Vem tror på Hillary Clinton?

Hillary Clinton har som de flesta vet gett upp kampen om att bli president. Detta gjorde hon i lördags vid ett tal. I talet, som är ca 30 minuter, vädjar hon till sina anhängare att nu ställa sig bakom den forne rivalen Obama. Problemet är att jag inte tror på henne fullt ut. I alla fall inte inledningsvis.
Det är i mångt och mycket ett imponerande tal. Clinton hyllar Obama för vad han åstadkommit och gör det enligt skolboken. De som anklagat henne för att vara en dålig förlorare ska med detta tal få veta att så inte är fallet. Hon manar på och gör vad som förväntas av henne för att samla partiet.

Men jag vänder lite på mig när jag hör henne tala om Obama. För några veckor sedan var de bittra fiender och nu är allt guld och gröna skogar. Jag tycker inte att man behöver ta i allt vad man kan för att visa att man ställer sig bakom Obamas kampanj. Det går att göra det på ett mer realistiskt och trovärdigt sätt. Speciellt då det så tydligt märks att Clinton har mer hjärta för de delar som handlar om hennes egen och Bill Clintons erfarenhet. Jag säger inte att det är fel att lyfta dessa resonemang och tala varmt om vad hon tror sig kunnat åstadkomma som president. Problemet är att hon gör det med så mycket mer inlevelse än när hon talar om att stötta Obama och hennes stöd blir därför inte trovärdigt.

Att lyckas retoriskt handlar allra mest om att kunna skapa tillit. Och tillit kännetecknas av igenkänning och förväntan. Publiken måste kunna känna igen sig i det som sägs och kunna förvänta sig vad som komma skall. Det finns naturligtvis utrymme för att göra stilbrott och det är oftast dessa som gör att vi uppfattar något som lyckat eller skickligt. Clinton gör i mångt och mycket precis vad som väntas av henne. Hennes stöd för Obama är oundvikligt för att inte uppfattas som en dålig förlorare. Men jag får känslan av att hon sätter i halsen varje gång hon nämner hans namn vilket snarare spär på tankarna om henne som en dålig förlorare som den senaste tiden vägrat ge upp trots att loppet varit kört.

Sista delen av talet räddar hon dock situationen. Då är det Clinton som talar och inte ett pressat parti (som antagligen haft stor del i hur stödet till Obama formulerats). Då lyfter hon upp sin publik och anhängare som hjältar. Hon talar om vad de tillsammans åstadkommit och vad som krävs för att det arbetet inte ska vara lönlöst. Hon vänder på ett skickligt sätt sitt nederlag till ett stort framsteg för USA och gör alla sina anhängare till delaktiga i den historiska händelsen.  Det är också då hennes stöd till Obama blir trovärdigt och det är först då man kan känna igen sig i Hillary Clinton. Vilket också gör att hon avslutar sin kampanj med flaggan i topp.

/Magnus Klang