Ingen älskar en perfekt människa.
Hösten och vintern 2006 kommer att gå till historien som halvåret då alla redaktioner ville ha Filippa Reinfeldt.Förutom att bli statsministerfru och sjukvårdslandstingsråd så har Filippa Reinfeldt sedan valet hunnit med att glänsa i Nobelklänning, redogöra för sina matvanor i Aftonbladet, prata barn i Mama, toppa listan ”hetast på Stureplan” samt baka mandelmusslor i Amelia. Att tala om en ”filippifiering” av Sverige vore en underdrift. Man behöver inte vara Sören Holmberg för att lista ut att lanseringen av Filippa var en medveten del av marknadsföringen av de nya moderaterna. Samtidigt så kunde inte tajmingen ha varit bättre, uppenbarligen så fyllde hon en lucka i svensk media.Medierna fick smak på fenomenet redan när Göran träffade Anitra, men med Filippa fick de äntligen sin efterlängtade First Lady. Sin alldeles egen Evita Peron, Hillary Clinton och Jackie Kennedy – i en och samma person. Den ständigt leende Filippa Reinfeldt tycktes ha allt. Hon var liksom tidningen Mama personifierad.
Men medierna är som bekant både en möjlighet och ett hot, och den obehagliga massmediala dramaturgi lyder ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Först haussas en människa, sedan uppfinns ännu en nyhet genom att sänka personen i fråga. Och ju högre upp på piedestalen man sitter, desto hårdare blir fallet. Alldeles särskilt om man är kvinna. Och till synes perfekt.
I bloggosfären har man redan börjat tröttna på att ”se Sveriges präktigaste hustru i varenda tidning”. Linda Skugge, Sveriges mest lästa bloggare, är av den bestämda uppfattningen att Filippa umgås för lite med sina barn och för övrigt beskrivs hon omväxlande som en ”irriterande kändis” och ”en borgarbracka som utnyttjar barnflickor”.
Frågan är vad det blir som får Filippa Reinfeldt att falla stort.
Hittills har medierna varit tämligen ointresserade av karriärkvinnan Filippa Reinfeldt, men hur länge dröjer det innan hennes politiska gärning börjar granskas? Hon är ju trots allt den mäktigaste landstingspolitikern i Stockholm. En gissning är att många snart kommer att tycka att det är dags att leverera något annat än mandelmusslor.
Fast det är klart; alkoholmissbruk, otrohet och slarv med kvitton har ju ojämförligt större nyhetsvärde än politiska sakfrågor. Medierna älskar en hjälte (eller hjältinna i det här fallet) men inget säljer så bra som en redig skandal. Och många är de journalister som just nu drömmer om att spräcka paret Reinfeldts präktiga fasad.
Å andra sidan så behöver det ju inte vara av ondo att visa att man inte är helt perfekt. Kanske borde Filippa Reinfeldt studera partikamraten Kristina Axén Olins exempel. Efter det att Stockholmsmoderaternas egen järnlady gick ut och berättade om sina mer mänskliga sidor är hon mer populär än någonsin.
Ingen älskar en perfekt människa. Otacksamhet är världens lön.
FrF