BEFRIAD ZON: Det personliga väller över oss

”Bloggandet har förstört skrivandet. Allt det personliga väller över oss hela tiden och allt blir urvattnat och ofokuserat.”

Citatet kommer från en god vän som slukar medier och var svaret på en fråga om han kände till några bra sportbloggar. Detta inför min uppgift att nominera fem bloggar i bland annat kategorin ”Sport och fritid”.

Jag har funderat mycket över det han sa efteråt. Jag kom direkt från en bloggkurs och hade precis coachat ännu en vd till att bli precis det, mer personlig. Pratat i timmar om hur den mer personliga ansatsen skulle addera värde till det företaget ville förmedla…

Min gode vän exemplifierade det med sportkrönikor som han menade hade blivit helt ointressanta för att det blandas in meningslöst pladder utan relevans till det krönikan ska berätta. Ett fenomen som han också menade nu syntes allt mer  från ledar- till kultursidorna. En ny dimension av personifiering som lagts till skrivandet. Skribenterna och journalisterna slår knut på sig själva för att försöka bli personliga ”á la klassiskt bloggmanér”. Det pladdras på om knäppa kollegor eller en sur äkta hälft istället för att behålla stringensen kring det sportevenemang eller det kulturfenomen som skall skildras.

Min gode väns ord fick mig att återigen bli påmind om:

1.Bloggens enorma genomslag 2008 år. Att det blivit ett fenomen som det refereras till. Smaka på formuleringen ”klassiskt bloggmanér”  men vi är faktiskt där idag. Bloggosfären är en etablerad påverkans- och skrivform. En referensram både för ett fenomen som för tankarna till engagemang, påverkan och demokrati samt ett rikt myller av berikande perspektiv på stort och smått mixat med en del ytligt navelskåderi  dock menat att läsas av en liten snäv krets. Dessutom har bloggandet utvecklat en skrivform där begrepp som personlig, transparens och nätverkande (länkandet till andra) är centrala vilket påverkar hur vi läser och tar till oss texter. Hur vi hittar och delar kunskap.

2. Att vara personlig handlar om att vara genuin och att ha mod att delge sina reflektioner. Inte nödvändigtvis om att säga exakt vad man tänker dygnet runt. Och framför allt handlar inte det personliga om att slänga in vardagliga ofta banala företeelser som vad man gör på toaletten, att frun är sur, att man klippt tånaglarna eller att kaffet smakar illa i ett sammanhang där det inte hör hemma. Att vara personlig handlar om att visa något mer av sig själv som människa. Något oerhört relevant för ett företag som bärs upp av sina enskilda medarbetare. Men det ska alltid ha relevans för texten.

Det personliga handlar faktiskt om att vid sidan av ens eget behov av självuttryck, våga se mer till mottagarens synvinkel.  Jag kallar det gärna för förförståelse. Att möta läsaren där läsaren är. Inte ösa ut mina privata innersta tankar  fullständigt oredigerade som någon slags form av Tourettes syndrom eller att alla affärshemligheter alltid ska stötas och blötas i något utslag av Radical Transparency utan det handlar om att våga bli mer personlig men ändå också generell. Den personliga ansatsen handlar om att byta perspektiv. Från mina personliga reflektioner till det som mottagaren kan tänkas vara intresserad av. Också. Jag skulle säga att där ligger nyckeln till framgång för en företagsblogg. Det gäller ju att hitta en balans mellan en mer personlig tonalitet och det jag har som ”ansvar” att förmedla som företagsbloggare.

3. Att det personliga inte alltid är relevant. Förskjutningen från privat till personlig gör att de som har mer ”analoga värderingar” tenderar att se allt som finns på nätet som extremt privat. En företagsbloggare bör ha insikt om de olika ingångsvärden som finns bland digitala immigranter och digitalt infödda helt beroende på hur analoga eller digitala deras värderingar är. Sanningen är att det mesta av det som kan upplevas som privat av den med mer analoga värderingar är  i de flesta fall  välregisserat av den med mer digitala värderingar. Det finns alltid saker att ta hänsyn till, bilder man vill förmedla av sig själv i självuttryckens era. Men det är inte privat. Det är bara personligt. Och de allra flesta har sina tydliga gränser för vad man väljer att skriva eller inte skriva om. Vad som fortfarande är privat.

– – – –

Trots min gode väns kommentar om det personliga som urvattande och intetsägande vill jag hävda att det självklart är önskvärt att vi vågar vara lite mer personliga. Att gestalta företagets visioner och värderingar med hjälp av sina egna reflektioner som anställd oavsett position ger helt nya dimensioner av ett företags tjänster och produkter. Det är som att lägga ett pussel av sammanhang och helhet för den intresserade – tillsammans byggs ny kunskap dessutom. Att bjuda på kunskap, idéer och reflektioner och fråga efter nya idéer och synpunkter utvecklar och bygger morgondagens företagande. Att våga att inte vara så perfekt och ”corporate” hela tiden – utan öppen för ömsesidig dialog. Men det är en konst detta med att vara personlig men för den skull inte privat…och nyckelordet är förstås relevans. Om det personliga kan addera något värde handlar det precis om det. Relevansen.

Att bloggosfärens ”skrivform” fått så stort genomslag att  det påverkar det generella skrivandet även i de traditionella medierna såsom min gode vän gav uttryck för är en intressant reflektion. Jag tror han har helt rätt. Både vad gäller att det personliga kastas över oss ibland i ett klumpigt, förtvivlat försök att fånga den autencitet som man ändå uppfattar finns i bloggandet och att detta numer syns i de mest oväntade sammanhang även långt utanför bloggosfären.

/Brit Stakston

P.S Metros försök till kartläggning av ”modebloggspråket” känns relevant att nämna här : )