Virtuell eller verklig? Vilket är viktigast?

Diskussionen i medierna började i samband med Alexander Ahndorils bok Regissören. Författaren tog sig friheten att använda Ingmar Bergman som huvudperson i en uppdiktad verklighet med sann ram. Den gamle regissören surnade till och tyckte att såhär fick man inte göra med en nu levande person. Därefter kom filmen The Queen där Helen Mirren gör ett strålande, och uppdiktat, porträtt av drottning Elisabeth och hennes relation till det engelska folket och Tony Blair. Hur drottningen och premiärministern reagerat på detta vet vi inte men attityden till att använda verkliga personer i fiktiva skildringar har helt tydligt förändrats. Kanske påverkad av Internet som givit oss möjligheten att manipulera även vår egen personlighet. Samtidigt som representanter för den äldre generationen tycker att deras identitet missbrukas anstränger sig allt fler unga för att förvränga sin. På Youtube intresserade sig tusentals besökare för ”Lonely girl 15”och hennes liv, som senare visade sig vara påhittat och regisserat av två unga killar. I Second Life väljer du din avatar, d v s hur du vill se ut i spelet, och kan därefter försöka fixa en date – med någon som också gömmer sig bakom ett annat yttre. Communities på nätet har givit oss möjligheten till flera identiteter; den verkliga och de virtuella – och därmed ökat möjligheten till bekräftelse. Syns du (i media) så finns du. Unga tjejer kan marknadsföra sig själva på snyggast.nu och blivande talanger på My Space. Vilken version som är mest sann kanske inte är viktigt, huvudsaken du har makten över alla dina identiteter.

INZ