BEFRIAD ZON: Devalverar nätet kraften i det skrivna?

Vi har förmånen att leva i en tid då publiceringsplattformarna finns i allas våra händer till låga kostnader. Om man vill. Det finns en styrka i det skrivna ordet som vi är djupt medvetna om sedan århundraden. Där medvetenheten är stor om att en snabb tanke, ett flyktigt samtal är något helt annat än orden som fastnat i pränt.  Idag finns de där många snabba samtalen och tankarna digitalt. Lätt fångade i en skärmdump. Sparad data. En spännande tanke är då vad som sker på ett djupare plan i denna tid då vi sprutar ur oss ord i icke-verbal kommunikation som fastnar i skrift på nätet dygnet runt. Vad betyder den här uppgraderingen av småpratet till något det aldrig var ämnat att bli?

Vad är vad på nätet?

Vad händer när allt digitalt småprat så lätt uppfattas som sanningar eller presenteras som sanningar. Bara för att det finns skriftligt. Ofta, alldeles för ofta, helt oberoende av vilka de där källorna till de formulerade skrivna orden vi hittar på nätet är. Utan en större eftertanke om vad den här personen har för agenda och syfte med de perspektiv man förordar. Det är inte alltid enkelt att veta vad som är vad.

Vi behöver kanske påminna oss själva och t.ex. i skolan tala med unga om att vi lever i en tid då det skrivna ordet långt ifrån alltid har det värde vi tillskriver det. Vi tror att allt det här löser sig automatiskt, som om vi numer föds med en digital gen. Så är det ju inte. Kommunikation är inlärt och vi lär oss att förstå det som sägs och kommuniceras. Vi behöver gå tillbaks till grundläggande beteendemönster och kommunikationsteorier och se på dem i en digital kontext. Fundera över hur allt hänger samman. Hur sändare, mottagare och den avkodning som sker av mottagaren bland annat genom de personliga filter som varje person har och som kan bli hinder i kommunikationen. Min bild är att vi alldeles för ofta hanterar nätet som om det vi hittar där kan tolkas unisont. Detta misstag görs både ur ett sändande och mottagande perspektiv.

Ofärdiga tankar blir inte färdiga på nätet

Vi behöver hantera det faktum att ett skvaller inte blir på riktigt för att det finns på nätet eller att en ofärdig tanke inte blir färdigtänkt trots att den fångas i en Facebookstatus. Vanligt prat som sker på nätet tas ändå allt för ofta som inteckning för sanningar. Vi behöver medvetandegöra att inte allt detta behöver tas på allvar eller ses som sanningar bara för att det har fångats digitalt på pränt.

Det här ser jag som en del av de spännande frågorna vi nu har att hantera när en stor del av våra livsströmmar är digitalt förpackade och presenterade för alla att ta del av men ofta med en mycket liten insikt om att de kommer kunna tolkas på helt andra sätt än vad som var avsändarens perspektiv. Nu är vi redo att tala om det som vi kanske rent mänskligt inte klarar av helt okomplicerat runt digitaliseringen.  Saker som gör att utvecklingen annars inte kommer ta den riktning vi sett som möjlig. Åtminstone inte utan att vi adresserar alla de i människan djupt rotade beteenden och föreställningarna i relation till de nya digitala spelreglerna. När det digitala allt mer ses som normen behöver vi definitivt adressera det här.

”Det stod ju på nätet” är något vi alla hört när något aktuellt ska avhandlas och alla sitter med varsin pusselbit om vilket det egentliga läget är. Även” Jag läste på Facebook” blir en referensram för sanningen ”. Det finns många som använder de första tio googleträffarna som sina referenskällor. 70% av de som söker (ca 30 miljoner googlesökningar per dag i Sverige) går aldrig till sida 2 i sökresultatet. Det säger en del om hur stort genomslag t.ex. ett förtal mot privatpersoner kan få i omdömet om den personen. Intressant är också just medias roll i att förstärka genomslaget av bubblande nätsnackisar. I det fragmentiserade medielandskapet där nya och traditionella medier lever i en spännande symbios är det definitivt fortfarande så att traditionella medier bidrar till det breda genomslaget hos allmänheten. Då om inte förr blir det sanningar.

Goda men också onda

Vi som med lätthet kan analysera ett sökresultat, se skillnad på och värdera hemsidor, affialiatesajter, tweets, bloggar och tidningar kan tycka vad vi vill om ”okunnigheten” att förstå vad som är vad. Oftast är det så enkelt att man inte hunnit sätta sig in i allt tror jag.  Den här olika synen och förmågan att tolka nätinformation finns dock men talas allt för sällan om. Inte ens ett digitalt försprång räcker ju alltid hela vägen för att inte minsta nätkonversation eller snackis blir sann. När till och med journalister glömmer de källkritiska perspektiven när saker plockas upp från nätet så blir det tydligt att vi behöver prioritera och lägga kraft på att vilja förklara och granska vilka som ligger bakom det som sprids. Det här ett pedagogiskt angreppssätt för att t.ex. hantera näthatsfrågan och källkritik.

Jag tror det är väldigt viktigt att vi i vår digitala samtid i större grad också påminner oss om det ”analoga” beteendemönstret vi tar med oss in på den digitala arenan. Det som handlar om oss som människor, våra beteenden och behov, vår värderingsgrund, vår förmåga att tolka, våra personliga filter, maktkonstruktioner samt våga se att mottagaren självklart kan vara god men lika gärna också ond. Precis som människan alltid varit. Hur gärna vi än vill så blir vi inte bättre människor på nätet.

/Brit Stakston

Det här är inlägg 1 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.