5:e december och Krampus kommer . . .

Det är ikväll österrikiska gator fylls av djävlar och biskopar  dvs det är Krampus och Nikolaus som är på väg hem till alla barnen.

Scenariot är att biskopen kliver in i rummet, med en väsande Krampus bakom sig med bockfötter, skägg, björkris och rasslande kedjor med en stor korg i sin hand. Biskopen läser upp ur en stor bok allt man gjort under året och om man varit elak dvs hoppat över läxan någon gång, inte ätit sin spenat eller inte haft tillräckligt fint flätade flätor hotar Krampus att slänga ner en i korgen och ta med en till helvetet. Belöningen dvs att undgå helvetesresan kompenseras av biskopens godhet som innebär godis, presenter med förmaningar om att fortsätta bete sig ordentligt.

Idag har alla JMW:are fått varsin Krampus och Nikolo  . . . som en påminnelse om vikten av att bete sig ordentligt ; )

I Österrike går det idag att köpa Krampusar i alla bagerier. Seden i vår familj var att man bakade Krampusar under eftermiddagen, dekorerade dem med en björkkvist som piska, lång röd papperstunga och russin till ögon. De nybakade varma Krampusarna lades ut på trappen och sen väntade man . . .

Nu var det inte så att jag längre bodde kvar i Graz, Österrike som varje 5:e december var fylld av utklädda studenter som tog udden av det mest läskiga. När jag blev som mest medveten om Krampus bodde jag mitt ute på landet med två km till närmaste grannen.

Det innebar alltså att inga andra djävular eller biskopar fanns så långt ögat kunde nå. Vilket gjorde att den här kvällen kändes en aningen mer hotfull.

…för våra nybakade Krampusar försvann varje år efter en stund på trappen. Och när brorsan och jag väl vågade oss ut kunde vi se att långt därute i den beckmörka trädgården lyste en lykta. Bredvid den syntes en pulka fylld av godis, frukt och presenter….dvs om man nu var modig nog att gå ut och hämta den …. lillbrorsan fick göra det – han var den modige (extremt dumdristig ansåg jag nog mer att han var där och  då – fast jag tog gärna del av presenterna efter att han släpat in dem . . .).

När jag var 10 år hade jag kommit på att det där med Krampus trots allt inte kunde var så farligt, det var ju säkert bara mamma eller pappa som tog de nybakade djävularna, vilket jag den kvällen berättade för min bror. Försökte lugna honom genom att avslöja det hela.

Den kvällen kom Krampus hem till oss, in real life, med kedjor och hela paketet….det rasslades mot fönstret och jag skrek, satt i ett hörn bakom frysboxen och gömde mig med brorsan skrämd bakom mig som viskade för att Krampus inte skulle höra ”du sa ju att han inte fanns!!!”. Mamma och pappa befann sig i samma rum . . . alltså fanns ju Krampus!

I sann österrikisk (typ tysk med andra ord) pedagogisk anda var dessutom biskopen bortrationaliserad hemma hos oss denna kväll, bara Krampus var därute med andra ord …. ja jävlar vad rädd jag var.

Om jag är mörkrädd idag? Tja sådär, nog sjutton skulle jag inte ge mig ut mitt i skogen ikväll i alla fall. Krampus är ju därute . . .

/Brit Stakston