I sökandet efter A7734

Närheten till andra världskriget finns runt hörnet på olika sätt och vis i min familj men även i allas vår vardag. Ännu går det att hitta många förstahandsreferenser från den svarta perioden i den europeiska nutidshistorien. En promenad längs Wiens gator kan räcka där man kommer från city och sedan svänger in på Berggasse där man stannar framför huset där Sigmund Freud en gång bodde i (idag museum). Hur har de haft det lägenhetsinnehavarna genom åren på adressen Berggasse 19?

I en fantastisk dokumentär jag nyligen såg fick man följa med in i varje lägenhet i huset, även delta i mötet mellan tidigare hyresgäster som överlevt koncentrationsläger och de nuvarande som bott kvar sedan dess i de lägenheterna de fick för att andra skickades till döden.

Vissa av hyresgästerna som än idag bor där tilldelades dem alltså efter de så kallade tvångsflyttningar som skedde under andra världskriget. De tidigare judiska hyresgäster jagades ut från en dag till en annan. Förstås till förmån för mer passande hyresgäster enligt den då rådande vansinniga människosynen. De som bott där skickades till Auschwitz och de som fick flytta in visste först inte (eller undvek att förstå hur de plötsligt kunde finnas så många lediga lägenheter i de judiska kvarteren) men fick definitivt veta det senare.

En äldre man erkände hur han trott på de lösningar Hitler kommit med och försökte förklara hur mycket de trott på det. Försökte vädja till den tidigare hyresgästen, som överlevt koncentrationslägret och nu satt i den lägenhet hon bott i före Auschwitz, med ett ”vi visste inte bättre”. En annan kvinna vittnade osentimentalt och självklart om hur man verkligen trodde Hitler skulle ordna upp saker. ”Han var ett sista halmstrå vi trodde på” och beskrev Wien före 1939 med arbetslöshet och stor fattigdom.  Lägenhet efter lägenhet. Öde efter öde. I vissa bodde det nya hyresgäster som inget visste om historien inom de väggar de nu funnit sin trygghet och nu skulle besökas av tidigare hyresgäster vars liv också varit tryggt inom just de här väggarna. Före Auschwitz.

Och jag kunde inte förstå de som bodde kvar sedan andra världskriget. För oavsett hur tiderna varit och vilka historier man trodde på. Att än idag vakna upp och leva med insikten om varför man själv fått bo just här sitter ju i väggarna. Det märktes även hos dem. Men det blir ju något sorts tyst accepternade och profiterande på en helt vansinnig världsordning. Jag hoppas de i sitt dagligva värv hittat sätt att arbeta för att historien inte återupprepar sig.

CNN berättar om 73-årige Menahcem Bodner som letar efter sin tvillingbror, de skiljdes åt i Auschwitz. Nu efterlyser han den förlorade brodern genom att på Facebook starta en efterlysningssida med broderns koncentrationslägernummer. Faceboksidan A7734 påminner verkligen om hur nära det är till en skrämmande bit historia.

Jag hoppas de vittnesmål som finns runt oss, så nära, ger oss påminnelsen om att arbeta för att hjälpa människor som idag befinner sig i liknande situationer. Det sker övergrepp runt om i världen  och vi kan dagligdags bidra för att det inte ska upprepas och inte bli vardag för någon.

/Brit Stakston

Det här är inlägg 80 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.