Yttrandefrihet hotas av nätpaniken #sswc11

Hur kan vi använda den levande nätdebatten som finns i kölvattnet efter de tragiska händelserna i London och Utöya. Sweden Social Web Camp pågår, 400 webbentusiaster träffas. Det här är en uppmaning till oss på plats i Blekinge och alla andra internetdebattörer som inte är med. David Cameron vill stänga Twitter och Facebook vad gör vi?! 

Upploppen i Storbritannien har varit svåra att ta till sig. Människor som beter som hyenor mot varandra. Det som startade med demonstrationer mot dödsskjutningen av 29-årige Mark Duggan i Tottenham urartade med tiden till kriminella plundringståg.

Igår kallade Storbritanniens premiärminister David Cameron till ett möte för att diskutera hur man ska hantera denna och liknande situationer för att slå tillbaks mot upplopp.

Det har de senaste dagarna i Storbritannien talats om uteslutning av folk från sociala nätverkssajter, ansvar från sajtägarna om att stänga av användare som uppmanar till brott och människor arresteras för att ha uppviglat med hjälp av gruppchattsfunktioner i BlackBerry-telefoner och det diskuteras möjligheter att stänga av den och liknande tjänster.

Kontrollen av nätet har fått ta stor plats i förslagen på aktiviteter och i svenska medier blev rubrikerna efter Camerons tal ”David Cameron vill stänga Twitter” i Expressen och ”David Cameron hotar stänga av Facebook-användare”.

I Sverige har det under hela våren och särskilt i kölvattnet efter de lika tragiska och händelserna på Utöya förts spännande diskussioner om nätets roll  kopplat till terrorism och våldsbrott. SvD har kört en artikelserie på temat Brottsplats Facebook där polisen verkar helt handfallen inför nätet trots jag menar att de inte riktigt är det vilka de själva senare också bemött och det bubblar verkligen under ytan att nätet är hotfullt. Vilket det förstås lika gärna kan vara eftersom allt som finns på nätet också finns i verkligheten. Tendenserna till att internets frihet sätts på spel igen är tydliga. Det här bär vi som arbetar med nätet ett stort ansvar för att nu konkret göra något åt.

Sigurd Allern och Ester Pollack skrev i SvD apropå extremismen på nätet och anonymitet att det publicistiska ansvaret är en nyckelfråga och menar att nätmedierna undergrävt detta genom att inte ta sitt ansvar.  Några repliker på detta gavs bland annat av Pelle Snickars och Jonas Andersson som i SvD Kultur skrivit om att Nätanonymitet  är ett demokratiskt värde och Norrans chefredaktör Anette Novak replikerade på SvD Brännpunkt under rubriken  ”Anonymiteten skapar trollen”. Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om Den goda läsarkontakten. och Anna Troberg i Aftonbladet om den livsviktiga anonymiteten. Det räcker med att se på rubrikerna på dessa artiklar för att se spännvidden i diskussionen.

I Anette Novaks inlägg jämför hon behovet av en struktur för nätet med bilens naturliga roll i våra liv idag :

En metafor ger perspektiv. Bilen när den uppfanns erbjöd en ny frihet att röra sig och revolutionerade vår livsstil. Men när olyckorna blev för många kom vägmärken, körkort och registreringsskyltar. En struktur, för att vi inte skulle skada varandra.

Det borde vara möjligt att på ett liknande sätt finna en struktur – utan att för den skulle beskära friheten.

Jag vet att Anette Novak har en massa konkreta tankar som t.ex. funderingar på om man överföra källskyddet till den digitala verkligheten och om det finns sätt att låta människor välja om de vill debattera i ansvariga eller oansvariga forum, tror hon till och med talar i termer om certifieringsformer. Sånt här behöver vi. Konkreta förslag som ska stötas och blötas.

Jag gillar bilmetaforen också för att det för tankarna till infrastruktur. För det är ju vad nätet är. Och metaforen kan användas för att visa hur fullständigt galet David Camerons tanke på att stänga Twitter och Facebook är. Det vore ju som att jämföra problemet med dödsoffer i trafiken med totalförbud för all trafik. När det egentligen handlar om att finna gemensamma lösningar för olika behov och problem. Motorvägar, landsvägar, grusvägar och cykelbanor. Alla är de delar i en infrastruktur, med olika förhållningsregler. Där vi fortsatt kommer råka ut för olyckor till och med köra ihjäl varandra på grund av t.ex. rattfylla eller oförsiktighet. Men vi tänker inte ens tanken att stänga av vägarna.

Vi kan inte börja tänka tanken att stänga av internet för att brott har organiserats via nätet. Men vi kan förstå det ibland. Jag gör det nu efter Utöya och London. Och det är i den viljan att förstå som lösningar kan skapas. För visst går det att förstå precis på samma sätt som jag skulle känna om en nära anhörig dödats av en rattfyllerist. Men lösningen är en helt annan än den enkla skapad av rädsla eller förtvivlan att förbjuda alla bilkörning, kräva att motorvägar stängs av eller alkohol slutar produceras.

Den självklara rätten att kommunicera  måste säkras men vi måste också förstå alla de människor som vaknar upp i London idag, vettskrämda efter att ha sett galna medmänniskor bränna ut deras hem, krossa deras småföretag eller se människor som försöker släcka bränder mördas. De har plötsligt inga hem och inga arbeten att gå till efter att deras lilla företag plundrats och slagits i bitar. Hur ska de någonsin kunna känna grundtillit igen till andra människor? De undrar nog hur det blev så här. Och de undrar nog vad som fick deras medmänniskor att ta sig den här rätten.

Skulle vi tala med dem om ”rätten att kommunicera” skulle nog några tänka tanken att plundringstågen blivit färre om de inte organiserats via Facebook och de undrar nog om den rätten att yttra sig är överordnad deras eget liv, deras säkerhet och deras framtid.

Vi måste när vi analyserar Camerons uttalande starta i den verkligheten just nu. Inte genast ställa oss och bua ut det som diktatoriskt. Det är  fullt naturligt och oerhört mänsklig att som premiärminister vilja säkra sina medborgares säkerhet och i ren panik tänka sig att stänga av internet löser problemet. Sen är det också ologiskt och oansvarigt i den positionen men jag tror det svarar väl mot känslan som många av de brittiska medborgarna har. Vårt ansvar som internetdebattörer är att jobba mot det. Visa på lösningar. Visa hur nätet kan användas för att också motarbeta dessa onda krafter som de just nu bara ser. Att den mobilisering som är möjlig i ont syfte tack vare nätet är lika möjlig att skapa i gott syfte. Vi måste hela tiden jobba med perspektiven och hela, hela tiden starta i den verklighet som de vi talar om befinner sig i. Inget kan förändras om vi bara ställer oss och buar ut viljan att göra människor trygga i ogripbara skeenden. Tvärtom ska vi använda den kraften till att förstå nätet. Inte ta fler kliv bakåt.

För hur ska vi hantera det här uttalandet:

Mr Speaker, everyone watching these horrific actions will be stuck by how they were organised via social media.

Free flow of information can be used for good. But it can also be used for ill.

And when people are using social media for violence we need to stop them.

So we are working with the Police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality.

Är det så enkelt som att bara lyfta ut den första delen och återcitera den ”free flow of information can be used for good. But it can also be used for ill”. Det är ju sant. Tycker vi inte att människor som använder sociala medier för brott ska stoppas? Vårt ansvar som internetdebattörer nu är att bidra till lösningen. Säkerställa att man i panik inte fattar felaktiga beslut. Säkerställa att de goda perspektiven och exemplen blir de starkaste och mest levande. Det man förknippar med sociala medier. Och inte skräcken och oron för nätet som en avskrädeshög. Det här. Det är vårt ansvar. Vi måste hjälpa till. Och då krävs det mer än att genast förpassa alla tankar om oron för nätet efter den här typen av svårgripbara händelser till ett övervakningssamhälle.

När brittiska polisen nu mitt i detta dessutom väljer att publicera namnen på brottslingar från plundringstågen via Twitter känns världen plötsligt helt upp och ner och visar att David Cameron och den brittiska regeringen har ett gigantiskt arbete framför sig. Att återskapa grundtryggheten hos sina medborgare och att förstå nätets dynamik och logik på djupet. Att förstå hur nätet blir en hjälp lika gärna och att det är lika viktigt att vara där som att var vid det brinnande huset eller den överfallna människan (vilket de inte heller var i alla situationer).

Ja nätet är en del av vår verklighet idag som lika mycket kan användas till goda saker som till onda. Vilken struktur krävs det som hjälper människor i utsatta situationer som plundringståg eller uppvigling som samtidigt inte kränker demokratins grundbult om öppenhet. Den frågan är gigantisk. Och vi måste hjälpa till med lösningen.

Det är ju inte antingen eller. En demokrati värnar om både och. Det är inte internet som är problemet. Det är vi människor som är det.

Debatten fortsätter. Hur tycker du vi ska göra? Vad har du för konkreta ideer?

Jag hoppas på en spännande session på detta tema under morgondagens Sweden Social Web Camp, #SSWC 10. Pontus Löf planerar en session imorgon om huruvida nätaktivism kan vara av godo och där detta blir en av frågeställningarna. Jag återkommer med tankar därifrån.

/Brit Stakston