Inte ens Prince kan kontrollera allt
Artisten Prince har länge arbetat i takt med Internets utveckling, nu väljer han att delvis gå emot och stämmer fildelarsajten Pirate Bay, auktionssajten e-Bay och Youtube för att förhindra att material ur hans gigantiska katalog ska läggas upp utan hans tillstånd. Till sin hjälp tar han Web Sheriff en juristbyrå specialiserad på just upphovsrättsfrågor på Internet.
Stämningen är ett uttryck för en konstnärs vilja att ha kontroll över det material man skapat. Men kan man det idag?
Prince har alltid försökt ha superkontroll över sitt eget material samtidigt som han också tidigt vågat använda nya affärsmodeller för att nå ut till sina lyssnare. Jag skulle nog vilja säga att han var en av de första som riktigt förstod hur han skulle använda Internet som mediekanal.
Dels använde han tidigt Internet för distribution av material för att säkerställa att fansen hittade originalgrejerna via honom dels för att kommunicera med sina fans; ge dem fribiljetter och inbjudningar till pre-launch lyssningar och ofta släpptes material enbart tillgängliga för medlemmarna i hans exklusiva fanklubb. Han pratade verkligen med sina medlemmar, han träffade till och med sin (numera f.d.) fru Mani on-line, en natt då han chattade på NPG-sajten i hans dåvarande digitala rum för invigda (hon började sedan jobba på Paisley Park och så småningom gifte de sig).
De senaste 10-12 åren har han verkligen varit kreativ och innovativ både vad gäller ifrågasättandet av de stora skivbolagens roll och deras relation med sina artister samt frågor om hur man kan distribuera och marknadsföra musik. Sin senaste skiva, Planet Earth, fick han tidningen Daily Mail i England att betala för produktionen och distributionen av skivan . Han fick ut skivan i stor upplaga och Daily Mail fick ökad försäljning. Strategisk PR inte bara för skivan utan all publicitet om distributionssättet ledde också till en ökad försäljning av de väldigt dyra konsertbiljetterna för hans 21 spelningar på raken i London i somras.
Tiden då han bytte namn till ”The Sign” istället för Prince handlade ju också om rätten till sitt eget material. Han ansåg att skivbolagen tagit över hans namn och använde det enbart för att tjäna pengar. Prince ville med namnbytet fokusera på det slavliknande förhållande som fanns mellan honom som artist och det stora skivbolaget. Alla tyckte han var jönsig som bytte namn till en symbol men för honom var det ett viktigt steg för att kunna börja om och hitta tillbaks till sin egen kreativitet och där det nya medielandskapet var till stor hjälp.
Nu stämmer han alltså YouTube, eBay och Pirate Bay för att de tillgängliggör hans material och inte respekterar upphovsrätter. Igen blir reaktionen, precis som med namnbytet, att det läggs mer ett löjets skimmer över Prince än fokus på hans huvudpoäng: en artists rätt till sitt material och för honom den enkla frågan till plattformsutgivarna ”om det finns filter som förhindrar att det läggs ut material som kränker minderåriga på t.ex. YouTube finns det då inte filter som förhindrar att upphovsskyddat material kan läggas ut?”.
Sociala medier ger ju konsumenter makten själva, idag är det inte bara Prince och hans skivbolag som kan marknadsföra hans musik och bygga hans varumärke, utan de digitala verktygen används också av hans lyssnare för att sprida hans budskap vidare. De lyssnar, publicerar, redigerar vidare och pratar med varandra.
Jag tror Prince med stämningarna kan uppnå något mer än att bara framstå som en bakåtsträvande knäppskalle som nu slår mot sina fans. Han om någon är ju egentligen oerhört medveten om det positiva i att användarna använder hans material på olika sätt och därmed marknadsför hans material. Stämningen kan sätta fokus och press på de rättsprocesser som t.ex. YouTube och andra redan har hängande över sig och orimligheten i att kopior av musik och filmer säljs av aktörer som bara tjänar pengar på andras kreativitet (och investeringar).
Prince utspel skulle kunna bidra till debatten om en viktig fråga – vad driver vad i spelet mellan plattformsutvecklares affärsidéer, artisters rätt till sitt eget material och konsumentens rättigheter?
Sociala medier har dock gett konsumenterna det allra starkaste kortet. Parallellt med stämningarna borde Prince göra det han gjort så länge – gå sin egen väg och än en gång våga involvera sina fans. På sajten 3121 har han en bas av medlemmar och det är bland dessa medlemmar som han kan hitta de ambassadörer som kan hjälpa honom i sitt arbete med att få ut sin musik.
Den passion som de här medlemmarna delar är något Prince ska ta tillvara. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att det skulle kunna starta en konsumentbaserad rörelse exakt för de perspektiv på upphovsrättsfrågor som Prince försöker lyfta.
Prince vill ju med sitt utspel diskutera frågan om att de företag som skapat plattformarna får intäkter tack vare det innehåll som genereras. Prince drar trafik (hur mycket är ointressant att diskutera) och han gillar inte att e-Bay, Pirate Bay och YouTube profiterar på det. Det är en fråga för sig.
I relation till användarna måste det gå att förena upphovsrättsperspektiv och konsumenters förmåga att idag uttrycka sig på olika sätt och sprida det till varandra. Enda alternativet annars är ju att skärma sig helt från omvärlden.
Affärsutveckling genom sociala medier år 2007 handlar om att våga släppa kontrollen. Även för artister som Prince.
Brit Stakston
