Fundering i väntan på våren – vädret som vår enda gemensamma nämnare

Snöflingorna faller med stor intensitet ned från himlen. Kungsgatan påminner om ett vykort från fransk alpby. Tidningarna upplyser oss om att våren redan borde ha ankommit i södra Sverige. Och att den borde komma till oss i Stockholmsområdet i slutet av denna månad. Men vårtecknen lyser med sin frånvaro. Varje gång hoppet om vår väcks till liv släcks den elden av ett nytt intensivt snöfall och en bitande iskall vind.

Men om man bortser från väderlekens stora inverkan på vårt, framförallt mitt, humör så kan man konstatera att få saker upptar våra samtal som väderleken. Ju extremare väder – ju mer väder pratar vi med varandra. I brist på andra samtalsämnen så är ju vädret något som kan få igång den mest svårpratade person. När medierna differentieras och vi saknar gemensamma nämnare så gör vädret sitt återtåg som det kittet som håller oss samman – det som får oss att skapa en fiktiv gemenskap. Är det så att i takt med att samhällets utveckling så återstår bara väder och vind som gemensamma nämnare?

BjM