Om spökskrivare av spökskrivare

Nej, nu måste faktiskt även någon på JMW kommentera den så kallade Pascalidou-affären. Om någon skulle ha missat att Kjell Häglund, redaktionschef på Residence, har anklagat Alexandra Pascalodou för att använda spökskrivare så kan man läsa om ursprungsbråket här (= avslöjandet), här (=AP anklagar KH för att vara både sexist och rasist!) och här (=lite av en pudel). Bloggkommentarer om bråket kan man läsa här.

Till och med Expressen (som väl själva knappast endast tar in egenproducerat material) gör en nyhet av anklagelserna. Inget i Metro (dvs själva spökskrivarorganet) ännu dock, såvitt jag har kunnat se.

Det mest (eller egentligen det enda) intressanta i allt detta är att det blir ett sådant ståhej över upptäckten att någon (eventuellt, i detta fall) skulle kunna tänkas skriva texter åt någon annan. Vad tror folk? Att Göran Persson skriver sina egna debattartiklar? Att programledare på tv skriver sina egna manus?

På Researcher sätter man både huvudet på spiken och punkt för diskussionen genom sin kommentar om skillnaden mellan hantverk och innehåll, tycker jag:

Hela PR-branschen handlar om detta – att sälja en kunskap men aldrig att sälja en (principiell) åsikt till uppdragsgivaren (okej ibland är det väl nästan så också). Om nu Alexandra Pascalidou använder sig av “underleverantörer” av text så bygger det på att hon driver sina teser. Jag tvivlar starkt på att hon släpper igenom texter som hon inte står för till 100 %. Att hennes försvar är grymt patetiskt och likt FI byggt på svaga guilty-by-association-argument gör det hela rätt sorgligt men förändrar inte att Häglund är (verkar) vara ute och cykla. Han är ute efter att sätta själva hantverket som det viktiga i kommunikationssamhället istället för att inse att i en värld där miljarder bokstäver skrivs varje dag är det åsikter och analys som är det viktiga.

Så det så.

/ FrF