BEFRIAD ZON: Bard & Folkpartiet tänker rätt nästan hela vägen . . .

Kommunikationsrevolutionen som puttrat på sen 1997 tar plötsligt gigantiska kliv. Paradigmskiftet sker verkligen nu. Man kan nästan ta på det dagligdags.

I helgen exemplifierades det med diskussionen om att någon laddat upp bilderna från förundersökningen av Arbogamorden på The Pirate Bay  eller om debatten runt  Newsmill som mediekanal. Under sommaren var det FRA-frågan och bloggosfärens roll i det sammanhanget och EUs legendariska funderingar på hur man bäst ska kunna kontrollera bloggare genom att t.ex. inte låta dem blogga anonymt. Vi har också i veckan fått veta att Alexander Bard gått med i Folkpartiet och talar om att nätet skapar öppningar för att vitalisera partipolitiken.

Självklart utmanar nätet partipolitiken. Sociala medier bryter igenom och luckrar upp strukturer överallt.

Alexander Bard blir alltså styrelseledamot i det nya virtuella nätverket Liberati, som ska bli folkpartiets brygga till vad de kallar ”den nya internetvärlden”.

”Enfrågerörelserna och enminutsengagemangen på internet bygger på den falska idén att politik inte får ta tid, att det är något man kan ägna sig åt lite då och då, utan alltför mycket besvär och utan att behöva ta ställning i besvärande målkonflikter. Vi trodde att internet skulle underlätta för många att delta. Rent tekniskt har det blivit så. Men samtidigt har det politiska engagemanget trivialiserats. Samma person som i ena stunden mejlar en åsikt till ett parti eller postar ett inlägg i ett av alla hundratals nätforum kan i nästa ögonblick uttrycka en totalt oförenlig åsikt med precis samma lätthet.”

Jag håller med om mycket av resonemangen i inlägget men i frågan om att nätet bara lett till enminutsengagemang har Alexander Bard helt fel tror jag. Enminutsengagemanget handlar mest om de upprop som skickas ut via Facebook eller i mail. De så kallade Facebook-uppropen ska man lägga åt sidan när man pratar om nätet som redskap för verkligt engagemang. Engagemang som leder till handling. Facebook-uppropen kan i bästa fall vara ett embryo till engagemang som bygger helt på avsändarens fortsatta förmåga till att kommunicera med sina ”medlemmar”. Ett ”medlemskap” i en Facebook-grupp är något helt annat än en faktisk handling vare sig det gäller att gå och rösta på det parti vars grupp man går med i eller om det gäller doneringar till bröstcancerforskningen. Som politiskt parti måste man här aktivt jobba med att digitalt skaka händer på samma sätt som man förr gjorde på torgmöten.

Det här med enminutsengagemang kan och ska hänföras i större grad till oss som är mer av digitala immigranter än de digitalt infödda på nätet. För partipolitiken  framöver ligger den stora utmaningen i att vara dynamiska, lyssnande och lärande för en generation som växer upp med långt fler megafoner än vi någonsin hade och som är vana med att snabbt se genomslag för sitt engagemang. Det är plötsliga händelser och skeenden som kommer att få unga att vilja agera. Politiska partier måste förstå när detta sker och snabbt gestalta sina värderingar och ställningstaganden runt aktuella frågor. Här ligger nätets stor styrka för de politiska partierna. Att tidigt förstå vilken fråga som kommer att engagera och tydligt visa var man står i den aktuella frågan.

Jag tror Bards utgångspunkt om att nätet mest lett till kortsiktigt engagemang är sin egen generations (även min). Vi som verkligen inte skulle sälja oss. Vi som hellre var med i olika underground subkulturer och kanske hellre skrev i fanzines än gick med i partipolitiska sammanslutningar. Vi som sen i och för sig sen också blev förvånade när de där ”töntarna” som var ordförande i  lokalföreningarna också kom att styra Sverige, plötsligt tog de ledarpositioner och blev ministrar och partiledare. Tog mig också många år att komma över de ”hinder” som det innebar att inte ha gnetat mig igenom organisationsstrukturer när jag blev chef för en ideell organisation. Jag saknade helt enkelt många av verktygen som organisationsmänniskorna hade.

Nu idag med lång och bred yrkeserfarenhet samt förnyad lust till engagemang och påverkan har jag försökt mig på partipolitiskt engagemang vid ett antal tillfällen och tröttnat direkt. Jag klarar inte flera års harvande på en lokalförening med att dela ut flygblad på meningslösa debatter utanför shoppinggallerior på helger för att förflytta mig uppåt i partiernas hierarkier. Det dödar all lust till engagemang och förändring för man ser inget hända.

Förstagångsväljarna 2010 hur ska de kunna se partipolitiken som en relevant plattform? Det är ju på sikt oerhört centralt inte minst för demokratins överlevnad. Det är alltså dags att visa vilken den stora styrkan i partipolitiken är och kommunicera den tydligare dvs de demokratiska aspekterna. Men de organisatoriska formerna måste anpassas och vara flexibla nog att passa i den värld vi lever i idag. Bli attraktiva för en generation som vant sig vid att nätet är navet i all vår kommunikation. Och att nätet ger oss alla en möjlig kanal. Där vi till exempel på 10 minuter kan sätta upp, ett eget ”Facebook”, ett socialt nätverk  för en fråga som engagerar oss på nolltid. Det här utmanar inte bara partipolitiken det här berör alla organisationer som arbetar med frågor som engagerar människor. Om fördelen med just den organisationen eller partiets verksamhet inte är tydlig kommer människor att skapa sina egna organisationer och sammanslutningar när de blir engagerade i olika frågor.

Vi har ju genom FRA-frågan sett bloggosfärens förmåga att snabbt kunna reagera på värderingar, samhällsströmningar och företeelser  och framför allt skära tvärs igenom olika grupperingar inom samhället. Över ålders-, köns- och partipolitiska grupperingar. Kraften i bloggosfären är just dialogen, samtalen med varandra om frågor som engagerar. När ser vi ett politiskt parti som bäst kan följa ett sådant flöde?

FRA-frågan ifrågasatte verkligen vitsen med partipolitiskt engagemang och är också typexemplet på en fråga som fick många människor att engagera sig. Den visade på svagheten med tröga maktfokuserade partistrukturer. Men fick också flera att engagera sig partipoliskt efter FRA-frågan. Det var mycket mer än ett kort engagemang.

Jag tror att det parti som mest pedagogiskt och tidsenligt kan visa på styrkan i den politiska strukturen (genom de helhetsbilder som ges och den bakomliggande demokratiska processen som de faktiskt bygger på) och som snabbast anpassar organisationen efter nya sätt att leva, kommunicera och engagera sig kommer att vinna valet om förstagångsväljarna år 2010.

Är Liberati ett smart steg mot det här? Ja kanske, det bygger i alla fall på en insikt om att
”Sociala mönster, samhällen och institutioner håller på att förändras” och att det behövs en organisatorisk förändring. Liberati verkar inse att de politiska samtalen inte bara sker analogt idag.

/Brit Stakston

P.S Sen var det roligt att läsa att Alexander Bard refererar till att det är Camilla Lindberg som inspirerat honom att engagera sig. Jag hade ju förmånen att träffa henne i Almedalen och passade då på att säga till henne att såna som hon behövs, någon som genuint kan gestalta varför det är så värdefullt att engagera sig.