Om knappar, kvällstid och andra sociala koder i Almedalen

Andra kvällen i Almedalen fick jag lära mig något nytt: Man bär inte knapp på kvällstid. Denna lektion i Almedalsk vett och etikett levererades av en av hundratals lätt onyktra före detta ungdomsförbundare som just nu befinner sig i Visby, antingen i egenskap av PR-konsulter eller som politiker.

Jag kom osökt att tänka denna politikens motsvarighet till Magdalena Ribbing när jag i förmiddags besökte PR-byrån Westanders framtidsseminarium Framtidens politiker: politiska broilers eller karriärväxlare? Gästerna Gustav Fridolin (MP), Jasenko Selimovic (FP) och Maria Abrahamsson (M) har alla den gemensamma nämnaren att de – mer eller mindre ”utifrån” – kandiderar till riksdagen i höst.

Nu tror jag i och för sig att detta med karriärbyte snarare en allmän tendens i samhället än en politisk trend, men ändå; ett intressant tema som passade alldeles utmärkt att diskutera just under Almedalsveckan.

Det här var ett seminarium som väckte många frågor, inte minst den om vilka politiker vi egentligen vill ha. Är det en människas personliga egenskaper, engagemang, kändisskap eller kompetens som ska avgöra om han eller hon är lämplig som politisk kandidat? Och vad är egentligen politisk kompetens? Att du nött bänk i ett ungdomsförbund? Att du lovar att rätta in dig i ledet när partipiskan viner? Att du har erfarenhet av att ha varit arbetslös? Att du är en framgångsrik ledarskribent? En prisad teaterdirektör? Att du har en högskoleexamen? Eller kanske att du behärskar de sociala koderna i Almedalen?

Personligen tänker jag att svaret måste vara att alla typer och kompetenser behövs i politiken. För det är väl ändå det som är meningen, att riksdagen ska representera folket? Istället har politiken blivit som vilken arbetsmarknad och karriärväg som helst. Med några viktiga undantag, till exempel att det idag verkar omöjligt att göra politisk karriär om du inte:
1. Råkade födas av föräldrar med politiskt engagemang
2. Gick med i ett ungdomsförbund som 15-åring, åkte till Almedalen i en färgglad t-shirt varje sommarlov och hängde dig kvar i partiet tills du en vacker dag hamnade på listorna för lång och trogen tjänst
3 . Har oändligt med tid över till att bygga upp ett politiskt nätverk, lära dig sociala koder och så vidare.
4.  Är kändis.

Precis som det krävs mod att i vuxen ålder ta sig in i ett parti (heja Maria och Jasanko!) så krävs det mod att släppa in nya människor i en redan sammansvetsad grupp. Som någon konstaterade på seminariet så kan partier liknas vid vilken subkultur som helst som ogärna släpper in folk från sida. Och ja, jag fattar att det känns läskigt att släppa in nya människor. Samtidigt så tror jag att det är absolut nödvändigt att släppa in ”karriärbytarna” (och med det menar jag även de som är mindre kända än dagens gäster) i partierna.  ”

Exakt hur det ska gå till har jag inte svaret på. Kanske genom mentorsprogram, personval fullt ut (något som skulle öppna för folkets val snarare än kompisarnas – en sann utmaning för partierna) och/eller maxtid för politiska uppdrag, tre förslag som alla kom upp under dagens diskussion.

Hur som så är det dags att inse att de/vi som har andra karriärer bakom oss, som ägnade ungdomsåren åt helt andra saker än politiska läger och som inte vet att man inte har knappen på sig efter skymning i Almedalen är en tillgång. Inte bara kändisar som Maria Abrahamsson och Jasanko Selimovic lyser lite extra starkt inför kommande val. Vem som helst kan vara morgondagens politiska stjärna.