Lista, lista på väggen där säg vilken plats min ranking är!

Under helgens #webcoast-konferens deltog jag i en debatt mot Deeped Niclas Strandh om listor som rangordnar nätanvändare, debatten finns i helhet här. Anledningen till metadiskussionen denna gång var den twitterbarometer som Aitellu tillsammans med Medieakademin nyligen presenterade. Debatten modererades tålmodigt och klokt av Fredrik Wass.Vi försökte göra en klassiskt Debate On-debatt, en sådan jag och Nikke Lindqvist hade om företagskonton på twitter eller ej. En för eller emot-diskussion som retorisk övning och här var jag alltså mot listor.

Jag reagerar ofta mot den här typen av rangordningar som tramsiga och debatterade till exempel mot blogglistor i Almedalen 2011 så det är inte svårt att ställa sig i mot-hörnet här. Det finns ju till och med en lista uppkallad efter mig…för att skoja om just detta med listor.

Varför denna aversion mot något så harmlöst som listor kan man undra för visst kan de vara jättekul såhär argumenterade jag:

”Vi har sen urminnes tider grupperat oss, kategoriserat oss och är snabba på att identifiera hierarkier i grupper. Vi vill ju förstå vår omvärld. Vi vill att den ska vara begriplig. Och det blir den genom att vi sorterar.

Men jag ser två allvarliga grundproblem för interaktionen och dialogen som listor bidrar till:

1. Själva värdet av att finnas på med på listorna blir drivkraften till interaktion dvs ”I tweet therefore I am on a list”
2. Värderingen av min omgivning görs i relation till deras status dvs den med högst kloutscore blir mest intressant.

Vi säger ju att alla röster är lika värda. Att vem som helst kan göra sig hörd. Vi ville att det här skulle vara nytt. Vi ville bryta mot alla gamla strukturer. Varför vill vi så lätt formera hierarkier då? Toppbloggare. Toppwittrare. Serverar maktlistor. Som lätt blir sanningar över som har inflytande och vem som inte har. Vi ger marknadschefer de snuttefiltar vi tror de vill ha. Jag tycker vi ska våga vägra räckviddstänket så långt det är möjligt i arbetet med sociala medier. För spridning ja, göra jobbet lätt via influencers som då mer är att betrakta som medieplattformar. Men inte för att värdera och i förlängningen lyssna på mig som kund, patient eller konsument.

Att låta retweets-ekonomin styra våra interaktioner värjer jag mig mot. Högt kloutscore eller synlighet bland de flitigaste twittrarna enligt twitterbarometern kan dessutom enkelt uppnås genom att man bara medvetet eller omedvetet utnyttjat tekniken bakom. Automatiserat. Koketterar och RT:ar varandra för att få högt kloutscore. Öser ur oss tweets om varenda liten sak vi gör, ”packar ner en tjock tröja #sswc”. Pratar oavbrutet för att säkerställa att mitt kloutscore blir fortsatt högt. För tänk om man inte är med på listan. Finns man då ens? Vi fortsätter länka varandra. Av kärlek? Nej för att få en länk tillbaks.

Men det harmlösa digitala länkandet må så vara hänt men ur det växer något annat fram.

Att sociala medier blir guldkanal. Den som gapar högst har alltid hörts mest. Nu är det den som twittrar flitigast eller länkar mest som hörs mest. Mina nätstatus påverkar mina relationer i analoga sammanhang. En rasande Brit Stakston med 8000 följare blir viktigare än Anna Andersson med 200 följare. Visst inte det heller spelar så stor roll. Det är kanske både mänskligt och naturligt. Men vet ni….

Vi bär ett ansvar för att inte välja den enkla vägen. Att hemfalla till gamla sätt att räkna och tänka. Att tänka räckvidd när det handlar om mänsklighet och respekt. Våra uppdragsgivare måste bry sig om alla. Inte om Kloutscore, twitterföljare eller bloggranking.

Vi får inte sätta oss på höga hästar och tro att vi är mer viktiga för att vi twittrar.

En bloggande patient får inte blir mer värd än en icke-bloggande patient.

För då. Då har vi inte uppnått ett enda dugg.

Då är vi bara tillbaks till ruta 1. Och jag vill mer än så.”

/Brit Stakston