Sociala medier och politik. Valrörelsen 2010. Del 10.

Food for thought är ett vackert uttryck och vad jag så ofta får i mötet med andra människor. Mental näring behöver vi  i stora doser för att kunna åstadkomma förändring. Fick i veckan en kommentar under vårt frukostseminarium om sociala medier och politik som jag vill fördjupa  tankarna runt här. Det ger mig en chans att återigen peka på vikten av breda pedagogiska insatser för att slutligen bryta fördomar och rädslor för nätet. Det är det som behövs för att  förhindra att sociala medier inte blir ytterligare en politisk megafon utan bidrar till en revitalisering av politiken.

Kommentaren gavs i anslutning till de exempel jag gav på hur politiker kan använda sociala medier, presentationen i sin helhet finns här. De politiker som jag denna gång valt ut för att visa hur en ”distribuerad närvaro”  kan se ut var bland annat dessa:

• Eva-Lena Jansson. S – blogg och twitter
• Seved Monke, Fp – Facebookgrupp och blogg
• Lilith Svensson, Kd – personvalsfilm på YouTube
• Gun Svensson, PP  med bloggen Farmor Gun
• Kent Persson, M och hans utmärkta bloggdebatt fick avsluta. Det blev övergången till ett kort resonemang om det större digitala fotspåret i sökmotorerna som en distribuerad närvaro dessutom ger vid sidan av en ökad medborgardialog.

Jag hade dessutom med utrikesminister Carl Bildt, riksdagsledamot Tomas Bodström och kommunalrådet Lennart Holmlund och deras bloggar. Förutom att dessa också är exempel på hur man kan ”distribuera sin närvaro” så var de med som exempel på hur den egna bloggen blir en plattform för att ge sin version när medierna väljer en vinkel. I Carl Bildts fall när han skrev om ofelbara Rapport vilket ledde till att de till slut bad om ursäkt, i Bodströms fall hur han i bloggen ger sin version av den granskning som skedde runt hans sidouppdrag och i Lennart Holmlunds fall ett liknande exempel där han i bloggen som finns i Västerbottens Kuriren ger sin version av en tv-sändning.

De tre sistnämnda är män i maktposition vars närvaro i de sociala medierna på det här sättet inte kommer att förändra politiken ur perspektivet revitalisering, större deltagande eller förändrad maktstruktur vilket också kloke Hampus Brynolf påpekade.

Klassiskt är att politiker på den här nivån sällan t.ex. använder möjligheten till dialog i en blogg. Men det är trots allt exempel på distribuerad närvaro utanför partiets eller riksdagens hemsida och visar att en egen publicistisk plattform blir relevant även för en etablerad politiker. Sociala medier ger dem fler arenor att utöva påverkan via och de kan gå runt traditionella medier.

Är det här ett problem? Ja om de politiker som använder sociala medier bara blir de som redan har makten och gör det för att befästa sin makt inte för att föra en diskussion om den politik de vill ha mandat att genomföra. Men det är ett samspel. Vi som medborgare måste också våga ge oss in i dialogen. Mycket här handlar om kunskap, jag  får ofta frågan ”men får man kommentera, vad kan bloggaren bry sig om vad jag tycker?”. På samma sätt kan en bloggande politiker sakna kunskap om värdet av att besvara en negativ kommentar. Det ses som meningslöst utifrån perspektivet ”jag kan ändå inte ändra den personens åsikter”. Oftast kan man inte det men genom att respektfullt bemöta och svara även negativa kommentarer får det stora antalet tysta läsare ta del av det perspektiv man själv driver och läsaren kan sedan själv välja förhållningssätt. I relation till nätet och den kommunikation som sker där måste vi våga ompröva vår egen syn på vad vi förväntar oss möta. Det är en ny era nu. Megafonkommunikation som enda kommunikationssätt är passé.

Värdet av att finnas på fler plattformar har också att göra med att det finns många som står utanför de traditionella politiska systemen och inte alls kan relatera till den politik som kommuniceras via traditionella kanaler. Detta samtidigt som politik ändå faktiskt intresserar och berör. Människor pratar politik! Partierna kommunicerar politik och medierna rapporterar om politik men gör det ofta på ett sätt som gör att det politiska intresset tar andra uttryck vilket idag ofta återfinns och gestaltas i de sociala medierna. Det är klart att politikerna behövs vara där och delta i samtalen på ett relevant sätt.

Med en levande diskussion om nätets utveckling och användande kommer även de etablerade politikerna som fortsätter använder nya kommunikationsformer som megafoner i ett traditionellt maktspel att utmanas och ifrågasättas. Allt handlar om att fler behöver förstå hur de nya kommunikationsverktygen fungerar – både politiker och väljare – och bryta våra egen djupt cementerade syn på vem som är avsändare och mottagare av politisk kommunikation.

Värdet av varje ny mötesplats för politiska samtal är uppenbar. Förändringsprocessen är dock inte helt okomplicerad, det finns fortfarande många fördomar och rädslor att brottas mot. Allt från teknikrädsla,  rädslan att nätet inte alls bidrar till en demokratisering, fördomen att digitala kommunikationsformer bara används av unga till en stor rädsla att faktiskt förlora makt.

Vi lever i spännande tider för politiska samtal och nya former för politiskt engagemang. Valrörelsen 2010 prövar partiernas förmåga att vara relevanta på ett nytt sätt. Valrörelsen 2014 är jag än mer nyfiken på…då, då kommer de stora förändringarna ske.

/Brit Stakston