Vi som har mediemakten ville vi haTwitter för oss själva?

I en ny studie av Intellecta Corporate konstateras att Twitters tillväxt avtar – utom bland de unga. Har länge funderat över den låga tillväxten av Twitter i Sverige och tror bland annat att dessa eviga mediemaktslistor och elitryktet bidrar till detta. Närheten till makten som är möjlig bidrar till en uteslutande aura runt tjänsten som är intressant att fundera över. Är det så att vi som upptäckt det vill behålla den makten eftersom morgonsofforna de facto bara har plats för ett begränsat antal personer?

Här kommer några tankar om detta ur min kommande bok:

Elitismen på Twitter finns den?

Tillökningen av antal Twitteranvändare i Sverige har inte stigit så som man kunnat förvänta sig i jämförelse med andra tjänsters utveckling. 2009 fanns det 100 000 användare och fem år senare är det inte fler än cirka 650 000 konton i Sverige. Detta kan jämföras med Facebook som gick från 40 000 till 1 miljon användare på cirka sex månader 2007. Anledningen till tjänstens ”låga” tillväxttakt, särskilt i relation till hur tjänsten marknadsförts av media, beror på en mycket högre inlärningströskel än för Facebook eller Instagram. Det är lite svårare att förstå tjänstens grundfunktionaliteter. Begreppen hashtaggar, retweets och DM tar sin stund att förstå. Men det beror också på hur det hetsiga tonläget som bitvis finns gärna lyfts fram i media tillsammans med de eviga metadiskussionerna. Det har bidragit till att många inte orkar sätta sig in i debatten. Många är de som undrar ”men vad har jag att säga som någon kan bry sig om?”. Man törs inte ta plats och riskera dras in i hård boxningsmatch. 50 följare vs 5000, då lägger man sig hellre.

Intressant att självkritiskt reflektera över är också hur den tidigare så positiva nybyggarandan som fanns under bloggosfärens och  sociala mediers tidigare tillväxt försvann på Twitter. Den tidigare gemensamma diskussionen om nätets utveckling och dess möjligheter för påverkan, engagemang och förändrad mediemakt blev på twitter omvandlad till starka grupperingar med tydliga hierarkier. De som förespråkat möjligheterna för maktförskjutningar debatterade ofta på Twitter med ett skrämmande högt tonläge. Det bidrog snabbt till en känsla av att det fanns ”rätt” och ”fel” åsikter på Twitter. Det blev ett debattklimat som från början inte bidrog positivt till ett ökat användande av tjänsten. Snarare tvärtom.

Det var som om det ytterligare demokratiserade samtalet och närheten till makten som Twitter de facto möjliggör skapade rädslor hos de som nyss fått en egen mediemakt.

Det präglade även mediebevakningen och förstärktes ytterligare av att listor kontinuerligt publicerades över vilka som är ”twitterföljare med makt”. Ofta enbart baserade på trubbiga mätpunkter såsom antal följare eller antal inlägg på Twitter som ju inte säger något om reell makt eller inflytande. Snarare har det redan från lett till att det jagas följare, re-tweetas och skrivs stora mängder av tweets av få personer. Räckviddsmåttstänket följer alltså med in i en tjänst som handlar om relationer. Problemet med att ständigt lyfta fram maktlistor på Twitter är hur det ytterligare bidrar till bilden av en plattform där ”eliten” finns. Det blir då än mer mer exkluderande för de som ännu inte är där.

Dessutom innebär det ju att de som har den reella makten, utanför den imaginära makten via twitterlistor, fortsätter sin maktutövning på arenor där andra aspekter av makt då kan utövas i större medieskugga. Medier ger en bild av att makten finns på Twitter….

De navelskådande perspektiven och de icke-representativa bilderna av verkligheten som fås via Twitter nämns nu allt oftare även av de som använder Twitter. Tendenserna i Sverige är allt tydligare att avfärda Twitter som ett elitmedium. En bild som skapas av de som vill att det ska utvecklas åt det hållet. Som om vi inom medieliten själva vill vara guiden till samtalen som sker på Twitter.

Det vore ju mer angeläget att visa på mångfalden av perspektiv som är möjliga att finna på Twitter. Att lyfta fram hur de som är aktiva på Twitter känner sig aktiva i informationsamhället. Hur det oändliga kunskapsflödet är demokratiserande. Det vore verkligen viktigare att förmedla mer än att det är en plattform för elitiskt ryggdunkande eller trång åsiktskorridor.

Det bekymrar mig att betydelsen och potentialen för ett vidgat samhällsengagemang som kanaliseras via Twitter allt oftare avfärdas av medier. Twitteranvändandet breddar sig sakta men säkert vilket gör kanalen högintressant på många plan. Opinionsbildning handlar inte bara om det som sker i politikens maktkorridorer. Twitter ger en unik plattform för förändring och engagemang för frågor som kan påverka de beslut som senare ska tas i de där slutna rummen av makthavare med och utan twitterkonton.

Tror personligen att det under supervalåret kommer ske ett ökat användande av Twitter i Sverige. De som twittrar ofta blir allt fler vilket talar för en ökad tillväxt även under en debattintensiv period. Det blir nog ytterligare fler politiker, opinionsbildare som vill starta konton och de i sin tur kommer också att dra med sig en bredare samhällsengagerad allmänhet som blir nyfikna på diskussionerna.

Twitter är inte en ankdamm om vi ser bortom de egna följarna. Men mediebilden är just den där elitankdammen. Twitter som plattform kan tvärtom både rädda liv, påverka opinionen såväl som erbjuda gemenskap och kunskap.  Det är med andra ord exakt det varje användare vill att det ska vara.

För samhällsdebatten så kan 1 person och 1 hashtagg förändra allt.

Brit Stakston

/Utdrag ur Tre tweets är ingen folkstorm – om digital opinionsbildning.