BEFRIAD ZON: En ny Facebook-kompis, trots allt

I veckan skrev jag en postning där jag tipsade om Mark Molaro´s on line video program ”The alcove with Mark Molaro”. Gillar ju hans egen beskrivning av sin programsserie (förutom själva intervjuerna också):

A smart generation deserves a smart interview program — The Alcove with Mark Molaro is where authentic conversation comes to life. Mark Molaro is a young, fresh voice for a new generation who will ask the questions they want answered.

Loggade in på mitt Facebook-konto och hade nu en ny ”friend-request” från, just det, Mark Molaro! Och ett trevligt meddelande om hur mycket han uppskattade min postning. Så trevligt!

Dessutom fick jag känna att det var en poäng med att ha kvar mitt Facebook-konto. För några månader sedan stängde jag ner det, trots de gammeldags mysiga brev jag får där. Jag hade tröttnat rejält på Facebook och även börjat ifrågasätta nivåer av transparens på individnivå för det blir enkelt också tärande i personliga relationer.  Ytterst bottnar det att vi alla har extremt olika gränser för hur man som individ definierar transparens och integritet. Ofta gör vi inte det tydligt för varandra. Definierar eller talar om var våra respektive gränser går. Och ibland måste man själv göra avkall på sin transparens av respekt för andra personers verklighet och integritet. Och hur transparent blir man då? Vad gör man när man inte kan följa sin egen ram för transparens? Och alla övertolkningar. Det här är en fråga jag diskuterat med många av mina yngre vänner som valt att till och med hoppa av alla sociala nätverkstjänster på sista tiden när de tröttnat på ”social media dramas”. Men vi lämnar den frågan just nu även om det är en spännande diskussion, särskilt för någon som gillar transparens som verktyg i mitt jobb, som ser en sån enorm nytta med det och till och med föreläser ständigt om just detta.

Nåväl tillbaks till Molaro och hans meddelande till mig på Facebook. Nu fick jag ju chansen att få svar på alla mina frågor om hans tankar om framtidens on line video utveckling och varför han valt den väg han valt att gå med sin intervjuserie. Och så undrar jag vad hans kända, och extremt uppbokade, intervjuobjekt säger om hans ”authentic conversations”. Är det vad som får dem att tacka ja? Att det är ”low scale”, intimt och i samtalsform men med extremt stor potential att nå ut lika brett via de social medierna som vilket ”high scale” program som helst?

Vi får se jag kanske återkommer när jag får svaren. Roligt var det i alla fall!
Brit Stakston