Vad skiljer oss från konstnärerna?

I fredags besökte jag och en kollega slututställningen ”The Goosebump Factor” på Berghs School of Communication, där temat för året var känslodriven kommunikation.

Utställningen är alltid kul att besöka eftersom den ger en chansen att se en blandning av fristående examensprojekt och kommunikationslösningar skapade av nästa kull kreatörer på uppdrag av företag, kommuner och organisationer. Stora som små.

Och varje år finns några projekt som står ut från mängden. ”Dra åt skogen” för Älvdalens kommun, som tidigare JMW-praktikanten Anna Höglin arbetat med tillsammans med sin projektgrupp, har blivit omskrivet av Resumé och var mycket väl genomfört. Kanske för att det påminde oss stressade storstadsbor om skogens lugn? Även projektet för Systembolaget, med enkla och copy-baserade printannonser, fick mitt kommunikationshjärta att slå lite snabbare.

Att besöka slututställningar på Berghs, Konstfack eller Beckmans är alltid givande. För medan vi tar oss igenom rum efter rum av ljudinstallationer, do-it-yourself-verkstäder, unika typsnitt, vackra fotografier och kreativa lösningar väcks våra egna tankar och idéer till liv.

 ”Tänk om vi gjorde så? För den och den uppdragsgivaren? Eller om de gjort sådär istället? Och den lösningen, den vore perfekt för Almedalen!”, säger jag och kollegan till varandra.

Vi inspireras och gillar det vi ser. Men ändå är det något som skaver.

Många av lösningarna på slututställningen är intressanta, kreativa, konstnärliga. Men många saknar också den ram som gör konst till kreativ kommunikation. Jag tänker givetvis på affärsperspektivet.

Affärsperspektivet är det som skiljer kreativa reklamare, PR-konsulter och kommunikatörer från konstnärerna. Våra lösningar kan vara fina att se på, de ska kännas i magen och tala till känslorna, men i slutet av dagen måste de också bidra till uppdragsgivarens mål. Vare sig det är att driva opinion kring en fråga, skapa vill-ha-begär för en produkt eller bidra till en öppnare dialog mellan myndigheter och medborgare.

För studenterna på Berghs är examensprojektet det sista de gör. Och möjligtvis får de en större frihet att själva sätta ramarna för sitt projekt. I det läget är det viktigt att affärsperspektivet inte glöms bort, vilket är lätt hänt för projekt utan tydliga begränsningar och ramar. För reklamskolorna är det därför en viktig uppgift att säkra kopplingen till företagen och deras affärer.

Att besöka slututställningar är som sagt alltid givande. Kanske främst för att utställningarna påminner oss om att det är affärsperspektivet som skiljer oss från konstnärer, affärsperspektivet som är ramen för vårt arbete. Ramen som sätter gränserna inom vilka vi kan vara kreativa. Ramen som kan göra kommunikation till konstverk.