Ser vi nätfördomar när de inte ens finns?

Har vi som lever och andas nätet sen många år fastnat i ett nästan automatiskt vi och dom-tänkande? Är vi fast i den verklighetsbeskrivning som var relevant för många år sedan? Istället för att utgå från att det faktiskt skett en stor utveckling  tar vi ibland för givet att så inte är fallet. Nu när det egentligen är dags fokusera på vad konsekvensen är av det som påbörjats fastnar vi i de där ringhörnorna som fanns för några år sedan.

Jag tror det här kan bero på två saker. Dels finns det ett behov bland alla de ”nya debattörer”, ofta etablerade journalister, konsulter, marknadsförare eller företagsledare, som nyligen kommit till insikt om nätets möjligheter att ta plats. Att göra de tankeexperiment som behövs för att förstå nätets påverkan. Dels kanske det handlar om att vi som kallat oss ”early adopters” nu vill värna om vår egen affär. Precis som de vi en gång utmanade med att våga tänka nytt.

Varje vecka dyker nya personligheter fram i mitt nätverk på Twitter som tidigare varit osynliga i debatten både här och i andra sammanhang vad gäller nätet. Men de har sina egna andra plattformar, nätverk  och sammanhang för att diskutera de sociala medierna som de nyligen upptäckt med förtjusning.  De vill också lyfta och kritisera de fall där medieuppdelningen fortfarande syns och reflektera över det som sker.  De driver passionerat på utvecklingen om sociala mediers möjligheter och det är fantastiskt bra. Extra bra för de har ofta en närmare anknytning till den verklighet som utmanas. Nu är det oftare ur egen upplevd verklighet som det analyseras, ifrågasätts och skapas case mer än att det är konsulters teorier. Den enda gången  det inte blir så konstruktivt  är om det är nya konsulter på den här arenan som målar upp problem som inte finns längre.  Mycket har ju förändrat sig även om en del av resonemangen är högst aktuella att diskutera. Men när alla redan använder verktygen måste diskussionen delvis handla om andra saker än vad den gjorde för några år sedan.

Här ligger förresten också förklaringen till varför politik och sociala medier är så hett. Valrörelsen i sig är ju ett gigantiskt realtidscase för sociala medier.

Varje partistrateg vet att tala om dialog och lyssna under årets valrörelse. Många politiker provar nya sätt att realisera aktiv medborgardialog. Varje marknadsförare förstår att det finns nya kommunikationsvägar till kunderna som bör undersökas. Varje journalist förstår att läsarmedverkan bidrar positivt. Varje pr-konsult kan sociala medier. Varje konsument har en medvetenhet om sin egen konsumentmakt genom den egna publiceringsplattformen.

Maktförskjutningen är faktiskt alldeles uppenbar för de flesta nu. Åtminstone teoretiskt och man förstår i alla fall att  om inte idag så imorgon måste detta hanteras. Vi ser verkligen teorierna ta små steg i verkligheten. Och i alla möjliga sammanhang. Varje händelse och diskussion är ett steg framåt och skapar ännu större förståelse.Vi kan faktiskt vila att den här motorn är igång nu. Tekniken anammas och kommunikationen frodas. Överallt.

Så nu till den andra tänkbara anledningen till att  ”vi-och-dom-tänket” fortfarande finns kvar.  Dags för rannsakning av oss som ser på oss själva som ”early adopters”. Vill vi vara sociala medie-experterna för alltid? Vill vi förlänga tiden genom att fortsätta äga det rätta svaren? Vi som tycker vi pratat till leda om detta klarar vi när vi ser att andra tänker lika smart fastän de upptäckte sociala medier i förrgår?  Hur förändringsbenägna är vi själva? Ser vi till fullo vad som faktiskt hänt? Eller loopar vi dvs upprepar det vi sagt de senaste tre eller varför inte 15 åren trots att det faktiskt hänt massor!  Och händer varje dag.

Ser vi inte upp blir vi ju exakt som de vi kritiserat mest de senaste åren. Traditionalisterna. De som inte ville anamma de nya medieformerna. Reklambyråerna, företagens marknadsavdelningar, partierna och journalisterna. Håller vi på att bli likadana? Värnar om vår egen affär? Tanken har slagit mig ett antal gånger under konferenser de senaste åren, det är som om vi fortfarande målar upp en bild av vi och dom. Det är ju  inte så längre!

Mina resonemang kan sättas i relation till två aktuella företeelser dels en debattartikel dels ett tal av Obama.

Statsvetaren Ulf Bjereld skrev en fjärde del i en debattartikelserie i Expressen häromdagen om politik och sociala medier. Rubriken var ”Frifräsande bloggar hotar socialdemokraterna inifrån”. Hur många av oss som engagerat sig för bloggosfärens legitimitet reagerade med reptilhjärnan när vi såg den rubriken? Tog för givet att det var ännu en artikel där allt som rör sociala medier skulle ifrågasättas. När artikeln egentligen var en statsvetares ord på det vi sagt under så många konsulttimmar?! Ulf Bjereld summerade det faktum vi alla som engagerar oss i politik och sociala medier är så djupt medvetna om och försöker få partierna att förstå:

I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Med politiken som case tittade Ulf Bjereld på konsekvensen för politiken av nätet. Att han sen talar direkt till socialdemokraterna om deras kärnvärden handlar ju om sitt eget partipolitiska engagemang så konstaterandet blir ju också självkritiskt. Men processmässigt är det direkt applicerbart på varje verksamhets utmaningar idag. Kundens krav på att verka och mötas på egna villkor i kontrast eller härlig harmoni med varumärkets visioner och värderingar framöver.

Det andra fallet var förstås internetpresidenten Obama och hur han kritiserats för sitt tal till studenter på Hampton University.  Min tolkning ligger nära både det Mashable och Andreas Ekström skriver, att hans ord inte alls givet handlar om att han plötsligt avslöjar sig som en teknisk dinosaurie eller bakåtsträvande.  Det här var vad han sade:

”And meanwhile, you’re coming of age in a 24/7 media environment that bombards us with all kinds of content and exposes us to all kinds of arguments, some of which don’t always rank that high on the truth meter. And with iPods and iPads; and Xboxes and PlayStations — none of which I know how to work — (laughter) — information becomes a distraction, a diversion, a form of entertainment, rather than a tool of empowerment, rather than the means of emancipation. So all of this is not only putting pressure on you; it’s putting new pressure on our country and on our democracy.

Class of 2010, this is a period of breathtaking change, like few others in our history. We can’t stop these changes, but we can channel them, we can shape them, we can adapt to them. And education is what can allow us to do so. It can fortify you, as it did earlier generations, to meet the tests of your own time.”

Metadebatten runt det han sagt är grym samtidsdokumentation det också. Dels att traditionella medier gärna vinklar det till beviset för att trots teknikens roll Obamas valkampanj så kan han inte använda en Ipad. Dels att  många har valt att lyfta ut just denna del ur det han sade:

”With iPods and iPads; Xboxes and PlayStations – none of which I know how to work – information becomes a distraction, a diversion, a form of entertainment, rather than a tool of empowerment, rather than the means of emancipation.”

Just det citatet har med lätthet kunnat övertolkas och förvandlats till rubriker och möjliggjorde slutsatser om att han inte förstår  hur spelbeteenden tvärtom t.ex. bidrar till ökad koncentrationsförmåga eller att Obama menar att demokratin hotas av Ipads.

Målgruppen för talet var studenter på ett college. Uppvuxna och familjära med de verktyg han radade upp och han menade inte alls att de nya kommunikationsformerna och verktygen begränsar den egna individens möjligheter till yttrandefrihet, förmåga att värdera information. Tvärtom. Han vågade bara nämna ordet ansvar kopplat till möjligheterna de ger. Reaktionerna är ett tidens tecken som har att göra med de båda aspekter jag reflekterat över i denna post.

Det är dags nu. Vi måste våga prata om att det faktiskt finns saker på nätet som inte är sant. Vi måste våga prata om att tre timmars spelande av Call of Duty inte givet leder till högre grad av självbestämmande eller demokratisering.  Vi måste våga prata om att gränsen mellan privat och personlig ser olika ut för människor. Vi måste våga prata om behovet av ner- och avkoppling.Vi måste våga prata om att att det finns mobbbing på nätet. Också.

Det betyder inte att man är teknikfientlig. Att man inte hajat. Allt. Allt håller på att smälta samman fullständigt sömlös för allt fler. Vi ställer alla allt större krav på våra politiker, på de företag vi väljer att anlita och på våra arbetsgivare. Krav på medinflytande, på nya arbetsformer, nya kommunikationsverktyg, nya sätt att samarbeta. Viljan att interagera och själv få addera ett värde kommer att bli allt mer betydelsefullt. Nu är det dags att fokusera på möjligheten att realisera det vilket möjliggörs när trösklarna sänkts.

Teknikens möjligheter är uppenbar för den stora majoriteten. Sociala medier är allas verktyg nu. Inget annat. Telefonen ringer för fullt och frågan om man tänker svara är allt oftare ja. Allt fler gör det.

Nu måste vi lägga kraft på att stödja de processer som sker internt i partier, i företag och i organisationer när anställda i stort och smått börjar arbeta med dessa kommunikationsverktyg. Det är väldigt lätt att i vardagen falla tillbaka till gamla vanliga spår. Tålamodet är ofta kort. Sociala medieinitiativen är inte alltid helt förankrade internt. Vi är bara i början på vad sociala medier faktiskt får för konsekvenser och det tunga arbetet sker nu internt. Det allra bästa ligger fortfarande framför företagen, organisationerna och partierna.

Det blir vår nya uppgift. Att stödja de processerna och hålla handen även när nyhetens behag lägger sig. Inte att se spöken där det inte finns några.

/Brit Stakston