Valfilmer: Fakta vs känsla – vad berör dig mest?

Valrörelsen har trappat upp ytterligare i veckan med två filmpremiärer med två helt olika ansatser och helt olika digitalt hantverk. Den ena går hela vägen med fakta och den andra vågar arbeta med känslor. Den ena fångar upp arbetet väl digitalt, den andra slarvar helt och hållet bort efterarbetet.

Reinfeldts Sverige

LO släppte först sin 25 minuters dokumentär Reinfeldts Sverige med uppföljande diskussion på taggen #ReinfeldtsSverige. En lång film, motsatsen till den politiska diskussion som sker med 140 tecken på Twitter vilket är bra. En film där man vill visa vad som hänt de senaste åtta åren under tiden som Fredriks Reinfeldts tid som statsminister.

”Vi gör den för att belysa regeringens skattesänkarpolitik som har urholkat välfärden, bland annat a-kassan och sjukförsäkringen. Det är frågor som är mycket viktiga för många av LO-medlemmarna.”

Ur Filmpremiär Reinfeldts Sverige

Löftet om minskad arbetslöshet och minskade klyftor i samhället. Det är en dyster bild som målas upp. Det är svårt att orka med både musik och all fakta. Alla dessa siffror. Som senare kritiserades för att inte vara helt aktuella. Inte ens jag som politiskt intresserad, vars arbete går ut på att bevaka sådant här, orkar se hela vägen. Inte för att känslorna är så starka utan för att det helt enkelt är så tråkigt. Det är så förväntat. Det är ett Sverige så som det såg ut på tv under min barndom. Grått. Färglöst. Och helt utan framtid och egenmakt. Och framför allt vilket är värre är att det inte skapar någon vilja att diskutera eller samtala med fler om den här dystra bilden. LO kommenterar själva varför de valt dokumentärsformatet:

”Filmen Reinfeldts Sverige är en 25 minuter lång dokumentär om hur Sverige har förändrats under de moderatstyrda regeringarna. Hur de med högst inkomster har gynnats på bekostnad av de med lägst inkomster. Det är viktigt att berätta och vi litar till att människor kommer att titta och engagera sig, trots att vi inte klippt ner filmen till ett 90-sekundersbudskap. I stället går till botten med frågan och redovisar alla fakta.”

Till filmen finns en enkel men mycket funktionell kampanjsajt som är bra där man bla tydligt redovisar källorna till den fakta som presenteras samt adderar de vanligaste frågorna som t.ex. varför man valt att fokusera på Fredrik Reinfeldt. De uppmanar alla att diskutera filmen. ”Hjälp oss att sprida diskussionen om filmen. Twittra, blogga och diskutera på Facebook. Hashtaggen är #reinfeldtssverige.” Det sistnämnda nödvändigt, man behöver vara övertydlig med detta och be om hjälp. Det redovisas sedan på sajten hur mycket filmen har spridit sig i olika sociala medier på kampanjsajten samt man kan ta del av ett urval (positiva såväl som negativa) reaktioner samt via mejl anmäla sig för att bli en del av deras nätverk. Det är alltså hyfsat enkelt att gå med, även om just den delen mycket väl kunde utformats lite mer engagerande och medskapande.

En aspekt av LOs film är naturligtvis hur den ska mobilisera internt. Det är en film för de som redan valt och som här får den fakta de behöver. Men den är ändå intressant att studera som den är utifrån och lanseringen var ju inte en intern angelägenhet.

Alla behövs

Moderaternas film ”Alla behövs” kom några dagar senare. Här möter vi också den lilla förorten. Vi ser en graffitinerkluddad kiosk med en vägg av korrugerad plåt. Med skillnaden att här lyser solen svagt runt hörnet och när plåtväggen dras upp möts vi av livsglädjen hos kioskägaren. Fredrik Reinfeldt läser och det låter tryggt och hoppfullt: ”Innan kiosken kom hit fanns ingenting här. Bara en plätt gräs mellan vägen och idrottsplatsen, det fanns inga bänkar, inga människor och definitivt inte en varm Pad Thai…”

Vi möter sedan på korta 1.19 minuter en familj som sliter med sitt småföretag. En liten matkiosk som står på den där tidigare tomma gräsplätten. De serverar 55 rätter alla dagar i veckan till klockan 21 och skapar arbetstillfällen för fyra personer. ”Det är här välfärd skapas för varje nudel, för varje sötsur sås som placeras i en take away påse tickar resurser in till allt som är vårt.”

Har sett filmen ett antal gånger och den gör mig så oerhört glad. I ett debattklimat som blir allt smutsigare och där Sverigedemokraterna alldeles för ofta sätter dagordningen kommer den här filmen som äntligen omfamnar och inte pekar ut. Den berör och träffar helt rätt. Det är en film som behövs nu. Och jag tycker alla borde se den oavsett partipolitisk färg och våga se att den här filmen har en ton och perspektiv som det sannerligen är dags för mer av. Moderaterna säger i eftertexterna:

”Full sysselsättning och minskat utanförskap är därför inte bara en fråga om krass ekonomi. Utan om medmänsklighet. Om att se alla och glömma ingen.”

Det är nog så att det mest besvärande av den där hyfsat sjuttiotalsliknande bilden av Sverige som LO-filmen ger är just det faktum att Sverige representeras av ”människor som Henrik, Camilla och Carina”. Moderaterna har gjort ett så mycket bättre jobb av att skildra vilka de här människorna kan vara i Reinfeldts Sverige 2014.

LO bild 2

Moderaternas film är alltså briljant i varje detalj men sen tappas bollen helt, det slarvas fullständigt bort. Och det är så typiskt för digital kommunikation. Det är en film med briljant manus. Ett manus som förtjänat lyftas fram tillsammans med filmen på en kampanjsajt för den som vill veta mer. Ett manus som borde finnas som tillval att få som undertext på YouTube. Länken till Alla behövs.se under YouTube-klippet går istället till den här sajten. Där finnns inget annat  att göra eller se än möjligheten att se filmen igen (?!) och dela filmen på Facebook och Twitter samt via en mejlsymbol maila till ”info@moderaterna.se”. Vad ska jag maila, skriva, säga? Ingen verkar ändå bry sig om huruvida jag hör av mig eller inte…..

Väljer man att se filmen via ”kampanjsidan” Allabehövs.se (vilken för övrigt inte går att se via mobilen på den sajten…..) så följs den versionen av en blå ruta med text om filmen. De känslor som väckts följs alltså av politikerversionen av filmen och dödar mest allt engagemang. Framförallt för ingen verkar vara intresserad av att prata med mig om mina reaktioner på filmen. Den texten hade annars med fördel också kunnat finnas på en kampanjsajt för filmen men här som enda take-away så förvaltar den inte alls det filmen väcker. Visa att den är filmen är på riktigt och inte bara en briljant förpackning. Visa medmänsklighet och lust att föra dialog inte bara via filmen.

Gör om och se över. Filmen väcker starka känslor. Den väcker lust att göra något. Det går att hitta en balansgång mellan att låta känslan leva vidare hos de som berörts och att samtidigt ta hand om de som vill göra mer. Googlar man hittar man kampanjarbetet för Moderaterna lanserat i oktober under devisen ”Alla behövs” men det är inte uppdaterat med filmen. Men kampanjbeskriving finns och består här av ord, ord och ord. Politik när det är som tråkigast för de redan frälsta. Och man missar att låta de redan frälsta förstå vikten av att sprida genom att man konkret förklara vad de ska göra med vilka taggar. Det finns däremot ett antal bilder och pdf-filer som man uppmanas dela men det är material som t.ex. denna badge här nedan som är  så fjärran från det filmen väcker. Medskapandet saknas alltså helt.

alla_behovs_picbadge_0

De här båda filmerna visar tydligt skillnaden mellan rationell och emotionell kommunikation. Bilder och särskilt rörliga sådana bär känslor och är lättare att ta in. Det går så mycket snabbare att få en känsla för budskapet, rakt in i hjärtat via bilder. Emotionell kommunikation arbetar med det omedvetna och är mycket mer effektiv än faktabaserad sådan. Den övervägande delen av hjärnans aktivitet är ju omedveten. Det rationella tänkandet, faktan, plockar vi fram först i slutskedet, som en avstämningspunkt. Emotionell kommunikation underlättar alltså för att avkoda budskap, minnas dem och kunna plocka fram dem ur minnet senare och ligger alltså allra mest till grund för de flesta beslut vi tar. Trots medvetenhet om detta arbetar man alldeles för ofta med rationell faktabaserad kommunikation, särskilt inom politiken.

LO gör däremot ett bättre digitalt jobb på många plan och ber t.ex. tydligt om hjälp med att sprida filmen men båda saknar ändå i stort en förmåga att fånga upp eventuellt intresse hos nya målgrupper. Det är som om båda avsändarna inte tror på sig själv och den egna förmågan att attrahera nytt engagemang. Efterarbetet borde prioriterats lika mycket som filmproduktionen för att möjliggöra för människor att bli medskapande. Mer än att bara dela filmen.

Uppdaterat: En läsare tycker jag hellre borde jämfört Moderaternas film med Socialdemokraternas istället: ”400 000 människor är arbetslösa, det är inget annat än samhällsslöseri”. Vad tycker du själv, vilken av de tre filmerna berör dig mest?

/Brit Stakston

Disclaimer: Har ej något partipolitiskt engagemang. Röstar enbart i kommunal- och landsting men väljer att inte ens göra det numer eftersom jag kommenterar politik regelbundet. För att med trovärdighet och oberoende kunna kommentera partipolitik väljer jag den vägen. JMW som byrå har inte har några partipolitiska uppdrag.  I min roll som föreläsare om digital kommunikation har jag däremot haft förmånen att möta samtliga partier för kompetensutveckling (utom Sverigedemokraterna – för vilka jag ej skulle ta ett sådant uppdrag). Men det finns alltså inga kontinuerliga uppdrag inom utbildningsområdet heller.

Till toppen