Gränser journalister och politiker suddas ut redan på twitter

Är utomlands med dålig tillgång till nät och det här inlägget publiceras någon timme efter veckans Medierna sänts apropå ett inslag om journalisters relation till politiker. Detta efter Niklas Svenssons omdiskuterade födelsedagsfest. Har i samband med den som ett stycke nutidsdokumentation skrivit ett inlägg om fenomenet med en twittrande journalist och ett inlägg inför hans fest dels ett med statistik över hur många tweets  som skickades dagarna runt hans födelsedag.

Vet ej vilka, om några delar av intervjun med mig, ingår men publicerar i alla fall det jag tänkte inför intervjun. Varje diskussion om mediekritik  är angelägen idag.

Festen festens snackis

En av de stora snackisarna även på festen var festen i sig själv. De flesta kommenterade blandingen av folk och det vi var med om. Därmed är det väl tydligt att det finns en stor medvetenhet om att det på många sätt var väldigt speciellt.  Unikt för Niklas i Sverige. Ingen gick på festen och tror att de inte kommer att granskas om det hettar till. Jag tror alla är djupt medvetna om att han är beredd att sälja ut dem vid ett felsteg eftersom han först av allt är reporter.

Gränser har suddats ut redan ut på twitter

Självklart är det svårt om man kommer för nära de man ska bevaka men för mig har den stora och nya förflyttningen mellan politiker och journalister redan skett på twitter. Kanske kan den här diskussionen till och med leda till en förnyad för diskussion om etik för journalister i en digital samtid. Och kanske landar det framöver i någon slags reglering. Inte över fester och twitterflöden eller andra sociala umgängesformer. Men över hur kontakter tas.

För det är klart att man riskerat att tappa omdömet, är man för nära någon riskerar man att avtrubba sig själv för hur en person är och därmed kan omdömet försvagas. Det är bara den som har en väldigt stark integritet som klarar av att privat frottera sig med dem man är satt att granska  och sen ändå dra en tydligt gräns när det behövs. Niklas menar nog att han kan dra den gränsen och väljer därför att t.ex. ha en fest*.

Att mena att detta bevisar att journalister bara är intresserade av makten och inte politiken i sig är också ett välbekant klagomål. Oftast inte sant. Det skrivs om politiken också. Men makten är kanske roligare och enklare att förfäras över. Dessutom har ju politikerna egna arenor numera så de till och med kan gå runt journalisterna det är ju också en aspekt att hantera likväl som vi har politiska reportrar som gör alla delaktiga i sitt 40-årskalas.

Jag tror alltså personligen att bullterrriern i Niklas som jagar stories alltid är den starkaste drivkraften och att han aldrig skulle låta en personlig relation gå före en bra story. En reporter ut i fingerspetsarna som lever på stories. Simmar i den politiska ankdammen ständigt dykande efter nya stories.

Poliser som bjuder tjuvar på fest?

I försnacket inför inspelningen undrade Paul Frigyes om man kan jämföra Niklas fest med att Polisen festar med tjuvar. Just den jämförelsen tycker jag är usel eftersom folkvalda politiker är något helt annat än tjuvar men jag förstår ändå vad frågan ska kretsa runt.  Tänker mig då återigen att allt kokar ner till Niklas egen förmåga att hålla isär saker. Och för att återknyta till jämförelsen med tjuvar och poliser, så har ju en bra kriminalreporter också ett nätverk både bland tjuvar och poliser.  Annars kommer han inte långt i sitt jobb.

Synlighet en fördel

Skillnaden mot förr är väl ändå att det blir att det är synligt på ett sätt som man inte varit van vid tidigare och det som borde räknas är ju resultatet. Kommer det bra journalistik är ju avgörande och att han som journalist har ett stort nätverk kan ju inte läggas honom till last. Det kan ju lika mycket vara ett tecken på att han gör ett bra jobb. Han skulle vara död utan sitt nätverk och inte kunna utföra sitt jobb. Och vi kan alla granska hans förmåga att behålla sin integritet.

Den mest angelägna frågan att ställa sig är om detta ytterligare kan spä på politiker eller maktelitföraktet. Hur tolkar läsarna det var en viktig fråga som både journalisterna Nicke Nordmark och Anette Novak diskuterade efter festen.

Transparens skapar även sårbarhet

Transparensen Niklas är en fördel även för hans kritiker, eftersom de kan se hans bindningar och det är lätt för dem att se när han är ”ute och cyklar” vilket i grunden skulle kunna göra honom mer sårbar. Det är något han måste ha strategier för att hantera.  Att vi har en samtid där en politisk reporter i realtid jagar sina stories, bygger sitt varumärke lika mycket som tidningens samt gör oss delaktiga i valda delar av sitt arbete och sin fritid är på många sätt en konsekvens av den tid vi lever i. Och det mest väsentliga kommer hela tiden vara vad han gör och inte gör. Vi talade under intervjun även om regisserad transparens. Att vi behöver ha en medvetenhet om att transparens också är regisserad. Och har sitt syfte.

Vore jag forskare eller politisk reporter på en annan tidning skulle jag parallellt vid större nyheter även hårdbevaka Niklas twitterflöden. Det finns säkerligen intressanta parallella stories i hur han hanterar dessa skarpa nyhetslägen under stora politiska händelser.

Ett demokratiskt problem?

Jag ser både ett demokratiskt problem och en demokratisk möjlighet. Möjligheten  ligger i att vi faktiskt får insyn, vi ser något ske som förr bara skedde bara stängda dörrar. Varje steg mot öppenhet gynnar demorkratin. Det kanske tom är en pånyttfödelse för diskussioner om etiken i branschen. Men det är klart att det skulle vara ett demokratiskt problem om alla journalister arbetade som Niklas eftersom det kan riskera att skada förtroendet eller trovärdigheten runt politiskt arbete.

Problemet är kopplat mer till klassiska resonemang om maktelit. Vilken är mediemaktseliten som hänger på twitter och förstärker festen och liknande händelser sådana fördomar. De till Gangnam-style dansande politikerna har kanske det största ansvaret att fundera över hur det här kan tolkas av väljarna.

Dags att betrakta mer än lyssna? 

Personligen önskar jag att Niklas använde sin djupa förståelse för de nya mediekanalerna till att ibland mer betraktar spelet som sker där än att alltid aktivt själv bli en del i det.

Personliga varumärken i journalistik

Personliga varumärken och journalistik har även det funnits länge.  Att journalistik dessutom i mycket högre utsträckning än vi erkänner till viss del varit subjektiv är en annan viktig aspekt att väga in. Journalister som använder digitala verktyg såsom t.ex. Twitter leder per automatik till att de deltar som individer och därmed också bygger varumärken. De kan inte delta i konversationer, jaga stories och nätverka online utan att vara sig själv. För varje tweet bygger de därmed sitt varumärke. Det gör alla Niklas Svensson, Expressen såväl som Nicke Nordmark på Uppdrag Granskning.

/Brit Stakston

Uppdaterad vid publicering: Katarina Barrling  tipsar efter programmet om att läsa mer om maktband genom att läsa The Power Elite.

Det här är inlägg 11 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.

*Festens ”dryck och mat” bestod av en välkomstdrink samt snacks. Övrig dryck betalade man själv för.