En Gamer-mammas bekännelser
Häromveckan gick Comic Con Gamex av stapeln på Kistamässan – Sveriges största mässa för spel, film och serier. Jag hade en väldigt rolig förmiddag då jag fotade, nätverkade och fick testa efterlängtade Dragon Age Inquisition bland annat. Men en sak låg och skavde. Det här med att vara kvinna och Gamer. Och att känna sig rätt osynlig.
När Åsa Larsson skrev en kolumn i Metro i tisdags om statistik som visar att fler och fler tjejer spelar blev ett av svaren typ ”vadå, finns det verkligen några kvinnliga gamers?”. Responsen lät inte vänta på sig, redan i morse hade drygt 400 icke-manliga gamers skrivit under ett svar.
Själv har jag spelat på PC och Xbox i många år. Till mina favoritspel hör Mass Effect, Tomb Raider, Dragon Age, Skyrim, Borderlands, och ett gäng andra äventyrsspel. Jag spelar inte online, utan kör mot spelet och gärna tillsammans med min man – antingen på split screens som i Borderlands på Xbox, eller med en hand vardera som i Dragon Age på PC (jo det funkar faktiskt, man blir synkade rätt snabbt!). Ändå är det uppenbarligen något som gör att jag inte riktigt känner mig bekväm med att identifiera mig som en Gamer. Jag börjar fundera på varför det är så? Kan det ha att göra med den bilden som sätts av Gamers i media? Av spelbolagen? Eller av vissa Gamers själva?
Om man inte bott under en sten har det varit svårt att undvika den senaste tidens debatt om jämställdhet och sexism i spelbranschen. Från att diskussionen tidigare förts i feministforum och spelmedier, som den utmärka genomgången av #gamergate i P3 Spel, tog frågan definitivt steget över till mainstreammedia nyligen i och med massakerhotet på spelkritikern Anita Sarkeesian som bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter rapporterade om. Det ledde till att flera företrädare för den svenska spelbranschen tog avstånd från sexismen i spelvärlden i en debattartikel i Svenska Dagbladet, och kallade till ett upprop hos Dataspelsbranschens mångfaldsinitiativ Diversi.
Kvinnor utgör 52% av alla spelare enligt senaste siffrorna från ett oberoende forskningsinstitut så det är en rätt betydande målgrupp. Och nej det är inte bara mobilspel på Facebook utan undersökningen visade att kvinnor också spelar mycket skivbaserade spel (47%), multiplayerspel (68%) och konsolspel (56%). Om jag ser till min egen familj så är jag definitivt med och tar köpbeslut vad gäller spel, både till oss vuxna och till sonen.
Money talks, brukar man ju säga, men varför känns det då så sällan som att media och marknadsföring pratar om mig, eller till mig, vad gäller spel?
Ligger problemet hos spelstudios, som har en enorm utmaning att attrahera kvinnliga utvecklare? Dels såklart för att det är färre kvinnor som programmerar över huvud taget, men säkert också mycket på grund av de kvinnofientliga attityder som förekommer inom spelvärlden – det gör ju inte direkt underverk för deras employer branding! Och då blir uppenbarligen en konsekvens att många spel inte har några spelbara kvinnliga huvudpersoner eller att man i vart och vartannat spel måste gå in på strippbarer och bordeller för att få sitt nästa uppdrag…
Eller ligger problemet hos spelcommunities, där kvinnor får ta emot mycket sexism och hat i forum och under onlinespel? På humoristiska hemsidan Fat, ugly or slutty delar onlinespelande kvinnor några av de mer kreativa meddelanden och bilder som de fått ta emot av medspelare i cyberrymden. Roligt, men också skrämmande…
Jag har inga färdiga svar, men känner mig ändå hoppfull inför framtiden. Jag ser många spel som kommer och som älskas där det finns spelbara kvinnliga karaktärer som kickar ass lika bra som de manliga karaktärerna. Ibland har de till och med lika mycket kläder på sig. Titta bara på Lara Crafts utveckling från hyfsat orealistisk figur i hotpants på 90-talet till det senaste spelet, där Lara är en riktigt tuff och samtidigt mänsklig ung kvinna vars personlighet utvecklas under äventyrets gång – och som dessutom inte har mindre kläder på sig än en 17-åring en sommardag i Stockholm. Dessutom med en utmärkt story som klarar Bechdel-testet med glans av den kvinnliga manusförfattaren Rhianna Pratchett.
De hot och trakasserier som Anita Sarkeesian och även svenska kvinnliga spelkritiker som Kerstin Alex utsätts för är fruktansvärda, men jag försöker tänka positivt. Det är ändå ett tecken på att något händer! Förändring är tufft, visst gör det ont när knoppar brister och så vidare, men våren måste ändå komma! De vita kränkta männen som är så rädda för att ge upp något av vad de känner är deras egna lilla plats kommer vakna upp vilken dag som helst och inse att allt blir roligare med mångfald!
Tillbaka till Comic Con Gamex. Det är torsdagsmorgon och mässans första dag. Vi pressmänniskor står inne på utställningsgolvet, dörrarna ska snart öppnas. Köerna är långa utanför och förväntningarna darrar i luften. Jag har precis träffat på Jacob Kroon och Milda Rönn från Dataspelsbranschen, där Milda driver mångfaldsinitiativet Diversi. Vi pratar om vilken het fråga det här är i media just nu, hur fantastiskt väl emottagen deras debattartikel blev, och funderar framåt på vad vi hoppas ska hända, vad som vore drömscenariot.
Då slår klockan tio och portarna slås upp! In väller massor av höstlovslediga små pojkar, lite större killar, och även en del vuxna män under tjut och tjo och tjim. De springer in som galningar och slänger sig på kontrollerna för att testa sina favoritspel. Precis då säger Milda att drömbilden skulle väl vara att det snart är lika många tjejer som killar som rusar in och slänger sig på kontrollerna på Comic Con Gamex. Jag håller med.
Samtidigt tar jag ett beslut. Jag är inte bara mamma, för att parafrasera en gammal tandkrämsreklam. Inte heller bara kommunikatör, fru, feminist, ostbloggare, gravid, storasyster eller hobbyodlare. Från och med nu tänker jag faktiskt också kalla mig för Gamer.
