Sociala medier och politik. Valrörelsen 2010. Del 9.

Tror vi på sociala medier som plattform för politisk kommunikation? Mark Comerford undrar idag på Twitter vad jag har att säga om resultaten i en ny brittisk undersökning som visar att unga människor är de som är mest skeptiska till sociala medier. Frågan som ställdes  i undersökningen var om man såg sociala medier såsom Twitter och Facebook som:

• Användbara och innovativa sätt för människor att engagera sig i den politiska debatten.
• Övervärderade och ofta meningsläsa sätt att göra saker som skulle ha fungerat lika bra genom andra medier.

64% av 18-24 åringarna tycker att det är ”övervärderat och meningslöst” att använda sociala medier för politisk kommunikation. Höga siffror även 25-34-åringar, 52% och 35-44 åringar, (48%.

Det är alltså de äldre som tycker att det är ett ”innovativt och användbart sätt för politisk debatt” i gruppen 55-64 åringar tyckte 37% det. Undersökningen gjordes av Politics Home och genomfördes 17-18 februari via e-post till drygt 1 000 respondenter.*

Mitt svar till Marks fråga återfinns dels i del 3 av min serie om sociala medier och politik. Bland råden jag gav där finns en av mina pusselbitar till de brittiska siffrorna:

Den mest tveksamma gruppen enligt mina erfarenheter till sociala medier vilka tror ni det är? Ja det är inte de extremt analoga herrarna och damerna i 50-års åldern, de där som ofta också är ganska sura över att ha skickats på utbildning. De brukar gå hem väldigt glada. Nya sätt att kommunicera!

Nej de mest tveksamma är faktiskt de som är i 20-25 års åldern. De blir ofta också rena bromsklossarna i diskussioner under en föreläsning eller på arbetsplatsen. Vad beror det på att de absolut inte tror att sociala medier är relevant i deras kommande yrkesutövning eller för företags kommunikation? Trots att de till stor grad vuxit upp och levt med internet.

Förklaringen ligger nog dels i att de utgår från sin egen mediekonsumtion (dvs hur de själva använder sociala medier i sitt privatliv), dels är de uppvuxna i en skola utan en uppdaterad kunskapssyn. De har alltså inte själva arbetat med internet i pedagogiska sammanhang i tillräckligt stor utsträckning.

Det är alltså inte teknik eller internet man ska förstå i första hand. Det är kommunikation. I den viljan föds också nyfikenheten för nya sätt att kommunicera på.  Ny kunskap. Nya sätt att kommunicera med väljarna. Nya väljare. Effektivitet. Dialog. Nya idéer. Nya perspektiv. Allt viktigt för den som bryr sig om sin verksamhet och det uppdrag man har. Så leta inte efter ungdomarna när du vill lära dig mer om sociala medier, hitta den som brinner för kommunikation. De finns. I alla åldrar.

Jag tror att vad de brittiska siffrorna visar är att vi har en lång resa att göra på grund av de förväntningar vi har av varandra. Det är många roller och mönster att bryta.  Visst är det traditionella maktstrukturer som utmanas men också en stor grupp människor som är vana att se på rollfördelningen mellan makten och medborgarna på ett givet sätt.

Det är lätt att se hur sociala medier för politiker ofta kan bli ytterligare en push-kanal där man trycker ut sina politiska budskap ofta med ett enda syfte – att få en röst på valdagen inte att få ett ökat medborgarinflytande. Politiker är mer vana att argumentera för sin politik än att lyssna. De är också vana att med megafonen i handen trycka ut tydliga valbudskap. Sociala medier kan lätt bara bli ytterligare en marknadsföringskanal. Här måste diskussioner föras och exempel ges som visar hur sociala medier är något helt annat och i sin kärna handlar om en enorm möjlighet till revitalisering av politiken.

Men väljarna då? Ja de är ju lika ofta fast i sina egna roller och sin syn på makten. De ser själva med stor skepsis på politiker som närmar sig de sociala medierna. De utgår ifrån att det är megafonkommunikation och manipulation. De kan inte riktigt hantera en rollförändring där politikerna blir dialogiserande och närvarande. Som ung är man kanske som mest skeptisk till dialogiserande politiker. För man utgår ifrån att politiker inte är autentiska i sin kommunikation.  För man har vuxit upp med den förförståelsen till politisk kommunikation.

Resultaten i den brittiska undersökningen säger inget om sociala medier och politik egentligen. Den säger däremot en del om människans oförmåga att se när nya möjligheter finns och roller faktiskt omprövas.  Det är så lätt att hamna i en mer offerliknande position och kräva inflytande. Svårare att se när det är möjligt att få det – för det kräver också ett ansvar. På samma sätt som politiker bär ett ansvar för att se hur de sätten att interagera förändrar medborgarinflytandet.

Vi ser hela tiden två världar som möts. Vi måste förstå att det inte är så enkelt att det handlar om mötet mellan två åldersgrupper. Det handlar om förhållningssätt till varandra och förmåga att bryta invanda mönster. Där de digitala kommunikationsverktygen utmanar oss för vi får möjligheten att ta ansvar. Den stora frågan är om vi som politiker och väljare ens vill och kan hantera att de digitala nätverken ger oss dessa nya påverkansformer.

Tack för länktipset Mark : )

/Brit Stakston

*Jag ger mig inte in i diskussionen om vad som egentligen frågats och alla dimensioner runt begreppet sociala medier som egentligen alltid behöver förklaras i så fall (vad hände med bloggarna). Jag använder siffrorna som ursäkt för att få fördjupa resonemang jag vill lyfta och som jag tar varje chans att diskutera. Våra fördomar : )

Övriga poster i denna serie:

• Del 1 en grundläggande genomgång om varför sociala medier är så viktiga i den kommande valrörelsen. Vad politiker ofta missar i sin syn på sociala medier.
• Del 2 om att sociala medier är att betrakta som en tredjedel av medielandskapet idag. En summering av diskussionen runt publiceringen av del 1 samt ett aktuellt exempel med den finske statsministern och sitt användande av bloggen.
• Del 3 med fokus på tonen i de sociala medierna och att det inte är ålder eller teknikintresse som är grunden för framgångsrik kommunikation i sociala medier. Dessutom en reflektion runt Unsgaard´s Facebookstatus.
• Del 4 med fokus på detta med äktheten att vi tänker fel om allt hänger på en enskild närvaro som ska exponera sin vardag. Sociala medier handlar om mycket mer och för politiker ligger styrkan i att se varje medarbetares pusselbit för att bära fram partiets politik.
• Del 5 en reflektion om två artiklar som berör sociala medier i valrörelsen samt resonemang runt det svar jag fick från partiledare och socialminister Göran Hägglund om vem som skriver vad i hans stab.
• Del 6. Om hur Twitter används under partiledardebatterna.
• Del 7. Om hur traditionella medier väljer att lyfta det triviala i on-line samtalen om politik samt hur fejkade frågor till twittrande politiker kanske inte är riktigt rätt sätt att utvärdera deras twittrande.
• Del 8. Om medborgardialog och maktförskjutning samt vems ansvar det är att politiker förstår vad nätet betyder för politisk kommunikation.