Vilken världsbild vill vi förmedla?

Veckans ifrågasatta Facebookundersökningen togs idag upp i radioprogrammet Medierna. De diskuterade i huvudsak PR-upplägget (lanseringsstrategin) vilket jag egentligen inte är intresserad av att kommentera. Jag förekom i inslaget men intervjun kretsade i övrigt runt saker som inte berördes – detta om varför trivialiseringen och den ensidiga vinklingen är intressant att reflektera över som i förlängningen allvarlig för samhällsutvecklingen (om vi lägger alla sådana artiklar samman). PR-mässigt för inblandade parter har ju undersökningen fungerat fantastiskt bra! Både för spridningen av studien och de båda medverkandes personliga varumärken.

För de medier som valt att ta upp undersökningen finns dock två frågor att reflektera över:

1. Vilken världsbild bidrog vi till att sprida om de sociala medierna? (nej det handlar inte om konsekvensneutralitet det handlar om valet att ej använda raka rubriker och ställa kritiska frågor relaterade till ämnet och vara källkritiska)
2. Hur förhåller vi oss till undersökningar framöver? (I rapporteringen gavs inte fullständig beskrivning av studiens metod till läsarna eller tittarna. Vaga referenser till Göteborgs universitet angav en tyngd i rapporten och dess resultat som inte stämmer helt. Rapport valde till och med att dagen efter sitt egna inslag om studien förtydliga för tittarna att undersökningen inte hade ett slumpmässigt urval. )

Det andades verkligen klassisk larmjournalistik över rapporteringen kopplat till undersökningen. Jag tror ju psociala mediers pusselbit i samhällsutvecklingen och är därför sedan länge genuint intresserad av att följa mediebilden runt dem. Det är relevant att reflektera över vilken världsbild den här typen av medierapportering bidrar till och hur den eller andra liknande artiklar bidrar till förståelsen av digitaliseringen. För mig är digitaliseringen synonym med läskunnighetens roll i samhällsutvecklingen. Kommenterade undersökningen både i Nyhetsmorgon på temat sociala medier skildras negativt och i två inlägg i veckan: ”Undersöknings-PR och skrämseltaktik om Facebook” och senare apropå nyhetsbevakningen ”Medier om sociala medier gör larmjournalistik”. Det har alltså inget att göra med studiens resultat egentligen. Hade Facebook rent vetenskapligt visa sig vara farligt hade det ju varit viktig information att förhålla sig till.

Ida Nilsson (som ligger bakom undersökningen tillsammans med Leif Denti) menade i programmet att det är medierna som valt den ensidiga rapporteringen och inte något de själva valt.

Klart det inte är så enkelt som att skylla på medierna. Visst det har verkligen inte varit en allsidig nyhetsrapportering. Men det egna ansvaret måste man ändå själv också ta när man väljer att låta sig intervjuas och bestämma sig för ”Vad vill jag berätta?”. Avsändarna har ju lika mycket själva bidragit till bristen på nyansering genom sitt sätt att presentera undersökningen. Det har självklart att göra med vilka frågor som ställs men också vilka svar man ger och framför allt den information man inte passar på att ge trots att tillfälle finns under en intervju. Det har att göra med vilka rubriker man söker och sätter själv när man berättar om undersökningen och vilken data man kopplar till vilka samhällsfenomen.

Delar av medierapporteringen och hur undersökningens resultat presenterades:

Intervjun i Nyhetsmorgon ”Den som använder Facebook mycket är mer olycklig” kretsar runt lösa resonemang om illusionen av lycka vs olycka och landar i beroendeperspektivet utan att vare sig Denti eller Nilsson på ett seriöst sätt själva ger fler perspektiv på tolkningen av studiens resultat och detta med beroende. Här går man själv i larmjournalistikfällan genom att inte sätta ett sådant beroende i relation till människors kommunikationsberoende generellt. Stressen över att inte ha batteri i mobilen eller tillgång till mail. Och på frågan om Facebook är farligt så ges svaret ”Inte jättefarligt men vi har sett ett samband så det finns där…”. Vill man inte att nyhetsrapporteringen ska landa i beroende och farligt så måste man fundera över de svar och de perspektiv man själv lyfter in i resonemangen. Spelar ingen roll vilka frågorna är, särskilt inte i sändning där man har möjligheten att nyansera och ta udden av ordval som ”farligt” eller ge fler nyanser på ”beroendet”.

I Rapports sändning säger Ida Nilsson att det  finns några saker att tänka på vad gäller Facebook ”Att det kan utvecklas ett beroende och man kan må dåligt” och Leif Denti slår fast att Facebook är ”otroligt vanebildande” han talar om ”en omedveten vana” genom att Facebook öppnas varje gång vi startar datorn.

DN skrev om undersökningen under rubriken Facebook sprider olycka och Ida Nilsson lyfter just beroendet och hur det resultatet överraskat dem. Det blir ju att förstärka beroendet när vi har en verklighet där människor generellt är beroende av kommunikationsverktyg. Facebook tagen ur sin kontext är intressant att man vill bidra till. Och i artikeln citeras Denti ”Det är farligt att vistas på Facebook om man inte förhåller sig skeptisk till den information som man utsätts för”. För mig finns inga ursäkter, citat har man alltid rätt att kontrollera och här bär man själv ansvar för den fortsatta rubrikvinklingen och för att larmjournalistiken fortsätter florera.

SVT Gomorron gjorde en intervju dagen efter det stora undersökningssläppet ”Facebookångest”. Här lyfter SVTs programledare in perspektivet av att vad skiljer sig egentligen här från annan kommunikation. Leif Denti är lite mer försiktig och nyanserad men lindar ändå in sig i resonemang om olyckan vs den skenbara bilden av lycka som ges på Facebook, hur ”inträngande det blivit i våra verkliga liv” och att vi mår dåligt av att missa saker. Utan att tänka på vad slutsumman blir av det som förmedlas.

Jag menar att det inte har funnits en konsekvensanalys hos Nilsson och Denti i något läge av hur den egna rapporteringen kommer att landa. Förståelsen för hur ordval som skryt, beroende och farligt bidrar till att rapporteringen lägger fokus på det triviala och skrämmande runt vårt Facebookanvändande har glömts bort. Det har förvånande nog funnits väldigt lite förförståelse för medias lust att  finna fel med vårt interagerande i digitala medier.

Om vi leker med tanken på att Facebook gör oss olyckliga, vilka företag ska då egentligen finnas på Facebook. Med resultat som visar att Facebook gör oss olyckliga borde ju den inblandande kommunikationsbyrån överväga hur deras råd om Facebook nu ska se ut. Rubrikvänliga tolkningar är enkla att göra men vad är då konsekvensen av det man just valt att förmedla? Sen förstår jag att uppmärksamheten faktiskt kan ha varit målet mer än att sprida kunskap om Facebook. Och det är faktiskt ett mål så gott som något för Nilsson och Denti personligen.

Men det viktiga är att fundera över varför ens genomslaget var möjligt och varför medier fortfarande så gärna vinklar teknikutvecklingen och digitaliseringen som farlig och beroendeframkallande år 2012. Varför är ryggradsreaktionen att lyfta fram det farliga och mer sällan ta ansvaret att även lyfta fram fördelarna?

För mig är det den angelägna frågan. Inte huruvida det är bra PR eller ej.

/Brit Stakston

Fler som skrivit efteråt är:

Sydsvenskan: Facebookforskare kritiseras – frågade vänner

Second Opinion Facebook-undersökningen lämnar oss med tre problemställningar

Julia Skott Facebok gör oss inte olyckliga och Logga in?

Deeped Niclas Strandh Facebookundersökningen gör oss olyckliga

Sydsvenskan Facebookundersökningen sågas

SvD Många mår dåligt på Facebook

Nyhetsmorgon Sociala medier skildras negativt

Maktministeriet: Så farlig är du på Facebook.

Simon Sundén, Joinsimon: Facebook-panik

Mikael Zackrisson: Svenska forskare hittar på om  Facebookanvändande