BEFRIAD ZON: Transparens innebär ansvar också

Apropå frågor och kritik mot mig idag efter kommentarer från mig om Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och hans användande av mikrobloggstjänsten Twitter i Dagens Media.

Jag var kritisk mot att några av Jan Helins tweets runt etiska beslut i mitt tycke var väl lättsinniga och, när det gäller så viktiga frågor för medias trovärdighet och Helins, lite chitchattiga.

Jag var kritisk mot att, som jag uppfattade det, Jan Helin frågade olika personer om råd i etiska dilemman runt publicering med ett tveksamt ordval. Det står jag för. Självklart tror jag att Jan Helin har kompetens att göra såna beslut – men bilden av att rådfråga och med detta ordval kan ändå urholka den tillit som förväntas av en chefredaktör på en av Sveriges största tidningar.

Jag var – och är – kritisk eftersom jag är av den åsikt att transparens inte bara innebär genomskinlighet per se utan handlar om ansvar. Ansvar för att vara så genomlyst som det går – utan att det skadar såväl det egna varumärket som personer som berörs av mitt beslut att berätta eller inte berätta.

Vårt svenska språk är ibland fattigt – och när det gäller just ordet transparens så saknas det ett ord som faktiskt ger en mer balanserad syn. På engelskan heter det translucence och en mycket bra postning om det finns hos Harte Marketing. Diskussionen om transparens är viktig och intressant. Däremot tror jag att total genomskinlighet inte är något många företag kan/vill arbeta efter och radical honesty på individnivå eftersträvas av få.

Jag är för transparens – men jag är också för att vi ska ta ansvar och ibland inse att tystnad är en bättre strategi, om det skyddar personer som annars kan fara illa. I det fallet som jag gav exempel på i Dagens Media tycker jag att det var på gränsen framförallt vad gäller språkbruket. Sen kan man självklart tolka om han verkligen bad om råd eller inte – det är upp till var och ens egen tolkning.

Sociala medier är alldeles för viktiga (och briljanta) som verktyg för kommunikation för att inte använda dem till det vi alla vill – dela kunskap, umgås, berätta om våra erfarenheter och konversera. De är alldeles för viktiga för att vi ska fastna i dogmatiskt tänkande runt transparens eller inte transparens. För precis som i övriga livet så är det alltid en balansakt mellan att vilja dela så mycket som möjligt och att behöva skydda vissa delar.

Sociala medier är fortfarande nytt. Mycket är oprövat, mycket återstår att lära. Vi alla testar gränserna hela tiden. Jan Helin testar gränserna. Det är bra. Och det är bra om vi kan resonera om det. Jag är glad att han gör det. Men jag vågade ställa mig utanför och ifrågasätta.

Det kanske är transparens det också: att våga ställa sig frågan om allt alltid är bra under tiden som vi testar? Frågan om det här verkligen inte bara är något som vi i sociala mediebubblan hyllar per automatik och utifrån en ibland väldigt tendentiös syn på att allt som har med transparens att göra alltid är rätt?

Min idé med att faktiskt kritisera en specifik diskussion var att lyfta frågan – inte att få någon att tystna. Debattera frågor om transparens och ansvar – inte att avfärda Jan Helin, överhuvudtaget inte. Vissa uttalanden kan uppfattas som skruvade och jag är ledsen om de kan uppfattas som att jag är emot transparens men grundfrågan kvarstår: är det alltid rätt att vara transparent och finns det kanske tillfällen där man måste skilja mellan person och sin roll?

/Brit Stakston

Uppdaterad söndag: Det verkar behövas skrivas i klartext om man ser på kommentarerna: jag är inte emot att Jan Helin eller någon i chefsbefattning mikrobloggar.

Transparens är dock inte helt okomplicerat och det ansvar många har i sin yrkesutövning gör att frågor som t.ex. tonalitet är oerhört viktiga att beakta även när man deltar och använder olika sociala medietjänster. Det var Helins första twittrande med Schyffert om bilderna på barngraven ett bra exempel på.

Mer om mikrobloggande i JMW Talkshow också.