Sökresultat för: facebook

Supervalåret i sociala medier

Nytt år och ett spännande sådant för politisk kommunikation. Alla partier kommer att satsa mer på sociala medier än inför förra valet i takt med den utveckling som visar att allt fler är aktiva på nätet. Under supervalåret kommer det också att spenderas mycket pengar på reklam och innehåll som blir intressant nog att dela vidare på nätet. Närmare bestämt 340 miljoner kronor enligt DNs undersökning som publicerades nyligen. Den undersökningen visar också att det i de flesta partier också finns strategier för samtal med väljare. SVT har listat vilka som är de stora frågorna under supervalåret och det är de förväntade med sjukvård/äldreomsorg, arbetsmarknad/jobb, skola/utbildning.

Några som tydligt anger mål för dessa samtal är t.ex. Moderaterna som vill prata med 900 000 väljare, Socialdemokraterna som vill prata med 1.5 miljoner väljare via telefon eller valarbetare, Miljöpartiet har sedan tidigare målet att nå 250 000 genom rundabordssamtal och Centerpartiet siktar på 200 000 personliga samtal.

Möten står i fokus som komplement till traditionell reklam via tv, radio, tv eller nätet. Möten som leder till samtal och som för många även kommer att innebära digitala samtal och reflektioner. Det finns ett stort samhällsintresse som tar sig digitala uttryck och frågor med politiskt innehåll diskuteras levande på nätet. Även om de som diskuterar frågorna ofta inte själva definierar det som politik per se. Politik för många är inte handling och förändring. Vilket är en pedagogisk utmaning för partierna inför valet. Varför upplevs politik tråkigt och samhällsproblem angelägna?

Några spaningar inför detta supervalår där digitala och analoga kommunikationsinsatser förhoppningsvis integreras:

  1. Det blir definitivt ett skärmdumparnas valår, dvs att det kommer dyka upp skärmdumpar över tidigare digitala uttalanden som man som politiker får stå till svars för.
  2. Det kan också bli en valrörelse präglad av djuplodande politiska samtal – det bubblar av politiskt engagemang bland väljarna som varje parti kan förvalta på bästa möjliga sätt.
  3. Det är för de osäkra väljarna som de sociala medierna kommer att betyda extra mycket för.
  4. Det parti som får störst genomslag på nätet och som är bäst på att kommunicera med väljarkåren via nätet får fördelar. Här ingår också förmågan att lyssna av reaktioner på de utspel som görs och lära av dem inför nästa debatt.
  5. Det gäller att vara reaktivt proaktiv som parti, skjuta in den egna politikens lösningar på frågor när de blossar upp.
  6. Det kommer att planteras både ett och annat viralt försök. Drömmen om ett ”Sveket-inlägg” som blir den där x-faktorn, vilket bygger på att det är berörande, aktuellt och välskrivet. Addera den virala komponenten så kan att ett valresultat som står och balanserar falla på en sådan historia som får digitala vingar 2014.
  7. Det blir många utmaningar för journalistiken, t.ex.att inte bara hänfört skriva om virala spridningar utan också ge väljarna svar på frågan varför något sprids och ge väljare kunskap för att kunna vara mediekritiska. Ta reda på mer om vem som ligger bakom, analysera vilka som RT:ar, se igenom fejkutspel och vem som startade det och fler fadäser á la Ove Tove kommer att avslöjas. Journalister bör också ge tid åt att följa efterreaktionerna. Där kan ju de mest spännande perspektiven och uppföljande historierna finnas. Intressant att följa blir SVTs #dinröst där man aktivt frågar efter att få inspel av väljare.
  8. Det kommer att finnas än fler planerade twitterstrategier som de nyanställda sociala mediestrategerna lägger men också utifrån enskilda politikers intresse och sakfrågor. Det finns vissa politiker som förstår sociala medier väl och som vid sidan av de centrala partistrategierna kommer att arbeta med sin egen Twitter- och Facebookstrategi. De politiker som var aktiva redan 2010 kommer att ha ett försprång och göra en omstart inför valet 2014.
  9. Det kommer att ryka hett om skoldebatten även digitalt, taggen #skolan kommer bli navet för hur skolfrågan kommer att debatteras och dokumenteras i media. Twitter kommer vara oerhört central för medieutrymmet i skolfrågan.
  10. Det som hände i Kärrtorp kommer att dominera debatten även under supervalåret. Frågan om vem som mest relevant fångar upp det engagemanget för en av valets viktigaste frågor kan spela stor roll framför allt för relationen till unga väljare.
  11. Det saknas fortfarande en verklig lust att lyssna och föra en dialog, blir oftast envägskommunikation. Nej, det spelar ingen roll att det är skarpt valspurtsläge. Det är fortfarande lika viktigt att lyssna och föra dialog med sina väljare och det kommer att vara särskiljande att ha den förmågan.
  12. Det kommer att bloggas igen. Visst bloggen har tappat medias sökarljus men inför valspurten kommer politiker som har en blogg att återuppta bloggandet och det gör de helt rätt i. De längre reflekterande texterna har sin plats och kommer att spridas via andra sociala mediekanaler. SVT har redan startat en politikblogg.
  13. Det kommer att startas många politiska instagramkonton i en lust att göra en Filippa Reinfeldt, med sina 11 000 följare. En tjänst för att ge en lite mer personlig inblick i den politiska vardagen på en arena där man hoppas nå unga med den mer personliga tonen. Det kommer man dock inte göra. Trots att de unga finns där….
  14. Det kommer att jagas likes och göras listor över vilka politiker som har flest följare och alla är de lika meningslösa. Det handlar inte om kvantititet. Det handlar om relevans. Medias lust att värdera utifrån kvantitet kommer bl.a. leda till att det köps likes.
  15. Det kommer att bli grymt spännande. Det politiska engagemang som tar sig nya uttryck idag när trösklarna för engagemang har sänkts är en sådan stor tillgång för partier som söker röster. Nätet ger partierna chansen att förstå det engagemanget bättre och i slutändan betyda en lagd röst.

/Brit Stakston

Detta är ett utdrag ur kapitlet ”Partierna och politiskt engagemang på nya sätt” ur den kommande boken ”Tre tweets är ingen folkstorm – om digital opinionsbildning”, förlag Idealistas.

Supervalåret kommer från tyskans Superwahljahr enligt Wikipedia och används i Sverige nu när fler val sker samtidigt på.

 

2013 – journalistikens återkomst och förändringsvilja

Till summeringen av sociala medieutvecklingen i Sverige kan nu 2013 adderas. I klippet från Nyhetsmorgon här ovanför nämner jag selfies, Bästa Beatrice-effekten, näthatet och fejkkampanjer från året men det bestod självklart av mer än så. Men låt oss först se vad jag trodde att 2013 och sociala medieutvecklingen i Sverige skulle handla om för ett år sedan:

  1. Utvärderingar –  med avstamp från det som gjorts hittills kommer det födas nya framtidstankar.
  2. ”For your eyes only” – allt mer nischat, gärna ej tillgängligt för alla, gärna ej möjligt att dokumentera för de inblandade, på nya digitala plattformar eller via existerande genom stängda grupper.
  3. Livsloggning – att logga vår vardag med all möjlig data vare sig det handlar om bilder, vikt, fettprocent eller träningsprestationer.
  4. Journalistikens roll – en viktig diskussion som fortsätter under 2013 och handlar även om pressfrihetens roll i samhällsutveckling.
  5. Transparensens pris – behovet av att även koppla ner börjar märkas allt mer och strategier för det.

Kan konstatera att de där fem punkterna var relevanta spaningar så de kan användas som utgångspunkt för en summering av året.

Relationer som valuta

#1. Utvärderingar av sociala medieinsatser förekommer allt oftare och är viktiga för en utveckling av det arbete som sker. Utvärderingar och uppföljning gör att man blir tydligare med att koppla digitala insatser till kärnverksamheten. För min och JMWs del var uppdraget med att utvärdera Polisens sociala medienärvaro ett av årets mest roliga men också svåra uppdrag.

Kommunikationsbranschen har inte helt lyckats göra en valuta bortom räckvidden tydlig för digitala pr-insatser. Att enas med sin uppdragsgivare om värdet av de relationer som byggs är inte alltid helt lätt. Det är ju något som inte ens Facebook alltid lyckas övertyga sina aktieägare om. Under 2014 behöver framförallt pr-branschen bli bättre på att förklara vad den digitala valutan kan vara för kommunikationsinsatser och därmed primärt sluta jaga likes. Branschen behöver pedagogiska mätmetoder för detta så kan misstaget med att köpa likes och följare undvikas. Under 2013 började även branschpressen intressera sig för det här med fejkade framgångar av digitala kampanjer.

Mer nischat och slutet

#2. Slutna forum, var en spaning om att användandet av tjänster som inte är öppna för alla kommer att öka.  Tjänsten Snapchat som under året nått sådana framgångar så att de både blivit erbjudna köp av Facebook och hunnit tacka nej till affären visar både intresset och värdet av en tjänst där vi inte delar allt med alla.

Bärbar teknologi

#3. Livsloggningstrenden har delvis avstannat lite vilket kan relateras till just fenomenet med slutna forum. Allt delas inte nödvändigtvis med alla längre. Lokaliseringstjänsterna såsom t.ex. FourSquare blir allt mindre intressanta och kommer nog inte lyckas hitta fungerande affärsmodeller när intresset svalnat såpass för funktionen med att berätta var man befinner sig fysiskt. Parallellt med ett minskat intresse för samma information till alla finns ändå lusten att fånga data ur vardagen digitalt. Vi väljer bara mer noga vilka som ser vad av våra flöden.

Under årets sista månader har livsloggningskameran som jag visade i Nyhetsmorgon för ett år sedan kommit ut på marknaden. Nu under det nya namnet Narrative. Det är en kamera som automatiskt tar bilder, så länge den bärs, och gissningen är att den kommer att provocera lika mycket som den kommer att uppskattas av andra. Under ett års föreläsande där Narrativekameran nämnts som exempel på bärbar teknologi så har bu-ropen oftast varit fler och starkare än hejaropen. Däremot har de som blivit nyfikna också sett massor av unika möjligheter med att kunna dokumentera sin vardag och nyfiket önskat veta mer efter föreläsningen.

Att vi fortsättningsvis kommer att bära tekniska lösningar nära inpå (inuti) oss är självklart. Bästa beviset är hur snabbt vi uppnått det höga smarttelefonsanvändandet, numer 65 procent av internetanvändarna. Vi bär alltså vår förlängda hjärna med oss hela tiden i fickan. Klart vi kommer att vilja utveckla dessa tekniska möjligheter ytterligare. Men Narrative sätter fingret på utmaningarna. Vår integritet och valet av att själva finnas med i någons digitala livsströmmar eller inte.

Personligen har jag under 2013 tröttnat på det eviga digitala dokumenterandet och vill gärna vara mer privat i många möten. Tröttnat på att allt, allt som sägs och görs i tid och otid ska fotograferas, filmas eller dokumenteras i tweets. Mest av allt av hänsyn till mina följare – för inte sjutton är allt som sägs och görs ens halvintressant….inget blir unikt.

IMG_4992

 

Journalistiken i fokus igen

#4. Journalistikens roll har under 2013 fortsatt diskuteras och det har varit ett år där den kommit i fokus igen trots mediebranschens fortsatta utmaning av digitaliseringen.  Nu har dock pendeln svängt från ”alla är journalister” till ”alla vill inte vara journalister” tillsammans med en ökad insikt om vad journalistik oavsett detta betyder för demokratin. I kölvattnet av publiceringen av Martin Schibbye och Johan Perssons bok 438 dagar har det skett folkbildning i journalistik. Läget för journalistiken där året avslutas med över 200 tillfångatagna journalister i världen är allvarligt. För 2014 hoppas vi att dess,a inklusive svenska journalisterna Dawit Isaak i Eritrea och Magnus Falkehed och Niclas Hammarström i Syrien, snarast blir fria.

I Sverige kan vi se tillbaka på 2013 och hitta många fina exempel på hur samspelet mellan sociala medier och traditionella medier sker på ett positivt sätt. Hur det berikar, utvecklar och förnyar såväl journalistiken som läsarupplevelsen. Men under 2013 ser vi också att det som var tydligt redan under t.ex. Tintingate fortsätter ske, den medvetna flirten med twitterflödet för att få spinn på artiklar. Viljan att väcka reaktioner i sociala medier hamnar mer i fokus än att se bortom de uppenbara twittersnackisarna. Journalistikens uppgifter växer i det nya medielandskapets ständiga ström av berättelser. Här finns möjlighet att fokusera på det egna hantverket vad gäller förmågan att vara källkritisk etc samt ge läsarna hela bilden och faktiskt svara på frågan ”varför”. Journalistiken borde också mer måna om att berätta om det som händer efter en större nätdiskussion. Förmågan att vara mediekritisk är mer angelägen än någonsin. Både som privatperson och journalist. Att jaga likes är dock lätt hänt även för journalister och återkommer därför i en längre postning på temat eftersom den där ”Bästa Beatrice-effekten” är något jag tror varje chefredaktör bär med sig in i 2014. Det förtjänar ett helt eget inlägg.

Tidningars TV-produktion har ökat och behovet av multijournalister finns överallt. Deras krav på förmåga att hantera många saker samtidigt har vi också under året sett prövas. Minns hur Expressen Prime Time fick ändra stora delar av den planerade tablån i premiärprogrammet för att kunna rapportera direkt om vad som hänt efter explosionerna från Boston Maraton. Premiärprogrammet visade både på utmaningar och möjligheter med den typen av långa livesändningar. Under Kristallnatten fick vi också se  hur allvarliga faktafel som kan levereras under liverapporteringar av detta slag. Det var en bra påminnelse om att även multijournalister som ska kunna twittra, blogga, liverapportera och återkommande berätta samma sak också bör kunna något om ämnet de ska dokumentera för att inte börja fabulera eller slänga sig med slarviga f0rmuleringar för att komma med något nytt när man för tjugonde gången ska säga samma sak.

Företag har också allt oftare börjat använda journalistik som en pedagogisk metod för att nå ut. Att via egna plattformar och kunna arbeta långsiktigt och uthålligt med journalistisk som metod blir allt vanligare hos företag där man låter expertfunktionen inom branscher skapa innehåll själva. Traditionella medier eller reklam är inte enda sättet att få ut sina budskap längre. TV-program och podcasts görs av företag där man inte framhäver eller nämner de egna produkterna utan bjuder på djupa kunskaper inom det egna kunskapsfältet. Dessutom kan detta ofta matcha nedskärningar eller tidspressen i mediebranschen. Se t.ex. hur Handelsbanken genom EFN (fd Handelsbanken TV) med ekonomi och finansnyheter kompletterar avsaknaden av heltidsekonomireportrar. EFN är ett bra exempel från 2013 på hur långt redaktionellt företagsproducerat material kan nå.

Summerat är jag glad över den boll som under året passats tillbaks till journalistiken. Med en nödvändig insikt om att inte vara ensamma på medietäppan hos kåren självt finns är det nu också läge att lyfta fram det bästa med journalistiken. Därför kan vi konstatera att 2013, parallellt med den nödvändiga fortsatta utvecklingen (och ifrågasättandet av delar) av mediebranschen, har lett till att journalistiken kommit i fokus igen. Sunt och bra för demokratin och det offentliga samtalet.

De nya medieaktörerna

I ett avsnitt om medieutvecklingen 2013 måste förstås YouTube som medieplattform nämnas och självklart har den tjänsten fortsatt positionera sig. Idag laddas det upp 100 timmars video per minut.  Ett mediebolag som jag tycker det ska bli intressant att följa under 2014 är United Screens startat av bla Stina Honkamaa och med hjälp av investeringar från Bonnier. United Screens vill  ”hjälpa dig att erövra YouTube” och vill förstås utnyttja plattformens möjlighet att nå nischade målgrupper.

 Jeff Bezos köp av Washington Post, som grundare av Amazon och med djup förståelse för nätlogiken, öppnar dörren för nya spännande ägare av traditionella medier. Det blir spännande att se utvecklingen av detta även om vi i slutet av året fick veta att Bezos övertalats att köpa och inte nödvändigtvis köpt det av utvecklingslusta.

Facebook håller greppet som medieplattform och diskussionen om deras publicistiska ansvar har dykt upp många gånger under året och är fortsatt viktigt att diskutera.  66 procent av de svenska internetanvändarna använder Facebook och den infrastruktur tjänsten är för att hantera logistiken i vår vardag är än så länge oslagbar (och enligt mig kommer den aldrig ersättas av något motsvarande eftersom vi går mot just mer sluten kommunikation – vi har klarat av telefonboken online).

Twitter har börsnoterats och det blir spännande att se hur det påverkar tjänsten under det kommande året. Ökningen av antal användare går ännu sakta i Sverige. Min egen uppfattning är att tjänsten svårighetsgrad för nybörjare och medieelitsdominansen avskräcker ofta. Det sistnämnda kan dock lika gärna inspirerar andra till att använda tjänsten. Helt klart är att twitter fortsatt är en viktig källa för nyhetsrapportering och opinionsbildning. Det är på twitter en hel del av valrörelsens mediebevakning kommer att ha sin utgångspunkt. Mediernas lust att få spinn på sina artiklar både på Twitter och Facebook har under året varit mycket tydlig och kommer vara tydlig även 2014. Delningslogiken återkommer jag som sagt till men vi kan nog redan nu konstatera att traditionella medier under 2013 på djupet förmått se delandet som ren distributionskraft. Twitter blir fortsatt arenan där man pushar ut lockande rubriker helt jämförbart med lusten att sälja lösnummer via löpsedlars rubriksättning. Opinionsbildning utan twitter faller idag platt i det svenska medieklimatet. Det enklaste sättet att få spinn idag är att ta plats i twitterflödet.

Instagram köptes 2012 upp av Facebook och har under 2013 kommit att ta en allt större plats i mångas digitala vardag och har idag lika många svenska användare som Twitter. Inför 2014 gissar jag att Instagram kommer att gå om antalet twitteranvändare. Det är också en plattform som dominerar helt inom vissa grupper, t.ex. i åldersgruppen 12-15 år så använder 71 procent av kvinnorna Instagram (mycket mer än männen vars motsvarande siffra för tjänsten är 42 procent). De där digitala självporträtten så kallade selfies har sin bas i Instagram och har under året gett oss exempel att både glädjas och förfäras över. Själv tror jag vi kan jämföra det med hur vi idag själva kan visa bilder av vilka vi är eller vill vara något som förr bara var förunnade de som kunde beställa porträtt. I grunden är det samma mänskliga grundegenskaper, bara att de fått nya digitala uttrycksformer som var och en kan välja att använda sig av. Det är ändå en styrka att var och en av oss kan försöka forma bilden av vilka vi är. Kan nog för många vara ett viktigt steg mot att verkligen bli den man vill vara. Med sunda värderingsdiskussioner i hem och skola är inte selfies början till mänsklighetens undergång.

Bloggandet är fortsatt starkt även om vi under 2013 kan konstatera att media inte alls har sökarljuset på bloggar på samma sätt dvs det refereras mer sällan till bloggar som källor. Däremot läses de. Och även till vardags talas mer sällan om bloggen som fenomen. Men bloggosfären är levande. Och kommer vakna till fullt liv under valrörelsen 2014 igen trots vårt minskade behov av att lyfta fram verktyget där längre texter samlas och ges ett längre liv än de mer flyktiga Facebook- eller Twitterkonversationerna.

Slutligen måste ju podcasts nämna om vi ska beröra nya medieplattformar. Kristoffer Triumfs nominering till Stora Journalistpriset i kategorin förnyare för podcasten Värvet är mycket samtidstypiskt. Under 2013 har utvecklingen fortsatt och nu poddar alla. Möjligheten till att ta del av längre (ofta friare – och ibland för långa) samtal mellan personer man gärna lyssnar på, vare sig de är kändisar, komiker, medietyckare, företagsexperter eller profiler inom den egna kretsen.

näthat

Transparens, näthat och Snowdon

#5. Transparensens pris i min spaning för 2013 handlade om vår förmåga att hantera tillgänglighet dygnet runt. Detta hade ju redan 2012 började visa sig leda till utmattningstecken och för det här året har det handlat om ett större arbetsgivaransvar. Det blir allt vanligare med ansvarsfulla arbetsgivare som är duktiga på att förutse digitaliseringens konsekvenser på områden såsom t.ex. arbetsmiljö och ger sina medarbetare verktyg för att undvika digital negativ stress.

Arbetsgivare har under 2013 verkligen förstått vikten av krishantering i sociala medier samt sociala mediepolicies (inklusive hanteringa av lösenord för sociala medieplattformar). Vi kunde via sociala medier t.ex. ta del av missnöjet vid nedskärningar från företags officiella twitterkonton, se pr-experter twittra bort sitt arbete genom klumpiga tweets eller ta del av uppsägningar via en ”I quit”-video (som i sin tur ledde till ett jobberbjudande av Queen Latifah).

Näthat och vårt egna ansvar

Närrelaterat till transparensens pris är frågan om näthatet. Ett faktum som vi under 2013 äntligen tog tag i på nya sätt. Många är de händelser där näthatet diskuterats och Uppdrag Gransknings synlighet av kvinnor utsatta för det anonyma näthatet var starkt, berörande och viktigt. Näthatsdebatten har sammantaget varit konstruktiv och bred under det gångna året. Den fällande domen i det sk Instagrammålet för förtal genom bilderna som lades upp på Instagram i slutet av 2012 i Göteborg gavs ännu en ögonöppnare.

Näthatsfrågans lösning är dock inte nödvändigtvis enbart bestående av ett internet fyllt av internetpoliser eller fler lagar (även om de behövs också). Vi själva bär på en stor del av lösningen och kan inte abdikera från vårt ansvar. Vare sig som förälder, vän, familj, lärare, arbetskamrat, arbetsgivare eller som utgivare har vi alla ett stort ansvar. Vi bär alla som nätanvändare på lösningen till mycket av näthatet. Kombinera det sedan med fler som förstår it-brott, yttrandefrihetsbrott och ansvariga utgivare som agerar ansvarsfullt i de egna kommentarsfälten, större insikt och bättre lagar anpassade för hur hat-, yttrandefrihets- och förtalsbrott på nätet ser ut och ökad kunskap om hur vi som privatpersoner kan anmäla så kan vi komma ännu längre under 2014.

Civilkurage och Snowden

Årets person är verkligen visselblåsaren Edward Snowden som på kort tid fick hela världen att förstå både vad U.S National Security Agency, NSA är och den övervakning de sysslar med i sitt omfattande datainsamlande av elektronisk kommunikation över hela världen. En organisation som funnits sedan 1952 men som hittills varit mycket mer anonym än CIA. Snowdens avslöjande har påmint oss alla om digitaliseringens baksida och väcker diskussionen om övervakning, integritet och mänskliga rättigheter. Snowden har på ett allvarligt och viktigt sätt påmint oss om vikten av att alla i beslutsfattande positioner måste förstå konsekvenserna av digitaliseringen på djupet. Avslöjandet visade det vi alla egentligen rent logiskt vet, att tekniken gör det möjligt att kartlägga alla, när som helst och var som helst. Nu insåg vi att det inte bara görs av diktaturer som använder tekniken på det sättet. NSA visade sig genom de 50 000 dokument Snowden hade avlyssna allt och alla.

När vi går in i 2014 verkar det som om vi inte riktigt förstått vad de här dokumenten egentligen visade och framför allt inte vad som behöver göras. Det är t.ex. ännu oklart vilka som övervakats och varför eller vilken roll t.ex. Facebook, Google och andra egentligen spelade i den data NSA kommit åt. Var det NSA som hackade sig in eller var det ett samarbete? Frågan är om vi ens klarar av att ta in konsekvensen av det Snowdens avslöjande i sin helhet visar. Uppenbart är att avlyssnandet kommer att fortsätta. Bara ännu mer dolt. Allt annat vore naivt att inte tro. Vi får bara hoppas att det finns fler människor med civilkurage såsom Snowden som får uppgiften att arbeta med insamlandet någonstans längs vägen. Förhoppningen blir att de kommer att agera när datainsamlingen bryter mot mänskliga rättigheter och når nivåer av farlig insamling mer än nödvändig. Och framför allt bör de frågorna ställas till varje myndighet som har en datainsamlande uppgift.

Även innan Snowdens avslöjande fanns en sund reaktion mot onödig datainsamling och en efterfrågan hos många privatpersoner att kunna få veta vad som händer med det som samlats in. Under 2014 bör man vara övertydlig med hur man hanterar insamlad data vare sig det handlar om enklare företagsappar eller journalhantering.

Fejk som reklam

Fejkade kampanjer som tack vare nätet fått stort genomslag har vi sett många av under året och står verkligen i motsats till trenden med transparens. Kortfattat är fejk ett så trist grepp och tar inte hänsyn till målgruppers lust att vara medskapande.

”Uppmärksamhet kan lika gärna bygga på äkthet, transparens, medskapande och en förmåga att hitta relevanta allianser. Det är ett aktivt val att vilja luras. Det är ett aktivt val att välja ljugandet som kommunikationsplattform. Det är också ett aktivt val att motarbeta cynism, exkludering och skämt på andras bekostnad.

  • Det behövs inte lögner för att nå ut.
  • Det är inte mediekritik att fejka.
  • Det är INTE journalisterna man främst lurar. Det är de egna målgrupperna”

Ur min bloggpost om ”Fejk PR är inte PR” eller mer om detta från journalistkonferensen Fajkon: Fejk-PR och journalisters roll.

IMG_5911

Förändringviljan tar sig digitala uttryck

Något som varit mycket tydligt det senaste året är det stora politiska engagemang som bubblar. Ibland kanske inte ens sett som politik av de som agerar, men att reagera på upplevda samhällsproblem är ju de facto politik. Viljan att förändra tar sig idag med lätthet digitala uttryck och listan skulle kunna göras oändlig av initiativ med kortare eller längre livslängd. Utmaningen är förstås att låta dessa uppblomstrande intitiativ bli mer än en politikens sommarkatter.

Engagemanget under 2013 kunde handla om t.ex. barnmorskeupproret, hijabuppropet, Soppkök Stockholm, Linje 17 med antinazist- och rasistdemonstrationerna i Kärrtorp och under årets sista dagar har vi dels sett en mängd julklappsinitiativ som utmanar traditionella ”välgörenhetsorganisationer” (och problematiserar egeninitativ vs samhällsansvar) dels kampanjen för icke-anmälda våldtäkter som samlas under taggen mörkertalet. Organisationer som vuxit fram de senaste åren har under 2013 fortsatt visa att de nog kan kallas för ”moderna folkrörelser” bästa exemplet är förstås Rättviseförmedlingen men också Ung Cancer förtjänas att nämnas här. Tittar vi runt oss hittar vi individer som ensamma eller i grupp väljer att tack vare nätet försöker göra allt de kan för att förändra saker de inte tycker fungerar. En vilja att förändra som inte ska avfärdas utan snarare omfamnas av de som arbetar med likartade frågor.

Det finns också en mängd etablerade aktörer som med hjälp av nätet under året kunnat få än större genomslag för sina frågor. Valrörelsen 2014 kommer att bli spännande. Min förhoppning är att partierna med stort intresse följt hur stort intresset är för samhällsfrågor och vilken möjlighet det är för en valrörelse  och inte nödvändigtvis ska avfärdas som meningslöst eller farligt pöbelvälde.

Valrörelsen 2014 behöver inte bara handla om gamla skärmdumpar som skapar rubriker och hänger ut en politiker för gamla tyckanden. Det kan lika gärna bestå av djupa politiska samtal i både de digitala och fysiska valstugorna. Är också nyfiken på de twitterstrategier som planeras och hoppas man där tar i beaktande aspekter av dialog och medskapande mer än monolog. Trots att det är skarp valrörelse vore det möjligt tack vare digital kommunikation.

Internet är vardag – deal with it

Så ska 2013 summeras är det hög tid att sluta prata om Internet som ett fenomen. Borde inte ens skriva den här posten för att leva som jag lär, det blir absurd att lyfta ut vad som är digitalt när det mesta har digitala aspekter.

Internet är en mångfacetterad del av vår vardag och handlar idag om så oändligt mycket mer än om YouTubestjärnor, de mest delade inläggen, det senaste memet, den mest diskuterade taggen eller den roligaste videon. Det handlar om digitala möjligheter att göra vad det nu är man vill göra. Veta vad som ska åstadkommas och sen börja gräva i den digitala verktygslådan.

För 2014 bör vi fortsatt säkerställa att så många som möjligt ges chansen att komma över den där lilla tekniktröskeln som tyvärr ännu ibland hindrar från deltagande. Det eller fördomar om nätet baserat just på det starka fokuset på det privata på nätet. Föraktet många känner för selfies eller upplevt förljugna statusrader. Kan vi för 2014 sluta utgå från vår privata syn på nätet och vara öppen för att allt händer på nätet, även utanför den privata sfären, så kan vi komma långt.

Vi behöver också fundera över om det är så att ju mer aktiv man är på nätet desto mer delaktig i samhället känner man sig så innebär det ju ett stort ansvar för oss som idag ser nätet som vardag. Det är en oerhörd viktig pusselbit i den fortsatta utvecklingen av digitaliseringen att lära alla att ”läsa” även digitalt.

Edward Snowden har inte bara visat på problemet med hur insamlad data används utan också, på ett bekymmersamt sätt, visat hur stor makten är hos dem som förstår tekniken. Vår framtid kan inte överlåtas till andra. Mitt nyårslöfte blir att fortsätta få fler att vilja sig lära mer om nätet och dess mekanismer. Det är det bästa skyddet för att inte låta nätets negativa aspekter kunna dominera. Det påminner oss också om att nätet skapar inte en ny generation med människor som är goda, icke-maktbenägna, helt ointresserade av hierarkier och utan egenintressen. Nej nätet är vi. Med alla våra goda och sämre sidor. Deal with it.

/Brit

Övriga inlägg i denna serie tar upp stegen i det breda genomslaget för sociala medier i Sverige, en sammanställning från 2007 samt en prolog kallad utvecklingen av sociala medier 2007-2012. Här finns posterna år från år.

2007 – Facebook visade vägen

2008 – Bloggens stora genomslagsår

2009 – Twitter förnyade alla branscher

2010 – Från Vinterstudio till digital valstuga

2011 – Revolutioner som berörde

2012 – Allt på en gång

2013 – Rent mänskligt vad händer nu med oss? En diskussion om 2013 års frågor.

*JMW har arbetat med lanseringen av 438 dagar.

Andra summerar 2013:

Magnus Höij, Det viktigaste på webben 2013

 

PR-flippar 2013 – här är hela listan

  • Björn Mellstrand
  • 17 december 2013
  • Kategorier: Reflektioner

Så här lagom till jul och nyår sammanfattar vi årets PR-flippar och floppar. Vi har försökt sammanfatta årets succéer och fiaskon. Först ut kommer flipparna. När vi listar året så känns 2013 som det präktiga året. Vad var det vi pratade om 2013 – här kommer JMWs första bidrag till den årliga listhysterin.

5:2 dieten

Fasta har varit en bantningsmetod i Sverige som vi sett ned på i årtionden. Ingen seriös människa har fastat! Dricka juice och buljong? Nej! Och dessutom har den ansetts vara en av de största orsakerna till den skadliga jojo-bantningen. Men sällan har en ny bantningsmetod fått ett så massivt genomslag. Överallt. Samtidigt. BBC-dokumentären med Michael Mosley som sändes i mars i Vetenskapens värld, var bara början på segertåget. Få kritiska röster höjdes mot 5:2 metoden som snabbt kom att bli LCHF-dieten största konkurrent.

Selfie

Självporträtt är ju inte något nytt. Men 2013 är selfiesarnas år. Och vi fortsätter att fota och sprida våra bilder på de sociala nätverken. 2013 var året då selfisarna tog sig in i finrummen. Och till med presidenter tog sina selfies.

Pia Sundhage

Hon kom, såg men segrade inte. Ändå såg vi aldrig några Avgå-kommentarer på Facebook under hela Fotbolls-EM. Aldrig har vi haft en så populär förbundskapten sedan Bengan Johansson i Handboll.  Med hög tillgänglighet och tydliga budskap utnyttjade Pia Sundhage EM som plattform till att skapa ett intresse för damfotboll som Sverige aldrig tidigare varit närheten av. Heja Pia!

TV-seriernas återkomst

Från något som katten släpat in till något riktigt hett. TV-seriernas klassresa har gått snabbt. Netflix flippade på JMW:s lista redan förra året och nu kan vi konstatera att 2013 blev året när svenskarna började knarka TV-serier som Breaking Bad, House of Cards, Game of Thrones och Orange is the new black. Och våra traditionella kanaler har varit snabba på att haka på. Idag kan vi exempelvis se Homeland på SVT dagen efter det sänds i USA. Ytterligare ett bevis på globaliseringens fördelar.

3D-skrivaren

3D-skrivaren har bubblat internationellt de senaste åren. 2013 dök de upp i Almedalen och de små 3D-kopiorna gick åt som smör i Småland. 2014 blir året då vi ser dem börja driva verklig affärs- och kundnytta.

Candy  Crush Saga

100 000 000 spelare kan inte ha fel. Svenska King.com gör alla rätt just nu och förutom att de efter 10 år värderas till 32 miljarder på Wall Street har de även utsetts till Sveriges bästa arbetsgivare. Att börsintroduktionen försenats beror mer på deras framgångar än motgångar. Grundarna med rötter i Spray vill inte riskera en börshajp.

Podcasts

Alla gjorde det. Sände. Eller lyssnade. Värvet, Alex Schulman och Sigge Eklund, Fredrik och Filip och Helin och Mattsson i alla ära men charmigast av dem alla är Blå Hästen, familjepodcasten om världshistorien med Malin Åkersten och hennes mamma och pappa. När huvudpersonen Ulf Åkersten fick en stroke på försommaren blev många lyssnare oroliga, men efter några månaders återhämtning var han tillbaka och nu hade mamma Åkersten fått flytta från side-kick-positionen i kökssoffan till matbordet.

Svensk Hip-hop

Från att ha varit något udda som inte riktigt tagits på allvar så är nu utrymmet för svensk hip-hop större än någonsin. Dessutom börjar försäljningsframgångarna. När vinner en hip hop act Melodifestivalen?

Anders Borgs frisyr

När Anders Borg, efter alltfler pinsamma bakifrån filmade TV-inslag som blottade flinten under hästsvansen, tog steget fullt ut och klippte av sina hårtestar så skakade inte bara Sverige. Wall Street Journals Matina Stevis utlyste en tyst minut för Anders Borgs hästsvans. ”Den var cool. Och nu finns den tydligen inte mer”.

Obamas Sverigebesök

Svenskarna, eller åtminstonde stockholmarna, blev starstrucked när USA:s president kom på besök och åkte The Beast. Den här gången kunde även alla republikaner som stannade hemma på prinsessbröllopet tidigare i år, bege sig ut på gatorna och begapa en av världens mäktigaste.  Jag tror säkert att det var en och annan statsminister som hade hoppats att stjärnglansen skulle ge ett uppsving i opinionssiffrorna. Men det uppsvinget har hittills uteblivit.

Anna Odell

2013 gick i revanschens tecken för konstnären Anna Odell. Som manusförfattare, regissör och skådespelare i sin debutfilm ”Återträffen” har hon gått från bespottad, kritiserad och dömd i Tingsrätten för sitt examensverk från Konstfack ”Okänd kvinna” till en unisont hyllad konstnär. Samtidigt har hon bidragit till att förändra synen på schizofrenas människors kapacitet.

Jonas Hassan Khemiri med ”Bästa Beatrice Ask”

Med brevet till justitieminister Beatrice Ask satte Jonas Hassan Khemiri ord på många svenskars känsla av obehag och rädsla inför rapporterna om jagandet av papperslösa flyktingar i tunnelbanan. Samtidigt skapade han en sällan skådad viral succé som många traditionella medier avundades DN.

Miley Cyrus  och ”twerking”

Den unga fd Disney-stjärnan Mileys Cyrus gjorde amerikansk moral-skandal när hon skakade rumpan på MTV Video Music Awards. Över en natt lärde vi oss alla vad twerking är för något.  Och en inte alltför vågad gissning är ett vi kommer att få se den i repris på de flesta svenska nyårsrevyer.

Findus

Floppen som vändes till Flipp. Hästlasagne. Findus kom ut starkare ur krisen. Och allt är glömt.

Bubblare:

Internetvalutan Bitcoin, Ken Ring, Food Trucks, Lidls DILL, Zlatan, Håkan Hellström, Monica Z, Lena Andersson, Crounut, Rymden, Bamse – Lille Skutt har fått en bror som är gay, Volvos reklamfilm med Jean-Claude van Damme epic split, Iran, Nymphomaniac, Liv Strömquist sommarprat, Rick Owens omtalade visning under modeveckan i Paris, AIK-Black, Kina, ”Göra det självtrenden”, A-märkningen, Fråga bibliotekarien i DN, Eytys  skor, Stutterheims Raincoats och Timbuktu.

Listan är sammanställd av Ann-Sofie Halling och Björn Mellstrand

PS
Inom kort kommer listan med flopparna.
DS

Om delaktighet i samhället skapas via nätet – vad blir ditt ansvar?

Förra veckan presenterade .se statistiken om Svenskarna och internet 2013. Rapporten är en kartläggning av användningen av Internet och media där de även försöker titta på hur nätet påverkar enskilda individer, familjer och samhället.

Rapporten visar en stabilisering av internetanvändandet (89 procent) och två av tre använder sig av en mobil för att koppla upp sig till internet. Utvecklingen av att kvinnorna tar över internet har förstärkts av användandet av smarta mobiler. Till exempel använder sju av tio 12-15 åringar Instagram. 16-25 åringarna är de mest aktiva av alla och bidrar samt interagerar flitigast på nätet.

I årets rapport finns också några andra siffror värda att lyfta fram som både är fantastiska och allvarliga.

Fantastiska för att de visar vad nätet betyder för känslan av delaktighet i ”informationssamhället” (vilket 2013 ändå väl får anses vara likvärdigt med ”samhället” per se). Allvarligt för att de visar hur angeläget det är att så många som möjlighet kan uppleva den delaktigheten.

Sambandet mellan att vara digitalt aktiv och känslan av delaktighet som beskrivs under kapitlet ”Delaktighet och beroende” är utmanande. Det passar bollen till er alla som kan vara eller är pusselbitar i det digitaliseringsarbete som måste ske brett. Det utmanar varje förälder, skolan, organisationer och andra. Har sedan länge hävdat att det är lika centralt för samhällsutvecklingen att förstå nätet och digitaliseringen på djupet som att lära sig läsa för att kunna delta. Att vara digital analfabet är lika exkluderande som det är att inte kunna läsa och skriva.

Årets rapport visar hur skrämmande rätt jag har i den jämförelsen.

Följande säger rapporten är utmärkande för de som känner sig delaktiga i informationssamhället:

  • De har en egen dator
  • De är företrädesvis unga och välutbildade med en god inkomst
  • De tycker om att prova nya tekniska prylar.
  • De tillbringar mycket tid på internet
  • De använder internet på arbetet (den tiden spelar större roll för delaktighet än internettiden hemma)
  • De tillbringar mycket tid i  de sociala nätverken
  • Vad man gör på nätet spelar stor roll
  • Drygt åtta av tio i åldern 16-45 år känner sig helt och fullt eller till stor del delaktiga.
Här får ni svaret på varför det måste prioriteras att komma över den här lilla tekniska tröskeln eller hantera de fördomar man har privat om att sociala medier är till för att skryta om sig själv på Facebook eller Instagram. Rapporten visar att digital läskunnighet betyder delaktighet i samhället. Det bär vi alla ett gigantiskt ansvar för att förändra. I rapporten finns följande formulering  som bör trigga alla som arbetat med bildning i olika frågor:
”De som känner sig mest delaktiga är små grupper som till exempel flera gånger dagligen är på Twitter eller som flera gånger dagligen postar inlägg och kommentarer på öppna diskussionsforum. Det som tycks påverka känslan av delaktighet är således hur aktiv man själv är. Hit hör inte bara bloggar och mikrobloggar utan också i vilken mån man gör egna statusuppdateringar, kommenterar vad andra skriver och postar inlägg på öppna diskussionsfora. Det är också här vi kan finna de starkaste sambanden mellan känslan av delaktighet och olika aktiviteter.
Starkast samband uppvisar dock bakgrundsvariabler som utbildning och inkomst, vilket innebär att de med hög utbildning och inkomst i genomsnitt känner en större delaktighet. Sedan kommer hur centralt internet är för ens arbete, och därefter en rad olika aktiviteter.”
Det finns mer forskning på temat som stärker de här delaktighetsresonemangen.  Under Internetdagarna fick vi t.ex. höra spelforskaren Jane McGonigal resonera om vilken känsla av självbestämmande och bemyndigande som spelandet ger. Hur aktiva onlinespelare fylls av positiva känslor av hoppfullhet, upplever sig vara ”super-empowered”, är extremt målfokuserade och mycket lösningsorienterade. Här får vi ytterligare utmaningar – hur ser det ledarskap ut i skolan eller på arbetsplatser som förmår ta hand om de här krafterna?
Internet och svenskarna avslutas så här:
”Det hjälper till om man besöker bloggar eller Twitter. Allra mest delaktiga känner sig de som flera gånger dagligen är på Twitter och de som postar inlägg på olika forum flera gånger dagligen och kommenterar vad andra har skrivit.”
  • Vad händer om flickor känner sig mer delaktiga än pojkar? Om vi idag ser att 12-15 åriga flickor känner sig mer delaktiga. Följer det här med dem upp i yrkeslivet eller möter de en annan struktur i arbetslivet?
  • Vad händer om de som inte arbetar med datorer dagligdags inte känner sig delaktiga?
  • Vad händer om de som känner sig delaktiga via sitt sätt att använda nätet går vidare i livet och möter strukturer som inte förmår se eller värdesätta detta?
Och är det inte ett gigantiskt misslyckande att även här, redan nu, visar sig att den teknik som minsann skulle radera alla hierarkier, sudda ut alla möjliga gränser och ge möjlighet för alla att delta direkt dras med samma gamla vanliga problematik. Inkomst och utbildning avgör känslan av delaktighet. Trots att potentialen finns att bredda engagemang och delaktighet tack vare verktyg som är både öppna, tillgängliga och oftast kostnadsfria. Men du behöver verktyg och kunskap om samband mellan aktivitet och samhällsdelaktighet.
För mig blir årets siffror en påminnelse om att teknik är neutralt. Teknik i sig suddar inte ut några gränser. Vi måste fortfarande vilja förändra på djupet. Inte nöjt konstatera att det här kommer förändra världen för att små bebisar gurglar över blinkande läsplattor.  Det krävs mer än så. Av var och en av oss. Politiken löser inte allt. Arbetsgivare har ett ansvar. Skolan har ett ansvar. Folkbildningssverige har ett ansvar. Och framför allt du och jag.

/Brit Stakston

Läs gärna rapporten Svenskarna och internet 2013 sin helhet här, ger en fin bild av utvecklingen av nätet. Glöm inte heller Den digitala agendan och Digitaliseringskommissionen.

Andra lästips:

Hur bidrar du till digitaliseringen?

Abdikerande vuxna stort problem för nätutvecklingen?

Digitala och analoga värderingar måste mötas

Digitala och analoga fördomar måste bearbetas

BEFRIAD ZON: Öppet brev till näteliten

Digital valstuga en självklarhet

TV4  och deras lokalstationer presenterar idag en enkätundersökning som visar att sociala medier anses bli allt viktigare inför valet. Nära 60 procent av landets ledande kommunpolitiker har inför det kommande valet uppgett att sociala medier blir viktigare eller lika viktiga som valstugan under valet 2014. Har kommenterat undersökningen i några av de lokalinslag som producerats runt om i landet, de synpunkterna kan summeras i följande 5 punkter:

  1. Valstugan kompletteras väl av en digital sådan, bara det faktum att tiden i valstugan alltid tar slut bevisar det. Nätet möjliggör för mig som väljare att oberoende av tid och plats kunna ställa min frågor. Dialogen i en valstuga eller runt en tv-debatt kan fortsätta digitalt.
  2. Det är en stor skillnad mellan att säga att man tycker att det är viktigt mot att verkligen använda det. Svaren kan nog sägas spegla den allmänna debatten om detta. Det innebär dock kanske inte att drygt 60 procent verkligen kommer att möta väljarna digitalt på ett bra sätt.
  3. En siffra jag minns stack ut i undersökningen (minns dock ej exakta siffror) var att man som politiker upplevde att telefonen var bästa sättet att nå dem. Det är ett svar som nog inte många väljare delar. De flesta av oss som försökt nå politiker via telefonen vet att det sällan lönar sig utan deras telefoner hanteras av pressekreterare och andra. Däremot är Twitter eller Facebook som direktkanal oslagbar för att nå enskilda politiker. Svaret med telefonen som direktkanal visar också på att man glömmer att ett telefonsamtal för många idag är hyfsat långt bort., det är ett stort steg att ringa upp en politiker och samtala. Det kräver en ”närmare” relation än vad Twitter och Facebook gör som plattform för att ställa frågor eller tycka till.
  4. Fick också frågan om valet kommer att avgöras  i sociala medier. Mitt svar kretsade  runt det faktum att det finns ett så starkt samband mellan synlighet i sociala medier och synlighet i traditionella medier vilket är ett faktum att förhålla sig till som politiker.
  5. Nätet möjliggör en unik omvärldskoll – på de egna frågorna, hur de egna resonemangen landar och vad som fungerat och inte fungerat kommunikationsmässigt.

Gav också den allmänna socialamediespaningen att det dels blir ett skärmdumparnas valår dvs att varje utspel kommer att matchas mot tidigare sägningar på samma tema dels att valrörelsen 2014 mycket väl kan bli de stora politiska samtalens valrörelse. Om politikerna själva vill genom att även delta i digitala dialoger om den politik de förespråkar.

 

/Brit Stakston

 

 

 

BEFRIAD ZON: Fejk-PR är inte PR

Diskuterade i veckan detta med ”fejk-PR” i SVT Debatt. Företrädde perspektivet att fejk är dålig kommunikation, ett uselt PR-hantverk och mest ett tecken på att man tappat idéer. Vill också hävda att ”fejk-PR” inte är PR.  Det är reklam skapad utan att ta ansvar för konsekvenserna för uppdragsgivaren eller andra inblandade. Kanske är ett uselt PR-hantverk ibland ändå ett bra reklam-hantverk men på bekostnad av vad?

De senaste fejkkampanjerna gör det tydligt att reklambyråer verkligen inte kan PR utan visar en oförmåga att se konsekvenserna och scenarioplanera. Det är extremt usla råd att uppmana en uppdragsgivare att luras och genomföra kampanjer med lögnen som utgångspunkt. Kampanjer där man sedan på byrån och bland de insatta kan följa flödet och skratta åt de nyttiga idioter som går på det hela och ännu inte vet vad som komma skall….de som inte är lika smarta som Stureplanskreatörerna. Det skrattas åt de som engagerat diskuterar problemet med kroppsidealen, hyllar maten på en popup-lyxkrog eller spekulerar i om huruvida Tommy Nilsson verkligen ska bli hårdrockare eller inte.

”Fejk-PR” eller PR-kuppar är kommunikation utan helhetssyn och hänsyn till de som berörs. Vare sig det handlar om de som är medlemmar i en organisation, de som går på bluffen eller konsekvensen för de personer som kopplas till lögnerna.

Ja kanske kan ett asgarv åt Tommy Nilsson som förlöjligas, i en redan dalande karriär som sedan ger ursäktsintervjuer roa några  en trist måndag. Och visst är det harmlöst och tramsigt med en chokladlansering och helt upp till uppdragsgivaren, byrån och personen som bär kampanjen att välja koncept. Mest intressant i Tommy Black-kampanjen är dock avsaknaden av omvärldskoll vilket ledde till kampanjen enkelt kunde kapas av AIK. Det sägs att chokladen säljer som smör i solsken. Det kanske kan bero på att chokladen är god. Mer än Tommy Nilssons kajal och tweetsen om den. Eller?

Ansvaret är både branschens och medias

Hur som helst chokladlanseringen passerade för egen del men när det börjar sätta sig som en trend och etablerat begrepp med ”fejk-PR” är det angeläget att lyfta fram andra perspektiv. Kommunikationsbranschen kan lika gärna ta ett ansvar för att förespråka äkthet före lögner. Transparens före hemligheter. Medskapande istället för exkludering. Och värna om långsiktiga relationer. Inte hävda att världen ser ut så här så detta är enda sättet att nå ut.

Media då? Ja de hjälper till. Kollar inte ens upp det som beskrivs som ett enormt sociala mediegenomslag med tweets, bloggar och instagramflöden, utan de återger mest coyptexter och blir enkelt medspelare i den logik som dessa kampanjer är uppbyggda runt. Den som börjar med en skruvad version av något, några tweets från några i projektet, sedan räcker det med ett tips till branschmedia och vips beskrivs det som sociala mediestormar och PR- framgång. Ehhh runt Stureplan kanske. Men allvarligt nästa gång kan inte media bara göra sitt jobb, se till att analysera och i detalj kolla de där taggarna, bloggarna och instagramkontona där det sägs hända så mycket INNAN ni beskriver det som sociala mediestormar. Och kalla det för vad det är. Reklam. Fejk-reklam.

Äkthet är att föredra före lögner

Verkligheten är skruvad nog som den är. Kommunikation behöver inte ha sin utgångspunkt i att manipulera och lura. Det äkta tilltalet är mer attraktivt än det fejkade. Med egna publiceringsplattformar kan dessutom varje företag och organisation visa att man lever som man lär och själv ta fajten mot t.ex. de fördomar som finns om verksamheten eller bristen på medieutrymme. Och alla aktörer kan och kommer att prövas i varje steg de tar.

Uppmärksamhet kan alltså lika gärna bygga på äkthet, transparens, medskapande och en förmåga att hitta relevanta allianser. Det är ett aktivt val att vilja luras. Det är ett aktivt val att välja ljugandet som kommunikationsplattform. Det är också ett aktivt val att motarbeta cynism, exkludering och skämt på andras bekostnad.

  • Det behövs inte lögner för att nå ut.
  • Det är inte mediekritik att fejka.
  • Det är INTE journalisterna man främst lurar. Det är de egna målgrupperna

Idag har alla och varenda liten intresseorganisation, tack vare nätet, möjlighet att vässa sina budskap och påverka genom den unika närhet som är möjlig till de olika målgrupper de vill nå, påverka eller engagera. Dyra fokusgrupper är möjliga att själv arbeta med via nätet. Dygnet runt, året om hjälper digitaliseringen till för att den som vill kan följa strömningar, beteenden och samtal om de egna frågorna man driver. Här skapas möjligheter till kreativ, relevant och underhållande kommunikation. Vill man förändra saker man inte tycker fungerar kan man med hjälp av andra som tycker likadant utmana gängse normer runt de frågor man vill förändra.

Ingen är längre utlämnad till traditionella medier som enda bärare av de egna budskapen. Vare sig det handlar om kunder, konsumenter, väljare, medborgare, medlemmar i en organisation präglas de idag av en kunskapstörst och ett informationssökande som digitaliseringen kan stilla.

Möjligheten för att låta de egna målgrupperna vara medskapande är viktig för framgångsrik kommunikation. Det gäller vare sig det handlar om modeindustrin eller samhällsförändrande organisationer.

Företagets och organisationens värderingsgrund får inte heller tappas bort när kommunikation planeras och aktiviteter väljs. Tydlighet i vad man som företag, politiskt parti eller organisation står för behövs. Trovärdighet är något att värna om.

Fejk är urusel kommunikation

Så vad är det då för fel på det media kallar ”fejk-PR”, det är ju så himla harmlöst, skojigt och effektivt eller hur?

  1. Trovärdighet spelas bort. As simple as that. Trovärdighet är den hållbara valutan, det är den man sätter man på spel med ”fejk-PR”. Mycket uppmärksamhet får bekosta en rejäl devalvering av trovärdigheten. Som kommer att kosta att bygga upp igen. Ofta har det tagit lång tid att nå dit sedan riskerar man all den trovärdigheten på en fejkkampanj.
  2. Ingen vill vara en nyttig idiot. Eller bli lurad.
  3. Bränner broar och relationer. Långsiktiga relationer är A och O så vad händer när man bränt relationen och sedan vill kommunicera med dem man lurat?
  4. Cynism. Ska en idéburen organisation eller ett ansvarstagande företag verkligen lägga resurser på att bidra till en allmän cynism om att allt är fejk, lögner och oäkta?
  5. Det är uselt PR-hantverk och lätt att se igenom. Varför granskar ingen hur många tweets det egentligen handlar om och även ser på vem som skrivit dem. Det är hyfsat klumpigt hantverk när Tommy Nilsson börjar följa mig en söndag kväll. Skickar en signal om att det är en kampanj av något slag som är på gång. Nästa gång man loggar in och ser att Tommy Nilsson figurerar under taggen #black så är kampanjen ett faktum. Och en trötthet infinner sig. Ännu en aktivitet där några personer med många följare hamnat på en lista. I en förhoppning att vi ska bli de där nyttiga idioterna som de valt ut oss som. Exkludering istället för inkludering. Vem vill medvetet bygga en relation på att senare förnöjt skratta ut andra för att ha varit så korkade att de engagerat sig?
  6. Var det fejk? Man kan inte räkna med att alla följer kampanjen fram till avslöjandet om att det var fejk. Bilder sätter sig på näthinnan och väcker känslor.
  7. Fejk-PR är inte enda alternativet. Det är inte ”enda sättet att sticka ut ur bruset” som så ofta förekommit i argumentering runt några av de här kampanjerna. Fejk-PR är det enkla sättet, lite som att kissa i sängen, varmt och skönt men blir snabbt kallt. Våga säg nej till de enkla kortsiktiga lösningarna.

Miss Skinny

Miss skinny

 

Med Miss Skinny som utgångspunkt kan vi titta lite närmare på den aktuella ”fejk-kampanj” som organisationen Frisk och fri – riksföreningen mot ätstörningar ligger bakom. De bedriver ett arbete i en förskräcklig verklighet där 100 000 personer är drabbade av ätstörningar i Sverige. När jag googlar på organisationen hittar jag en artikel där organisationen uppger att det finns så många som 130 000 för bara ett år sedan. Men wow! Vad har då hänt?! Det är ju fantastiskt bra. DET är väl en historia att berätta om hur det arbetet gått till i så fall. Vad har gjort att det finns 30 000 mindre som drabbats av ätstörningar?

Varför välja en angreppsmetod som exkluderar och förstärker fördomar istället för att bygga relevanta allianser med andra som också driver denna fråga?! Så vilka kan då en organisation som denna finna allianser med, vilka tendenser finns det i samhället som man kan omfamna för det egna arbetet? Det tror jag de vet bra själva men att vända sig till andra som också vill driva en kamp mot kroppshetsen såsom t.ex. journalisten Julia Skott och hennes bok ”Kroppspanik” och hennes tidigare arbete mot den kroppspanik som råder vore ju naturligt. Eller vad händer när Cindy Shermans utställning finns på Moderna Museet kommer det starta en diskussion om kvinnoideal som man kan koppla på de egna frågorna till? Eller när Emma Wiklund som före detta modell och styrelseledamot i Lindex uttalar sig om att idealet är för magert i branschen vad kan man göra då?  Föräldrar och drabbade som reagerar när agenturer raggar anorexidrabbade  vad kan man göra då? Initiativ som en modellagstiftning är förstås viktiga att lyfta fram den egna synen på eller berätta om sin roll i det arbetet. Hur kan man samtala med unga om de bilder som sprids på Instagram som får tusentals likes och många, många är verkliga Miss Skinny? Det här var bara några snabba exempel som visar att kroppshetsen ÄR en angelägen fråga för många som det vore lätt att väcka en stor rörelse för. Tillsammans. Där de som engagerar sig för frågan görs delaktiga. Med 100 000 äkta människor som är drabbade som kan bära kommunikationen är det precis vad man kan göra. Våga säga nej och vägra fejk där ni attackerar er motpart med exakt samma retorik och bildspråk.  Hur frestande än en medverkan i Nyhetsmorgon, Resumé och bloggreaktioner är så måste man kunna scenarioplanera och fundera till priset av vad som reaktionerna kommer att ske. Föreningen Frisk och Fri har nu bara 1 133 följare på Facebook. Efter all denna uppmärksamhet…..

Vilka värderingar styr?

fri och frisk

 

Frisk och Fri har en undertext ”Fri att vara den du vill”. Det måste ju sägas vara en av organisationens grundläggande värderingar. Om den egna värdegrunden baserar sig på ”friare att vara sig själva” eller om man vill lansera en märkning under devisen ”sannare skönhet” är det då verkligen ett smart angreppssätt att förstärka fördomar under fyra dagar under tiden som man ljuger såsom föreningen de gjorde med Miss Skinny? Borde inte deras ”tagline” vara en värdering som har sin bas i två ord. Respekt och äkthet. Att då välja en väg där man ljuger OCH bidrar till att skicka ut bilder som är precis de man som ung möter dagligen och vill bekämpa är extremt kortsiktig tänkt.

Det är en allvarlig fråga detta med hur kroppsidealen sätter en sådan press på unga människor och det måste förändras. Men varför inte istället inspireras av andra som precis som ni, med liten eller ingen budget lyckats med ett stort genomslag och stort engagemang.  För att vara lite konstruktiv tänkte jag att vi kan titta närmare på hur t.ex. Ung Cancer arbetar med små resurser.

fuckcancer

Lär av vad de har åstadkommit för att unga ska få en bra vård, både under och efter en sjukdom. Ett arbete och en kamp som startades av två personer 2010, Julia Mjörnstedt och väninna Hannah Wekell, efter deras gemensamma resa genom vård-Sverige under Julias tidigare cancer. Idag är det ett litet kansli som trots det etablerat sig och har med 73 000 följare på Facebook som bas en bred verksamhet, med t.ex. föreläsningar i skolor och välbesöka ”pärldagar”. Se hur de möjliggör engagemang och medskapande i sin kommunikation och låter verkliga människors berättelse bära kommunikationen och arbetet.

hur mycket tid du har

Ung Cancer omfamnar och förstår medskapandets mekanismer och arbetar inbjudande och inkluderande. Och nej cancervård för unga är inte en så ”mycket enklare” fråga att kommunicera. Att arbeta med koncept liknande  #fuckcancer hade varit lika möjligt för att ta debatten runt problemet med ätstörningar. Utan lögner. Så mycket mer angeläget att få alla att arbeta tillsammans än att ljugas för att få någon att donera 50 kronor genom ett sms, prata med de klädkedjor man besöker om märkningen (!) alternativt skickar vidare filmen om budskapet bakom Miss Skinny. För i slutändan är det vad filmen slutar med. Inte om fortsatt gemensam debatt och handlingar av andra än organisationen och några berörda. Inte om min röst. Utan om min tweet. Eller mina pengar. Nyttig idiot.

Varför slutar all kommunikation för idéburen verksamhet där? Istället för att vi tillsammans gör något åt saken på riktigt.

Att cementera fördomar i sin kommunikation är en farlig väg att gå. För att använda samma bildspråk och retorik som det man vill bekämpa, bekämpar oftast inte. Det förstärker. Och exkluderar. I en tid där medskapandet är det man längtar efter.

Vad kommer vi se under valrörelsen enligt samma logik? Det törs jag inte ens tänka på. Tänk er exakt samma angreppsätt under valrörelsen tillsammans med journalisternas dåliga research….och fundera på var vi hamnar då?

/Brit Stakston

Har länkat till dem här ovan också men vill ändå särskilt lyfta fram Björn Mellstrands två inlägg på temat:

PR – va fan sysslar ni med?

I kölvattnet på PR-kupper

 

 

Osäkra väljare och sociala medier

TV4 presenterar idag en ny undersökning från Novus som visar att andelen osäkra väljare är rekordmånga (det är ju  också röster som inte mäts i opinionsmätningar eftersom de inte bestämt sig). Vilka är då de osäkra väljarna. Ja det är inte de unga, Novus kartläggning visar,  enligt TV4, att de osäkra väljarna oftare är kvinnor än män, att de är i åldern 30-49 år och att de ofta arbetar i statlig anställning. De säger sig vara ointresserade av politik men intresserade av samhällsproblem. Det är också, enlig inslaget, många saker som påverkar vad de osäkra väljarna i slutändan röstar på, som någon säger i inslaget ”när jag går in i vallokalen så kan det stå mellan tre partier så då kan det nästan bli som ett lotteri”.

TV4 berättar vidare att de osäkra väljarna efter valet 2010 var fem procent, idag beräknas andelen osäkra väljare ligga på 17 procent inför valet 2014. Jag vet inte om det här är brukligt att det ett knappt år innan valet finns fler osäkra väljare än det i slutändan blir men om vi utgår ifrån att det här är tänkbart så innebär det ju att de osäkra väljarna kan avgöra valet.

De här siffrorna är galet intressanta att fundera över i relation till sociala medier. 2010 visade en TNS SIFO-undersökning att traditionella medier var viktigast för de osäkra väljarna. Jag är inte lika säker på att det kommer att vara så 2014. Vi vet är ju att det i den här åldersgruppen, 30-49 år, finns en stor andel som gärna använder sociala nätverk för att möta likasinnade att dela erfarenheter, åsikter och värderingar med, t.ex. är andelen kvinnor i åldersgruppen 36-45 år som dagligen använder Facebook 47 procent, att jämföra med männens 33 procent.*

Det här är verkligen en aktiv grupp i sociala medier som är bloggläsare, bloggproducenter och flitiga användare av såväl Facebook, Pinterest som Instagram. Så kan då en tweet eller en Facebookdialog hjälpa till i beslutsprocessen för de här osäkra väljarna? Ja lika mycket som övriga vägar som leder fram till beslut under en valrörelse för de som ej bestämt sig men som vill utnyttja sin möjlighet att rösta. I grunden handlar beslutet säkerligen om förtroende och bäst lösningar på de problem och funderingar man har. När man står där i vallokalen som kvinnan i inslaget beskrev, vad kommer då leda till var man lägger sin röst i det där vallotteriet?  Mer eller mindre uttalat handlar det om tidigare erfarenheter, kunskap om de olika alternativen ifråga, mycket känslor och det som fastnat i våra minnen där t.ex. en konversation med en politiker av kött och blod om precis de frågor som enagerar skulle kunn vara utslagsgivande. Att bli sedd i den egna kunskapsjakten och tydliga värderingsgrunder hos de olika alternativen kommer kunna vara centralt.

Ser verkligen framemot valrörelsen 2014 och nyfiken på vilken effekt sociala medier kommer att ha, summerade förra valet som ett Facebookval. Min gissning är att 2014 kommer att bli både skärmdumparnas valår och de stora politiska samtalens valår. Tänker på väljaren i TV4 inslaget som säger att hon är ointresserad av politik men intresserad av samhällsproblem”….förstå vilken möjlighet ….tror att sociala medier kan göra politiken och politiker mer begripliga.

Se hela inslaget här ”rekordmånga osäkra väljare”:

’

Imorgon pratar jag sociala medier och politik klockan 6.45 i Nyhetsmorgon.

*Källa Internet och svenskarna 2012

438 dagar och ett år senare – nu är de äntligen fria

Idag är en stor dag för Martin Schibbye och Johan Persson, deras berättelse om sina 438 dagar är äntligen ute och nu är de helt fria! I intervjuer i samband med boksläppet är det tydligt att det är en stark känsla nu när boken och arbetet med att återvända till fängelset under skrivandet är avslutat.

– Jag är nästan en lyckligare och friare människa i dag än när vi landade på Arlanda för ett år sedan. Nu är boken klar, nu har vi gjort journalistik av det vi var med om och det har gett lidandet under de här 438 dagarna en mening, säger Martin Schibbye

Ur webb-tv-intervju med DN.

Det som också märks tydligt i varje intervju är att kampen för pressfrihet och de som sitter kvar i Kalityfängelset fortsätter för Johan och Martin.

– Problematiken i Kality är inte löst bara för att jag och Martin är hemma. Det finns kanske tusentals Johan och Martin-figurer kvar i etiopiska fängelser på grund av en åsikt eller att de har skrivit någonting, påminner Johan Persson.

Citat ur DN

För ett år sedan var de på väg hem från det korta tvådagarsstopp de gjort i Turkiet och på ABF i Stockholm väntade många journalister på deras ankomst för den planderade presskonferensen. Det var en stor dag även för mig, tillsammans med nätverket ”Free Johan and Martin” skötte vi logistiken under denna långa arbetsdag för alla deltagande,. Det handlade om journalister på plats, anhöriga, vänner och andra som engagerat sig samt framför allt handlade det om Johan och Martin.

Det var en mycket omtumlande dag att skapa en bra arbetssituation för alla inblandande, mitt hjärta ropade mest av allt, ”åk hem nu och var med era familjer!” och tårarna brände av glädje i ögonen flera gånger under dagen. Med familjerna på plats i kulisserna som var som bomull runt Johan och Martin i små pauser emellan intervjuerna klarade de att göra precis det de ville göra, trots de omtumlande 438 dagarna de hade bakom sig, de ville ge intervjuer till alla som ville höra deras historia och som engagerat sig för dem under deras år i fångenskap. Från 13.00 till 20.00. Intervju efter intervju.

presskonferensen hjälp

Att de idag medverkar på ett arrangemang av Amnesty för att tala om vad som hänt i Etiopien sedan ett år tillbaka – och det på exakt samma tid och plats som för ett år sedan- sluter cirkeln på så många sätt och vis. De väljer ingen traditionell förlagsfest, de fortsätter att berätta. Jag kommer nog aldrig glömma det ögonblick de klev ut på scenen och mötte alla dessa journalister. Här en suddig bild från min vy vid sidan av scenen på ABF:

kaos

Och där stod de och Martin började tala och sedan besvarade de frågor under en timme innan det var dags för enskilda intervjuer:

Det här blev en av de sista intervjuerna som gjordes, Niklas Svensson hade väntat från 13 och vid 19.30-tiden var det hans tur. Här ser vi Johan skriva under ett upprop för svenske journalisten Dawit Isaak.

niklas

Följ dem digitalt för att prata om boken

Det kommer nog bli mycket intressant att följa dem digitalt, de skriver själva och finns aktivt på Instagram med roliga behind the scenes bilde, eller varför inte diskutera boken på Twitter med Martin Schibbye under taggen #438dagar eller följ dem på Facebook för att se vads som händer. Boken  kan köpas här och där finns också bokens blogg,med en tidslinje, aktuella blogginlägg och snart ett kalendarium över var man kan lyssna på Johan och Martin.

Johan och Martins berättelse för är en kamp för demokrati, pressfrihet och en berättelse om människors godhet och det även i en extremt utsatt situation. Och en fin berättelse om vänskap. En dag som denna kan jag inte låta bli att tänka på Martins avslutningsord för nästan exakt ett år sedan – ropet från en av fångarna när de var på väg ut i frihet från Kality ”Promise! Tell the world what you have seen!”.

/Brit Stakston

Disclaimer: är presskontakt för lanseringen av 438 dagar, det här är mest skrivet utifrån en stor privat stor glädje över deras hemkomst och att de äntligen är fria tillsammans med sina familjer och vänner.

Sociala fotbollsklubbar

Trots att vi i Sverige har njutit av den Allsvenska fotbollen under stora delar av sommaren är det först nu som fotbollssäsongen drar igång på allvar för mig. Ligaspelet har dragit igång i Tyskland, Frankrike, England och Spanien. Och till helgen börjar man spela i Italien. Först då är fotbollssäsongen igång på riktigt. Att döma av frekvensen på Twitter under hashtaggen #twittboll är det fler som känner likadant.

Våren 2011 gjorde jag praktik här på JMW och skrev då ett gästinlägg på bloggen som hette Dags för fotboll 2.0. I den texten uppmanade jag fotbollsklubbar att våga släppa lite på kontrollen och ta till vara på det engagemang som finns kring klubbmärkena.

Ser vi till aktivitet i de sociala medierna tycker jag absolut att vi nu kan prata om Fotboll 2.0. Om vi ser till Sverige skrev Göteborgs Posten nyligen om att det endast är Norrköping och Helsingborg i Allsvenskan som har skriftliga policys för sociala medier. Det hindrar dock inte andra klubbar, spelare och supportrar från att engagera sig. Årets snackis så här långt är AIK:s kampanj ”Paint it Black” som syntes flitigt både i sociala- och traditionella medier.

Även i de större ligorna har aktiviteten på sociala medier accelererat och varje vecka händer något som är värt att notera. Till exempel har Napolis president Aurelio De Laurentiis mer eller mindre slutat med presskonferenser, istället släpper han nyheter via Twitter – för att fansen ska få ta del av nyheterna samtidigt som journalisterna. Milan ordnar kontinuerligt Hangouts på Google+ med sina spelare – en möjlighet för fansen att komma närmare laget. Eller Boltons Stuart Holden som är aktiv, öppen och trevlig på Twitter – ger fansen inblick i hur livet som fotbollsproffs ser ut.

Det finns idag en uppsjö av bra exempel på hur klubbar och spelare agerar på sociala medier. En gemensam nämnare för många av exemplen är att man försöker bygga en relation med sina fans. Ett grepp som är helt rätt. I den vetenskapliga studien What drives the number of new Twitter followers? An economic note and a case study of professional soccer teams (tack den osynliga handen för tipset) slår författaren fast att klubbar/spelare/ledare som lyckas skapa interaktion med sina följare bygger en stark lojalitet, såväl på individnivå som på klubbnivå.

Det här är klart intressant att reflektera över. I den moderna fotbollen, som påverkas kraftigt av globalisering och marknadsintressen, tappar klubbarna i allt större utsträckning sin lokala anknytning. Fansen och spelarna kommer inte längre från staden, de kommer ofta inte ens från samma land längre. Utan både spelare och fans kommer från världens alla hörn. En förändring som placerar klubbarna i en ny kommunikativ situation. Men fansens möjlighet till påverkan finns fortfarande kvar, om än i en annan form. Manchester Uniteds Darren Gibson stängde ned sitt Twitter-konto bara timmar efter han startat det (tack Kalle Karlsson för tips). Varför? Fansen uttryckte sitt missnöje med spelaren. Någon månad senare sålde Manchester United Gibson till en ny klubb.

Precis som traditionella företag kan klubbar och spelare begå felsteg i de sociala medierna. Bayern München utlovade att man skulle presentera en ”bomb” på Facebook. Det visade sig endast vara en hyllning till fansen och inte ett faktiskt nyförvärv. Fansen var rasande då de ansåg att de blivit lurade (tack Pierre Wingren för tips). Den svenske landslagsmannen Pontus Wernblooms fru avslöjade på sin blogg att maken var klar för CSKA Moskva innan övergång var officiell. Två exempel när klubb och spelare hade behövt en bättre förståelse för dynamiken på sociala medier.

De senaste åren har som sagt aktiviteten och närvaron i sociala medier ökat kraftigt inom fotbollssfären. Men jag anser att klubbarna fortfarande kan, och bör, göra mycket mer. Det engagemang, den passion och kärlek som människor öser över sina favoritlags klubbmärken är svår att hitta i någon annan bransch. Det kan klubbarna ta tillvara på mycket bättre. ”Vanliga” företag och varumärken är mycket längre fram än fotbollsklubbarna i det kommunikativa tänket. De har förstått att de behöver finnas på de plattformar där kunderna finns, och att de behöver bygga långsiktiga relationer till dessa för att vara framgångsrika. Fotbollsklubbar har inte riktigt behövt följa med i utvecklingen då fansens intresse är så stort att de själva söker upp all information de kan hitta om klubben och sporten.

Jag är övertygad om att de klubbar som till fullo förstår potentialen och kraften i att använda sociala medier för att bygga nya starka relationer med sina fans kommer ha ekonomiska fördelar att i framtiden. En stärkt relation med fansen ökar försäljningen av supporterprylar och matchbiljetter. Vilket i sin tur ökar klubbens biljettintäkter. Ett ökat publiksnitt kommer även påverka bilden av klubben positivt via t.ex. TV, då välfyllda läktare med god stämning ger en bättre underhållningsprodukt. Kan klubben erbjuda en bättre underhållningsprodukt kan klubben i ett senare skede förhandla till sig ett bättre TV-avtal. En positiv cirkel där relationen till fansen är faktorn som driver klubben framåt. Klubbkassan kommer på sikt växa vilket (förutsatt att pengarna återinvesteras klokt) bör leda till ökad sportslig framgång (Football Asset Pricing Model). Sociala medier kräver inte stora investeringar för att få bollen i rullning. Det kostar inget att starta ett Twitter-konto.

Tre steg för att enkelt bygga en grund för framtida satsningar i sociala medier

  • Lyssna på vad som sägs om klubben, om spelarna och om sporten i de sociala kanalerna. Att lyssna i sociala medier bör var en naturlig del av er omvärldsbevakning. Det kan hjälpa er bygga nya relationer och fungera som underlag när nya kommunikationsstrategier och kampanjer utformas.
  • Utforma en policy för sociala medier. I en sådan policy kan det vara klokt att svara på frågor som t.ex. hur ser klubben på närvaro i sociala medier? vad kan vi och vad kan vi inte skriva om, och varför?
  • Utbilda spelare och ledare i sociala medier så att alla har en rättvis förutsättning att komma igång på samma villkor. Men lika viktigt som utbildning är kunskapsdelning. Uppmuntra spelare och ledare att dela med sig av kunskap och erfarenheter som de redan har.

Avslutningsvis är det även viktigt att fastställa några mål med er närvaro i sociala medier. Först då kan ni utvärdera er närvaro och fortsätta att utveckla den. I ett inledande stadie behöver det inte vara några avancerade målsättningar, det kan handla om att xx antal spelare ska startat ett Twitter-kontot och våga skicka några tweets. Eller att ni via sociala medier kunnat identifiera några nya ambassadörer för klubben. Eller att ni gjort det enkelt för engagerade supportrar att dela med sig av det som ni gör.

Valutor i sociala medier?

  • 18 augusti 2013
  • Kategorier: #sswc

Hade ursprungligen inte tänkt hålla någon session på knytkonferensen Sweden Social Web Camp i år men man efter en session som Matter höll om innehållsmarknadsföring bestämde Micke Kazarnowicz och jag att fortsätta på temat. Vi ville veta vilka strategier som finns för att undvika räknandet av likes som bästa, främsta och viktigaste mätmetod. Vi ville grotta lite i hur man får resonans för andra valutor för den aktivitet man väljer att genomföra.

Vi inledde båda med varsin kort reflektion om andra sätt att mäta än att bara fokusera på likes. Jag nämnde tre exempel:

Exempel 1:

Polisen i sociala medier. I den utvärderingen jag gjort av Polisens närvaro i sociala medier har det centrala i mätningen handlat om att utgå ifrån och återkoppla till de fyra mål Polisen har för sin närvaro i sociala medier. Det är mot det som närvaron ska utvärderas och det är mycket mer komplext än att bara mäta antal Facebookgillanden eller retweets på Twitter.

  1. Att vara tillgängliga där många människor är och på så sätt öka tryggheten
  2. Att nå ut med brottsförebyggande information för att minska brottsligheten
  3. Att berätta om Polisens arbete för att öka tryggheten och stärka förtroendet
  4. Att nå ut med att Polisen vill ha tips för att lösa brott

Här kan ni läsa hela utvärderingen, ”Polisens närvaro i sociala medier”.

Exempel 2:

Sitt med Dawit, den manifestation vi arbetade med i Almedalen i år för den svenske journalisten Dawit Isaak. Ett arbete som premierades med utmärkelsen ”Hetast i Almedalen”. Inte heller här kan resultatet mätas i antalet sociala mediereaktioner genom att räkna instagrambilder, tweets eller Facebookreaktioner. Det handlade om att skapa förnyad energi i arbetet med att få Dawit Isaak fri och där kärnan i arbetet på plats var den upplevelse de 252 person som deltog fick av 15 minuters besök i en ”replika” av Dawit Isaaks cell.  Vi ville i  Almedalen skapa ett allvarligt rum för medkänsla i och runt den cell som ställts upp. I cellen gavs ett utrymme för deltagarna att visa medkänsla för det Dawit Isaak genomlider 24/7 genom att de under 15 minuter kunde reflektera i ett mörkt rum och det väckte ofta starka reaktioner. Man satt med Dawit mentalt.

Arbetet mäts i reaktioner från de som deltog och deras fortsatta arbete i frågan, mediegenomslag och allmän uppmärksamhet för frågan om Dawit Isaak. En del av arbetet handlar också om att utvärdera vilka som faktiskt deltog och vad de gör under hösten. Den förnyade närheten till Dawit Isaak kan leda till fortsatt kunskapsspridning om hans fall och situation och/eller gnom nya beslut av de opinionsbildare som deltar.

Vi hade kunnat fokusera på sociala medier och t.ex. siktat på att öka antal tweets ytterligare genom att t.ex. pusha ut tweets som sedan hade kunnat retweetas av alla inblandade i kampanjen för att få flest tweets i Almedalen och verkligen dominera i det digitala flödet runt Almedalen.

Exempel 3:

Maersk Line – jag har skrivit utförligt om vad Maersk Line gör tidigare. Nämnde dem som exempel i detta sammanhang eftersom de t.ex. hittat en valuta för att mäta Facebook där de gav ett gillande en poäng, en kommentar det dubbla värdet och en delning var värd gånger fyra så mycket. Hur enas man om något sådant och vad har ni för erfarenheter av att styra bort från likes som enda värde frågade jag sedan publiken.

Efter det gav Micke exempel på hur han arbetat med detta i olika sammanhang och berörde  bland annat ett liknat poängsystem och ett annat baserat på passion bland de som interagerar. Vi berörde också detta med att mätning av likes etc inget säger om vilka slags reaktioner det är och att analysen av innehållet i digitala reaktioner är resurskrävande och svår men måste prioriteras. Jag hoppas Micke summerar sina egen inledning.

Samtalet skedde tidigt och på engelska och efteråt kom många fram och berättade att det hämmat dem. Det var synd att de inte lyft fram sina tankar under sessionen men det här är ju en ständigt pågående viktig diskussion. Själv skulle jag önska att man premierade och värderade transparensen eller det kollektiva interagerandet lika mycket och framför allt varje kampanj eller aktivitet ges utrymme och resurser för att även jobba med det som de digitala reaktionerna visar. Vare sig det handlar om positiv feedback eller negativa reaktioner. Men den typen av mål finns sällan med i uppdraget från första början. Sociala medier måste integreras och mätpunkter finnas i olika steg, både kortsiktiga och mer långsiktiga mål och mätpunkter.

Vilken var den dyraste valutan i ditt senaste lyckade arbete med sociala medier?

/Brit

Sessionen är på engelska eftersom det fanns engelskspråkiga deltagare och kan ses här.

 

 

Till toppen