BEFRIAD ZON: Bristande digital kunskap är allvarligt. För alla.

Det blir allt tydligare nu att de oerhört olika nivåerna av kunskap om och förståelse för vår digitaliserade samtid kommer att spela stor roll – för både samhällsutvecklingen i stort och för makt över våra egna liv.Vi börjar betala priset för bristfällig digital kompetens i form av t.ex.mindre likvärdig skola, mindre likvärdig vård och ser en ny digital maktstruktur växa fram. Jag oroas över den rädsla som finns för nätet som gör att man inte ser den större bilden av vad digitaliseringen faktiskt betyder. I både positiv och negativ bemärkelse.

Det är allvarligt att så många ännu inte insett hur mycket makt den digitala kunskapen och förståelsen idag redan ger. Makt över beslutsprocesser och makt över den verklighetsbild vi möter. Det handlar om samma grundläggande maktförhållanden som finns mellan de som kan skriva och läsa och de som inte kan.

Tankevurpan vi ofta gör här numer är att vi tror att digital analfabetism i Sverige är ett hyfsat marginellt problem som kanske mest handlar om att äldre ska gå datakurser. Ja det behövs också. Men den digitala analfabetismen utövar idag inflytande på oss som medborgare, förälder, barn, anställd, patient, väljare och kund. Vi är alla beroende av att de vi möter i vår vardag förstår konsekvensen av digitaliseringen för den produkt, tjänst eller verksamhet vi väljer att köpa, anlitar eller är beroende av.

Digitaliseringen påverkar redan idag möjligheterna till likvärdig vård eller utbildning, påverkar rättssäkerheten och påverkar den politiska beslutsprocessen. Men vi låtsas som om den inte gör det. De digitala strategierna sker fortfarande alldeles för ofta oerhört slumpmässigt och dessutom ofta med en rudimentär kunskap om den egentliga påverkan på den verksamhet man bedriver. Implementeringen sker ofta med extremt fokus på bara teknik. Kan jämföras med att använda ett språk genom grammatiska termer.

Det hjälper ofta inte ens att själv ha digital kunskap. Det skyddar inte mot de negativa konsekvenserna av för lite kunskap om digitaliseringen i samhället i stort. Kunskapen måste öka inom alla sektorer i samhället.Viljan att lära sig det nya språket som digitaliseringen på sitt sätt är, är allas ansvar.

När min sons skola inte har strategier för hur lärarna ska förhålla sig till nätet skapar det sämre utgångspunkt för mitt barn och rustar honom sämre för sin framtid än den skola som har det. Om jag som t.ex. cancerpatient inte bloggar riskerar  jag redan idag att få sämre vård.  Om ”min” politiker inte bloggar eller twittrar citeras inte de i CNN…. politiker, företag eller kunder som inte använder sociala medier minskar för varje dag att hamna på journalisternas radar. Befinner vi oss i en rättssal kan rättsprocessen påverkas av att de inblandade inklusive domaren inte förstår nätet eller ens ny teknik (hur t.ex. mobiltelefoner kan live-sända en pågående förhandling). Jag tror vi alla sett massor av liknande konkreta exempel på hur avsaknaden av digital grundkompetens påverkar oss.

”Det allvarliga är att de som är rädda för nätet faktiskt kommer att bli förlorarna. Få mindre makt och påverkansmöjligheter. Redan idag får t.ex. politiker, kunder och patienter som förstår nätet större makt, mer medieutrymme samt bättre service och vård än de som inte gör det. Och lika mycket som rädsla för digitalisering skrämmer mig oroas jag vid tanken på att de som ska bygga framtiden är de som först startade bloggar eller öppnade twitterkonton. Fritt ur min bloggpost om Analoga och digitala värderingar måste mötas.

I DN idag skriver Martin Gelin under rubriken ”Diktatorn trivs också på nätet” om den naiva cyberutopismen som Evgeny Morozov ifrågasätter. I sin nya bok ”The net delusion. How not to liberate the world.” lyfter han några av de mer negativa aspekterna av den digitala utvecklingen. Han debatterar flitigt nätets påverkan på global utveckling. I USA står han som motpol till Clay Shirky som har en stark positiv syn på samma utveckling och vars bok ”Here comes everybody” är måste-läsning.

Det Morozow sätter fingret på leder i förlängningen till det jag länge funderat över. Det handlar om risken med att vi som tycker oss förstått den digitala revolutionen numer ser oss som dom som också ska leda all utveckling. Vi som förstått. Vi som sitter inne med alla svaren. Vad är det som gör oss bäst skickade för det? Inget alls om ni frågar mig:

Och lika mycket som en rädsla för nätet bekymrar mig är det ett lika stort bekymmer om vi låter all samhällsutveckling ske av de som först förstod digitaliseringen. Det är ju att låta tekniken ta över. Före innehållet.” Ur min bloggpost om Analoga och digitala värderingar måste mötas.

Läs Martin Gelins utmärkta text om det han läst och ta till er av hans råd att följa Shirkys och Morozows skrivande för att se var vi är på väg. Läs och fundera på er egen roll i er vardag. Jag är en extrem cyberoptimism i grunden. Jag tror att samhällsutvecklingen gynnas oerhört mycket och vitalt av digitaliseringen. Gamla maktstrukturer kan falla och en större global samsyn är möjlig på ett sätt som skär tvärs igenom alla samhällsstrukturer och kulturer. Viktiga pusselbitar för en global hållbar samhällsutveckling. Fast det bygger på att vi alla talar samma språk.

Gelin refererar också till en slutsats i en undersökning om digitala mediers verkliga roll i auktoritära regimer. Undersökningen landar i behovet av att förstå hur ny teknik kan ha en både positiv och negativ roll. Den (självklara) slutsatsen är riktad till akademiker och politiker som gillar nätet och ser digitaliseringen som en (positiv) revolution.

Uppmaningen är lika viktig att skicka med de som är rädda för nätet också. För de måste känna ansvar för vilka positiva effekter digitaliseringen kan ha för dem och släppa fokuset på det negativa.

Och å andra sidan får vi som gillar digitaliseringen se till att dels bli bättre på att inkludera i vårt frälsande för en digital samtid dels våga se negativa effekter också.

Och då landar vi i den riktigt skrämmande frågan – vill vi ens det? Vi som nu fått makt genom att vi förstått vad ettor och nollor kan åstadkomma me kommunikationen som är helt oberoende av tid och plats. Eller landar  allt i makt igen. Makt som vi som registrerade twitterkonton först inte vill släppa ifrån oss. Eller?

För mig är det enkelt. Vi måste alla kunna det här språket. Sen kan vi börja prata. På riktigt. I ett jämställt samtal. För det var väl det som skulle vara det nya?

/Brit Stakston