Stockholm Open 2016
För tre veckor sedan tänkte jag, det här kommer gå åt helvete.
Det var första dagen av Stockholm Open, det vill säga ett tre veckor långt projektet, initierat av Stockholm Stad, där 300 ungdomar får möjlighet att upptäcka kommunikationsbranschen. Sex av dessa ungdomar skulle vara hos oss på JMW, med mig som handledare.
Vi samlades på Berghs. Fick vår brief, en modernt designad tygpåse och en lika modernt designad affisch. Och sen var vi ensamma. Jag tog täten tillbaks mot kontoret. Pratade nervöst om ingenting. När jag kom fram var det 4 ungdomar kvar. Vi satte oss i ett rum. Jag pratade lite mer, fortfarande nervöst. Om branschen i allmänhet, om PR vs. reklam, Iprenmannen och Bill Bernbach. Efter 30 minuters frågade jag om det fanns några frågor. Unisont svarade de: När får vi gå hem?
Jag tog lunch.
Under eftermiddagen dök vi ned i briefen.
Stadsdelsförvaltningen i Rinkeby-Kista sätter varje år ihop en broschyr med kul grejer för ungdomar att göra under sommarlovet. Ingen läser den. Så, uppdraget var att komma på hur vi kan få ut informationen i broschyren, men utan broschyren.
Jag pratade om frågor att ställa. Om hur man kan hitta svaren. Om kanaler och budskap. Om primära och sekundära målgrupper. Jag frågade om det fanns några frågor. De undrade om de var tvungna att jobba på midsommar. Och om de skulle få ledigt för att se fotbollen.
När jag gick hem tänkte jag, det här kommer gå åt helvete.
Nästa dag tog jag ledigt från projektet. Anna Anderberg hos oss fick köra en heldag kring research, analys och strategi. Jag messade från rummet intill och frågade om det gick bra. Till min förvåning gjorde det det. Enligt henne. Jag låtsades jobba vidare med någon utomhuskampanj.
På onsdagen ringde jag för att sjukanmäla mig. Vår VD sa nej. Så jag åkte in, tömde en hel kanna kaffe och klev in i rummet. Alla stod upp. Alla sex. Väggarna var täckta. Av skisser, frågeställningar, grafer, inspirationsbilder. De undrade varför jag var sen. När jag försökte komma på en förklaring avbröt de mig och började presentera. Intervjuerna de gjort, vilka insikter de fått, en strategi och en lösning. En app. Minst lika bra som något annat som släppts på appmarknaden de senaste 20 åren. Jag vässade en blyertspenna för att de inte skulle höra att min röst svajade. ”Snyggt. Bra. Toppen. Jag är imponerad.”
I torsdags presenterade de arbetet för Stadsdelsförvaltningen. Det blev rungande applåder. De fick beröm för insiktsarbetet, att de sett behovet av att känna sig trygg för att våga gå på aktiviteter. De fick beröm för presentationstekniken. De fick beröm för den roliga applösningen och för humorn och angreppssättet i reklamkampanjerna. Och de fick frågor som de svarade på lika tryggt som om det varit Bosse Rönnberg som stått där framme.
Efteråt gick vi ut på gatan. De fick diplom, från Stockholm Open och från oss på JMW. Jag pratade lite nervöst om att det kändes lite vemodigt att skiljas åt nu och att de när som helst var välkomna att höra av sig om de vill lära sig mer eller praktisera eller så. Något ni undrar, avslutade jag med. ”Ja, om vi får gå nu?”
När jag kom tillbaka till kontoret hade jag fått ett mail från studenthandledaren Jacqueline. Gruppen hade skrivit till henne: ”Hoppas de väljer vår lösning. Då SKA vi minsann jobba med det!”
Med den här posten vill jag hylla och tacka Sara Ali, Azin Kohan, Beatrice Engström, Damla Yagci, Daniel Chikamat och Aymen Afram för tre veckors fantastiskt arbete. Jag hoppas att ni lärt er något, vi på JMW har lärt oss massor.
Joakim Karlsson