Recept mot näthat

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

Mitt budskap i näthatsdiskussioner är att all förändring startar hos oss själva. Och att kärleken också finns lika mycket  – eller mer. Det sägs mycket bra i debatten just nu och har sagts mycket bra genom åren kopplat till ämnet. Känner mig dock alltid lite kluven inför att diskutera detta – för det är så lätt att kraftfulla enkla ord som näthat blir sanningar. Och det handlar ju delvis enbart om vad vi väljer att se.* På samma sätt som när vi ser oss omkring i världen. Det finns mycket otrevligheter i världen och guess what….de finns på nätet också.

Expressen kör en artikelserie just nu, jag intervjuas i den första artikeln Kränkningar och personangrepp stänger kändisbloggar. Visst finns det i de digitala plattformarna och de digitala pennorna ofta en vasshet och snabbhet. En snabbhet inte bara mellan tanke och utkastade ord utan framförallt snabbhet i spridning.

Så hur ska vi hantera det? Ja genom att prata med varandra och berätta om var den egna gränsen går. Det allra enklaste receptet är att börja med oss själva och ständigt vara respektfulla mot vår omgivning. Vi måste se oss själva som motkrafter och inse att det var och en av oss säger och skriver på nätet också bidrar till en nyanserad bild. Det är den diskussionen vi behöver ta med de som upplever att näthatet är dominerande. Vikten av att ge sig in i samtalet. Sätta gränser. Säga stopp.

Det behövs fler perspektiv. De tysta läsarna är ju alltid fler. Det är dem vi inte ska glömma. Och får vi bara med dem så blir vi än fler som fyller nätet med många olika perspektiv.

Vi kan verkligen bara förändra oss själva. Och om du, jag och alla runt oss bestämmer oss att inte fylla nätet med hat så är det en god början. Så enkelt är det också.Det visar igen att vi behöver föra levande samtal om alla aspekter av en digitaliserad samtal där alla, alla aspekter av mänskligheten och vårt samhälle även frodas digitalt.

Ibland behöver vi påminna oss om detta. Möter så ofta en kompakt mur från människor som öser ur sig fördomsfulla kommentarer om allt detta hat på nätet. Ibland utan att ens någonsin ha sett det. Eller så kan det vara starkt självupplevt. Det kan vara en skola som bestämt sig för att stänga kommentarsfältet för sin webb med argumentationen ”det var bara dynga från eleverna där”. När jag då frågar ”men gick ni in i diskussionen någon gång? Har ni fört diskussioner om förhållningssättet på nätet? Hur ni känner och tycker runt det de säger? Stämt av med alla elever om vad som är syftet med kommunikationen med webben?”. Vad tror ni svaret är. Nej förstås. Och då undrar jag hur ska vi någonsin kunna åstadkomma förändring då eller undvika sådant som nätmobbing. Hur tänker man när man passivt konstaterar att någon mobbas i en Facebookgrupp i skolan och avfärdar det med ”det är privat kommunikation som eleverna gör på sin fritid” – vare sig det gäller en elev eller personal måste man i skolan ständigt föra samtal om ton och tilltalsformer på nätet! Varje dag är fylld av exempel.

Samma sak för politiker. Jag har under förra årets valröresle skrivit mycket om vikten av politiker att föra dialog i de sociala medierna. Vara delaktiga vare sig det gäller bloggposten Sveket och Alliansens osynlighet eller  när Sverigedemokraterna tillåts fullständigt ta över kommentarsfältet i vissa frågor.

De lösryckta exemplen på allt detta näthat haglar verkligen ganska snabbt så fort man möter större grupper av människor som ska diskutera nätet. Att i en sådan situation ställa frågan ”Men vad gör ni på nätet? Vad gör ni när x hände?” och föra resonemangen med dem om att vi måste ju börja med oss själva brukar leda till spännande saker. Först en reflekterande tystnad, några generande leenden som sedan övergår till nickanden och glatt uppräknande av massor med positiva exempel.

Jag landar alltså trots allt i att det är bra att diskutera näthatet. Det får bli vår uppgift att vikta över till de positiva krafterna också. Envisas andra att prata om hat får vi envisas med att visa alla exempel på det motsatta.

Och vi måste framför allt våga ge oss in i diskussioner i vår vardag. Varje given händelse ska användas som utgångspunkt för att våga diskutera förhållningssätt.  Annars kommer många vända sig bort från nätet på grund av fördomar om ett kompakt hat på nätet och det kommer de (och vi) bara själva förlora på.

/Brit Stakston

*Detta utelämnar helt detta med att var offentlig och utsatt för ett nätdrev. Tycker det är synd när debatten alltid utgår från offentliga personers nätvardag – deras vardag i stort har ju också helt andra perspektiv än min vare sig de går och handlar eller åker tunnelbana. Det går inte att jämföra och är i sig en helt annan diskussion. Men även den gynnas av det jag menar är huvudfaktorn. Levande samtal och lust att förstå nätets alla mekanismer.