Det blev ett Facebookval. Valrörelsen 2010.
Valdag och det är utan tvivel så att vi kommer att minnas de digitala inslagen i den politiska kommunikationen från årets valrörelse även om några år. Detta var den fjärde valrörelsen där nätet varit en del av den kommunikativa plattformen men det är först i år som det togs helt nya steg rent kommunikativt. Bästa sättet att summera detta valår kommer säkerligen att göras under epitetet Facebookvalet. Det hade lika gärna kunna kallas sociala mediervalet men med några år på nacken kommer ingen minnas samlingsbegreppet sociala medier. Facebook med sina 4.1 miljoner aktiva medlemmar i valårets slutskede får symbolisera de nya kommunikationsformerna och närheten till väljarna utanför valstugan. Så visst har vi ett Facebookval bakom oss. Och det sätt som de traditionella medierna arbetat med nätet har en viktig folkbildande aspekt av hur vi som bred allmänhet kan ta del i politiska samtal.
Däremot är det inte politikerna som gjort det till ett Facebookval. Det är väljarna som visat att de finns på nätet och vill prata politik. Och de som bäst fångat upp det är de traditionella mediesajterna som mer än politikerna aktivt funderar på vad de sociala medierna betytt. Trycket från de traditionella medierna har nog drivit på politiker att förstå värdet av sociala medier också.
Låt oss titta lite på den här valrörelsen ur väljarens ögon och ur mina som kommunikationsnörd. Inte som partistrateg. Inte som politiker som är bakbunden av sin verklighet. Inte som väljare som är skeptisk till politiker som ”addar mig” på Facebook. Utan som läsare av politisk kommunikation på nätet. Och som sociala medieanvändare med lust att använda nya kommunikationsverktyg och med regelbunden tillgång till nätet vilket 82 procent av Sveriges vuxna befolkning har.
Valåret 2010 rivstartade för oss kommunikatörer måndagen den 4:e januari 2010 när SvD under rubriken skrev om ”Sociala medier ny PR-kanal” vilket av Martin Jönsson samma dag summerades i redaktionsbloggen ”Sociala medie-granskningen blev en snackis”. Själv startade jag den dagen en bloggserie som så småningom inspirerade till boken Politik 2.0.
Alla aspekter av sociala medier har det vridits och vänts på under detta valår. Symbiosen mellan de nya och de traditionella medierna är ett faktum. Medielandskapets tre delar överlappar varandra och det finns ett levande flöde mellan de redaktionella, de nätbaserade kanalerna genom de sociala medierna och de köpta kanalerna dvs reklam.
Politiken blev det efterlängtade realtidscaset för sociala medier. Här har allt testats. Och vi har alla lärt oss massor.
Kvar kommer det finnas levande politiska samtal och nya krav på kommunikation på nätet. I partisajterna och framförallt de traditionella mediernas valsajter finns en guldgruva till inspiration. Den politiska bevakningen i radio, TV och tidningar har varit inspirerande att följa som samhällsintresserad. Se gärna i länklistan nedan hur de jobbat med extremt informationsrika sajter med en härlig mix av möjligheter till olika kommunikationsformer.
För mig personligen är de valsajter som SVT, SR och SvD haft vinnarna vad gäller att visa vad som är möjligt att göra idag med hjälp av nätet. De har även låtit oss som läsare vara delaktiga i den egna processen som det inneburit för dem att närma sig nya kommunikationsformer. Journalistikens nya villkor som följer med nätet är lika utmanande för dem som för politikern. Och i båda fallen följer nya arbetssätt och kulturer som krockar. Mediegranskningen som parallellt bör finnas är en helt egen viktig diskussion men värt att nämna är styrkan i vad Makthavare.se kan åstadkomma med små resurser och stort engagemang för politik. Också det typiskt för Valet 2010.
Resultatet av mediernas rika valbevakning på nätet är att det skapar vanor och beteenden som vi kommer att förvänta oss av all kommunikation på nätet. Valkompasser, valpejl, och valtester visar vägen. Så en uppenbar konsekvens är att det kommer finnas fog för omtag på den egna webbsajten för organisationer, företag och myndigheter. Det är konsekvensen av det vi sett är möjligt och fått prova på under det senaste halvåret. Den närhet som distribuerats till fler genom att använda nya medieformer är betydelsefull. Tänker t.ex. på Expressens livesända ”Raka svar”-debatter – en valstuga fysiskt på Sergels Torg som tar den närheten till politikerna i Stockholm till nätet där den når fler. Det är klart att det är betydelsefullt. Alla trösklar som sänks betyder mycket för revitaliseringen av det politiska samtalet.
Resultatet ja det är säkerligen väljare som väldigt väl vet varför de lägger sin röst där de lägger den idag. Det kanske också blir ett extremt högt valdeltagande, det rekordstora antal förtidsröstande visar en förändring som vi efteråt får analysera. Jag ser detta med förtidsröstandet som tidigt märktes på twitter ”som en lust att rösta” efter de intensiva politiska samtal som skett online. Det politiska samtalet är levande och intresset för politik stort – självklart har detta påverkats av det stora informationsflödet. Ingen kan ha missat möjligheten att hitta information om precis det man själv vill fördjupa sig i. Andra företeelser som att tv-tittandet är så mycket roligare i realtid nu eftersom vi då samtidigt kan diskutera det som sägs med våra vänner och bidra till vilka frågor som tas upp i sändning har väckt lägereldstittandet till liv igen. Och detta med att samlas i tv-sofforna och diskutera politik – ja det har faktiskt skett utanför de gängse kretsarna av politiska nördar. Här betydde initialt SvDs sätt att arbeta med twitter mycket och har säkert inspirerat övriga medieaktörer.
Låt mig så här på valdagen bjuda på några inslag i årets valrörelse med kopplingar till sociala medier:
Valårets förebild för politiker – en person som betytt extra mycket för att visa vad som är möjligt är självklart Göran Hägglund som hittat sätt att använda dessa verktyg trots arbetet som socialminister och partiledare. ”Man hinner det som är roligt” som Göran Hägglund i skrivande stund säger i SVTs valsändning ”Sverige röstar” apropå sitt twittrande. Klart det är förebildligt.
Helt klart har hans twittrande och Facebookande dessutom bidragit till en perceptionsförflyttning av Kristdemokraterna som kan vara betydelsefull idag. Talande för detta med att låta sin egen humor och personlighet att lysa igenom är att Hägglunds Iphone-app snarare är underhållning än politisk argumentation och av de flesta upplevdes som en av de bästa apparna. Vore förresten intressant att se hur stort medieutrymme Göran Hägglund och en annan sociala mediestjärna, Gudrun Schyman, fått tack vare deras sociala medienärvaro. De båda är lysande kommunikatörer som fått nya redskap till sin kommunikationspalett. Och därmed fler arenor att berätta om sig själva och den politik de företräder.
Valårets starkaste bevis för vad sociala medier kan åstadkomma kom under valårets sista skälvande dagar. Bloggposten ”Sveket” om Emelie och henne mamma Annica Holmquist satte utförsäkringarna i fokus via de sociala medierna och utmanade sannerligen politikernas förmåga att hantera realtidskommunikationen. Här har jag skrivit utförligt om varför den fick ett sådant genomslag och vilken potential denna händelse har att bli detta vals x-faktor. Det talas om cirka 500 bloggar, tusentals tweets, 2 000 personer har kommenterar ursprungsinlägget och 33 000 har delat Emelies länk till bloggposten på Facebook*.
Låt oss stanna lite vid den senaste siffran. Det genomsnittliga antal vänner en Facebookanvänadare har är 130 stycken. Det innebär att Emelies bloggpost bara via den länken i Facebook potentiellt sett nått drygt 4.2 miljoner (33 000 x 130). Räknar vi då med att 0,5 % av dessa 4.2 miljoner människor gör något (det är vanliga siffror man räknar på interaktionsmässigt). Det är i så fall 21 450 personer som gjort detta. Det är lågt räknat men då ska vi också tänka ett steg vidare, det här är 21 450 interaktioner som sedan i sin tur lever vidare genom att dessa personer har gjort något aktivt. Det vill säga de har delat länken vidare, kommenterat, skrivit en bloggpost själva, pratat om det med sina vänner etc. Adderar vi sedan till detta några fler av de ursprungliga 4.2 miljonerna som varit ”tysta läsare” dvs läst och noterat och kanse idag på valdagen agerar på det de läst så börjar det bli stort. Dessutom kan vi lägga till de 100 000 som sägs ha läst bloggposten, twittrat om det, kommenterat bloggposten, sett tv-inslagen eller läst alla artiklarna om Annicas öde. Nu förstår vi styrkan i en enskild individs publicistiska plattform. Annica och hennes situation diskuteras även idag. På självaste valdagen. Enligt SVTs undersökning ”Vad fick dig att rösta” är utförsäkringarna en av de tre frågor som nämns. Vi behöver inte säga något mer. Här finns beviset oavsett valutgång vad de sociala medierna kan åstadkomma.
Valårets flopp för sociala medier blev Almedalsveckan. Än mer kan vi konstatera det idag när vi ser vad som händer i de politiska samtalen på Facebook. Det finns så mycket mer man kunde ha gjort under den sommarveckan. Se Rapport, SvD om sociala medier som flopp och min analys av hur partierna misslyckades i de sociala medierna under Almedalsveckan.
Valårets hjältar är givet de så kallade sociala medieredaktörerna. De har utsetts inom både partier och medier. Det här är personer som i det dagliga ofta haft det lika delar galet roligt som galet svårt tror jag. Kämpat mot rädslor och nya sätt att göra saker. Det finns säkerligen dagar då de här personerna slitit sina hår och blivit osams med de flesta av sina arbetskamrater. Uppfattats som besvärliga. Det handlar hos partierna framför allt om Ulrika Ingemarsdotter (C), Hampus Brynolf (S), Martin Gelin (de rödgröna) som synts mest i dessa roller men även Tommy Gabrielsson (V), Niki Westerberg (Fp) och Dan Jormvik (Kd) känner säkerligen igen sig i min beskrivning.
Sociala medieredaktörer finns numer även hos tidningar, radio och tv. Under Almedalsveckan var det verkligen tydligt vilka som vågade prova gränserna för vad man kan göra mer än partierna och det var de traditionella medierna. Sveriges Radios valsajt har varit en av mina största inspirationskällor och möjligheten att ta del av politisk bevakning från hela landet. De har flitigt bevakat lokalpolitikernas sociala medienärvaro och gjorde en viktig undersökning i våras. Det har varit en guldskatt för den samhällsintresserade. En som får representera detta nya sätt att arbeta är Malin Crona från Sveriges Radio som internt kallades twitter-Malin som i bloggen #almedalen-Om sociala medier i valrörelsen 2010. dokumenterade även Sveriges Radios egna tankar om hur den politiska bevakningen av sociala medier skulle se ut. Mikael Pettersson från SVT och gänget runt honom prövade också nya sätt att arbeta. När Mikael Pettersson landade i Almedalen sent i veckan berättade han om hur det varit att tidigare i veckan följa det hela via de sociala medierna och Malin Crona berättade om sitt arbete i Rapport.
När Mikael Pettersson den 19 augusti började med ”Vilka är veckans snackisar i sociala medier” i Gomorron Sverige tillsammans med K-G Bergström var det för mig ett av denna valrörelses mest symboliska möten och inslag som visar vad som hänt med medielandskapet.
Valårets lobbyist är den starka politiska bloggosfären som helhet. Bloggosfären har blivit utvecklats en fjärde statsmakt och påverkar. Självklart sker det i bloggosfären en skuggning av de politiska beslut som tas och under valåret har vi sett exempel på vilken kraft bloggosfären rymmer. Frågan om tvångssteriliseringen av de som genomgår könsbyten är ett av de mest tydliga exempel på detta som vi kommer minnas från valåret 2010. Amanda Brihed satte frågan på kartan genom sin blogg och togs även upp av traditionella medier. Ett av denna valrörelses bästa redskap för en politisk bloggare och för den samhällsintresserade är Politometern, här ges en översikt över politiska bloggare som skrev om just tvångssterilisering.
Valårets bloggförebilder är många och som sagt kolla gärna in Politometern och alla de som finns på topplistorna där finns förebilder inom varje parti. Jag vill här puffa för min postning med valets 10 mest intressanta bloggare och där jag ger min egen förklaring till varför de är med på listan. Fredrick Federley toppar listan. De 16 politiker som är med i Politik 2.0 förtjänar också att vara på den listan.
Valårets mest udda exempel på vad politiker kan göra i de sociala medierna. Ja denna punkt skulle kunna bli hur lång som helst och ofta har jag förtvivlats över liknande perspektiv som Emanuel Karlsten lyfte igår i Expressen under rubriken ”Den svenska digitala valväckelsen blev bara plågsam”. Så låt mig ta några av dessa sorglustiga floppguldkorn:
BLOGG: Filippa och jag skriven av Cherine Khalil som är pressekreterare för Moderaterna i Stockholms läns landsting och för sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Förebilden för bloggen är barnboken ”Vad gör folk hela dagarna”. Läs själva om hur pressekreteraren Cherine Khalil som beundrar Filippa och är så lycklig över sitt jobb så hon har svårt att hålla sig från att inte ringa Filippa en ledig dag, berättar om hur hon inte förstår tekniken med bloggen, tänker på Filippa en ledig dag, hittar Filippa pratandes med Fredrik i telefon, vill titta på ett gammalt tv-program om Filippa och beundrande konstaterar att Filippa jobbar mer än vad hon själv gör. Vem i hela friden är målgruppen för denna hyllningsblogg.
TWITTER: Marita Ulvskogs twittrande är ett fantastiskt exempel på …. ja vad ska jag säga. Dagbokstwittrande i megafonformat. Sorgligt nog ofta intressanta tweets som man blir sugen på att prata vidare med henne om. Det märks att hon är före detta journalist, 140 tecken passar henne, hon får ner spänstiga korta reflektioner. När Marita trycker på ”sänd”, vem tror hon läser detta då? Vad vill hon uppnå med dessa tweets…..obegripligt. En hel valrörelse och inte en enda tweet där hon talat med en enda väljare.
RÖRLIGT: Användandet av det rörliga i årets politiska valbevakning har exploderat. Tyvärr generellt sätt ett av de svagare korten när vi lämnar de stora mediehusens produktioner. Här finns mycket att göra. Men klart är att detta är medieformer där det är enkelt att skapa saker som inte känns relevant. Personalvalskampanjfilmen från Mikael Prinsen Trolin får gestalta hur det dessutom oftast blir smått pinsamt.
Valårets väljarguldkorn – Gina Dirawis bloggande som exempel på vad väljare med hjälp av den egna publiceringsplattformen kan åstadkomma och hur de når ut än bredare. Aktiva bloggande profiler i det politiska arbetet har också Nyheter 24 strukturerat jobbat med genom valbloggarna som finns i undersajten Maktkamp 24.
Valåret på nätet bidrar till demokratiutveckling – all nätkommunikation bidrar till att underlätta det politiska samtalet vilket borde vara en glädjekälla för alla politiker. Trösklar sänks och den aktiva medborgardialogen är absolut möjlig. Det som specifikt skett i Facebook blir spännande att följa utvecklingen av, här pratade jag om det i Brunchrapporten. Det sätt vi i våra Facebookstatusar och i samtalen online aktivt tar ställning kommer att påverka det fortsatta politiska samtalet. Det här blir spännande för statsvetare att grotta ner sig lite mer i och för partistrateger att tänka nytt runt. För ett faktum kvarstår den breda allmänheten finns på Facebook och 4.1 miljoner svenskar talar sitt tydliga språk. Och det är inte en arena bara för de unga. Det är kvinnor +55 som tagit klivit in på Facebook de senaste månaderna. Användandet exploderar också i takt med mobilanvändandet. Facebookgrupperna för partierna ska jag skriva mer om. Men klart är att de som har en personlig koppling är mer framgångsrika, Mona Sahlin och Göran Hägglunds officiella sidor är mer levande än de motsvarande hos Nya Moderaterna, Centerpartiet eller Kristdemokraterna.
Summa summarum: Vi kommer säkerligen presenteras en och annan undersökning som visar att sociala medier inte hade någon betydelse i årets valrörelse. Det handlar dels om just begreppet sociala mediers luddighet och hur frågan kommer att ställas dels det faktum att det alltid är svårt att säga vad som leder till vad när man väl väljer. Att det däremot för enskilda individer och politiker betytt oerhört mycket finns det redan många vittnesmål om. Ett eventuellt ökat valdeltagande skulle definitivt behöva analyseras och kopplas samman med hur nätet så tydligt underlättat för politisk kommunikation och information. Dygnet runt oboroende av tid och plats.
Vad händer nu då? Ja eftersom valrörelsen egentligen är det sämsta läget att prata om dialog eftersom politiken då kommit in i en fas då det ska argumenteras för den föreslagna politiken blir det spännande nu. Vi kliver ju in i den fas av det politiska arbetet där samtal kan föras och sociala medier än mer kommer till sin rätt. Bredare beslutsunderlag är ju viktiga.
Jag hoppas att det fortsatta arbetet för partierna ska handla om en genuin lust att faktiskt på nya sätt fånga upp det intresse som finns för politik. För det har den här valrörelsen bevisat. Logga in på era Facebook-konton och tänk nytt. Lämna era invanda arbetssätt och låt sociala medieredaktörerna bidra i det framtida utvecklingsarbetet. Politiker måste sluta hävda att den vanliga människan inte är intresserad av partipolitik. Det är ett exkluderande och förminskande sätt att se på sina väljare. Jo, vi är intresserade av politik. För politik är vår vardag. Vår verklighet.
Kunskapsglappet och rädslorna runt Internet måste försvinna internt hos partierna och vi väljare måste våga tro på att politiker vill detta också. Annars sitter några få med megafonerna och mediemakten igen. Det har vi absolut sett är på väg att hända under årets valrörelse. Därför är det de traditionella medierna vad gäller den politiska bevakningen under denna valrörelse så betydelsefullt. Det har inneburit folkbildande aspekter av nätanvändandet.
Tack alla som bidragit till detta under denna valrörelse. Tack till alla som visat uppskattning för min bloggserie. Och ett alldeles särskilt tack till alla politiker. Ni är värda mycket respekt och beundran för ert hårda arbete för demokrati.
Det har varit sanslöst roliga månader och det väljarperspektiv jag försökt ha i min analys av vad som gjordes på nätet behövdes till slut inte längre. För den här motorn som startat. Den behöver inte mitt bränsle längre. Den rullar på ändå. Väljarnas behov av att möta politiken på fler och nya arenor visar sig hela tiden. Det bryter igenom gamla sätt att arbeta på.
Nätet innebär möjligheter. Ansvar. Och ett gemensamt samhälls- och kunskapsbyggande. Det handlar om att stötta människans vilja och makt att förändra sin egen situation. Och det. Det är inget som ska vara förunnat en digital maktelit.
/Brit Stakston
*Uppdatering 1: det är nu 37 000 som delat Emelies bloggpostning i Facebook.
Uppdatering 2: Staffan Dopping ger också beröm åt valbevakningen.
Relaterat: titta gärna på detta klipp med Ulf Bjereld om sociala medier och politik.
Olika aspekter av den ultimata Valstuga 2.0 har funnits i dessa inspirationskällor under Valet 2010:
Nyheter 24 – Maktkamp 24
Politometern – bloggande politiker