I kölvattnet av PR-kupper
Gårdagens inlägg om den senaste tidens PR-kupper gav mersmak. Tack för responsen och inputen! Jag tror dock att det är viktigt att fundera över varför den här typen av diskussioner uppstår. Varför återkommer detta ständiga ifrågasättande av PR?
Orsaken finns att söka i att någon känner sig lurad eller förd bakom ljuset. När denne någon publicerat sin artikel, gillat, bloggat, osv avslöjas hela sanningen. Och de inser att de blivit en bricka i spelet. Hej nyttig idiot!
Det finns byråer och aktörer som ropar på fullständig transparens. Jag tror på transparens. Och jag tror att vi alltid måste vara tydliga med vem som är avsändare. Som ansvarig för medierelationer så berättar jag alltid vem som är avsändare: ”Hej, jag heter Björn och arbetar på JMW. Jag ringer uppdrag av Företaget Y.” Så fort vi agerar som företrädare för en uppdragsgivare i relation till någon annan tycker jag vi att ska berätta det. Det händer säkert att vi missar det. För oss är det en del i vår trovärdighet.
Men att vi skulle vara tvingade att redovisa alla våra uppdrag förstår jag inte. Vilken annan bransch gör det? Vilka andra rådgivare förväntas göra det? I relation med tredje part är det ett måste. Men jag köper inte att vi bara för att vi är PR-byråer ska tvingas redovisa vilka företag och organisationer vi har en fakturarelation till. Om företaget X kontaktar oss för att de vill ha hjälp med en organisationsförändring – ska vi då redovisa att vi jobbar med det företaget? Om Företag Z anlitar JMW för att utbilda dem i t ex sociala medier – ska vi meddela omvärlden det? Nån måtta får det vara. Så fort vi har relation till en tredje part, t ex journalist, bloggare, politiker, däremot så tycker jag dock att vi ska berätta vem som är vår uppdragsgivare. Dessutom är det ju så att våra uppdragsgivare inte vill eller har något att vinna på att vi mörkar vem som är den verkliga avsändaren.
Och nu till poängen. I PR-branschen finns branschnormer. De flesta seriösa PR-företag ställer upp på dem genom medlemskap i Precis. Men i takt med branschglidningarna börjar fler och fler reklambyråer, eventbyråer, digitala byråer, etc jobba med PR – de vill få lite spinn på sin kampanj. Då adderar de medierelationer till sin verktygslåda, troligen ovetandes om normer. Och då är det lätt att glömma eller ta hänsyn till spelreglerna. En gråzon uppstår. På så sätt påverkas förutsättningarna för alla företag som arbetar med PR.
Vad gör vi åt det?
Gråzonen måste bort. Annars kommer förutsättningarna för att bedriva ett professionellt PR-arbete begränsas. Komm, Sveriges kommunikationsbyråer, organiserar många reklamföretag. De ställer krav på en ARU, ansvarig reklamutgivare, för att man ska kunna bli fullvärdiga medlemmar. I ARU-utbildningen borde man addera kunskap om dessa frågor. Genom att ARUn som säkrar att köpt annonsering följer lagar och regler också lär sig mer om PR-etik så kommer ifrågasättandet minska.
/Björn Mellstrand