Ordbajseri om Twitter i Debate On

Tänkte här berätta hur jag byggt upp argumenteringen för min linje i gårdagens debatt i nya debattforumet Debate On.

Fantastiska Nikke Lindqvist var min kombatant och vi ställde glatt upp som betatestare. Men när jag anlände till Ekenbaren på Hotell Hilton vid Slussen och såg hur Nikke allvarligt skrev på sin stödargument blev jag lite orolig…

Dessutom var han skitsnygg i ny svart linnekostym. Det här var ju mannen som förberett sig till tänderna. Själv hade all min planeringstid rykt när jag plötsligt vid lunch fick veta att jag förväntades hålla ytterligare en sociala mediedragning.

Men så här hann jag skissa ner det enligt klassisk retorik:

  • INVENTIO, insamlande av fakta – well det har jag tur att göra i mitt jobb dagligen. Faktainsamlingen utöver det jag redan vet fanns det tyvärr inte tid till. Hade dock några ursprungliga tankar om att ta fram statistik som skulle stötta min linje.
  • EXORDIUM, en inledning för att vinna publikens välvilja och inge förtroende, att jag vet vad jag talar om: Jag har det senaste året mött hundratals passionerade men förtvivlade företagsrepresentanter. Förtvivlade för att de inte når ut.
  • NARRATIO, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen och för att skapa intresse för ämnet: Sen den industriella revolutionen på 1700-talet har företagen allt mer upplevts som anonyma, ansiktslösa, själlösa och … ja, onda. En revolution som utvecklade samhället men gömde människorna.
  • ARGUMENTATION: Idag har vi en ny revolution. Ett kommunikationsrevolution, ett paradigmskifte där vi går från monolog till dialog. Det finns idag en palett för kommunikation för företag – digitala tjänster som stöttar allas våra djupt liggande behov av kommunikation, där Twitter är en möjlighet.
  • BEVIS: Vi ägnar hälften av vår vakna tid på våra jobb. Vi är våra jobb. Vi lever våra jobb. Det gör mig förtvivlad när jag ser att vi inte låter människor på företag bära fram och tolka företagets visioner och värderingar i företagets namn.
  • PROPOSITIO, den tes jag ville argumentera för: För företagen måste tänka på sin långsiktiga överlevnad. Inget företag ska stå och falla med en enskild medarbetare. Men så länge jag väljer att ge min energi ska den kunna få uttryckas inom ramen för företaget. Lyftas fram. Kunna bära företagets budskap.
  • ARGUMENTATIO, där jag försökte försvara min tes med hjälp av argument och  ett avvisande av eventuella motargument: Visst nu kommer ni att säga att ”ja där ser du, det är personerna som ska synas!” Jag säger då att ja, visst är den personliga ansatsen viktig. Men det är ju till företaget jag vänder mig för råd. Inte nödvändigtvis till en person. Företaget och dess tjänster/produkter är det intressanta. Det är inte Björn Mellstrand på IKEA eller Niclas Strandh på Arla jag nödvändigtvis vill tala med. Det är företaget.
  • PERORATIO, avslutande av talet: Företag hör hemma på Twitter. Jag väljer om jag vill följa dem.

Det här var alltså mitt grundupplägg för de inledande två minuterna. Väl på plats hintades det om en till två minuter istället och eftersom jag inte hunnit testköra mitt upplägg blev jag lite stressad. Hoppade över en del men i grunden fick jag med linjen av argumentation i alla fall. Men sähär i efterhand, oj vad roligt det hade varit om jag haft tiden att repetera detta.

Men hur som helst sedan var det Nikkes tur för motsvarande inledning, där hans argumentation förstås var klockren. Han beskriver sitt grundtänk både här i före-debatten-postningen och i gårdagens efter-debatten-postning.

Debatten fortsatte sedan och där jag trots allt ganska raskt krossade Nikke med ett par balkonglådor från Daglivs på Fridhemsplan i Stockholm. Visst låter det här som seriöst, sakligt och med argumenation på hög nivå? Well min fortsatta argumentation kom sedan ner på en helt annan mycket lägre nivå..men låt oss börja där debatten fortfarande var civiliserad : )

Det här är ju ändå ett briljant exempel på konversation där personen inte är det viktiga utan företaget:

Hade också ett exempel där Europeiska Reseförsäkringar aktivt hakade på en fråga slängd ut på Twitter om reseförsäkringar.

Nikke argumenterade förstås för att det är personer man vill följa och hur viktig den personliga relationen är. Jag slängde då in mina bruna argument. Bajset. Med bajstwittrandet ville jag gestalta hur trivialt och privat det personliga twittrandet är – inledde alltså med några väl valda bajstweets som förevisades på A4 stora analoga kort:

Nikke kämpade på, tror han till och med försökte hävda att han och hans följeslagare aldrig twittrar om bajs. Jag frågade då vilka personliga dimensioner han skulle uppskatta från t.ex. företagskontot Daglivs på Twitter. Han gav en del goda exempel men när han under en sekund famlade efter ytterligare ett exempel slängde jag in ytterligare ett bajsargument och undrade om han skulle uppskatta om en Daglivsmedarbetare berättade om tidigare toalettbesök á la:

Ja och där någonstans började tiden rinna ifrån oss. Nikke var mer vältaligt på slutet men jag höll mig konsekvent till min linje så i slutminuterna fick jag med ytterligare en bajstweet med lokalanknytning för att verkligen vissa att bajset från tweetsen fanns runt oss hela tiden:

Det var naturligtvis så att det krut Nikke kunnat använda mer mot mig var just kunskapsföretagens personliga twittrande och hur det är viktigt. Jag hade dock tänkt ut en argumentationslinje för det också där mitt motargument hade varit Steve Jobs, eftersom jag också antog att många Apple-fans skulle finnas på plats. Alla vet både styrkan….men också svagheten med ett företag som så starkt bärs upp av en enskild individ. Det blev dock en intressant diskussion utifrån vårt eget twittrande om att jag tycker det är viktigt att JMW inte är synonymt med Brit Stakston men att jag tydligt ska kopplas dit nu när min energi läggs där. Och en liten fundering och bakläxa till oss att leva som vi lär genom att hårdare testa vilka saker vi vill berätta om på JMWs Twitterkonto som är inaktivt.

Om det nu sen hade fortsatt så var helt enkelt min argumentationslinje att visa om och om igen att privattwittrandet är sörjigt. Hade väl en sex-sju exempel till där de sista helt enkelt slutade med:

För att sen som slutartelleri hävda att detta inte bara var en insikt och inställning hos mig utan att det även finns andra twittrare som gjort exakt samma analys om nivån på privatwittrandet:

Ja och hade argumenteringen runt det personliga twittrandet blivit alltför massivt hade jag laddat med följande slutargumentering: Ok låt oss då enas om att det personliga twittrandet är viktigt men att det också finns en poäng att fundera på graden av transparens i twittrandet. Transparens medför ansvar särskilt när vi de facto ofta blir synonyma med de företag vi representerar. Vad är privat och vad är personligt? Vad säger denna tweet om mig och mitt företag? Låt mig hylla mr Transparens himself – Jocke Jardenberg – som ger så mycket kunskap men som tack och lov aldrig twittrar om vare sig sitt sexliv eller sitt  bajsande:

Tack Henrik Ahlén, Christina Jeurling och Tomas Seo för ett fantastiskt bra initiativ. Det här kan verkligen bli en succé, formatet är oerhört tilltalande.

Debatten efter oss var fantastisk, ren retorikövning om Pest vs Kolera.Ljuvlig argumentation som fick oss alla att skratta högt flera gånger.  Tycker både Ia Modin från Vinnova och Gottfried Gemzell från RMI Berghs var briljanta.

Sugen på att delta anmäl dig här! Anta utmaningen : )

Och förlåt alla för att jag fick Nikke att falla:

Jag hoppas alla som såg debatten förstår att Nikke och jag tycker exakt lika i den här frågan men att det var lätt (nåväl…tills strax före sändning) för oss att vilja anta denna utmaning. Dels för vi verkligen gillar initiativet och gänget bakom dels för att det var en god övning i att tänka ut en argumentationslinje.Vi får bjuda på att vi båda framstod som smått enspåriga.

Men låt mig här och nu säga att även runt detta med företag vs personligt twittrande finns inga färdiga svar. Det är inte antingen eller utan både och. And remember – you make your choice to follow or not!

/Brit Stakston

Till toppen