BEFRIAD ZON: När ropen skallar – twittrar alla?
Har skrivit om #tintingate på SVT Debatt och i Dagens media. Genom vinkel i rubriken hos SVT ”Tintin-gate var en välregisserad DN-kupp” ser det ut som om jag slår fast att det VAR en ”kupp”. Låt mig klargöra att jag för ett hypotetiskt resonemang och #tintingate får symboliskt bli exemplet på hur snabba och enögda twitterdiskussionerna blir. Det är vad jag vill diskutera mer än DN i sig.
Jag vill lyfta en viktig fråga: den om dold påverkan i sociala medier – som även traditionella medier dras med i på olika sätt. För mig blev #tintingate ett typexempel på det och ställer frågorna:
- Hur ofta görs det analyser av hur representativa twitter-reaktionerna är för allmänheten eller som företrädare för en grupp?
- Finns det någon levande diskussion på nyhetsredaktionerna om twitterreaktionerna och hur de eventuellt påverkar bedömningarna?
Om svaren på dessa frågor, vilket jag befarar, är någonstans mellan ”sällan” och ”aldrig” är twitterhorden skrämmande lätt att regissera – det säger jag som en av de som agerar inom den här tyckonomin ….
I takt med att de uppföljande artiklarna producerades fick Tintin-händelsen mig att också fundera över hur vanligt det är att traditionella medier idag söker bekräftelse på valda vinklar i sociala medier.
För mig skapar de ständiga twitterstormarna inte längre någon känsla av medborgar- eller konsumentmakt. Lite blasé konstaterar jag oftast att ”jahapp nu kommer en twitterstorm igen”. Och vad blir konsekvensen av det? Ja mycket möjligt att sökarljuset snart försvinner från Twitter och att vår enögdhet gör att mediet tappar greppet om fler av oss flitiga twitteranvändare.
Numer får jag oftast en starkt normdrivande skolgårdskänsla av twitterdiskussionerna eller undrar över vems välregisserade agenda diskussionen egentligen spelar i händerna. #tintingate är ett tydligt exempel på hur svartvit-debatten blir när twitterstormen bryter ut och det får mig att undra över hur stor vår beredskap är för att hantera kapade flöden i sociala medier. När det smäller till finns det lite tid för reflektion, källkritik eller vilja att försöka förstå vad som egentligen hände.
I det aktuella fallet med Tintin försvann debatten helt. De nyanserade inläggen om hur bibliotekarier alltid gjort urval , hur vardagsrasismen kan se ut eller hur man också kan se på Tintin hade ingen tid att lyssna på när ropen om censur skallade som högst. Viljan att förstå och lyssna på varandra finns inte. Diskussionen som kunde förts om viktiga principer liknar mest riksdagsdebatterna på speed. Envägskommunikation. Megafoner.
Det blir också tydligt i efterdebatten att det kan finnas många andra underliggande anledningar till debattens höga vågor i just det här aktuella fallet. Kulturpolitik är minerad mark. Vilken bomb Behrang Miri klev på när han som konstnärlig ledare för en av många verksamheter på Kulturhuset börjar diskutera urval på det sätt han gjorde, och dessutom med just Tintin som utgångspunkt, anade han nog inte. Ja det var klumpiga uttalanden men de gavs ännu mer tyngd genom att utse honom till bibliotekschef i bildtexten till omslagsbilden. Plötsligt förvandlades hans ord till officiella ställningstaganden från Kulturhuset, som de i sin tur snabbt fick pudla runt trots att det aldrig fanns ett officiellt beslut om utrensning. Några av de beskrivningar som förekommit av Behrang Miri dagarna efter visar att det finns nog många dimensioner runt denna historia i kultursverige som vi inte känner till. Men den analysen lämnar jag till de som kan kulturpolitikens alla labyrinter bättre än vad jag gör.
Det jag som mediestrateg ser är att #tintingate visar på en medielogik som är intressant att förhålla sig till inför t.ex. kommande valrörelse. Och mina funderingar kretsar runt oron för att det blir väldigt lite av reell medborgarmakt om den i grunden dirigeras av andra eller om varje debatt blir fullständigt nyanslös.
Vad tror du?
Uppdaterat: Många intressanta perspektiv på hela #tintingate i Sveriges Radios Nya Vågen Tintin, rasismen och radioteater som poesi
/Brit Stakston
