Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 1.

Årets första riktiga arbetsdag och vi får en tydlig bild av hur 2010 års valrörelse kommer se ut vad gäller sociala medier. SVDs artikel  ”Sociala medier ny PR-kanal” och den tillhörande fördjupande bloggposten av redaktionschef Martin Jönsson får vi se som tidstypiska. Både för sättet att granska riksdagsledamöternas twittrande och för genomgången, förklaringen av vad sociala medier är. Bra där. Kanske kan det få politiker att på allvar integrera sociala medier i sin kommunikation.

Eva-Lena Jansson från socialdemokraterna är den flitigaste twittraren av de 81 riksdagsledamöter som twittrar. Citatet från henne sätter fingret på vad sociala medier kan vara för den lyhörde politikern:

Det är ett annat sätt att kommunicera på. Jag skriver debattartiklar, krönikor i lokaltidningen och delar ut pepparkakor på gatan. På internet kan jag möta folk jag inte träffat annars. Det är också ett sätt att få veta hur människor uppfattar vardagen.

Exakt! Enklare kan det inte formuleras. Kan man sedan ha förmågan att faktiskt se vilket oerhört kraftfullt verktyg det är för att fånga upp politiskt engagemang skulle vi se en revitalisering av partipolitiken i stort. Men jag undrar om de rådande maktstrukturerna ens vill det. Det kanske är så sorgligt att man bara vill ha fler röster och inte ett större engagemang med fler aktiva medlemmar.

Det parti som i SVDs artikel är sämst på att använda sociala medier brett inom partiet är Kristdemokraterna. Detta trots en hyfsat aktiv twittrande partiledare (via Facebook oftast dvs hans Facebookstatusuppdateringar skickas vidare till Twitter). I ljuset av både artikeln och det faktum att Kristdemokraterna är sämst på sociala medier är det intressant att se hur en av de lokalpolitiker som jag följer på Twitter idag lanserar sin personvalskampanj. Lilith Svensson från Halland vill bli inkryssad till riksdagen och med en video på YouTube och i en bloggpost berättar hon vad hon vill politiskt och varför hon använder sociala medier i sin personvalskampanj.

Hon får ses som ett tidstypiskt exempel på hur en socialamedievan politiker kommer att använda det nya medielandskapet för att öka kännedomen om sig själv. Sociala medier består ju av en palett av publiceringsplattformar (de flesta helt gratis) och kommer förstås flitigt användas av de som inte står överst på riksdagslistorna. Tjänster såsom Politometern där  politiker som bloggar samlas kommer att dyka upp  i olika former. Det kommer att bli lättöverskådligt för den politiskt intresserade att hitta de politiker som är aktiva på nätet.

Sociala medier bör beaktas som en tredjedel av medielandskapet (att det sen kompliceras av att även traditionella medier återfinns på nätet lämnar jag därhän – men det är en annan diskussion). Jag menar att medielandskapet grovt kan delas upp och bestå av de tre delarna traditionella medier (radio, tv, tidningar), annonsmarknaden och sociala medier.

Resurser måste avsättas för att hantera detta. Vi befinner oss nu i ett skede som kan jämföras med hur det säkert var på 60-talet vad gäller TV för politiker. Trots att kunskapen bitvis fanns om rollen som TV spelat i valrörelsen för Kennedy tog det lång tid innan politiker såg hur ett kommunikationsfenomen där Hylands Hörna förekom kunde användas i vardagen för att dra väljare och skapa intresse för politik. Vem hade då trott att Sveriges statsminister en dag skulle medverka i Bolipompa och dansa med kossan Doris? På samma sätt fanns tveksamheten initialt om nyttan med faxen, e-posten och hemsidor på Internet. Hur skulle man ha tid att kolla mailen?! Varje ny kommunikationsform kräver sin tid av anpassning och förmåga att hantera nya företeelser.

Idag är det fortfarande så att politikers pressekreterare hellre tackar nej till bloggdebatter på Aftonbladet (med hänvisning till att ”vi ska ha en chatt på vår sajt nästa vecka om något annat vi vill diskutera”) och jobbar ihjäl sig för en minut i Rapport eller för en DN-debatt artikel. Eller kommunikationskonsulter som pga sin egen mediekonsumtion avfärdar Twitter som tramsigt. Det finns också journalister som fortfarande är livrädda för att förlora sin gatekeeper-roll och därför gärna avfärdar sociala medier som trivialt.  Moment 22. För den sistnämnda påverkar den förstnämnda och så går allt i en cirkel i gamla invanda mönster. Men då har ingen av dem tänkt på målgruppen. Allmänheten, medborgarna, väljarna de ställer frågor, diskuterar och läser om politik på en mängd nya arenor. Tänk på alla de flitiga diskussioner som skedde under Almedalen via Twitter där alldeles för få politiker deltog i de diskussionerna.

Den konversation som sker om politik, varje dag, på nätet är det ju rent av korkat att inte ta del av som politiker. Jag får veta mer om halländsk kristdemokratisk politik av Lilith Svensson eller om moderat politik av Mary X Jensen genom deras närvaro i mitt twitterflöde än om de frågor som drivs av partier som ligger mig närmare värderingsmässigt men som inte är aktiva på t.ex Twitter.

Trots sociala mediers roll i medielandskapet är det alldeles för många som inte anpassat sina arbetsuppgifter efter den ”nya” verkligheten. För man låter det egna medievalet styra. Tycker man Facebook är tramsigt så kan man inte se hur en statusrad om att ”jag ska dricka kaffe” kan ha något värde ens för vännerna som läser det. Många upplever sociala medier som arenor för patetiska ensamma människor som vräker ur sig sitt privatliv (just det där kaffe-exemplet är jag för övrigt vansinnigt trött på…). Men sociala medier är inte Twitter, Facebook eller någon annan enskild tjänst. Det handlar i grunden om:

• ett nytt förhållningssätt till sin omgivning
• att distribuera sin närvaro till fler arenor (inte tänka på vår hemsida, när vi bestämmer att våra frågor ska diskuteras utan sprida ut kunskapen till fler arenor)
• att vara proaktiv genom att vara reaktiva (dvs vara snabba som 17 på att agera när de egna frågorna diskuteras – fånga upp trender, diskussioner etc)
• vad jag väljer att fylla de olika kommunikationsplattformarna med avgör jag själv. Vill jag berätta om kaffedrickandet så gör det. Det kommer dock inte intressera så många på samma sätt som man inte skulle stå på ett torgmöte och berätta för alla förbipasserande om att man ska dricka kaffe.

Fredrick Federley försökte i våras att visa hur stark påverkanskraft sociala medier har genom en fejkpostning där han menade att det behövdes en regeringsombildning. Även om jag hade synpunkter på just fejkbloggandet som jag inte tycker gagnar förståelsen eller förtroendet för sociala medier var det ett ganska tidstypiskt agerande i en värld där vi har två läger. De som förstår och de som inte förstår sociala medier. Eller de som vill och inte vill förstå.

Sociala medier är kommunikation. Addera det till de kommunikationsverktyg som idag finns och se värdet i att oberoende av tid och plats ge medborgarna, väljarna chans att diskutera politik! Inte bara på ett givet datum klockan 14 utanför Konsum. Samtalen på den digitala kullerstenen är lika viktig. Svårare än så är det inte.

Jag köper inte resonamanget att man inte har tid. Tid har vi för det som är relevant.  Jag köper inte resonemanget att politik inte bedrivs på nätet. Politik bedrivs där människor finns.

Uppdatering 100105: skrev en del till: Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 2

/Brit Stakston

Uppdatering 1: Bråttom, bråttom första dagen på jobbet efter semestern….vill tillägga, att trots fokuset på de svenska riksdagsledamöterna, kunde artikeln i SVD kommentera Piratpartiets arbete med sociala medier för att visa vad man faktiskt kan åstadkomma om man har förmågan att finnas där de egna frågorna diskuteras.

Uppdatering 2: En av de aktiva moderater som finns på Twitter och som jag lika gärna kunnat använda som exempel på politiker som ger mig inblick i vilka frågor som driver dem är, Kent Persson. Han har bloggat om ”Vad är det som är så svårt att förstår med de sociala medierna?”.