg finns vi varje dag för att fånga pulsen där just då. Det är tidernas chans att pitcha in din egen vinkel på dagens debatt. Kom och snacka med oss!

Ser framemot att möta er alla. För mig är Almedalen samtal med kloka människor. Allt det där andra som kritiseras, cirkusen, utspelen, roséminglandet, ryggdunkandet studerar vi distanserat. Allt blir vad man blir det till. Kärnan för mig är kompetensutvecklingen, 24h i 8 dagar. Min egen drivkraft till de här kommande dagarnas hårda arbete är att ge fler chansen att ta del av de samtalen genom vårt arbete med God Morgon Almedalen.

Förra året skojade Rolf van den Brink på båten över till Almedalen över jag var ännu en av de där konsulterna som ville leka journalist. För mig handlar inte God Morgon Almedalen om det. Jag kan bjuda på att jag inte är den perfekta intervjuaren, jag är inte journalist, jag vill visa vad som är möjligt att göra med en kamera och nyfikenhet i ett möte med kloka människor. Det har också sin pedagogiska poäng. För mig är det en jätteutmaning.  Men det är värt att få chansen att dela med oss av vår nyfikenhet på så många sätt! Och dessutom får jag jobba med ett stort gäng smartskallar! För mig ger Almedalsveckan energi och frågor att grotta ner sig i för resten av året.

DET HÄR HÄNDER MER

Jag kommer dessutom att medverka i SVT Gomorron måndag och fredag för att först kommentera hur de sociala medierna kan komma att användas för att sedan på fredagen veta mer om hur de faktiskt använts under årets Almedalsvecka. Tänk för två år sedan var jag i Almedalen och visade envist vad som är möjligt att åstadkomma i de sociala medierna för att ge insyn till samtalen och var hyfsat ensam om det precis som många andra, det var enskilda eldsjälar som drev sociala mediearbetet då. Själv  twittrade jag mig till avstängning också.  Förra året var sociala medier ett av de stora teman och Politik 2.0 som även min egen bok hette var högst aktuellt. Efter Almedalen kunde vi konstaterade att det inte gick så himla bra.  Och det vi ser i stort för sociala medier är en normalisering vi söker verktyg för implementering. Därför är det kul att kunna smyglansera min nya bok ”Gilla – dela engagemang och passion i sociala medier” i Almedalen. Sociala medier har blivit vardag och en viktig del av opinionsbildningen. Under fredagen deltar jag i en debatt om just detta hos Almega, Opinionsbildningens nya infrastruktur.I det här perspektivet ska det också bli kul att få summera Almedalen söndagen den 10 juli.

JMWs team på plats i år: Björn Mellstrand, Niclas Strandh,Thomas Hansen, Canan Yasar, Ann-Sofie Halling samt dessutom har vi förmånen att ha med oss Nikke Lindqvist också.

Och inget skulle bli så bra utan de fantastiska parhästarna Joakim Jardenberg och Björn Falkevik förstås.

Ni fattar varför Almedalspulsen börjat dunka snabbare!

Brit Stakston

Till toppen