Digitala och analoga fördomar måste motarbetas

Vi ser en mängd intressanta saker i kollisionen mellan Katrineholmskuriren och kommunchefen i Katrineholm. Dels vilken makt digital kunskap och förståelse för nätets mekanismer idag ger. De digitala maktkluster som finns kan agera och lyfta de frågor de väljer att engagera sig i.  Detta samtidigt som tidningens agerande ger en god bild av hur det var att leva på den tiden när några få ägde tryckpressar och verklighetsbeskrivningarna. Katrineholmskurirens maktutövande i detta fall präglas av en hyfsat förvrängd självbild och en okunskap om vår digitaliserade samtid. Vilket ytterst landar i läsarförakt när vi ser vad läsarna ges för verklighetsbild. Dessutom ges här tydliga exempel på hur de båda värderingsgrupperna beter sig mot varandra. Digitala och analoga värderingar delar oss. Tankarna förs tills rasismens mekanismer.

BAKGRUND

I veckan har Katrineholms kommunchef Mattias Jansson fått frågor om sitt sociala medieanvändande av Katrineholmskuriren, dessa frågor publicerade han i sin blogg och avslutade med frågan ”Kan jag få Din hjälp med svar? Kanske framförallt fråga 3, 4, 6, 11 och 12 – där jag gärna skulle få Din synpunkt!”. I tidningen tas detta upp under rubriken ”Frågorna till kommunchefen orsakade storm i bloggosfären”. Raffinerat illustrerat med en tweet där kommunchefen skriver att han tröstäter godis och artikeln raljerar med att kommunchefen inte kunde svara på frågorna själv. De kallar den input som gavs för en ”hätsk storm” och i en intervju med Dagens Media kallar chefredaktören de personer som bidragit med svar för bloggvalpar. Tankarna förs onekligen till när Rolf van Den Brink utsåg bloggosfären till gläfsande valpar för några år sedan. På ledarplats vinklas kommunchefens öppenhet till en uttalad strategi för att mörka saker i en text som är fylld av fördomar och missförstånd vad gäller nätet. En text som kan användas i undervisningen på JMK redan idag. Kommunchefen publicerade senare sina svar på frågorna i sin blogg och här finns hela artikeluppslaget.

VEM HAR DEN KOMMUNALPOLITISKA MAKTEN?

En kommun år 2011 kan för sociala medier använda exakt samma argument som finns för att hålla kontakt och öppna för dialog genom telefonen och webben. Sen finns det dessutom i de sociala medierna möjligheter att förnya medborgardialogen på många spännande sätt. Därför har det varit högintressant att följa Katrineholms kommuns steg här och Mattias Janssons delande av kunskap. Problemet är inte att  han twittrar och bloggar. Men det är ändå inte helt okomplicerat. Och det har med kommunens organisation att göra. En kommunchef är inte folkvald, han är den högste tjänstemannen som svarar inför kommunfullmäktige. En tjänsteman som hanterar skattemedel. Det ska självklart granskas. Varje kostnad ska också kunna motiveras. Katrineholmskuriren har nog aldrig varit övertygade om att de nya kommunikationsverktygen gagnar kommunens utveckling. De  har även ifrågasatt organisationsförslag som vill styra kommunen som ett företag.

I förlängningen skulle man i en vettig analys av  en kommuns sociala mediesatsningar kunna snudda vid den riktigt spännande frågan. Vem har den kommunalpolitiska makten – förstärks relationen med medborgarna på ett negativt sätt med en medial, öppen och närvarande kommunchef….och hur för de folkvalda politikerna medborgardialogen?  Att undersöka hur kommunalpolitik i en digitaliserad samtid fungerar är ju högintressant.  Allt detta har ju i Katrineholmsfallet hamnat helt i skymundan nu när tidningen pajkastar  begrepp som ”bloggvalpar” och menar att ”anarkin som finns på nätet lätt kan leda till frihetens motsats”. Detta inser också idag Krister Wistbacka. Men debatten har ju i stort mest kommit att knytas an till förra veckans heta debatt om journalistrollen än om just kommunalpolitik i vår digitaliserade samtid.

KLOKA PERSPEKTIV

Jag läser reaktionerna. Jag ser kloka resonemang som kretsar runt journalistikens roll där Sofia Mirjamsdotter skriver om offentlighetsprincipen och tolkningen av densamma hos Katrineholmskuriren. Läser Joakim Jardenbergs häpnad och chock över tidningens agerande som han summerar ”med vänner som kkuriren behöver demokratin och öppenheten inga fiender” (och betänk att det var innan ledaren hade skrivits…). Fredrik Wass värjer sig mot den starka undertexten och betonar att ”Jag vill att hans motiv och argument synas i sömmarna, och att kommunens investeringar synliggörs. Men jag vill inte att det görs av någon som redan från början bestämt hur storyn ska bli”.  Fredrik Strömberg har länkat upp allt i vad han denna historia och läs gärna hans vassa och klockrena kommentarer som sätter fokus på det dålig omdöme Katrineholmskuriren visat. Mikael Zackrisson glädjer mig när han  lyfter in att det behövs konstruktiva samtal inte pajkastning. Emanuel Karlsten skriver i Expressen om vikten av utbildning  och kunskap för att förstå hur man använder internet. Peter Sigfridsson från Barometern konstaterar att ”den sociala webben är ingen motståndare till kvalificerad journalistik, den är rätt använd en medspelare”.

GIGANTISK KUNSKAPSKLYFTA

Det övergripande problemet är att den analoga och digitala kunskapsklyftan är så stor. Det finns ingen gemensam grund att stå på alls vilket betyder att kärnfrågan hamnar ur fokus. Katrineholmskurirens försök att förstå sig på kostnaderna och innehållet i de sociala mediesatsningar som gjorts är att jämföra med att skicka Jimmie Åkesson till Migrationsverket för att skriva ett granskande reportage.

Det som orsakar detta handlar dels om det jag beskrev för några veckor sedan gällande Staffan Heimersson syn på nätet, hur våra olika värderingssystem krockar. Det spelar ingen roll i detta fall hur mycket vi skriker på att öppenhet är bra och att journalistiken ska ske i demokratins namn. När värderingsgrunden är så analog och kunskapen är så låg som den uppenbart är hos inblandade journalister och ansvarig utgivare på Katrineholmskuriren kan det inte annat bli än så här. Kunskapsglappet blir oöverstigligt. Dessutom är det kryddat med en hel del lokala mellansvenska intriger och starka uppfattningar om vad en kommunchef bör syssla med.

DIGITAL OCH ANALOG RASISM

Till den digitala analfabetismen jag skrivit om ser vi nu också att det växer fram beteendemönster som vi skulle kunna beteckna som digital och analog rasism. Wikipedia definierar rasism som ”en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra. ..Rasism används för att beteckna ett synsätt, ett sätt att behandla människor, och/eller en samhällelig struktur.” Vi får se upp hur vi behandlar varandra tänker jag när jag läser floden av kommentarer runt Katrineholmskuriren. Vi måste förstå var vi befinner oss värderingsmässigt. Vi måste hitta strategier för att hantera att det inte finns en samsyn på nätkommunikationen syfte, innehåll och relevans.

Vi kommer se regler, förordningar på varje arbetsplats där de egna värderingarna och den egna kunskapsnivån kommer att styra  i synen på hur den digitala samtiden ska hanteras. Det händer pga av att det saknas digitala strategier och insikter om nätet – det är ett problem att initiativ här sker för slumpmässigt och den egna förförståelsen för styra allt för mycket. Det sker idag. Dagligen. I stort som smått. Själv kommenterade jag förra veckan i Sveriges Radio Kronoberg ett fall där en vårdgivare förbjudits vara vän med vårdtagaren av sin arbetgsivare, dvs kommunen (trots att initiativet kom från vårdtagaren). Eller skolledarna som bestämt att trots att personal mobbas på Facebook ska Facebook inte användas av skolan eftersom det är en tjänst som används på fritiden. Fotbollslandslaget har förbjudits att twittra eller blogga under landslagskamper. Simon Bank skriver om det absurda att man förväntas leverera t.ex. avgörande straffar men får veta att det är farligt att skriva saker på internet.  För övrigt har den historien den roliga twisten att norrmännen driver med svenskarna och erbjudit sig vidareförmedla det svenska landslagets upplevelser. Martin Olsson passar därför på att hälsa  från det ”internetförbjudna” svenska landslaget via Morten Gamst Pedersens blogg. Tipstack: Andreas Wingren.

VEM HAR RÄTT?

Så vems värderingsgrund är rätt? Vems värderingsgrund och kunskapssyn kommer att vara den dominerande? Den som fattar de avgörande besluten vare sig det handlar om en kommunchef eller chefredaktör kommer att styra beroende var man själv står värderingsmässigt och kunskapsmässigt i relation till digitala och analoga perspektiv av kommunikation. Det här är viktiga frågor nu. Vi kan inte låta personer i vissa nyckelpositioner ha en extremt analog värderingsgrund och låg kunskap om nya kommunikationsverktyg. Det kommer att ställa till med problem och leda till t.ex. ojämlik vård, ojämlik skola eller förhindra demokratiutveckling. Jag upplever att vi står vid ett vägskäl. Vi ser vad dessa kommunikationsverktyg möjliggör. Inte minst nu senast i Egypten. Kunskapen på en instrumentell nivå ökar för varje dag. Vi vet hur vi öppnar ett konto på Facebook och vi är flitiga sociala medieanvändare. Men sen då. Hur säkerställer vi att man inte pga sin egen försförståelse förhindrar den möjliga utveckling för ett företag och en organisation som anammar de nya kommunikationsverktygen. För vid sidan av den stora kunskapsklyftan handlar det också om vilken väg vi väljer att gå vad gäller hur öppna vi är mot varandra. Här behöver vi också inse att det skett stora förflyttningar. Beteendevetare jag mött den senaste tiden ställer mig nyfiket den spännande frågan ”är det här normalt?”.

Så kunskapen om att öppna konton räcker inte. Det handlar också om vår förståelse och förmåga till tolkning. Det handlar om förståelse för att gränserna mellan privat, personligt och professionellt skiljer sig åt för alla. Det handlar om förståelse för att en tweet av det slag Katrineholmskuriren publicerade från kommunchefen ”tycker synd om mig själv, äter godis” inte alltid kommer att landa väl hos mottagaren. Istället för att det blir ett socialt kitt som tillför något just för att det är lite lite personligt,  kan det lika gärna upplevas som för personligt och  tramsigt. Jag stöter på det här dagligen. Hur berättelser som får stor uppmärksamhet för att de berör och ger perspektiv av livet av andra upplevts som provokation och ren vardagsporr som förminskar avsändaren i mottagarens ögon. Och här blir ju frågan. Har jag som avsändare råd med det? Eller kan jag göra något för att bli mer begriplig. Den frågan måste jag ställa mig som avsändare.

För många spelar detta ingen roll alls. För andra kan det handla om de inte kommer att ha fortsatt förtroende för det uppdrag de har.  Catarina Nitz från Katrineholmskuriren kommenterar händelserna i veckan  och det finns mycket att säga om den texten men jag låter bli, men lyfter en formulering som berör detta med hur vi uppfattar saker: ”Det är bra att han meddelar sig med kommuninvånarna och beskriver vad han gör på sitt arbete. Men i mitt gammelmediahuvud är det på gränsen till osmakligt att han använder samma medium till att förklara sin kärlek till sin fru. Han kan väl ha en privat- och en jobb-twitter?”.

Har hon fel eller rätt? Hur kan Catarina Nitz och Mattias Jansson förstå varandra. De här frågorna måste vi hantera i vår vardag. Ytterligare ett exempel: en händelse som berört många människor starkt och som de vill diskutera, är hur man på arbetsplatser kikar snett på de kollegor som gick med i Facebook-gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?” Inte för att de hade sympatier med Mona Sahlin utan för att de tolkat sina kollegor som starkt antidemokratiska genom den handlingen. Vad händer då på arbetsplatsen när vi går och tittar snett på varandra efter att ha fullständigt missförstått varandra.

Vi måste på arbetsplatser hantera de här frågorna. Det här är en del av effekten av digitaliseringen. Min egen bild är ju att det de sociala medierna ger oss chans att se mer av varandra på ett sätt som är mycket positivt, 360 graders genomlysning som gynnar oss. Ett generellt öppnare samhälle gagnar även arbetsklimatet. Men. Gränsförflyttningen pågår nu. Vi måste ha respekt för det. Och vi måste våga fundera över var vi är på väg. Vilken väg kommer vi att välja. För mig är det inte givet vad den stora massan kommer att vilja välja över tid även när vi har en situation där de digitala verktygen är vardag. Klarar vi de konflikter och den tydlighet detta kräver av oss också om vi ska använda dem eller kommer vi omdefiniera detta. De perspektiv som finns på Katrineholmstidningen finns dels bland kommunmedborgarna dels runt oss alla. Och vi löser inget genom att kalla varandra för bloggvalpar eller idioter. Ingen kan förändra den andre om vi inte förstår var den andre befinner sig (fritt efter Kirkegaard). För mig blir det här en fråga som kan jämföras med de insatser som gjordes för att öka läskunnigheten. Vi måste lägga  fokus på att öka  den digitala ”läskunnigheten”. så får vi tillsammans se hur vi hanterar gränsförskjutningarna över tid. Jag tror också att vi ibland agerar på ett sätt som skrämmer mer än inkluderar…

ÄR NYA MAKTKLUSTER BÄTTRE ÄN DE FÖRRA?

Ytterligare en faktor som blivit tydlig just i denna händelse är hur stark den digitala maktstruktur som finns är. Hjälper kommunchefen eller illa behandlade kunder att få stort medieutrymme. Vilket är fantastiskt för de enskilda individer det berör och som hamnat i kläm. Men jag vet egentligen inte vad som oroar mig mest. Katrineholmstidningens världsbild som ju ändå känns utdöende eller den uppmärksamhet det här får för att det råkar beröra någon som finns i vårt nätverk. Jag är så extremt kluven här. Jag gillar att  saker kan förändras – jag gillar framför allt att Mattias Jansson får sitt stöd och kan når ut med sina erfarenheter till fler kommuner. Men ser också hur det som sker när vi framgångsrikt far fram som en svärm gräshoppor och äter upp alla analoga grästuvor vi ser skrämmer. Och vilka är vi som gör det här urvalet? Och hur många ”övergrepp” missar vi? De sociala medierna kan ju inte hela tiden vara ingången. I Katrineholm handlar det om kommunalpolitik 2011 och inte sociala medier egentligen.  Marcus Jerräng reflekterar över samma sak:

Hjälp mig här. Hur ska vi hantera det här? Oroas ni inte över de digitala maktkluster som bildas. Och visst jag vet att de är fler, jag vet att de inkluderar nya personer eftersom fler har tryckpressarna nu.Men om det bygger på att de helst ska gå via ”våra” filter och nätverk för att fångas upp blir ju problemet inte alls löst. Det är ju som kunder som tror att sociala medier bara är en kampanjkanal. Vad har man åstadkommit då? Inget av det som är sociala mediers kärna. Egentligen.

Jag är ju cyberoptimism men ser också hur enkelt det är att falla in i gamla beteendemönster. Och maktstrukturer med hierarkier har verkligen sin egen logik även de digitala sådana. En väldigt gammal och väl etablerad logik dessutom. Vi måste framöver ägna lika mycket tid som vi ägnat åt att diskutera journalistrollen åt att ifrågasätta vår egen agenda och våra egna maktkluster. Med vi talar jag kanske om de 11 000 internettalibaner Intellecta idenitifierat och skiljer sig de numer så mycket åt från de som redan tidigare hade röster. Jag låter Marcus Jerräng ställa  frågan:

TEKNIK VS MÄNNISKAN

Jag fick häromdagen en fråga som gjorde mig ställd. Det var i Rapport och det var en fråga om internet var en förutsättning för revolution och demokratiska processer idag. För mig stannade tiden i den sekunden jag fick frågan. För det är enkelt att se vad jag borde svara. Ett solklart ja. Väl medveten om att sekunderna tickade tog jag ändå tid för att vända på resonemanget. Det är självklart att internet behövs, kommer att förstärka, snabba på sådana processer och är ett demokrativerktyg av rang. Men se vad som hände i Egypten. Trots att internet stängdes av fortsatte självklart revolutionen. Människor ville förändra sin situation. Påverka. Verktygen underlättade det. Men förutsättningen fanns ju i deras egen drivkraft och upplevelser under åren under den förtryckarregim som funnits,  inte i tekniken. Det är inom oss drivkraften till all förändring skapas och tar fart. Vore jag Katrineholmskuriren skulle det vara en möjlig utgångspunkt för en granskning av kommunens socialamediegranskning. Inte läsar- och internetförakt.

/Brit Stakston

Några bloggar med lite olika perspektiv på frågan, uppdateras kontinuerligt:

Katrineholmskuriren börjar ställa sig de relevanta frågorna med mindre insinuant ton. Precis så är det – Kommunchefers rättigheter och Katrineholms skyldigheter

Krister Wistbacka, chefredaktörens ledarblogg – skriver här om mötet med Mattias Jansson i Studio Ett igår

Inslaget i Studio Ett om händelsen ovan och vi kan konstatera att det blev en riksangelägenhet…say no more om mediemakten som finns i de digitala nätverken…

Gert Frost funderar över vad detta handlar om –demokrati, maktkamp eller revirpinkande. Själv blir han mest förvirrad vilket känns trist.

Mattias Janssons stora genombrott, Katrineholmskuriren summerar diskussionerna som varit och hur de ser på dem.

Pontus Löf skriver om hur intervjun kunnat se ut om inte fördomarna varit som de är. Jag vill se samma intervju fast med kommunchef, de förtroendevalda och fra kommunmedborgarna än en konsult som svarar på varför Katrineholm arbetar med sociala medier.

Underskatta inte sociala medier, Helsingborgs Dagblads chefredaktör Lars Johansson

Mattias Jansson är den twittrande kommunchefen, Internetworld

Arabiska passar bättre för sociala medier än många språk, Annika Beijbom

Morris Packer faxar brev till ledarredaktionen efter att ha dragits in på ledarplats efter att ha hjälpt Mattias Jansson med svaret på frågorna.

Hur en klantig reporter blev #kkgate, Kraschkurs

Vikten av kunskap och utbildning, Kristina Alexandersson

Journalisten kommenterar och kommenterar inte men rubriken säger ju vad de valt att hänga upp sig på….Kommunchef avslöjade frågor på sin blogg