På väg mot flopp för sociala medier i årets valrörelse? Valrörelsen 2010. Del 13.

I Svenska Dagbladet summerar jag partiernas insats i sociala medier under Almedalen som flopp och det verkar ha tolkats som att jag anser att det gjorts för få Facebookuppdateringar av partierna. Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar, läs gärna min serie om Politik och sociala medier för att  följa mina tankar närmare.

Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.

Under Almedalen som det stora startskottet för valrörelsens slutspurt missade partierna totalt möjligheten att arbeta med de sociala medierna på det sätt jag förväntat mig.  Almedalsveckan blev beviset för att man inom svensk politik inte är i närheten av Politik 2.0. Grundproblemet är kanske att man inte förstått nätets sanna dynamik och logik. Politisk kommunikation sker fortfarande till allra största del enligt modellen ”business as usual”. Som Anders Mildner så briljant uttrycker det i sin text i boken Politik 2.0 som också finns återgiven här:

”Vi har inte fått Politik 2.0. Vi har fått Politik 2.0 med ett Facebook-konto. Vi har inte fått delaktighet eller transparens. Vi har fått broadcast via en laptop. Är det ett problem? Ja. Den största förändringen är att en ny samhällsstruktur håller på att skapas.”

Betänk att årets Almedalsvecka sker efter ett år då socialamedieredaktörer anställts inom varje parti och otaliga analyser har gjorts av hur Obama använt sociala medier. Nya sätt att kommunicera med väljaren i centrum har sagts vara viktiga och honnörsord som samtalskampanjer har varit i fokus. Allliansen hade till och med ett eget seminarium i Almedalen i år där deras ambitioner med sociala medier presenterades. Para ihop dessa ambitioner med Almedalsveckan som till sin karaktär skapar just närhet, bryter upp gränser och har en aura av testverkstad över sig. Där allt är möjligt. Samtal, möten och diskussioner  mellan partiledarna, engagerade samhällsintresserade och partimedlemmar. Det hade kunnat vara den perfekta kombinationen!

EN VERKSTAD FYLLD AV KOMMUNIKATIVA MÖJLIGHETER

Almedalen var ett gyllene tillfälle att hårdtesta vad som är möjligt att göra med hjälp av sociala medier. Det  är helt obegripligt att så inte gjordes. Se t.ex. på vad Sveriges Radio gjorde på plats – skapat utifrån en lust att prova nytt och insikt om att man missar sitt uppdrag om man inte börjar hantera detta och t.ex. bevaka vad som sker i de sociala medieplattformarna.

Precis det förhållningssättet saknade jag fullständigt hos de svenska partierna. Så vad  bakbinder dem egentligen?  Jag  har börjat undra om vi inte ska söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra. Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.

Sociala medier i svensk politik handlar inte idag om en genuin vilja att revitalisera och fånga upp det politiska engagemanget tack vare nya kommunikationsmöjligheter. Årets Almedalsvecka har visat att det bara är ett nödvändigt ont som görs lite lagom halvhjärtat. Precis som webben var från början för all kommunikation. De kunniga socialamedieredaktörer som finns får inte det utrymme och de resurser de behöver. Frågan är vilken intern förankring de överhuvudtaget har i den interna hierarkin inom ett parti.

”Hur kan nätet bidra till vår måluppfyllelse?” är den enkla frågan alla måste svara på idag. Ingen verksamhet blir sämre av ett utökat användande av nätet. I vilket sammanhang ska man då se sociala medierna för politiken? Det första ord som dyker upp är demokrati och knyter an till Anders Mildners syn på en ny samhällsstruktur. Nätet bidrar till utvecklingen av demokratin. Ska vi konkretisera kan listan göras lång men låt oss börja med tre punkter.

1. För att få mandat att driva den egna politiken dvs ett bredare beslutsunderlag och fler röster.
2. För att ge kunskap. Bli en del av min vardag som väljare. När jag vill.
3. För mobilisering av nya och gamla medlemmar.

Alliansen formulerade själva syftet med sitt sociala medie-arbete så här under sitt seminarium i Almedalen:

Vi ska finnas där människor finns
Vi ska bidra till att fler människor kan delta i det politiska samtalet.
Vi ska göra det lätt att engagera sig för Alliansen i valrörelsen
Vi ska vara öppna och inbjudande
Vi tror på människors egen kraft och förmåga, inte på centralstyrning

Låt mig säga så här. Alla de där punkterna är bra och delas säkerligen  av alla politiska partier – byt bara ut ordet ”Alliansen”.  Men inget av ovanstående sker av sig själv! Att bara säga det är så himla enkelt och andas mest politisk korrekthet. Har också märkt att det senaste svarta hos partiernas talespersoner för sociala medier  liknar Alliansens sista formuleringen och gärna t.ex. samman med fraser som ”sociala medier är ingen religion” .

Det är ett bekvämt sätt att backa från ansvar och sen stolt konstatera ”men titta inget händer, allt är som vanligt”. Lika lite som broschyrer trycker sig själva eller partiledare dyker upp på debatter bara sådär kommer bilder inte att hamna i officiella Facebookgrupper eller frågor att besvaras på Twitter eller Facebook om inte någon dedikerat arbetar med det. Det är dags att partierna arbetar på nya sätt i en genuin vilja att använda nätet. Inte som påtvingat marknadsföringsgrepp.

DET HÄR SKULLE  PARTIERNA GJORT I ALMEDALEN

Så vad skulle man ha gjort rent konkret. Ja det är ingen raketforskning alls. Vilket också är en av förklaringarna till varför det inte prioriteras inom ett parti. När det inte krävs komplexa strategier eller dyra produktioner ja då blir det liksom inte  på riktigt tror jag. För något så enkelt och trivialt kan väl inte fungera?! Jo men det gör det!  Här är en lista med några enkla men kraftfulla åtgärder som man bara delvis arbetat med i Almedalen:

1. Samtalsredaktör

Först av allt avsätt en dedikerad person som besvarar inlägg och frågor på Facebook och Twitter, framförallt till de som letar information.  Kommunikationen hamnar bara i ett stort svart hål. Det är alltså inte nog med att det är för få inlägg som görs från centralt håll, men dessutom får i princip ingen några svar när frågor ställs eller glädje uttrycks. Detta kan absolut jämföras med total tystnad i en valstuga.

Hampus Brynolf, socialamedieredaktör hos Socialdemokraterna förklarar varför de gjort såpass få inlägg den gångna veckan i en kommentar till SvD-artikeln:

”Min bedömning är att gör man fler uppdateringar på Facebook så slutar folk följa vår sida, det blir som spammejl. Man måste agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar.”

Över 20 000 människor har valt att följa Mona Sahlin på Facebook. Det är ett aktivt val de själva gjort. Att då bestämt hävda att två textstatusuppdateringar,  fyra bilduppdateringar och tre videoklipp  är gränsen för vad de som valt att följa Mona klarar av är att utgå från ”business as usual”. Särskilt från en sådan positiv intensiv upplevelse som Almedalsveckan är för en politiker att jämföra med en vistelse på Peace & Love för den musikintresserade.

Hampus har självklart rätt att man ska agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar. Då kanske man kan börja med att åtminstone interagera med dem som ger respons? I Monas fall Min känsla är att man har alldeles för stor rädsla att tänka och göra nytt. 3 000 som gillat eller kommenterat de få inlägg som gjordes.Mediet tillåter nya sätt att jobba – inte att man fullständ igt tassar på tå hela tiden – det betyder inte alls att det behöver bli ”spam”.  Har verkligen Miljöpartiet förlorat så många under den gångna veckan med sina dryga 40 uppdateringar? Det som händer i partiernas officiella sidor är oftast extremt traditionellt och väldigt lite inkluderande. Sällan interaktion bortom det faktum att man då och då berättar om vad som görs. Sociala medier är bra mycket mer än det här och bra mycket mer än både Facebook och Twitter. Vilket också smarta Hampus Brynolf absolut vet.

2. Bygg förväntan! Låt händelsen leva längre.

Utskick till medlemmar under veckan fram till de större eventen även via Facebook. Nu puffades det till exempel inte ens för de events som publicerades på hemsidor med:  ”Idag talar Lars Björklund kl.19, ni som inte är på plats kan se filmen här. Vi lägger upp den efteråt på Youtube, Facebook osv”. Meddelande direkt när så gjorts. ”Ni som inte var på plats här finns talet, seminariet etc”. Nästa gång jag loggar in blir jag delaktig trots att jag inte var med.  Inspirera deltagare att  berätta, blogga och fånga upp vad som hände genom att skicka ut bilder och annat unikt material. Varje seminariearrangör borde idag använda sociala medier för påminnelser, skriva bloggposter om vad som hände och lägga ut presentationer samma dag – och sprida det till panelmedlemmar etc. ett enkelt sätt att få saker att leva längre. Det här sker inte av sig självt. Det kränker inte någon av ”religionens regler” eller innebär ”att man inte agerar” efter den kanalens förutsättningar om man i sin planering inför den här typen av strukturerade rutiner. Strukturen behövs för att ha en närvaro. Inte för att styra vad som sägas när eller utfärda dekret om vad som ska sägas av andra. Inte heller för att ta rösten från de som redan gör det. Den ”gräsrotspolitiker”  som redan använder sociala medier han/hon når ju bara sin krets, sina läsare. Det handlar om att skapa bryggor mellan alla delar.

3. ”Bild – och videoredaktör”

En person kunde haft som huvudansvar att göra små korta intervjuer på plats och arbetat med både rörligt och stillbilder som delades i realtid. Inte veckor och månader efteråt. Var och en har en mobilkamera, varje aktiv partimedlem har säkert tagit massor av fina bilder, kortare videoklipps de gärna skulle vilja dela med sig av. Det hade man från centralt håll kunnat fråga efter. Uppmanat folk i Almedalen att lägga upp bilder/videoklipp de ville dela på en gemensam plats på t.ex. bilddelningsstjänsten Flickr. Det finns massor av duktiga fotografer på plats under sådana här dagar och bilderna kan med fördel hellre vara fria under CC-licens än märkta med ”all rights reserved”.

Medlemmar i de officiella sidorna hade också kunnat få ta del av strömmar med bilder av vad partiledarna och andra haft för sig och detta hade kunnat flöda in på Facebooksidorna och/eller puffats för via Twitterkontot långt mycket mer än det görs.

Kika på den här filmen som Centerpartiet gjorde några dagar efter Almedalen. Ett försök till tjusigt redigerad film med musik och allt som kortfattat beskriver vad som hände under Almedalen. Den fyller säkert sitt syfte och lades ut i Centerpartiets YouTube-kanal den 12 juli men varför lades inte också länk till den ut i Facebook- eller Twitterflödet?

Visst är det så att filmen skapar en positiva känsla, man tar del av vad som hände på plats och det är precis det där som sociala medier kan gestalta! De nya kommunikationsverktygen möjliggör att man kan dela glädjen och upplevelsen väldigt nära inpå själva händelsen. 4:36  minuter in i Centerpartiets Almedalsfilm intervjuas tre, vad jag förmodar är, centerpartister som uppenbart berörts av Mauds tal på plats. Intervjun med dem lyfter Mauds tal och vidgar också perspektivet genom att det hon sagt uppenbart har relevans och berör andra människor. Precis det där skulle partierna ha kunnat jobba så mycket mer med i princip i realtid!

Dessutom undrar jag just nu om de här tre personerna ens vet om att den här filmen finns idag och har spritt den i sina nätverk? Med andra ord behövs det färre stylade produktioner av reklam/filmkaraktär, de blir sällan ändå lika bra och kostar oändligt mycket mer än de ger i jämförelse med en intervju på plats som laddas upp direkt. Precis så här hands on och enkelt är vad den distribuerade närvaron i de sociala medierna handlar om. Bjud på sociala objekt som sedan får leva sitt eget liv! Det är inte centralstyrning. Jag som individ väljer sen om jag vill interagera med det sociala objektet.

4. Ställ frågor

För att få igång interaktionen och intresset i olika plattforma, så kan man ställa frågor, se hur SVT har jobbat med sina officiella sidor under vinter-OS. Hur många frågor ställdes under Almedalen? Med alla dessa samhällsintresserade på plats?

5. Interagera med omvärlden

Pusha för kommunikation som sker i andra plattformar, debattartiklar, tv-medverkan, radio osv. allt som händer runt de andra kommunikationsinsatserna. Sprid länkar via FB-meddelanden, maillistor, be om recensioner och vidarelänkning av andra på plats.

Nej, det här är inte centralstyrning. Det är planerad kommunikation som en möjlighet. Det ger mig en idé till medskapande, varje individ är delaktig och väljer sedan självklart själv hur man vill göra. Men skillnaden är att man vet vad som sker, vet att det är möjligt och vet att det är efterfrågat. Jag säger igen. Att sänka trösklar räcker inte. Ingen kommer att kliva in bara för det. Sociala medier är ett samspel.

ALMEDALEN HANDLAR OM NUET. OCKSÅ.

Självklart handlar Almedalen om mötet, kontakterna, nätverkandet där på plats för de allra, allra flesta.  Ett stort mobiliseringstillfälle för det fortsatta interna arbetet. Uppkopplingen var dessutom bitvis urusel men det utesluter inte att varje parti, varje seminariearrangör skulle haft någon dedikerad vars uppgift var just detta som jag beskrivit ovan. Något som till vissa delar dessutom hade kunnat skötas från en annan ort särskilt för alla de seminarier som livesändes. Personer vars uppgift var just detta, precis lika naturligt som det ordnas moderatorer och finns pressekreterare. För det är så här. De kommunikationsverktyg  vi talar om används med glädje av alla för att dela med oss av våra erfarenheter och upplevelser. Det är ett sätt att leva och kommunicera idag som partierna hade kunnat omfamna, inkludera och arbeta utifrån t.ex. dessa tänkbara perspektiv:

• Hur många partier avsatte helhjärtat arbetskraft för att följa och stötta Facebook- och twitterdiskussionen under tal, evenemang, debatter och seminarier för att ge information till de som inte var på plats?
• Hur många partier bad sina medlemmar lägga upp bilder i den officiella sidorna på Facebook eller på andra tjänster?
• Hur många partier minglade och tog bilder under partiledartalen och andra större gemensamma evenemang, noterade namn, frågade om man fick publicera dem, berättade var de skulle publiceras? Gjorde korta snabba intervjuer liknande de vi såg smakprov i Centerpartiets film?
• Hur många partier eller enskilda politiker ställde frågor i twitterflödet under dagen för att få inspel till kommande debatter?
• Listan skulle kunna göra  hur lång som helst.

Facebook. Vi har kikat på de officiella konton som varje parti har och de antal inlägg, likes och kommentarer som gjordes under Almedalsveckan. Vi valde dessutom två av de etablerade partiledarsidorna som en jämförelse:

Twitter. Några siffror om Twitter där vi också tittat på aktivitet hos det officiella kontot samt Alliansen och de Rödgrönas samlingskonton i kombination med utvalda sökord av relevans för Almedalen*:

*Tweets medtagna i denna sammanställlning har alltså innehållit ett eller flera av de av oss angivna sökorden där hashtaggen #almedalen och även #val2010 var självskrivna tillsammans med partiledarnamnen, sedan adderades sådana ord och uttryck som vi såg användes mycket från Almedalen, vi la till ord och uttryck vart efter att vi såg dem komma in i det insamlade materialet.

Några siffror om bloggosfären från Almedalen

Här kommer vi att återkomma med en utförlig rapport när vi grottat vidare i de sökningar vi gjorde under Almedalsveckan tillsammans med Twingly. Här kommer nog Jocke Jardenberg och Niclas Strandh ha skoj.  Men för denna postning gjorde vi en snabb genomgång av samtliga Topp 50 bloggare inom varje parti hos Politometern fredagen nästan en vecka efter Almedalen.

Det här är positiva resultat för Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Med över 30 av 50 politiska bloggar som bloggat (ofta mer än en gång) om Almedalen eller det som hänt där visar än en gång att den politiska bloggosfären är levande och oerhört viktig.  Det här visar också att många har skrivit sen de kommit hem, vi gick igenom samma lista klockan 07 dagen efter respektive partis dag inför våra socialamediesändningar från Almedalen. Då hade nästan inga hunnit blogga vilket är högst förståeligt.

Det här visar också den stora kraften i enskilda personers engagemang som politiskt aktiva och att de är en viktig del i dagens politiska kommunikation och de hade kunnat inkluderas på  än fler sätt. Men som sagt vi återkommer med utförligare blogganalys från Almedalsveckan.

FLIPP ELLER FLOPP I VALRÖRELSEN?

Så vad blir det då. Flipp eller flopp för sociala medier i valrörelsen? Ja jag har redan svarat flopp på samma fråga i Almedalen både i Gomorron Sverige och hos Makthavare.se i en debatt om sociala medier valrörelsen. Jag  tror att vi snabbt kommer se i eftervalsanalyser att sociala medier inte fick någon betydelse i årets valrörelse. Väljarna vet inte om att det finns politiker i de sociala medierna som vill föra dialog. Andra politiker fångar inte upp intresserade väljares frågor. Politiker och väljare är helt enkelt ofta fast i sina respektive roller.

Däremot skulle det kunna påverka valutgången om det händer något som kräver en liknande tydlighet som FRA-debatten kretsade runt. Alltså en fråga som dyker upp lite från oväntat håll och får enormt stort fokus trots att det inom partierna inte finns med i valbudskap och övrig planerad kommunikation. Då skulle de parti som snabbast och tydligast använder de nya kommunikationsverktygen bli vinnaren.

Det krävs mod att tänka nytt. Det är bekvämt att göra som man alltid gjort. Från båda håll. Men när frågorna väcks, när man som väljare vill bli medskapare då kommer det parti att förlora som inte är synliga på den här arenan. Också. Det är inte antingen eller. Det är absolut inte religion. Det är kommunikation och det kommer att förnya politiken. En glädje inför den möjligheten saknade jag i Almedalen hos samtliga partier.

Ös på med kommentarer hela socialamedieakutsgänget har mycket arbete kvar, all input blir en viktig del i våra summeringar om vad som kunde ha gjorts och vad som faktiskt gjordes.  Det kommer en postning med bra saker som testades också tillsammans med fler analyser av vad som hände under veckan!

Varje given händelse ger dock tillfälle att diskutera vidare. Det är en levande process det här. Ingen av oss har svaren bara en vision om vad vi vill åstadkomma.

/Brit Stakston