BEFRIAD ZON: Vilket innehåll passar då under ett valår?

På måndagsmöten här på JMW delar vi med oss av omvärldsspaningar. Måndagen den 3 februari var min spaning intervjun med Soran Ismail i DN och uttryckte min oro. Det var ännu ett tecken i en lång rad på små anpassningar och förflyttningar i en ängslighet runt grundläggande frågor om rasism och mänskliga rättigheter. Intervjun ledde troligen till Soran Ismail avhopp, i den blev det tydligt att han vill fortsatt kalla Sverigedemokraterna ett främlingsfientligt parti. Vilket man i intervjun förstod inte skulle fungera i Sveriges radio under valrörelsen 2014 inte ens i ett program där en etablerad komiker med en välkänd värderingsgrund är sidekick.

Det var ännu ett tidens tecken där public service, andra traditionella medier och partierna i årets valrörelse till största del verkar fokusera på att få uppmärksamhet även av Sverigedemokraternas väljare. Det är dessa 300 000 som medierna också gärna vill ha som läsare och tittare. De som idag valt bort dem på grund av att de tycker att traditionella medier bara är politiskt korrekta så kallade ”fulmedier”. Det är också de som partierna tror lätt kan förflytta sig. De vill åt de här 300 000 väljarna.

Dessa väljare får därmed, i relation till sin storlek, styra debatten och det offentliga samtalet mer än vi anar.

Självklart ska public service följa sitt sändningstillstånd och inte ta ställning. Men det finns en ängslighet den här valrörelsen som verkar leda till en helt absurd tolkning av neutralitet som också nu påverkar synen på grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter och rasism. Saklighet och opartiskhet av företrädare för public service är självklar.

Men följdfrågan till min spaning blir vad händer innehållsmässigt och retoriskt när, medier såväl som partier, kommer att slå knut på sig själva för att försöka bli relevanta för Sverigedemokraternas väljare? Önskan hos traditionella medier att kunna uppfattas som relevanta av de som röstade på Sverigedemokraterna, genom att tona ner eller anpassa innehållet efter dem, blir en oerhört farlig väg att gå. Likaså när partier lägger mycket resurser på funderingar om hur de kan förflytta just dessa väljare. Istället för att bygga en politik som löser problemet med att så många människor inte känner sig inkluderade. Istället för att i medier säkerställa de mångas perspektiv och bidra till en bredare förståelse för varandra.

Gränser förflyttas steg för steg. För det innehåll och den retorik som i dagsläget är relevant för dessa väljare, i det rådande utanförskapet, ja den möter vi i kommentarsfält och på Avpixlat. Om traditionella medier inte ska upplevas som ”fulmedier” då behöver de inte bara tysta Soran Ismals pespektiv de behöver leverera ”sanningar” som de DN valde att bli budbärare av när de publicerade en rasistisk annons eller leder till frågor som ”hur mycket invandring tål Sverige” i Agenda. Det är ett sådant beslut som också leder till att en kanalchef i Sveriges Radio, enligt SVT debatt igår, skickar ut brev där de uppmanar anställda att t.ex. vara försiktiga med frågor om mänskliga rättigheter.

I DN-artikeln om Soran Ismal kan man, mellan raderna, läsa att man på allvar diskuterat med Soran Ismail om att han ska tona ner sin antirastiska värdegrund. Addera sedan det interna brevet som citerades i SVT debatt. Frågan är då hur den här rädslan som nu att inte vara opartisk kommer att styra redaktionerna, även utanför nyhetsredaktionerna, de kommande månaderna. Det kommer inte att bli lätt och det nya medielandskapet ökar trycket. Men grundfundamentet att vara opartisk och saklig får inte övertolkas till att det ska påverka tydligheten i en gemensam värdegrund om demokrati och mänskliga rättigheter som även Sveriges Radio står bakom. Det ska heller inte leda till att man inte har den förväntade mångfald i programverksamhet utanför nyheterna där det ges många perspektiv bla antirastiska sådana.

Vi behöver självklart en saklig opartisk medial bevakning på nyhetsplats där inte programledare driver egen partipolitisk valpropaganda. I övrigt programinnehåll behövs många perspektiv, inklusive Sverigedemokraternas. Det är det som kan gör att vi kan förstå varandra och vad värdegrunden om mänskliga rättigheter i praktiken innebär. Den här beröringsskräcken kan få långt större inverkan på programinnehåll än vad Cilla Benkö och Sveriges radio är beredda att diskutera. Frågan är så mycket större än Soran Ismails (självvalda) karantän.

/Brit Stakston

”Producenten på Sveriges Radios P3-program ”Morgonpasset” är en smula nervös. Det är valår och de anställda har fått direktiv: Var extra noga med att inte ta partipolitisk ställning i etern. Inte för något parti, inte mot något parti. Soran Ismail har byggt en stor del av sin karriär på att driva med Sverigedemokraterna. – Man får kalla SD för ett främlingsfientligt parti i radio. Granskningsnämnden har slagit fast att det inte är osakligt, säger han.”

Fortsättning:

”Morgonpasset” är inget politiskt program, säger producenten bestämt när jag frågar. Två meter bort i studion är hennes programledare Kakan och Soran djupt inne i en politisk diskussion.”

” I dag känner han sorg och ilska när han tänker på SD-skandalen. Ilskan riktas mot den svenska journalistkåren, som han tycker är undfallande mot SD. – Det är ingen slump att det är BBC som gjort den bästa intervjun med Jimmie Åkesson, där reportern verkligen konfronterar honom med hans partivänners rasism. Vi har inte den kulturen i Sverige. SD kommer lindrigt undan.”

Ur DN, Man ska skratta så man får ont i magen och tänka så man får ont i hjärnan

Lästips i frågan, addera gärna fler i kommentarsfältet:

Vad blir utbudet om alla måste vara lika neutrala, Björn Wiman, DN,

Robert Olsson SVT uttalar sig klokt och nyanserat i DN, Public service måste orientera sig i det nya landskapet

Jag ar Soran, Per Gudmundsson, SvD

Opartiskheten är emot min världsbild,  Soran Ismail, Expressen

Så förklarar Benkö Sorans avstängning, Expressen,

Stäng inte av Soran Ismail från radion, Gunilla Brodrej, Expressen,

Soran Ismail i karantän, Studio Ett, Sveriges radio